”Stå fasta” — snava inte
DEN största fråga som mänskligheten står inför i dag är stridsfrågan om den universella suveräniteten. Jehova uppmanar oss att ta ståndpunkt och visa var vi står i den här saken genom att underordna oss hans förordnade kung, Jesus Kristus. Det är brådskande att vi ger gensvar till hans uppmaning, och de fem senaste åren har över en miljon människor gjort det. Men dessa har funnit att det är mer inbegripet i att ta ståndpunkt än att vid något tillfälle ha fattat beslutet att tjäna Jehova. Det måste vara ett livslångt överlämnande. Kommer vi att bevara vår ståndpunkt när vi får det svårt? Eller kommer vi att gradvis försvagas, sedan vi till en början har stått fasta? — 1 Korintierna 16:13; Hebréerna 2:1.
Om du har funnit att den kristna levnadskursen inte är lätt, finn då tröst i vetskapen att det var likadant för Jesus Kristus. Ja, även Guds enfödde Son var tvungen att be om styrka för att kunna bevara sin ståndpunkt, speciellt när hans svåraste prov närmade sig. Tänk dig honom i Getsemane trädgård, enträget bedjande: ”Abba, Fader, alla ting är möjliga för dig; ta den här bägaren ifrån mig. Men ändå inte vad jag vill, utan vad du vill.” (Markus 14:36) Han visste att det som låg framför honom skulle bli svårt. Han var speciellt medveten om att hans Faders namn skulle vara inbegripet. Därför skämdes inte den ende fullkomlige mannen på jorden för att be om hjälp.
När vi har det svårt, har vi samma källa att hämta kraft ifrån som Jesus hade. Vi kan be Jehova om hjälp, så att vi inte snavar eller faller. Men vilka hinder kan dyka upp och få oss att snava? Om vi vet det och förbereder oss i förväg, kan vi få hjälp att undvika att snava.
Förföljelse kan få oss att snava
Bibeln varnar: ”Alla de som önskar leva i gudaktig hängivenhet i förbund med Kristus Jesus skall också bli förföljda.” (2 Timoteus 3:12) Förföljelse kan orsaka att vi snavar, och den kan komma i många olika former. (Markus 4:17) Det kan vara lagar och förbud mot vår verksamhet — som medför att vi löper risk att bli fängslade eller till och med dödade — våld från pöbelhopar, trosprövande dagligt motstånd från en beslutsam, motarbetande äktenskapspartner eller ständigt hån från skolkamrater.
Förföljelse är svår att uthärda, men vi får varningen att den kommer i en eller annan form. Därför kan vi nu bygga upp vår tro och lära oss att lita på Jehovas kraft. När den tiden kommer kan vi uthärda med hjälp av den kraften. (1 Petrus 4:13, 14; 5:6—11) Men orsakerna till att vi snavar och faller är oftast mer smygande än ett våldsamt angrepp av förföljelse.
Besvikelser kan försvaga tron
Vem minns inte hur förkrossad man blev när man som barn kände sig besviken! Minns du när pappa lovade att göra något speciellt för familjen och sedan av någon anledning ändrade sig? Eller minns du när han skulle ta med dig till djurparken och i sista minuten måste inställa alltihop? Så besviken du blev!
Vuxna kristna kan också bli besvikna, och i vissa fall har det lett till andlig katastrof. Några satte sitt hopp till en viss tidpunkt då de var säkra på att Harmageddon skulle komma. När inget hände då, kände de sig besvikna. Andra har blivit besvikna när de inte fått privilegier som de hoppats på. Också människor kan göra en besviken. En 18-årig flicka sade till sina föräldrar att hon var så besviken på hur några unga män i församlingen hade uppfört sig — och på att deras föräldrar inte hade brytt sig om att tillrättavisa dem — att hon inte ville ha något mer att göra med sanningen.
Det är lätt att förstå att man kan bli besviken under sådana omständigheter, men bör det verkligen få leda till att de som blivit besvikna förlorar sitt goda förhållande till Jehova? Föreställ dig Jesu besvikelse när hans apostlar envisades med att disputera om vem som var störst av dem och därigenom avslöjade en ärelysten attityd. (Lukas 9:46; 22:24) Tänk dig också Jobs besvikelse när de tre vänner, som skulle vara där för att hjälpa honom, vände sig emot honom och började ifrågasätta hans trofasthet! (Job 22:5—10) Ändå förmåddes inte Jesus och Job att snava.
Alla människor är bristfälliga, så det vore oförnuftigt att låta andras brister påverka vårt förhållande till Jehova. (Psalm 51:7) Andras ofullkomligheter bör inte göra oss blinda för det underbara verk Jehova utför när han sammanfattar ”allt igen i den Smorde”. (Efesierna 1:9, 10) Kom ihåg att de människor Jehova samlar in är ofullkomliga och bristfälliga alldeles som vi, människor som behöver tuktas och förfinas för att växa sig starka. (Psalm 130:3) Vår motståndare är inte vår ofullkomlige broder, utan Satan, som vill uppsluka oss om han kan. Han kommer inte att lyckas om vi ”står honom emot, fasta i tron”. (1 Petrus 5:8, 9) Om vi har sådan tro, kommer vi inte alls att ”bli besvikna”. — Romarna 9:33.
Att döma sig själv kan bryta ner
Några har förlorat sitt goda förhållande till Jehova Gud därför att de känt sig ovärdiga. Medvetna om sina egna svagheter och tillkortakommanden drar de slutsatsen att Jehova aldrig skulle godkänna deras tjänst. De känner det som om det vore hyckleri om någon som de påstod sig vara ett av Jehovas vittnen. Har du någon gång varit så hård mot dig själv? Om det är så, bör du kämpa emot sådana känslor.
