Den utmaning det innebär att följa i hans fotspår

”Kristus led för er och efterlämnade åt er en förebild, för att ni skulle följa efter i hans fotspår.” — 1 PETRUS 2:21.

1, 2. a) Vad kan vara en verklig utmaning, och varför är detta av intresse för de kristna? b) Vilka frågor ställs här?

HAR du någon gång gått utefter en sandstrand eller över ett snöigt fält och fascinerats av det mönster av fotspår som de som gick där före dig hade lämnat efter sig? Du kanske rentav valde ut ett speciellt par fotspår och försökte följa det genom att avpassa dina egna steg efter det så nära som möjligt. I så fall upptäckte du att detta inte var så lätt. Ja, att noggrant följa i någon annans fotspår — antingen bokstavligt eller symboliskt — är faktiskt en verklig utmaning. Men genom att kalla oss kristna har vi ändå visat vår önskan att göra just detta, att noggrant följa i Kristi fotspår.

² Är du villig att göra den ansträngning som krävs för att framgångsrikt möta denna utmaning? Och vad mera är: är du besluten att göra detta, vad som än händer? Att du helt och fullt inser hur svårt det är att följa i bokstavliga fotspår kommer i så fall att göra dig mer framgångsrik i att följa Kristi symboliska fotspår.

Man måste lära sig att anpassa sig

3. Varför verkar det först onaturligt att följa i någon annans fotspår?

³ Alla har ett karakteristiskt sätt att gå. Steglängden varierar till exempel från person till person, precis som den vinkel i vilken man placerar fötterna. Tårna kan peka rakt framåt eller peka inåt eller utåt i vinkel, en vinkel som antagligen är mer framträdande hos den ena foten än hos den andra. Inser du utmaningen? För att noggrant följa i någon annans fotspår måste du anpassa eller rätta din steglängd och din fotställning efter hans. Detta kommer först att verka onaturligt, men det måste göras. Det finns inget annat sätt.

4. Varför är det en speciell utmaning att följa i Jesu fotspår?

⁴ Kristi sätt att vandra var symboliskt talat unikt, eftersom han bland sina samtida var den enda fullkomliga människan, en ”som inte hade känt synd”. (2 Korintierna 5:21) Eftersom vi ofullkomliga människor av naturen är syndare, är vårt normala sätt att vandra inte att vandra i Jesu fotspår. Paulus påminde de kristna i Korint om detta och sade: ”För ni är ännu köttsliga. Ty när det nu finns svartsjuka och osämja ibland er, är ni då inte köttsliga, och vandrar ni då inte enligt människors sätt?” Tendenser till svartsjuka och osämja, ”köttets gärningar”, är normala för ofullkomliga människor, men Jesus vandrade kärlekens väg, och ”kärleken är inte svartsjuk, den ... blir inte uppretad”. Att vandra i Kristi fotspår utgör alltså en större utmaning än om vi bara skulle uppmanas att följa i en ofullkomlig människas fotspår. — 1 Korintierna 3:3; 13:4, 5; Galaterna 5:19, 20; se också Efesierna 5:2, 8.

5, 6. a) Varför har många människor misslyckats med att följa i Kristi fotspår, och vilket råd gav Paulus därför? b) Hur uppmuntras människor att vandra i Kristi fotspår i våra dagar, och med vilket resultat för dem själva?

⁵ Förutom ofullkomlighet kan också okunnighet om Guds vilja hindra en person från att vandra i Kristi fotspår. Paulus förmanade därför de kristna i Efesus att inte fortsätta ”att vandra alldeles som nationerna också vandrar i sina sinnens fruktlöshet, så länge de är i mörker vad sinnet angår och utestängda från det liv som hör Gud till, på grund av den okunnighet som är i dem, på grund av deras hjärtans känslolöshet”. — Efesierna 4:17, 18.

⁶ Genom predikandet om Riket blir människor i våra dagar uppmanade att sluta upp att vandra på sitt normala sätt, i okunnighet om Guds uppsåt, i mörker vad sinnet angår, drivna av känslolösa hjärtan som söker fruktlösa mål. De uppmanas i stället att rätta sig efter Kristi fullkomliga föredöme och ”att vandra i gemenskap med honom” och således ta ”varje tanke till fånga för att göra den lydig mot den Smorde”. (Kolosserna 2:6, 7; 2 Korintierna 10:5) Människor som är villiga att möta denna utmaning blir orubbliga i sin tro. Och allteftersom de blir vana vid att vandra den väg som Kristus vandrade, går det lättare och lättare för dem.

