LAODIKEIA

[Laodikeia], laodikéer

Laodikeia var en stad i västra Mindre Asien. Ruinerna av den ligger vid Denizli, 150 km öster om Efesos. Laodikeia kallades tidigare Diospolis och Rhoas, men tydligen restaurerades staden på 200-talet f.v.t. av den seleukidiske härskaren Antiochos II, som gav den namn efter sin hustru Laodike. Laodikeia låg i den bördiga Lykosdalen, där viktiga handelsleder korsade varandra, och hade vägförbindelse med bland annat städerna Efesos, Pergamon och Filadelfia.

Laodikeia var en välbärgad hantverksstad och ett centrum för bankverksamhet. Något som vittnar om stadens stora välstånd är att den efter en stor jordbävning på kejsar Neros tid kunde återuppbyggas utan ekonomiskt stöd från Rom. (Annaler, Tacitus, 1968, XIV, 27) Den glänsande, svarta ullen från Laodikeia och de kläder som tillverkades av den var vida kända. En välkänd medicinsk skola fanns i staden, och en ögonmedicin som kallades frygiskt pulver framställdes förmodligen också där. En av stadens främsta gudar var Asklepios, läkekonstens gud.

Staden hade ett stort problem. Till skillnad från den närbelägna staden Hierapolis, som hade varma källor kända för sina läkande egenskaper, och Kolossai, som hade tillgång till uppfriskande kallt vatten, hade Laodikeia inga permanenta vattentäkter i närheten. Vattnet behövde transporteras i ledning till Laodikeia en ganska lång sträcka, och det var antagligen ljummet när det nådde staden. Den första delen av vägen fördes vattnet genom en akvedukt, och närmare staden fördes det genom kubiska stenblock som man hade borrat hål i och sammanfogat.

Det verkar ha bott många judar i Laodikeia. Enligt ett brev från magistratens ledamöter i Laodikeia framgår det (enligt Josephus återgivning av brevet) att judarna, i enlighet med en befallning från Gajus Rabirius, tilläts hålla sina sabbater och genomföra andra heliga ceremonier. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XIV, 241–243 [x, 20]) Åtminstone några av judarna där var mycket välbärgade. När ståthållaren Flaccus bestämde att de årliga bidragen till templet i Jerusalem skulle beslagtas, uppges nämligen mängden ha varit mer än 20 pund (6,5 kg) guld.

Under det första århundradet v.t. fanns det en kristen församling i Laodikeia, och mötena hölls tydligen hemma hos Nymfa, en kristen syster i staden. Epafras insats hade utan tvivel bidragit till att församlingen bildats. (Kol 4:12, 13, 15) Verkningarna av Paulus arbete i Efesos nådde sannolikt också Laodikeia. (Apg 19:10) Även om Paulus inte personligen hade predikat där, brydde han sig om församlingen och skrev också ett brev till den. (Kol 2:1; 4:16) Några forskare menar att Paulus brev kan ha varit en kopia av det brev han sände till Efesos. Men detta är bara en teori, ett försök att förklara varför Bibeln inte innehåller något brev från Paulus till laodikéerna, trots att Paulus skrev till dem. Brevet till Laodikeia kanske bara innehöll upplysningar som vi inte behöver i dag, eller det kanske upprepade sådant som behandlas tillräckligt i andra kanoniska brev.

Församlingen i Laodikeia var en av de sju församlingar i Mindre Asien som den förhärligade Jesus Kristus sände personliga budskap till genom den uppenbarelse Johannes fick. (Upp 1:11) Vid den tiden, mot slutet av det första århundradet, fanns det inte mycket gott att säga om församlingen i Laodikeia. Även om den var materiellt rik, var den fattig i andligt avseende. Det församlingen i Laodikeia behövde var inte det guld som bankirerna i Laodikeia hanterade, inte de kläder av glänsande, svart ull som tillverkades i området, inte den ögonmedicin som med all sannolikhet framställdes av läkemedelskunniga i Laodikeia och inte det kokheta vattnet med läkande egenskaper från källorna i det närbelägna Hierapolis. Församlingen behövde i stället något som kunde liknas vid detta i andligt avseende. Den behövde ”guld, renat av eld”, för att dess egenskaper skulle förbättras. (Jfr 1Kor 3:10–14; 1Pe 1:6, 7.) Den behövde också vita ytterkläder för att få ett oförvitligt kristet yttre utan några okristna drag som var lika skamliga som bokstavlig nakenhet. (Jfr Upp 16:15; 19:8.) Den behövde andlig ”ögonsalva” för att inte längre vara blind för Bibelns sanning och kristna förpliktelser. (Jfr Jes 29:18; 2Pe 1:5–10; 1Jo 2:11.) Församlingen kunde köpa allt detta av Kristus Jesus, som bultade på dörren, om den gästfritt öppnade och bjöd honom på en måltid. (Jfr Jes 55:1, 2.) Den behövde bli stimulerande varm (jfr Ps 69:9; 2Kor 9:2; Tit 2:14) eller uppfriskande kall (jfr Ord 25:13, 25) och fick inte fortsätta att vara ljum. (Upp 3:14–22)