Att identifiera ”laglöshetens människa”
”Den laglöse [skall] uppenbaras, vilken Herren Jesus skall undanröja.” — 2 TESSALONIKERNA 2:8.
1, 2. Varför är det så viktigt att vi identifierar laglöshetens människa?
VI LEVER i en tid av laglöshet. Detta är ett världsomfattande fenomen. Överallt råder det fruktan för laglösa ”rovdjur” och det hot som dessa utgör mot vår person och egendom. Men det finns ett mycket försåtligare laglöst element, som har varit verksamt i många hundra år. Detta element kallas i bibeln för ”laglöshetens människa”.
2 Det är viktigt att vi identifierar denna laglöshetens människa. Varför det? Jo, därför att han är helt inställd på att undergräva vår goda ställning inför Gud och vårt hopp om evigt liv. Hur gör han detta? Jo, genom att han försöker få oss att överge sanningen och i stället tro på lögner, för att därigenom avleda oss från att tillbe Gud ”med ande och sanning”. (Johannes 4:23) Detta speciella laglösa elements gärningar visar tydligt att det inte bara motstår Gud och hans uppsåt, utan också hans överlämnade folk.
3. Hur riktar bibeln vår uppmärksamhet på den laglöse?
3 I 2 Tessalonikerna 2:3 talar bibeln om denna laglöshetens människa. Aposteln Paulus skriver där under inspiration av Guds ande: ”Låt ingen förleda er på något sätt, eftersom den [Jehovas dag att tillintetgöra denna onda ordning] inte skall komma utan att först avfallet kommer och laglöshetens människa uppenbaras.” Paulus profeterar här om att det innan denna ordning når sitt slut skulle utvecklas ett avfall och att en laglöshetens människa skulle framträda. I vers 7 skriver han faktiskt: ”Denna laglöshets hemlighet [är] redan verksam.” Denne laglöse hade således börjat visa sig under det första århundradet.
Upphovet till laglöshetens människa
4. Vem är det som har gett upphov till och stöder laglöshetens människa?
4 Vem har gett upphov till och stöder denna laglöshetens människa? Paulus svarar: ”Den laglöses närvaro är enligt Satans verksamhet åtföljd av varje kraftgärning och av lögnaktiga tecken och förebud och av varje orättfärdigt bedrägeri för dem som är på väg att förgås, till gengäld för att de inte tog emot kärleken till sanningen, så att de kunde bli frälsta.” (2 Tessalonikerna 2:9, 10) Det är alltså Satan som har gett upphov till och som stöder laglöshetens människa, och precis som Satan motstår Jehova, hans uppsåt och hans folk, så gör också laglöshetens människa, antingen han inser det eller inte.
5. Vilket öde väntar den laglöse och dem som följer honom?
5 De som är förenade med laglöshetens människa kommer att drabbas av samma öde som han, nämligen tillintetgörelse: ”Den laglöse [skall] uppenbaras, vilken Herren Jesus skall undanröja ... och göra till intet genom sin närvaros tydliga framträdande.” (2 Tessalonikerna 2:8) Tiden är snart inne då laglöshetens människa och de som stöder den (de ”som är på väg att förgås”) kommer att tillintetgöras — ”vid Herren Jesu uppenbarelse från himmelen med sina mäktiga änglar i en flammande eld, då han låter hämnd komma över dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus. Just dessa skall lida rättsligt straff i form av evig undergång.” — 2 Tessalonikerna 1:6—9.
6. Vilka ytterligare upplysningar ger Paulus om den laglöse?
6 Paulus fortsätter med att beskriva denne laglöse: ”Han står emot och upphöjer sig över envar som sägs vara ’gud’ eller föremål för gudlig vördnad, så att han sätter sig i Guds tempel och offentligt utger sig för att vara en gud.” (2 Tessalonikerna 2:4) Paulus varnar således för att Satan skulle uppresa en som var laglös, ett falskt föremål för vördnad, som till och med skulle sätta sig över Guds lag.
Att identifiera den laglöse
7. Varför drar vi slutsatsen att Paulus inte talade om en enstaka person, och vad representerar laglöshetens människa?
7 Åsyftade Paulus en enstaka person? Nej, för han skriver att denna ”människa” var uppenbar redan på hans tid och skulle fortsätta att finnas till ända tills Jehova tillintetgör honom vid denna ordnings slut. Han har således existerat i många hundra år. Det finns naturligtvis ingen bokstavlig människa som har levt så länge. Uttrycket ”laglöshetens människa” måste således representera en skara eller klass av människor.