7. Vilken försäkran har vi om att det är möjligt att följa i Jesu fotspår, även om det ofta är en utmaning att göra det?

⁷ Men detta är ofta en utmaning. Det är stor skillnad mellan en fullkomlig människa och en ofullkomlig. Ofullkomliga människor måste därför göra stora förändringar för att försöka följa ett fullkomligt föredöme. På grund av arv eller miljö kan somliga människor ha svårare att följa ett kristet levnadssätt än andra har. Men Jehova försäkrar oss om att alla som verkligen är villiga att anstränga sig kan göra detta. ”Allt har jag styrka till på grund av honom som ger mig kraft”, sade aposteln Paulus. (Filipperna 4:13; se också 2 Korintierna 4:7; 12:9.) Detsamma gäller för alla kristna.

Ge akt

8, 9. a) Varför krävs det odelad uppmärksamhet och intensiv koncentration, när man följer i någon annans fotspår? b) Att vi följer vilket bibliskt råd kommer att hindra oss från att avvika från Jesu fotspår?

⁸ Vi kan inte följa i bokstavliga fotspår utan att titta ordentligt var vi sätter våra fötter. Om vår blick irrar — och fokuserar sig på det som händer runt omkring oss eller på andra ting — kommer vi säkert att förr eller senare trampa fel. Om vi inte är odelat uppmärksamma och koncentrerar oss intensivt, kommer vi att avvika från det fotspår vi bör följa. Vi måste således alltid vara på vår vakt, särskilt när plötsliga oljud eller andra oförutsedda distraherande faktorer kan avleda vår uppmärksamhet från den uppgift vi har för handen. — Jämför Job 18:10, 11.

⁹ I symbolisk bemärkelse är detta också sant om dem som följer i Jesu fotspår. Jesus uppmanade sina efterföljare att noggrant ge akt på sig själva för att inte deras hjärtan skulle bli ”nertyngda av frosseri och dryckenskap och livets bekymmer”. (Lukas 21:34) Satan använder dessa dagliga distraherande faktorer för att få oss att ta ögonen från Jesu fotspår. Han är snabb i fråga om att överrumpla oss genom att utnyttja oförutsedda händelser, till exempel motstånd, sjukdom eller ekonomiska bakslag. För att se till ”att vi aldrig må glida bort” ”måste vi mer än vanligt ge akt på de ting vi har hört”, vi måste med andra ord hålla våra ögon ännu mer fokuserade på Kristi fotspår än någonsin tidigare. — Hebréerna 2:1; se också 1 Johannes 2:15—17.

Avvik inte

10. a) Vilken fara finns det, när olika spår av fotavtryck korsar varandra? b) Varför blir det allvarliga konsekvenser av att följa i fel fotspår i andligt avseende?

¹⁰ På en strand full av folk kan det finnas många par fotavtryck i den fuktiga sanden, och vissa spår av fotavtryck kan korsa det spår som vi följer. Många par fotavtryck kan åtminstone ytligt sett se likadana ut. Hur viktigt är det därför inte att vi är övertygade om att vi följer det rätta spåret! Annars kanske vi kan förledas till att gå i fel riktning. I andlig bemärkelse skulle detta kunna få allvarliga konsekvenser. Faran av att följa fotspår som kan se riktiga ut, men som i själva verket inte är det, visas i det ordspråk som varnar: ”Det finns en väg som är rätt för en man, men dess slut är efteråt dödens vägar.” — Ordspråksboken 16:25, NW.

11. Vilken varning gav Paulus de första kristna, och för vilka i våra dagar utgör han ett föredöme?

¹¹ På grund av denna mycket verkliga fara kände Paulus sig tvungen att varna sina bröder i den första kristna församlingen: ”Jag förundrar mig över att ni så fort håller på att avlägsnas från honom, som kallade er med Kristi oförtjänta omtanke, bort till ett annat slag av goda nyheter. ... Det är ... somliga som vållar er bekymmer och vill förvända de goda nyheterna om den Smorde. ... Vem det än är som förkunnar för er såsom goda nyheter något utöver vad ni en gång tog emot, så må han vara förbannad.” (Galaterna 1:6—9) Enligt Paulus’ exempel varnar Jehovas vittnens styrande krets i våra dagar oss för avfällingar och falska bröder som så att säga gör falska fotavtryck. Sanna kristna vill inte vika av från den stig som Kristus efter Guds vägledning har stakat ut för dem. — Psalm 44:19, NW.

