”Staden som har de verkliga grundvalarna”

ALLA städer har naturligtvis grundvalar, så om en viss stad sägs ha verkliga grundvalar, måste den sannerligen vara av mycket beständig natur. Sådana forntida huvudstäder som Babylon, Petra, Assur och Teotihuacán motsvarar knappast den beskrivningen. Fastän de en gång pulserade av liv, är de i dag döda och insvepta i tystnad, och det är också de nationer som de representerade.

Moderna huvudstäder anser sig i regel också vila på fasta grundvalar. De kanske inte alltid är de största städerna i sina respektive länder, men bara det faktum att en stad tjänar som en nations huvudstad ger den en viss värdighet, oberoende av dess storlek. Låt oss se lite närmare på fyra sådana städer.

”En något schizoid metropol”

År 1790 beslöt den amerikanska kongressen att nationens permanenta regeringssäte inte skulle ligga inom någon existerande delstats gränser. Man skapade därför en särskild enklav för detta syfte, kallad District of Columbia (D.C.), på Förenta staternas östkust och anlade där den nya huvudstaden, Washington, som inte skall förväxlas med delstaten Washington, som ligger vid Stillahavskusten, hundratals mil nordväst om huvudstaden.

Den ursprungliga stadsplanen, som färdigställdes år 1791 av den franske ingenjören Pierre L’Enfant, inbegrep ett konstrikt system av offentliga parker och öppna platser, som tjänade som en fond, mot vilken Capitolium och andra offentliga byggnader kunde framstå i all sin monumentala glans. Själva presidentpalatset ritades så småningom av den irländske arkitekten James Hoban. Dess gråvita sandsten stod i sådan kontrast till de röda tegelbyggnaderna i närheten att det snart kom att kallas Vita huset, ett namn som blev officiellt antaget år 1902.

I många avseenden är Washington en unik stad. Förutom alla offentliga byggnader finns det mer än 300 monument och statyer som pryder denna plats, där hundratals politiker bor under stora delar av året. Och enligt en källa finns det minst 55.000 advokater och 10.000 journalister i staden!

Det har sagts att Washington ”återspeglar de bästa och de sämsta sidorna av Amerika”. De sämsta sidorna inbegriper sådana problem som alla amerikanska storstäder brottas med, till exempel arbetslöshet, miljöförstöring, brottslighet, undermåliga bostäder och rasmotsättningar. Washington är, som ett känt uppslagsverk uttrycker det, ”en något schizoid metropol, som är lika ökänd för sin osnygghet och brottslighet som den är berömd för sin mångskiftande och vördnadsbjudande skönhet”.

Ett tredje Rom?

Till helt nyligen hade Washington och Moskva inte mycket mer gemensamt än ett Vita huset — den byggnad som hyste Rysslands parlament fick också smeknamnet Vita huset på grund av sin vita marmorfasad — och ett utmärkt tunnelbanesystem som kallas Metro.

Tunnelbanan i Moskva är snabb och billig och ovanligt vackert utsmyckad. I augusti 1993 var priset för en resa, oavsett avståndet, mindre än tio öre i svenska pengar. Vissa stationer byggdes i marmor och har imponerande målningar, statyer och färgrika fresker i taket. Ovanligt snabba rulltrappor transporterar trafikanterna från gatuplanet till perrongerna och tillbaka igen.

Moskva grundades enligt traditionen år 1147 och är en av Rysslands äldsta städer. På 1400-talet blev staden huvudstad i en nybildad och enad rysk stat, en ställning som den emellertid förlorade till S:t Petersburg år 1712. Två hundra år senare, år 1918, efter ryska revolutionen, återtog Moskva sin ställning som Rysslands huvudstad och blev också huvudstad i det nybildade Sovjetunionen.

Kreml, som i årtionden stått som en symbol för kommunismen och är själva hjärtat av Moskva, gränsar i öster till Röda torget.

