Att ära och visa omsorg om till åren komna föräldrar för med sig välsignelser
SANNA tillbedjare av Gud visar sina till åren komna föräldrar respekt, ära och omsorg därför att de älskar dem. Det är en del av deras tillbedjan. Som det uttrycks i Bibeln: ”Låt [barn och barnbarn] ... lära sig att utöva gudaktig hängivenhet i sitt eget hushåll och fortsätta att ge tillbörlig gottgörelse åt sina föräldrar och deras föräldrar, för detta är välbehagligt i Guds ögon.” (1 Timoteus 5:4) Vare sig vi är unga eller gamla är det således passande att vi ger våra föräldrar och far- och morföräldrar ”tillbörlig gottgörelse”. På så sätt visar vi vår uppskattning av deras kärlek och hårda arbete och deras omsorg om oss under alla år. Vi har ju faktiskt dem att tacka för att vi över huvud taget finns till!
Lägg märke till att detta att vi ger tillbörlig gottgörelse åt våra föräldrar och far- och morföräldrar sägs vara ”välbehagligt i Guds ögon”. Det förknippas med ”gudaktig hängivenhet”. Om vi lyder det här rådet, kan vi följaktligen glädja oss åt att veta att vi gör det som behagar Gud, och det är en belöning i sig själv.
Det ligger glädje i att ge, i synnerhet om vi ger åt sådana som har varit frikostiga mot oss. (Apostlagärningarna 20:35) Det känns verkligen tillfredsställande att följa den bibliska principen: ”Ge din far och din mor orsak att glädja sig, och må hon som har fött dig fröjda sig.” — Ordspråken 23:25, The New English Bible.
Hur kan vi då ge tillbörlig gottgörelse åt våra föräldrar och far- och morföräldrar? Vi kan göra det genom att ge på tre sätt: materiellt, känslomässigt och andligt. Alla tre för med sig välsignelser.
Att sörja för de materiella behoven
De som tjänar Gud vet att det är viktigt att sörja för sin familj i materiellt avseende. Aposteln Paulus gav de kristna följande förmaning: ”Om någon inte sörjer för sina egna, och särskilt för dem som är medlemmar av hans hushåll, då har han förnekat tron och är värre än en som är utan tro.” — 1 Timoteus 5:8.
Tunji och Joy bor i Västafrika. Trots att de själva har det mycket knappt, erbjöd de Joys gamla föräldrar att flytta hem till dem. Fadern var sjuk och dog så småningom. Tunji berättar: ”När min svärfar dog, kramade min svärmor om min Joy och sade: ’Du har gjort allt som stod i mänsklig makt för att hjälpa din far. Du behöver absolut inte ha dåligt samvete.’ Även om vi saknar svärfar, vet vi att vi köpte den bästa medicin som fanns att få och alltid försökte få honom att känna att han hade en funktion att fylla. Vi gjorde vårt bästa för att axla vårt gudagivna ansvar. Det är skönt att veta det.”
Alla har naturligtvis inte möjlighet att hjälpa andra materiellt. En man som bor i Nigeria säger: ”Om man inte kan försörja sig själv, hur skall man då kunna försörja någon annan?” I många länder kan situationen rentav komma att förvärras ytterligare de närmaste åren. Enligt en FN-prognos kommer snart hälften av alla afrikaner som bor söder om Sahara att leva i yttersta fattigdom.
Om du själv lever i knappa omständigheter, kan det vara en tröst att läsa om en fattig änka som omtalas i Bibeln. När Jesus var här på jorden, lade han märke till en änka som lade en liten summa pengar i en av templets bidragsbössor. Hon gav bara ”två små mynt av mycket ringa värde”. Men Jesus, som kände till hennes situation, sade: ”Jag säger er sanningsenligt: Fast denna änka är fattig, har hon lagt i mer än de alla. Alla dessa lade ju i gåvor av sitt överskott, men denna kvinna lade i av sin fattigdom alla de försörjningsmedel hon hade.” — Lukas 21:1–4.
Om vi gör vårt bästa för att sörja för våra föräldrars eller far- och morföräldrars materiella behov, även om den hjälp som vi kan ge kanske är ganska blygsam, lägger Jehova likaså märke till det och uppskattar våra ansträngningar. Han förväntar inte mer av oss än vi klarar av. Våra föräldrar eller far- och morföräldrar känner det förmodligen på samma sätt.
Att sörja för de känslomässiga behoven
Att dra försorg om äldre släktingar inbegriper mer än att bara tillgodose deras materiella behov. Alla människor, även gamla, har också känslomässiga behov och behöver känna att de är älskade, att de behövs och att de är uppskattade medlemmar av familjen.
Mary, som bor i Kenya, har skött sin svärmor i tre år. Hon säger: ”Förutom att vi tillgodoser hennes materiella behov, pratar vi alltid med henne. Min svärmor kan inte göra så mycket där hemma längre, men vi resonerar om saker och ting och har blivit goda vänner. Ibland talar vi om Gud, ibland talar vi om människor som vi kände där vi bodde förr. Trots att hon är över 90 år, har hon mycket bra minne. Hon minns och tycker om att tala om hur det var när hon var barn, åren före 1914.”