12. a) Hur kan 2 Timoteus 1:13 hjälpa oss att undvika att bli förledda att följa falska fotspår? b) Vad kännetecknar andra slag av goda nyheter?

¹² Genom att noga ge akt på Kristi fotavtrycks kännetecken undviker vi att bli vilseledda. Exakt kunskap om Jesus, om hans läror och om det sätt varpå den kristna församlingen fungerar hjälper oss att identifiera ”mönstret av sunda ord” som skyddar oss mot dem som förvänder ”de goda nyheterna om den Smorde”. (2 Timoteus 1:13) Andra slag av så kallade goda nyheter — i själva verket falska fotavtryck — lyckas inte passa in i detta sanningsmönster. De förvänder det och fördärvar skärpan i bilden. I stället för att klarlägga grundläggande bibliska sanningar och principer motsäger de dem. I stället för att uppmuntra oss till större verksamhet i Jehovas tjänst argumenterar de för att sakta farten. Deras budskap är inte positivt och förhärligar inte Jehovas namn och organisation; det är negativt, klandersjukt och kritiskt. Det är helt visst inte sådana fotspår vi önskar följa.

Håll den rätta takten

13. Hur är takten inbegripen, när vi följer någon annans fotspår?

¹³ När vi går, bestäms längden av våra steg delvis av den hastighet varmed vi går. I allmänhet är det så att ju fortare vi går, desto längre steg tar vi; och ju långsammare vi går, desto kortare. Det kommer således att vara lättare för oss att följa i någons bokstavliga fotspår, om vi anpassar vår takt till att stämma med dennes. För att vandra framgångsrikt i vår ledares, Jesu Kristi, symboliska fotspår måste vi likaså hålla hans takt.

14. a) På vad sätt håller vi kanske inte takten med Jesus? b) Varför är det dåraktigt att försöka gå fortare än ”den trogne och omdömesgille slaven”?

¹⁴ Att vi inte håller takten med Kristus skulle kunna betyda en av två saker: Antingen att vi försöker gå fortare och springa före ”den trogne och omdömesgille slaven”, som Jesus använder till att utföra Jehovas uppsåt, eller också att vi sackar efter i fråga om att följa den ”slavens” vägledning. (Matteus 24:45—47) Som ett exempel på det förstnämnda kan nämnas att somliga kristna under årens lopp har blivit otåliga över vissa lärofrågor eller organisatoriska frågor, som de tyckt att det var nödvändigt eller av behovet påkallat att ändra eller förbättra. Eftersom de blev missnöjda på grund av att de tyckte att saker och ting inte förändrades tillräckligt snabbt, lämnade de Jehovas folk. Så dåraktigt och kortsynt! Just de saker som gjorde dem upprörda förändrades ofta senare — i Jehovas rätta tid. — Ordspråksboken 19:2; Predikaren 7:9, 10; NW.

15. Hur var kung David och Jesus goda föredömen i fråga om att hålla rätt takt?

¹⁵ Det visa handlingssättet är att vänta på att Jehova skall handla och inte att försöka diktera den takt i vilken saker och ting bör ske. Den forntida kung David föregick med gott exempel. Han vägrade att konspirera mot kung Saul i ett försök att göra anspråk på kungamakten innan Jehovas rätta tid att ge honom den var inne. (1 Samuelsboken 24:2—16) Likaså insåg ”Davids Son”, Jesus, att han måste vänta innan han helt och fullt kunde få ta sitt himmelska kungadöme i besittning. Han kände till det profetiska uttalande som var tillämpligt på honom: ”Sitt på min högra sida, tills jag lägger dina fiender som en pall för dina fötter.” När en grupp judar önskade gripa Jesus ”för att göra honom till kung”, drog han sig därför snabbt undan. (Matteus 21:9; Psalm 110:1, NW; Johannes 6:15) Enligt Hebréerna 10:12, 13 väntade Jesus omkring 30 år senare fortfarande på kungamakten. Han väntade faktiskt närmare nitton hundra år, innan han vid Guds rikes upprättande år 1914 blev installerad som dess rättmätige kung.

16. a) Belys hur vi kan röra oss långsammare än vi borde. b) Vad är syftet med Jehovas tålamod, och hur bör vi undvika att missbruka det tålamodet?