I södra änden av Röda torget ligger Vasilijkatedralen, som uppfördes i mitten av 1500-talet av tsar Ivan IV, mer känd som Ivan den förskräcklige. Katedralen är mycket speciell till både färg och form. Enligt traditionen fick arkitekten som byggde den ögonen utstuckna efteråt för att han inte skulle kunna åstadkomma något liknande igen.

Politik och religion har i hundratals år gått hand i hand bakom Kremls murar — vilket de katedraler som finns där är tysta vittnen om — i synnerhet sedan år 1326, då Moskva blev centrum för den ryska ortodoxa kyrkan. Moskva kom senare att kallas ”det tredje Rom”, och ”ryssarna blev övertygade om att de innehade en speciell ställning — i Guds ynnest som den religiösa sanningens slutgiltiga bevarare”, som en källa uttrycker det. Det stora mausoleet vid Röda torget, som länge har hyst Lenins balsamerade kropp, och många andra kommunistiska ateisters gravar som finns i Kremlmuren vederlägger emellertid detta påstående.

Hoppets huvudstad?

Tanken på att förlägga en huvudstad till det inre av Brasilien väcktes redan år 1789 och införlivades till och med i grundlagen år 1891. Det var emellertid inte förrän år 1956 som man bestämde var den skulle ligga. Fyra år senare anträdde Brasiliens federala regering sin 100-milafärd från Rio de Janeiro till sin nya hemort.

Att en hel stad kunde byggas upp på en så relativt kort tid var verkligen anmärkningsvärt. Många brasilianer betraktade stolt den nya staden som en symbol för sin nations framtida storhet. De prisade den som världens modernaste huvudstad och kallade den ”Capital da Esperança” — Hoppets huvudstad. Brasília har en imponerande modern arkitektur och är med sin välordnade bebyggelse ett enastående exempel på storskalig stadsplanering.

”Syftet med Brasília var att rikta uppmärksamheten på det inre av landet och påskynda bebyggandet av denna region och exploateringen av dess outnyttjade resurser”, förklarar The New Encyclopædia Britannica. Dessa mål har i viss utsträckning uppnåtts. Men i likhet med Washington, vars stadsområde nu är 40 gånger större än District of Columbia, har Brasília vuxit enormt. I stället för de 600.000 invånare som staden var avsedd för bor nu 1.600.000 människor i Brasília och dess satellitstäder. I en del områden är livet långt ifrån idealiskt.

I vissa fall har även de positiva aspekterna av staden visat sig vara nackdelar. Tidskriften National Geographic hävdar till exempel att ”Brasília ter sig som ett mellanting mellan en skulpturpark och en månkoloni”. Den tyska publikationen Das Bild unserer Welt skriver: ”Det har hittills visat sig vara omöjligt att skapa en stadslik atmosfär i Brasília, den nya huvudstaden. I stället har denna provrörsstad i kanske större utsträckning än någon annan plats blivit en grogrund för ockultism, esoteriska grupper och sekter — en reaktion på den tomhet och ensamhet som människor känner.”

”Hoppets huvudstad” har följaktligen vissa påfallande brister. Dess tämligen kalla och sterila atmosfär och dess stora, fria ytor — som i allmänhet är så uppskattade i stora städer — är särskilt iögonenfallande vid veckoslut och helger, då politiker och tjänstemän överger staden.

Högt uppe i bergen

Åtta av världens tio högsta berg ligger helt eller delvis inom Nepals gränser. Det är därför inte förvånande att dess huvudstad är belägen 1.300 meter över havets nivå. Katmandu har omkring 235.000 invånare — en relativt blygsam befolkning i jämförelse med storstäderna. Endast en nepales av 80 bor i Katmandu.a

Nepals huvudstad ligger i Katmandudalen, som förr i tiden var en sjö. Dalen är endast omkring två mil bred och två och en halv mil lång, men dess storlek är inte något mått på dess betydelse. Den var i hundratals år ett viktigt handelscentrum utmed de stora karavanvägar som förband Indien med Kina och Tibet. I bergiga länder är jordbruksarealen alltid knapp, och man är därför orolig för att städerna i dalen skall bli för stora och beröva nationen värdefull åkerjord. Denna oro är inte obefogad. Katmandus befolkning har mer än fördubblats sedan år 1960. År 2020 beräknas 60 procent av Katmandudalens areal vara utnyttjad för stadsbebyggelse.

