Ett fönster till livmodern

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN

AVANCERADE fosterundersökningar gör det i våra dagar möjligt för läkarna att med allt större exakthet ställa diagnos på missbildningar och sjukdomar, fysiska eller mentala, hos ett ofött barn. Ultraljudsundersökning och fostervattenprov är två av de vanligaste metoderna man använder.

Ultraljudsundersökning är en noninvasiv metod, dvs. man behöver inte föra in instrument i kroppen. Med hjälp av högfrekventa ljudvågor, som är ohörbara för örat, får man på en TV-skärm fram en bild av fostret i livmodern. Fostervattenprov innebär att man med en injektionsnål tar ett prov på fostervattnet, den vätska som omger fostret i livmodern, och analyserar det för att spåra kemiska markörer för sjukdomar hos fostret, till exempel Downs syndrom.

Introduktionen av denna typ av medicinsk teknik har påverkat samhället enormt. Det har varit som att vräka ett klippblock i en damm, och i kombination med selektiv abort förorsakar den nya tekniken stora vågor i den medicinska etikens hav.a Olyckligtvis utgör den här världens värderingssystem inte någon stabil grund för avgörande av moraliska och etiska frågor, utan påminner mer om en flotte som kastas hit och dit i hög sjö.

Selektiv abort, understödd av tekniken, praktiseras i somliga länder, trots att det ännu inte reglerats genom lag. I 13 undersökningar som gjorts i USA under en 15-årsperiod nyligen ansåg en i stort sett oförändrad andel av de tillfrågade, 75—78 procent, att en gravid kvinna skall ha lagstadgad rätt till abort, om det finns starka bevis för att barnet har en allvarlig sjukdom eller är svårt missbildat. I somliga länder är ”förmodat handikapp” tillräckligt för att abort skall beviljas.

I Australien stämde en mor nyligen sin läkare för att han tidigt under hennes graviditet inte hade konstaterat att hon hade röda hund. Om en blivande mor får röda hund tidigt under graviditeten, kan det leda till svåra missbildningar hos det ofödda barnet. Modern i det aktuella fallet hävdade att läkarens försumlighet berövat henne möjligheten att få abort, och läkaren dömdes att betala skadestånd.

En rättsvetenskaplig forskare, Jennifer Fitzgerald, tog upp frågan om de juridiska och etiska följder detta fall skulle få. I en artikel i Queensland Law Society Journal för april 1995 skrev hon: ”[Den gravida kvinnan] måste inte bara fråga sig: ’Vill jag ha ett barn?’, utan också: ’Hurdant barn vill jag ha?’” Men vilka handikapp är skäl nog för legal abort, frågar Fitzgerald. ”Harmynthet, kluven gom, skelögdhet, Downs syndrom, ryggmärgsbråck?” I vissa delar av världen är barnets kön, i synnerhet om det är en flicka, skäl nog för abort!

”Kastlösa” i livmodern?

När forskarna nu får en inblick i människans genkomplex och den avancerade utrustningen för fosterdiagnostik gör att man kan detaljstudera livmodern, hur kommer det då att gå för de ofödda? Kommer de som har smärre handikapp att sorteras bort och skaffas undan? Under de senaste årtiondena har antalet aborter faktiskt ökat, inte minskat, och trenden tycks hålla i sig. Denna väldiga svallvåg av aborter och det skum av domstolsprocesser som kastas upp av den — sådana fall som det som nämndes tidigare — gör läkarna oroliga. Det är förståeligt om de skulle kunna känna sig tvingade att inta en mer defensiv hållning och kanske yrka på att vissa undersökningar skall göras, inte så mycket för moderns och barnets skull som för att skydda sig själva. Följden blir, skriver Fitzgerald, ”att antalet fosterundersökningar förmodligen kommer att öka och därmed antalet selektiva aborter”. Hon tillägger att detta skulle införa ”något av ett kastsystem, i vilket de ’kastlösa’ blir de ’undanröjda’”.

Anta att en kvinna föder ett handikappat barn, fast hon har erbjudits alla möjligheter — och kanske också uppmanats — att göra abort. ”Den dagen kanske kommer”, säger Fitzgerald, ”då föräldrar får höra att de inte kan räkna med att få samhällets stöd när det gäller att tillgodose sitt handikappade barns behov, därför att de valde att låta barnet födas, när de kunde ha låtit abortera det.”

Man får inte heller förbise det budskap selektiva aborter förmedlar till de handikappade i samhället. När samhället gör sig av med ofödda därför att de har ett handikapp, kommer det då att få handikappade människor att i ännu högre grad känna sig som en börda för andra? Kommer det att göra det svårare för dem att bemästra den negativa inställning till sig själva som de kanske redan har?

Att det moderna samhället skulle kassera ofödda barn på samma sätt som arbetare vid ett löpande band kasserar skadade produkter passar in på den personlighetsbeskrivning Bibeln ger av människor som lever i ”de sista dagarna” för den här onda världen. Bibeln har förutsagt att människor i stor utsträckning skulle sakna ”naturlig tillgivenhet”. (2 Timoteus 3:1—5) Det grekiska ordet ạ·stor·goi, som har återgetts med ”utan naturlig tillgivenhet”, avser de naturliga känslorna familjemedlemmar emellan, till exempel den kärlek en mor känner för sina barn.

Människorna i den här världen är som roderlösa fartyg. De ”kastas av och an liksom av vågor och förs hit och dit av varje lärdomsvind”. De utgör sannerligen en skarp kontrast till dem som följer Guds pålitliga ord. (Efesierna 4:14) Som ett själens ankare ger oss Bibeln moralisk fasthet och stadga i ett stormigt hav. (Jämför Hebréerna 6:19.) De kristna är naturligtvis medvetna om att en kvinna kan få missfall och att ett svårt missbildat foster spontant kan stötas ut, men blotta tanken att speja in i livmodern för att se om ett barn är friskt nog för att få födas är ytterst motbjudande för dem.b — Jämför 2 Moseboken 21:22, 23.

Något som stärker en kristens beslut att bevara sin ostrafflighet är Guds löfte om att det skall komma en tid då ”ingen ... kommer att säga: ’Jag är sjuk.’” (Jesaja 33:24; 35:5, 6) Ja, trots de svårigheter som de handikappade upplever nu och de uppoffringar som de får göra som vårdar dem ”kommer [det] att gå dem väl som fruktar den sanne Guden”. — Predikaren 8:12.

[Fotnoter]