8. Vad är laglöshetens människa, och vad är några kännetecknande drag?
8 Vilka är då dessa människor? Bevismaterialet visar att det är skaran av stolta och ärelystna präster i kristenheten, vilka under århundradenas gång har satt upp sig själva som en lag för sig. Detta framgår av det förhållandet att det finns tusentals olika religioner och sekter i kristenheten, som alla har sitt eget prästerskap och som alla skiljer sig från varandra i någon aspekt av någon lärofråga eller sedvänja. Detta söndrade tillstånd är ett tydligt bevis för att de inte följer Guds lagar. De kan inte vara från Gud. (Jämför Mika 2:12; Markus 3:24; Romarna 16:17; 1 Korintierna 1:10.) Gemensamt för alla dessa religioner är att de inte håller fast vid bibelns läror, utan har överträtt regeln: ”Gå inte utöver det som står skrivet.” — 1 Korintierna 4:6; se också Matteus 15:3, 9, 14.
9. Vilka mot bibeln stridande läror har den laglöse infört i stället för bibelns sanning?
9 Denne laglöse är således en sammansatt person: kristenhetens religiösa prästerskap. Antingen dess medlemmar är påvar, präster, patriarker eller protestantiska predikanter, delar de alla ansvaret för kristenhetens religiösa synder. De har bytt ut Guds sanningar mot hedniska lögner och lär ut sådana oskriftenliga läror som att människosjälen är odödlig, att det finns ett brinnande helvete, en skärseld och en treenighet. De liknar de religiösa ledare till vilka Jesus sade: ”Ni är från er fader djävulen, och ni är villiga att göra de ting er fader har begär till. ... Han är en lögnare och lögnens fader.” (Johannes 8:44) Deras sedvänjor avslöjar dem också som laglösa, eftersom de deltar i sådant som är ett brott mot Guds lagar, och till dem som handlar så säger Jesus: ”Gå bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.” — Matteus 7:21—23.
De upphöjer sig själva
10. Vilket förhållande har den laglöse haft till de politiska härskarna?
10 Historien visar att de som tillhör denna laglöshetens människas klass har visat prov på en sådan stolthet och förmätenhet att de faktiskt har föreskrivit för världens härskare hur de skall handla. Med läran om kungars gudomliga rätt som förevändning har prästerskapet påstått sig vara den nödvändige förmedlaren mellan härskarna och Gud. Dess medlemmar har krönt och avsatt kungar och kejsare, och de har också varit i stånd att vända massorna för eller emot deras härskare. De har faktiskt sagt precis som de främsta judiska prästerna, vilka förkastade Jesus: ”Vi har ingen kung utom kejsaren.” (Johannes 19:15) Men Jesus lärde tydligt: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” — Johannes 18:36.
11. Hur har prästerskapet upphöjt sig självt?
11 För att upphöja sig ännu mer över vanliga människor har medlemmarna av denna laglösa klass lagt sig till med en annorlunda klädsel, vanligtvis svart, och de har också prytt sig själva med alla slags imponerande regalier, tillsammans med kronor, kors och mitror. (Jämför Matteus 23:5, 6.) Men Jesus och hans efterföljare hade inte någon sådan skrud; de klädde sig som människor i allmänhet. Prästerskapets medlemmar har också lagt sig till med sådana titlar som”fader”, ”helige fader”, ”kyrkoherde”, ”pastor”, ”hans högvördighet”, ”hans excellens” och ”hans eminens”, vilket bidrar till att ”upphöja” dem över andra människor. Men så här lärde Jesus om religiösa titlar: ”Ni [skall] inte kalla någon på jorden för fader.” (Matteus 23:9) Och när Elihu vederlade det som Jobs skrymtaktiga tröstare hade sagt, så sade han: ”Låt mig inte visa partiskhet för en man, det ber jag; och en jordemänniska kommer jag inte att förläna en titel.” — Job 32:21, NW.
12. Vem sade Paulus att prästerskapet egentligen tjänade?
12 Efter det att Paulus hade förklarat att laglöshetens människa hade börjat sin verksamhet redan på den tiden skriver han om dem som återspeglar dennes laglösa inställning: ”Sådana män är nämligen falska apostlar, svekfulla arbetare, som omskapar sig till Kristi apostlar. Och det är inte underligt, ty Satan själv omskapar sig ständigt till en ljusets ängel. Därför är det inget stort, om också hans tjänare ständigt omskapar sig till rättfärdighetens tjänare. Men deras slut skall vara i överensstämmelse med deras gärningar.” — 2 Korintierna 11:13—15.