¹⁶ Att inte hålla rätt takt skulle också kunna innebära att man saktar farten och sackar efter. När Guds ord visar att vi måste göra förändringar i vårt liv, handlar vi då utan dröjsmål? Eller resonerar vi som så att eftersom Gud är tålmodig, kan vi skjuta upp att göra sådana förändringar till senare och hoppas på att det kanske går lättare då? Det är sant att Jehova är tålmodig. Men han är inte detta för att vi skall vara lättsinniga i fråga om att göra de nödvändiga justeringarna. Han är i stället ”tålmodig” mot oss, ”eftersom han inte önskar att någon skall drabbas av förintelse, utan önskar att alla skall nå fram till sinnesändring”. (2 Petrus 3:9, 15) Hur mycket bättre är det därför inte att efterlikna psalmisten som sade: ”Jag skyndade mig, och jag dröjde inte att hålla dina bud.” — Psalm 119:60, NW.

17. Vad har detta att man håller rätt takt med predikandet om Riket att göra, och vilken fråga får detta oss att ställa oss själva?

¹⁷ Att sacka efter skulle också kunna gälla predikandet om Riket. Enligt Matteus 25 dömer Jesus nu mänskligheten och skiljer ”fåren” från ”getterna”. Detta utförs i huvudsak genom predikandet av ”dessa goda nyheter om riket”. (Matteus 24:14; 25:31—33; Uppenbarelseboken 14:6, 7) Den tid som anslagits till att utföra detta åtskiljande arbete är med nödvändighet begränsad. (Matteus 24:34) Allteftersom den tid som står till förfogande närmar sig sitt slut, kan vi förvänta att Jesus kommer att påskynda arbetet. När han gör detta, handlar han som ett redskap åt Gud, som lovar, när han talar om skördearbetet: ”Jag själv, Jehova, kommer att påskynda det i dess egen tid.” (Jesaja 60:22, NW) Påskyndar vi, som Guds medarbetare som noggrant följer i hans Sons fotspår, vår takt i predikandet om Riket i den utsträckning som vår fysiska situation och våra skriftenliga förpliktelser tillåter? Rapporterna för tjänsten på fältet visar att miljontals Jehovas vittnen gör just detta!

Undvik självsäkerhet och bekämpa modfälldhet

18. Varför kan en person bli självsäker, och hur varnar bibeln oss för den faran?

¹⁸ Ju längre vi fortsätter att följa i någon annans fotspår, desto mer invant kommer dennes sätt att gå att bli för oss. Men om vi blir självbelåtna, så kommer vi förr eller senare att begå något felsteg. När vi följer i Jesu symboliska fotspår, måste vi således inse faran av att bli självsäkra eller att sorglöst lita på vår egen styrka och våra egna förmågor och mena att vi har lärt oss att behärska hans fullkomliga sätt att vandra. Petrus’ erfarenhet, som finns nedtecknad i Lukas 22:54—62, tjänar som en lämplig varning. Den understryker också sanningen i det som står i 1 Korintierna 10:12: ”Följaktligen må den som menar att han står se till att han inte faller.”

19. a) Vad händer med varje kristen emellanåt? (Jakob 3:2) b) Hur bör vi betrakta Paulus’ ord i Romarna 7:19, 24?

¹⁹ På grund av sin ofullkomlighet kommer alla kristna att emellanåt begå något felsteg. Avvikelsen är kanske liten och knappt märkbar för andra. Eller också kanske vi bommar eller missar målet så fullständigt att alla ser det. Hur tröstande är det inte i båda fallen att erinra sig Paulus’ uppriktiga bekännelse: ”Ty det goda, som jag gärna vill, gör jag inte, utan det onda, som jag inte vill, det utövar jag. Jag eländiga människa!” (Romarna 7:19, 24) Dessa ord skall naturligtvis inte uppfattas som en ursäkt för att handla fel. De är i stället en uppmuntran för hängivna kristna som kämpar med sina ofullkomligheter, och de hjälper dem att fortsätta i sin strävan att möta den utmaning det innebär att vandra i Jesu fullkomliga fotspår.

20. a) Hur hjälper oss Ordspråksboken 24:16 i loppet som gäller liv? b) Vad bör vi vara beslutna att göra?