Mary fortsätter: ”Det är inte lätt att ta hand om en gammal människa, men att svärmor har bott hos oss har medfört stora välsignelser. Vi har frid och harmoni i familjen. Att jag har varit hjälpsam och generös mot henne har stimulerat de andra i familjen att ha en liknande inställning. Min man har fått större respekt för mig. Och om svärmor får höra någon säga något ovänligt till mig, tar hon mig genast i försvar. Ingen kan säga ett ont ord till mig när hon är i närheten!”
Att sörja för de andliga behoven
Att ge i materiellt och känslomässigt avseende skänker givaren stor tillfredsställelse, och det förhåller sig på samma sätt med andligt givande. Aposteln Paulus skrev till den kristna församlingen i Rom: ”Jag längtar nämligen efter att få se er, för att jag må meddela er någon andlig gåva så att ni må göras fasta; eller rättare: för att det skall bli ett utbyte av uppmuntran bland er, genom att var och en blir uppmuntrad av den andres tro, både er och min.” — Romarna 1:11, 12.
Resultatet blir ungefär detsamma när man ger andliga gåvor åt äldre personer som tjänar Gud — både givaren och mottagaren blir uppmuntrade. Osondu, som bor i Nigeria, säger: ”Det som fascinerar mig mest med mina farföräldrar är att de ger mig en chans att få reda på hur det var förr. Med ögon som strålar av förtjusning brukar farfar berätta om det distrikt där han arbetade som heltidsförkunnare på 1950- och 1960-talen. Han jämför den nuvarande församlingsorganisationen med hur det var när han blev ett Jehovas vittne. Dessa erfarenheter hjälper mig i min egen tjänst som pionjär.”
Andra i den kristna församlingen kan också hjälpa till att uppmuntra de äldre. Tunji, som nämndes tidigare i artikeln, berättar hur det var i hans församling: ”En ung pionjärbroder som hade fått i uppdrag att hålla ett offentligt tal tog med sig dispositionen till min svärfar för att de skulle kunna förbereda talet tillsammans. Vakttornsstudieledaren kom också till min svärfar och sade: ’Du har stor erfarenhet. Säg mig vad jag kan göra för att bli en bättre undervisare.’ Svärfar kunde ge äldstebrodern en del praktiska råd. Vid flera tillfällen nämnde bröderna svärfars namn i den gemensamma bönen i församlingen. Allt detta fick honom att känna att han hade en uppgift att fylla.”
Vårt goda uppförande drar människor till Gud
Att vi visar våra föräldrar och far- och morföräldrar kärlek och aktning kan ibland leda till att människor dras till Gud. Aposteln Petrus skrev: ”Bevara ert uppförande gott bland nationerna, för att, i den sak vari de talar emot er såsom ogärningsmän, de till följd av era förträffliga gärningar, som de är ögonvittnen till, må förhärliga Gud.” — 1 Petrus 2:12.
Andrew, en kristen äldste i Västafrika, reste tio mil två gånger i veckan för att sköta om sin sjuke far, som inte var troende. Han berättar: ”När jag blev ett Jehovas vittne, var min far en hätsk motståndare. Men när han såg hur jag tog hand om honom när han var sjuk, uppmanade han mina bröder och systrar: ’Ni skall gå med i er brors religion!’ Det sporrade dem, och nu är min fars nio barn allesammans Jehovas vittnen.”
Att visa sina gamla föräldrar ära och omsorg kan vara en verklig utmaning, i synnerhet i ekonomiskt svåra tider. Men kristna som uppriktigt strävar efter att göra detta får skörda många välsignelser. Framför allt får de erfara givandets glädje och tillfredsställelsen att veta att de behagar Jehova Gud, som själv är ”allas Fader”. — Efesierna 4:6.
[Ruta på sidan 6]
Bibelns råd till dem som får vård och till dem som ger vård
Var uppmuntrande: ”Var och en av oss må behaga sin nästa i det som är gott för hans uppbyggande.” — Romarna 15:2.
Var uthållig: ”Låt oss inte ge upp i fråga om att göra vad som är gott, ty i rätt tid skall vi skörda, om vi inte tröttnar.” — Galaterna 6:9.
Var ödmjuk: ”[Se till att ni] inte gör något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet håller före att de andra är er överlägsna.” — Filipperna 2:3.
Var omtänksam: ”Var och en må fortsätta att söka den andres fördel i stället för sin egen.” — 1 Korinthierna 10:24.
Var resonlig: ”Låt er resonlighet bli känd för alla människor.” — Filipperna 4:5.
Var medlidsam: ”Bli omtänksamma mot varandra, ömt medlidsamma, och förlåt varandra villigt.” — Efesierna 4:32.
[Bild på sidan 7]
Unga äldste kan dra nytta av de äldres erfarenhet