Uppror mot sann tillbedjan
13. Vad är det avfall som Paulus förutsade?
13 Paulus skriver att denna laglöshetens människa skulle utvecklas tillsammans med ett avfall. Den första ledtråd Paulus ger till vem som utgör denna laglösa klass är att ”Jehovas dag [då Jehova förintar denna onda tingens ordning] ... inte skall komma utan att först avfallet kommer”. (2 Tessalonikerna 2:2, 3) Men vad menas då med ”avfall”? I detta sammanhang betyder det inte bara ett felsteg eller att man faller ifrån på grund av andlig svaghet. Det grekiska ord som här används för ”avfall” betydde bland annat ”revolt”. Flera översättningar återger det med ”uppror”. William Barclays översättning lyder: ”Den dagen kan inte komma förrän det stora upproret har ägt rum.” The Jerusalem Bible kallar det för ”den stora revolten”. I det sammanhang som Paulus behandlar betyder således ordet ”avfall” ett uppror mot sann tillbedjan.
14. När började avfallet att utvecklas på allvar?
14 Hur utvecklades då detta avfall, detta uppror? I 2 Tessalonikerna 2:6 nämner Paulus något som då verkade ”återhållande” på den laglöse. Vad var det? Det var apostlarnas återhållande kraft. Att de var närvarande med de kraftfulla gåvor som de hade fått genom den heliga anden hindrade avfallet från att på den tiden bli epidemiskt. (Apostlagärningarna 2:1—4; 1 Korintierna 12:28) Men när apostlarna hade dött — omkring slutet av det första århundradet — var de återhållande bromsarna borta.
En prästklass utvecklas i strid med bibeln
15. Vilken ordning införde Jesus för den kristna församlingen?
15 Den församling som Jesus hade grundat utvecklades under det första århundradet under ledning av äldste (tillsyningsmän) och biträdande tjänare (Matteus 20:25—27; 1 Timoteus 3:1—13; Titus 1:5—9), vilka hämtades från församlingen. Dessa var dugliga andliga män, vilka precis som Jesus inte hade någon särskild teologisk utbildning. Ja, Jesu motståndare undrade faktiskt: ”Hur har den mannen skriftkunskap, då han inte har studerat vid skolorna?” (Johannes 7:15) Och de religiösa styresmännen undrade samma sak om apostlarna: ”När de nu iakttog Petrus’ och Johannes’ rättframhet och insåg att de var olärda och helt vanliga människor, började de förundra sig. Och de började känna igen dem såsom sådana som brukade vara med Jesus.” — Apostlagärningarna 4:13.
16. Hur vållade avfallet att man avvek från mönstret för församlingsorganisationen under det första århundradet?
16 Men avfallet förde in uppfattningar som hämtats från det judiska prästerskapet och till slut också från det hedniska Roms religiösa uppbyggnad. Allteftersom tiden gick och man vände sig bort från den sanna tron, kom det att i strid med bibeln utvecklas en prästklass. En krönt påve började härska över ett kardinalkollegium, som i sin tur hade hämtats från hundratals biskopar och ärkebiskopar, vilka i sin tur hade befordrats från präster, som hade utbildats vid seminarier. Kort tid efter det första århundradet tog således en mystisk prästklass över i kristenheten, och det man hade som förebild var inte det kristna systemet under det första århundradet med äldste och biträdande tjänare, utan i stället hedniska religiösa system.
17. Särskilt när blev den laglöses makt konsoliderad?
17 Redan på 200-talet v.t. hade vanliga troende degraderats till en andra klassens lekmannastatus. Den avfälliga laglöshetens människa tillvällade sig alltmer maktens tyglar. Denna makt konsoliderades under den romerske kejsaren Konstantins regering och särskilt då efter kyrkomötet i Nicaea år 325 v.t. Sedan blev kyrkan och staten sammansvetsade. Denna laglöshetens människa — kristenhetens prästerskap — blev således en flera hundra år lång rad av avfällingar, som har varit i uppror mot den sanne Guden, Jehova. De har följt sina egna lagar och ordningar och inte Guds.