²⁰ ”Den rättfärdige må falla rentav sju gånger, och han kommer sannerligen att stiga upp”, heter det i Ordspråksboken 24:16 (NW). I vårt lopp för liv bör ingen av oss känna sig tvingad att ge upp. Detta lopp liknar ett maratonlopp, ett uthållighetslopp, och inte ett sprinterlopp på hundra meter. Det minsta felsteg en sprinterlöpare gör skulle med all sannolikhet komma att kosta honom loppet. Men maratonlöparen har, även om han skulle snava, tid att åter komma på fötter och fullborda loppet. När något personligt felsteg får dig att utropa: ”Jag eländiga människa!”, kom då ihåg att du fortfarande har tid att åter komma på fötter. Du har fortfarande möjlighet att åter komma tillbaka i takt med din ledare, Jesus Kristus. Det finns ingen orsak att misströsta! Ingen orsak att ge upp! Var besluten att med Guds hjälp framgångsrikt möta den utmaning det innebär att ”följa efter i hans [Jesu] fotspår”. — 1 Petrus 2:21.

Ett folk som vandrar i Jesu fotspår

”Har vi inte vandrat i samma ande? I samma fotspår?” — 2 KORINTIERNA 12:18.

1. Varför är det ofta lätt att känna igen ett Jehovas vittne?

”SOM grupp betraktade är de artiga, ansvarskännande och duktiga i skolan. Detta kan man inte säga om andra grupper.” Så sade rektorn för en grundskola i Förenta staterna. Vilka talade han om? Elever i hans skola som var barn till Jehovas vittnen. Ja, många har lagt märke till att Jehovas vittnen, deras barn inbegripna, ofta liknar andra vittnen i vissa avseenden. Under årens lopp har det blivit alltmer uppenbart att vittnena är anmärkningsvärt endräktiga i fråga om tro och uppförande. De är därför lätta att känna igen.

2. Vad kännetecknade den första kristna församlingen, men vad måste Paulus säga om detta?

² Den endräkt som finns bland Jehovas vittnen är något ovanligt i denna splittrade värld. Men när man tänker på att de alla vinnlägger sig om att vandra i Jesu fotspår, så förstår man varför de är endräktiga. (1 Petrus 2:21) En sådan endräkt var också kännetecknande för de kristna under det första århundradet. Vid ett tillfälle förmanade Paulus församlingen i Korint: ”Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” (1 Korintierna 1:10) Paulus gav också inspirerade råd om hur man skulle behandla personer som inte ville bevara kristen endräkt. — Se Romarna 16:17; 2 Tessalonikerna 3:6.

3, 4. Hur beskrev Paulus endräkten mellan sig själv och Titus, och vad var grundvalen för denna endräkt?

³ Omkring år 55 v.t. sände Paulus Titus till Korint för att hjälpa till med att göra en insamling för nödlidande bröder i Judeen och kanske också för att se hur församlingen hade reagerat på Paulus’ råd. När Paulus senare skrev till korintierna, hänvisade han till Titus’ besök där nyligen och frågade: ”Inte har väl Titus alls utnyttjat er? Har vi inte vandrat i samma ande? I samma fotspår?” (2 Korintierna 12:18) Vad menade Paulus med att de skulle vandra ”i samma ande” och ”i samma fotspår”?

⁴ Han gav uttryck åt den endräkt som fanns mellan honom själv och Titus. Titus var emellanåt Paulus’ reskamrat och lärde sig säkert därigenom mycket av Paulus. Men den endräkt som fanns mellan dessa båda var grundad på något starkare än detta. Den var grundad på deras fina förhållande till Jehova och på att de båda följde i Kristi fotspår. Titus efterliknade Paulus, precis som Paulus efterliknade Kristus. (Lukas 6:40; 1 Korintierna 11:1) De vandrade alltså i Jesu ande och i hans fotspår.

5. Vad kan man förvänta av människor i våra dagar som efterliknar Paulus och Titus i fråga om att vandra ”i samma ande” och ”i samma fotspår”?

⁵ Det är därför inte så konstigt att de kristna nu på 1900-talet, genom att vandra ”i samma ande” och ”i samma fotspår” som Paulus och Titus, åtnjuter en endräkt utan motstycke. Den splittring som finns bland de namnkristna avslöjar dem faktiskt som falska kristna, vilka inte vandrar i den ledares fotspår som de påstår sig följa. (Lukas 11:17) Denna slående skillnad mellan de sanna kristna och de namnkristna kan belysas på olika sätt. Låt oss här nämna fyra.

Blodets helgd

6, 7. a) Vilken rätt syn på blodet måste man ha, när man vandrar i Jesu fotspår? b) Vad är skillnaden mellan Jehovas vittnen och andra i våra dagar som vägrar att ta emot blodtransfusioner?