Känner du det som om du inte vore värdig att tjäna Jehova? Fråga då dig själv vem som i själva verket är värdig detta stora privilegium. Alla kristna har en ständig kamp mot sina egna svagheter. Till och med aposteln Paulus klagade: ”När jag gärna vill göra det rätta, då finns det onda hos mig.” (Romarna 7:21) Var Paulus en hycklare bara därför att han ibland gjorde saker som var fel? Nej. En hycklare är en som ger sig ut för att vara något han inte är. Om vi strävar efter att göra det som är rätt, men ändå ibland mot vår egen vilja gör fel, skulle det då betyda att vi ger oss ut för att vara något vi inte är? Självklart inte.
Bibeln uppmanar oss att ta på oss ”den nya personligheten”. (Efesierna 4:24) Betyder det då att alla drag i den gamla personligheten försvinner? Nej. I sitt brev till kolosserna sade Paulus att den nya personligheten ”förnyas” genom exakt kunskap. (Kolosserna 3:9, 10) Uttrycket ”förnyas” antyder en pågående process. Att förändra vår personlighet är ett fortlöpande arbete. Därför är det inte förvånande att vi då och då upptäcker brister hos oss själva.
Detta sägs naturligtvis inte för att bagatellisera allvaret i att synda, och det betyder inte heller att vi kan ge efter för frestelser utan att kämpa och ta för givet att Jehova automatiskt kommer att förlåta oss. Men det hjälper oss att inte vara alltför kritiska mot oss själva. Och det får oss att älska Jehova allt mer, på grund av att han sörjt för Kristi lösenoffer, så att vi kan tjäna honom trots vår medfödda syndfulla natur.
Aposteln Johannes gav uttryck åt en balanserad syn på saken när han sade: ”Detta skriver jag nu till er, för att ni inte skall begå en synd.” Men sedan tillade han realistiskt: ”Och om någon ändå skulle begå en synd [på grund av mänsklig ofullkomlighet], då har vi en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus.” (1 Johannes 2:1) Vi bör inte vara överdrivet fördömande mot oss själva, utan i stället bör den här insikten om oss själva och den hjälp Jehova har tillhandahållit få oss att upprepa Paulus’ ord: ”Gud vare tack genom Jesus Kristus, vår Herre!” — Romarna 7:25.
Bli inte kvar där du har snavat
Jesus gav en sträng varning till alla som skulle kunna bli orsak till att andra snavar: ”Men den som får en av dessa små, som sätter tro till mig, att snava och falla, för honom är det fördelaktigare att få en åsnekvarnsten hängd om sin hals och bli sänkt i det vida, öppna havet.” (Matteus 18:6) Hur är det då med den som har förmåtts att snava? Om vi har snavat på grund av någon person eller på grund av vissa omständigheter, bör vi då ursäkta oss själva och säga: ”Det är inte mitt fel, så jag tänker inte tjäna Jehova mer”?
Låt oss ta en illustration. Har du någon gång halkat på en isfläck eller snubblat över ett trappsteg? Kanske blev du överrumplad. Det är inte så konstigt att du plötsligt kravlade runt på marken. Men vad gjorde du sedan? Sade du: ”Det är inte mitt fel att jag ligger här. Det är isens (eller trappstegets) fel. Så jag tänker inte resa mig igen”? Det är troligare att du reste dig och tog dig ur den pinsamma situationen så fort som möjligt.
Borde det inte vara likadant på det andliga området? Om vi har tagit anstöt av något eller av någon medkristen, så är det ett allvarligt problem som bör åtgärdas. Om vi har snavat och inte gör något för att resa oss igen, utan envisas med att skylla våra problem på någon annan, är det då inte så att situationen blir mer och mer vårt eget fel?
Om vi har snavat, är lyckligtvis äldste och andra mogna kristna i församlingen mer än villiga att hjälpa oss. (Galaterna 6:1) Och Jehova själv ger kraft åt dem som vill tjäna honom trots svårigheter. (Filipperna 4:13) Vi bör alltså alltid vara redo att be om hjälp, ifall det verkar som om något kommer att motarbeta vår fasta ståndpunkt för Jehova och hans rike. Då kommer vi inte att låta Satan segra genom att vi förmås att snava och blir kvar där vi har fallit.
Var står du?
Varje dag ställs överlämnade tjänare åt Gud inför sådant som prövar deras hängivenhet för Jehova. Vad de än måste kämpa emot, måste de stå upp på Jehovas messianske kungs sida. De mäktiga härskarna på jorden har fattat ståndpunkt ”mot Jehova och mot hans Smorde”. Vilket privilegium att få ta ståndpunkt för honom! — Psalm 2:2, NW.
Men vi kan inte på egen hand stå emot inflytandet från hela den här världsordningen, och därför finner vi tröst i Jesu löfte att vara med sin församling ”intill avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 28:20) Han kommer att hjälpa oss. Vi får också stor hjälp av att hålla oss nära Jehova och söka hans hjälp. Det ger styrka att vända sig till hans ord. Om du känner att du inte orkar hålla modet uppe, uppmanar Psalm 55:23 (NW) dig att ”kasta din börda på Jehova själv, och han för sin del kommer att uppehålla dig. Aldrig kommer han att tillåta att den rättfärdige vacklar.” Ja, bibeln uppmanar alla som tillhör Guds folk att ”stå fasta i tron” — och att inte snava. — 1 Korintierna 16:13.