Hedniska läror
18. Vilka hädiska hedniska läror antog den laglöse?
18 Denna laglöshetens människa, som höll på att utvecklas, lånade också hedniska läror. Man lät till exempel en mystisk och obegriplig treenig gud ersätta den Gud som säger: ”Jag är Jehova. Detta är mitt namn; och åt ingen annan kommer jag att ge min egen härlighet.” ”Jag är Jehova, och det finns ingen annan. Med undantag av mig finns det ingen Gud.” (Jesaja 42:8; 45:5; NW) Ännu en hädelse fogades till de mänskliga och rentav hedniska uppfattningar som fick ersätta Guds sanningar: Man började nämligen vörda bibelns ödmjuka Maria som kristenhetens ”Guds moder”! Prästklassen, som gett upphov till sådana falska läror, blev således det uslaste av det ”ogräs” som Satan har sått ut i sitt försök att förkväva den utmärkta säd som Kristus hade sått. — Matteus 13:36—39.
19. Hur har kristenheten splittrats under århundradenas gång, men vad har bevarats?
19 Allteftersom det inträffade schismer och brytningar splittrades kristenheten i hundratals olika religioner och sekter. Men med mycket få undantag behöll varje ny religion eller sekt sin uppdelning i präster och lekmän. Laglöshetens människas klass har således bevarats till den dag som i dag är, och med sin karakteristiska klädsel och sina klingande titlar upphöjer den sig fortfarande över vanliga människor. Det är tydligt att Paulus inte överdrev, när han sade att laglöshetens människas klass skulle förhärliga sig själv och upphöja sig till en gudalik ställning.
Påvedömet
20. Hur beskriver en katolsk källa påven?
20 Påvedömet i Rom är ett exempel på ett sådant förhärligande. Ett kyrkligt lexikon av Lucio Ferraris, som getts ut i Italien, beskriver påven som varande ”av sådan värdighet och höghet att han inte är blott och bart en människa, utan likasom Gud, Guds vikarie”. Hans krona är en trefaldig krona, ”såsom himmelens, jordens och helvetets konung”. Samma lexikon fortsätter: ”Påven är, så att säga, Gud på jorden, den ende fursten över Kristi trogna, den störste konungen av alla konungar.” Det tillägger: ”Påven kan stundom upphäva den gudomliga lagen.” The New Catholic Dictionary förklarar också om påven: ”Hans sändebud har högre rang än andra medlemmar av den diplomatiska kåren.”
21. Hur skiljer sig påvens agerande från Petrus’ och en ängels?
21 Till skillnad från Jesu lärjungar bär påven ofta en mycket konstrik skrud och välkomnar människors grova smicker, och han låter också människor böja sig ner för honom, kyssa hans ring och bära honom på sina axlar i en särskild stol. Vilken fåfänga har inte påvarna visat prov på under århundradenas gång! Verkligen en kontrast till Petrus’ ödmjuka enkelhet, när den romerske officeren Kornelius föll ner för hans fötter för att betyga honom sin vördnad. Han sade då: ”Stå upp, ... jag är ändå bara en människa!” (Apostlagärningarna 10:25, 26, den katolska The Jerusalem Bible) Och vilken kontrast till den ängel som gav uppenbarelsen åt aposteln Johannes! Johannes försökte vördnadsfullt att falla ner för denne ängel, men ängeln förklarade: ”Akta dig! Gör det inte! Jag är bara din medslav och dina bröders, profeternas, och deras som håller denna skriftrulles ord. Tillbed Gud.” — Uppenbarelseboken 22:8, 9.
22. Genom vilken biblisk regel kan den laglöse identifieras?
22 Är denna bedömning av prästerskapets klass alltför hård? Vi kan avgöra detta genom att tillämpa den regel som Jesus gav för att identifiera falska profeter: ”Av deras frukter skall ni känna igen dem.” (Matteus 7:15, 16) Vilken frukt har då prästerskapet frambringat nu på 1900-talet och under tidigare århundraden? Vad kommer att bli denna laglöshetens människas öde, och vilka kommer att få dela det ödet? Vilket ansvar har de som verkligen fruktar Gud med avseende på denne laglöse? Följande artiklar kommer att ta upp dessa frågor.
Repetitionsfrågor
◻ Vad är laglöshetens människa, och när blev den uppenbar?
◻ Hur identifierar bibeln upphovsmannen till denna laglösa klass?
◻ Hur har prästerskapet upphöjt sig över folket?
◻ Vilka avfälliga läror och sedvänjor utvecklades av prästerskapet?
◻ Hur skiljer sig påvarnas inställning från Petrus’ och en ängels?
[Bild på sidan 14]
Till skillnad från påvarna tillät Petrus inte att människor betygade honom sin vördnad