⁶ Omkring år 49 v.t. sände den styrande kretsen för församlingen under det första århundradet ut ett brev som besvarade frågan: Skulle icke-judiska kristna lyda Mose lag? I brevet hette det bland annat: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt.” (Apostlagärningarna 15:28, 29) Lägg märke till att det bland de ”nödvändiga tingen” nämns att man skulle avhålla sig från blod. Att vandra i Jesu fotspår skulle alltså innebära att man varken genom munnen eller på något annat sätt förde in blod i kroppen.

⁷ I kristenheten har denna princip på ett flagrant sätt överträtts genom bruket av blodtransfusioner. Det är sant att många människor på senare år har blivit medvetna om hälsoriskerna med blodtransfusioner, och de har därför av medicinska skäl vägrat att ta emot sådana. Det har blivit så, särskilt sedan många har ådragit sig aids genom överfört blod. Men vilka upprätthåller blodets helgd på grund av respekt för Guds lag och gör detta som grupp betraktade? När en patient motsätter sig transfusion, vad tror då läkaren automatiskt att han är? Säger inte läkaren då vanligtvis: ”Du måste vara ett Jehovas vittne”?

8. Hur blev ett vittne i Italien välsignat för sin beslutsamhet att hålla Guds lag i detta avseende?

⁸ Antonietta bor i Italien. För omkring åtta år sedan blev hon mycket sjuk, och hennes blodvärde var så lågt att läkarna bestämt hävdade att hon måste få blodtransfusioner för att kunna överleva. Hon vägrade och fick röna motstånd från både läkare och släktingar. Till och med hennes två små pojkar vädjade: ”Mamma, om du verkligen älskar oss, så ta emot blodet.” Men Antonietta var fast besluten att förbli trogen, och lyckligtvis dog hon inte. Men ändå var hennes tillstånd så allvarligt att en läkare sade: ”Vi kan inte förklara varför hon fortfarande lever.” Men när man väl hade börjat en invändningsfri behandling, repade hon sig så snabbt att en annan läkare sade: ”Jag kan inte tro det — du skulle helt enkelt inte ha kunnat tillfriskna på så kort tid, inte ens om vi hade pumpat i dig blod hela dagen.” Hon är nu reguljär pionjär, och hennes båda söner, som nu är 12 respektive 14 år, gör fina framsteg i sanningen. Antonietta iakttog modigt detta ”nödvändiga ting”, blodets helgd. Alla Jehovas vittnen intar samma ståndpunkt, när de vandrar i Jesu fotspår.

God moral

9. Vilket annat nödvändigt ting är inbegripet i att följa i Jesu fotspår, och vad händer med dem som underlåter att följa detta?

⁹ Ett annat ”nödvändigt ting”, som betonades i detta brev från den styrande kretsen under det första århundradet, var att fortsätta att ”avhålla” sig ”från otukt”. I sitt första brev till korintierna utvecklade Paulus detta ämne närmare genom att säga: ”Varken otuktsmän eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, eller män som hålls för onaturliga syften eller män som ligger med män ... skall ärva Guds rike.” (1 Korintierna 6:9, 10) De kristna hjälper människor som önskar tjäna Jehova att bli fria från sådana orena vanor. Medlemmar i församlingen som snärjs av sådant får också hjälp att rena sig, om de vänder om och ångrar sig. (Jakob 5:13—15) Men om någon kristen, som hemfaller åt sådana smutsiga vanor, vägrar att ångra sig, så gäller en klar och tydlig biblisk regel. Paulus blev inspirerad av Gud att säga: ”Sluta upp att vara i sällskap med någon så kallad broder som är en otuktsman. ... ’Avlägsna den onde mannen ur er krets.’” — 1 Korintierna 5:11, 13.

10, 11. a) Vilka måste bära ansvaret för de låga moralnormerna i kristenheten, och varför det? b) Hur visar en filippinsk mans erfarenhet att Jehovas vittnen som grupp betraktade upprätthåller höga moralnormer?

¹⁰ Trots denna tydliga anvisning är kristenheten genomsyrad av omoraliskhet, och detta är de prästers fel som vattnar ur Guds normer och också deras som endast ägnar bibelns normer en läpparnas tjänst, men som inte modigt kan upprätthålla dem i sina församlingar. Men också i detta avseende vandrar Jehovas vittnen som ett folk betraktade i Jesu fotspår.

