GROTTA
En underjordisk håla eller hålighet. Ordet ”grotta” är översatt från det hebreiska ordet me‛arạh (1Mo 19:30) och det grekiska spẹ̄laion. (Joh 11:38) Det hebreiska ordet chor eller chōr kan beteckna en ”håla” (1Sa 14:11; Job 30:6), men det kan också beteckna ett mindre hål (2Ku 12:9). Ett annat hebreiskt ord för ”håla” är mechillạh. (Jes 2:19)
Det finns många grottor i Palestinas kalkrika berggrund, särskilt i Karmelmassivet och i trakten omkring Jerusalem. Därför omnämns de ofta i Bibeln, ibland i bildlig bemärkelse. En del grottor var så stora att de kunde rymma hundratals personer och användes som permanenta bostäder (som i Petra), medan andra användes som gömställen, gravplatser, cisterner, stall och förrådsutrymmen. Många artefakter har påträffats i dessa grottor.
Grottor utgjorde en tillflyktsort när fara hotade. Första gången en sådan situation nämns i Bibeln är i samband med Lot och hans två döttrar, som bodde i en grotta därför att de inte vågade bo kvar i Soar. (1Mo 19:30) Vid Makkeda gömde sig fem amoreiska kungar för Josua i en grotta, som sedan blev deras gemensamma grav. (Jos 10:16–27) På kung Sauls tid gömde sig några israeliter i grottor när de flydde för filistéerna. (1Sa 13:6; 14:11) För att undkomma Sauls vrede tog David sin tillflykt till en grotta i närheten av Adullam, där ”omkring 400 man” slöt sig till honom. (1Sa 22:1, 2) När David vid ett annat tillfälle förföljdes av Saul gömde han sig i en grotta i En-Gedis vildmark, och det var här David skar av fliken på Sauls överklädnad när denne gick in ”för att uträtta sina behov”. (1Sa 24:1–15) Det var förmodligen dessa båda upplevelser som fick David att skriva Psalmerna 57 och 142. (Jfr Ps 57:0; 142:0.) Sedan David hade blivit kung tjänade uppenbarligen Adullams grotta som militärhögkvarter under ett fälttåg mot filistéerna. (2Sa 23:13; 1Kr 11:15) När den onda drottning Isebel försökte döda alla Jehovas profeter gömde sig 100 av dem i grottor, där Obadja försåg dem med mat. (1Ku 18:4, 13) Även Elia flydde undan Isebels vrede till en grotta, i Horeb, och det var där Gud befallde honom att vända tillbaka och smörja Hasael och Jehu till kungar. (1Ku 19:1–17) Mot bakgrund av dessa exempel kunde Paulus skriva om trons män att de ”irrade omkring i ... grottor och jordhålor”. (Heb 11:38) Många år senare tjänade Roms katakomber som en underjordisk tillflykt och mötesplats för förföljda kristna.
De döda begravdes ofta i grottor. Den steniga jorden i stora delar av Palestina gjorde det svårt att gräva vanliga gravar. Andra gången en grotta nämns i Bibeln är i samband med att Abraham köpte en gravplats, Makpelagrottan i Hebron. Där blev Sara, Abraham, Isak, Rebecka, Jakob och Lea begravda. (1Mo 23:7–20; 25:9, 10; 49:29–32; 50:13) Den minnesgrav som Jesu vän Lasarus lades i ”var i själva verket en grotta”. (Joh 11:38)
Grottor var också utmärkta förrådsutrymmen, i synnerhet i oroliga tider. På Gideons tid ”gjorde sig Israels söner de underjordiska förråd som var i bergen samt grottorna och de svårtillgängliga platserna” för att skydda sina skördar mot midjanitiska rövare. (Dom 6:2) Det var tydligen också av säkerhetsskäl som Dödahavsrullarna gömdes i grottor i närheten av Wadi Qumran, nordväst om Döda havet, där de låg orörda i många hundra år tills de första påträffades 1947.
Bildspråk. Jesus anklagade penningväxlarna för att göra templet till ”en rövarhåla”. (Mt 21:13; Jer 7:11) Profetiorna i Jesajas bok och i Uppenbarelseboken visar att somliga kommer att försöka undkomma Jehovas dom, ”den skräck Jehova inger”, genom att gömma sig i ”grottorna”, men enligt Hesekiel kommer de grottor som de tar sin tillflykt till inte att erbjuda något skydd mot Gud. (Jes 2:19–21; Upp 6:15–17; Hes 33:27)