Katmandu, Nepals enda större stad, har länge spelat en framträdande roll i landets sociala, ekonomiska och politiska liv — och även i religiösa angelägenheter. The Encyclopedia of Religion konstaterar att Katmandudalen varit skådeplats för ”en lång rad sofistikerade ideologier och konststilar med starka religiösa övertoner” och påpekar: ”I ingen annan del av Himalaya är buddhism och hinduism så intimt sammanflätade med varandra.” Det är också intressant att lägga märke till att Siddhartha Gautama, som senare kom att kallas ”den upplyste” eller Buddha, troligen föddes i Lumbini i Nepal, mindre än 25 mil sydväst om Katmandu.

Detta var förstås för omkring 2.500 år sedan. Men också på senare tid har människor kommit till Nepal och Katmandu för att få ”upplysning” — hippiegenerationen på 1960-talet.

En stad med verkliga grundvalar

Människor har i hundratals år byggt städer från vilka de har härskat över sina medmänniskor. Men den tragiska läxa som historien har lärt oss är att ”det tillkommer inte mannen som vandrar att ens styra sitt steg” på rätt sätt. — Jeremia 10:23; Predikaren 8:9.

Det är tydligt att världens städer befinner sig i en allvarlig kris. De kämpar för att överleva, precis som de politiska system som de representerar. De bräckliga grundvalar som mänskligt styre vilar på håller på att vittra sönder. Det gör emellertid inte ”staden som har de verkliga grundvalarna, staden vars uppbyggare och upphovsman är Gud”. — Hebréerna 11:10.

Bibeln kallar denna stad ”ett himmelskt Jerusalem”. (Hebréerna 12:22) Detta är ett mycket lämpligt namn, eftersom Jerusalem var huvudstaden i det forntida Israel, Guds förebildliga nation på jorden. Men det himmelska Jerusalem, huvudstaden i Guds universella organisation, har en verklig grundval, eftersom dess uppbyggare är den evige Guden själv. Som det profetiskt uttrycks i Psalm 46:5: ”Gud är mitt i staden; den kommer inte att bringas att vackla.”

Mänskligt styre går nu stapplande mot sitt slut. Miljontals människor ”ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” har insett detta faktum och har förståndigt nog villigt underordnat sig Guds styre. — Psalm 47:8; Uppenbarelseboken 7:9, 10.

Tänk på att det nya Jerusalem är högre beläget än det bergiga Katmandu, för det ligger i själva himlen. Och den ”flod med livets vatten, klar som kristall”, som flyter igenom det nya Jerusalem är renare och mer välsignelsebringande än floden Potomac i Washington eller Moskvafloden utanför Kreml. (Uppenbarelseboken 22:1, 2) Nya Jerusalem framkallar inte några känslor av tomhet och ensamhet, utan är tvärtom det medel varigenom Gud ”mättar allt levandes önskan”. — Psalm 145:16.

Det är verkligen underbart att veta att trots alla de allvarliga problem som världens städer brottas med finns det ändå ett hopp — tack vare ”staden som har de verkliga grundvalarna”! — Detta är sista artikeln i serien om städer.

[Fotnot]

[Bild på sidan 24]

Vita huset i Washington

[Bild på sidan 25]

Vasilijkatedralen vid Röda torget i Moskva

[Bild på sidan 26]

Hinduiskt tempel i Katmandu i Nepal