¹¹ Tänk på Jose från Filippinerna. Vid 17 års ålder var han redan känd som bråkmakare och spelare. Han var ofta berusad, levde omoraliskt och hamnade ofta i fängelse för stöld. Därefter kom han i kontakt med Jehovas vittnen. ”Studiet av bibeln förändrade mitt liv fullständigt”, säger han. ”Jag varken dricker eller röker längre, och jag har lärt mig att behärska mitt humör. Och eftersom jag bara har en hustru, har jag nu ett rent samvete. Jag har också vunnit mina grannars respekt. Förut brukade de kalla mig ’ökände Jose’ och ’spöket Jose’, men nu kallar de mig ’Jehovas vittnet Jose’. Både min son och min brorson är biträdande tjänare i den församling där jag för närvarande tjänar som äldste och reguljär pionjär.” Jose och miljontals andra kristna vittnen för Jehova vandrar i Jesu fotspår som moraliskt rena kristna.

Neutralitet

12. Vilken inställning hos de sanna kristna betonade Jesus i den bön som finns nedtecknad i kapitel 17 i Johannes?

¹² I den långa bön, som Jesus bad den sista kvällen tillsammans med sina lärjungar, nämnde han ett annat sätt varpå hans efterföljare skulle vandra i hans fotspår. Så här sade han om sina lärjungar: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” (Johannes 17:16) Detta innebär att de kristna är neutrala. I stället för att ta del i politik eller nationella konflikter berättar de för andra om Guds rike, den enda lösningen på denna världens problem. — Matteus 6:9, 10; Johannes 18:36.

13, 14. a) Hur skiljer sig kristenheten från Jehovas vittnen i frågan om neutraliteten? b) Hur blev det till nytta för hela brödraskaran att ett vittne i Japan bevarade sin politiska neutralitet?

¹³ Denna princip om neutralitet har glömts bort av de flesta medlemmarna i kristenheten för vilka det nationella ursprunget vanligtvis är viktigare än religiös anslutning. Kolumnisten Mike Royko påpekar att de ”kristna” aldrig har hyst ”några starkare samvetsbetänkligheter mot att föra krig mot andra kristna”, och han tillägger: ”Om de hade gjort det, skulle de flesta av de våldsammaste krigen i Europa aldrig ha inträffat.” Att Jehovas vittnen i krigstid bevarar strikt kristen neutralitet är ett välkänt faktum. Men som sådana som följer i Jesu fotspår är de också neutrala i sociala och politiska frågor. Därför finns det inget som stör deras anmärkningsvärda världsvida endräkt. — 1 Petrus 2:17.

¹⁴ Ibland medför deras neutralitet oväntade resultat. I Tsugarudistriktet i norra Japan tar man till exempel detta med val mycket allvarligt. Men Toshio, som var kamrersassistent vid ett kommunalkontor, vägrade av samvetsskäl att bli inblandad i kommunfullmäktigeordförandens kampanj för att bli återvald. Detta ledde till att han blev förflyttad och fick en oansenlig befattning vid reningsverket. Men ett år senare arresterades ordföranden och tvingades att avgå på grund av sina korrumperade metoder. En ny ordförande valdes. När han fick höra om Toshios förflyttning, gav han honom åter en ledande befattning, vilket medförde välsignelser för Toshios kristna bröder. Hur då? Toshio förklarar att det är mycket svårt att få tillstånd att använda sporthallar för annat än sportevenemang. Men i Toshios nuvarande ställning har det blivit så att, för att citera hans egna ord: ”Jehova har kunnat använda mig till att få hyra sådana sporthallar till tre områdessammankomster och fyra kretssammankomster.” Han avslutar: ”Förutsatt att vi förblir trogna kommer Jehova att öppna sätt att använda oss som vi inte hade kunnat drömma om.”

I hemmet

15. Hur efterlämnade Jesus en förebild, när det gäller familjerelationer, åt dem som följer i hans fotspår?

¹⁵ Ett annat område där de kristna följer i Jesu fotspår är hemmet. Bibeln ställer upp Jesu eget exempel som ett föredöme för relationerna inom familjen, när den säger: ”Underordna er varandra i Kristi fruktan. Hustrurna må underordna sig sina män såsom Herren, eftersom en man är sin hustrus huvud, liksom den Smorde är församlingens huvud. ... Ja, såsom församlingen underordnar sig den Smorde, så må hustrur också underordna sig sina män i allting. Ni män, fortsätt att älska era hustrur, alldeles som den Smorde också älskade församlingen och gav ut sig för den.” — Efesierna 5:21—25.

16, 17. a) Hur är familjesituationen i kristenheten? b) Endast hur kan familjeförhållandena förbättras, vilket visas av det ett gift par i Brasilien var med om?

¹⁶ I kristenheten ignorerar man mestadels detta råd, och den är därför full av splittrade familjer. Det är vanligt med splittrade hem, och konflikterna mellan föräldrar och barn är ofta mycket djupa. ”Familjen upplöses”, konstaterade en psykologiprofessor för några år sedan. Barnpsykologer, äktenskapsrådgivare och psykiatrer har endast begränsad framgång i fråga om att hålla samman familjer som är i fara. Men Jehovas vittnen försöker verkligen att tillämpa bibelns principer, och de är kända för bättre familjeförhållanden än genomsnittsfamiljen.

¹⁷ Aldemar, till exempel, var löjtnant i Brasiliens militärpolis och hade familjeproblem. Hans fru lämnade honom och sökte hemskillnad. Han började dricka och försökte rentav begå självmord. Senare talade hans släktingar, som är Jehovas vittnen, med honom om bibeln. Han tyckte om det han fick höra och började studera. Eftersom han önskade bringa sitt liv i samklang med den neutrala ståndpunkt som Jehovas vittnen är kända för, begärde han avsked från det militära. Aldemar och hans hustru löste sina äktenskapsproblem genom att tillämpa de bibliska principer som Aldemar fick lära sig. Nu följer de i Jesu fotspår och tjänar Jehova tillsammans som reguljära pionjärer.

Lydiga på grund av kärlek

18. a) Varför blir Jehovas vittnen andligen välsignade i våra dagar? b) Hur uppfylls Jesaja 2:2—4 nu?

¹⁸ Det är uppenbart att Jehovas vittnen endräktigt vandrar i Kristi Jesu anda och fotspår. Som individer och som grupp blir de andligen välsignade för att de gör detta. (Psalm 133:1—3) De tydliga bevisen på att Gud välsignar dem har motiverat massor av människor med ärligt hjärta att handla enligt profetian i Jesaja 2:2—4. Enbart under de fem senaste åren har 987.828 personer vidtagit de mått och steg som krävs för att överlämna sig, och de har därefter framställt sig för att bli döpta i vatten. Jehova har i sin kärlek inte godtyckligt begränsat det antal människor som kan göra detta innan ”den stora vedermödan” slår till! — Uppenbarelseboken 7:9, 14.

19. a) Nämn några konkreta fördelar, som kan bli följden av att man tjänar Jehova. Hur bör de betraktas? b) Vad är det förnämsta skälet till att vi lyder Jehovas bud?

¹⁹ Som erfarenheterna här ovan visar är de andliga välsignelser som Guds folk åtnjuter ofta åtföljda av konkreta fördelar. Genom att inte röka, genom att inte leva omoraliskt och genom att respektera blodets helgd kan de undgå att drabbas av vissa sjukdomar. De kan också ekonomiskt, socialt eller inom familjen få nytta av att leva enligt sanningen. Alla sådana konkreta fördelar betraktas som en välsignelse från Jehova, och de bevisar hur praktiska Jehovas lagar är. Men möjligheten att vinna sådana praktiska fördelar är inte i sig själv den förnämsta orsaken till att lyda Guds lagar. Sanna kristna lyder Jehova därför att de älskar honom, därför att han förtjänar deras tillbedjan och därför att det enda rätta är att göra hans vilja. (1 Johannes 5:2, 3; Uppenbarelseboken 4:11) Det är Satan som påstår att människor tjänar Gud enbart för själviska fördelars skull. — Se Job 1:9—11; 2:4, 5.

20. Hur vandrar Jehovas vittnen i våra dagar i samma anda som de tre trogna hebreiska vittnena i forna tider?

²⁰ Nutida Jehovas vittnen vandrar i samma anda som de tre trogna unga hebreiska vittnena på Daniels tid. När de hotades med att kastas i en brinnande eldsugn sade de: ”Om det skulle vara så, är vår Gud som vi tjänar i stånd att rädda oss. Ur den brinnande eldsugnen och ur din hand, o kung, kommer han att rädda oss. Men om inte [dvs. även om han låter oss dö], må det bli känt för dig, o kung, att dina gudar tjänar vi inte, och den bildstod av guld som du har ställt upp kommer vi inte att tillbe.” (Daniel 3:17, 18, NW) Oavsett omedelbara konkreta fördelar eller följder kommer Jehovas vittnen att fortsätta att noggrant följa i Jesu fotspår och veta att evigt liv i Guds nya värld är garanterat! Vad som än händer, kommer de att som ett endräktigt folk fortsätta att vandra ”i samma ande” och ”i samma fotspår”!