I världen, men inte någon del av den
”Eftersom ni inte är någon del av världen, ... hatar världen er.” — JOHANNES 15:19.
1. Hurdant är de kristnas förhållande till världen, men hur betraktar världen dem?
UNDER sin sista kväll tillsammans med sina lärjungar sade Jesus till dem: ”Ni ... är [inte] någon del av världen.” Vilken värld talade han om? Hade han inte tidigare sagt: ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv”? (Johannes 3:16) Den världen var lärjungarna helt klart en del av, då de ju var de första som utövade tro på Jesus för evigt liv. Varför sade då Jesus nu att hans lärjungar inte var någon del av världen, och varför sade han också: ”Eftersom ni inte är någon del av världen, ... fördenskull hatar världen er”? — Johannes 15:19.
2, 3. a) Vilken ”värld” skulle de kristna inte vara någon del av? b) Vad säger Bibeln om den ”värld” som de kristna inte är någon del av?
2 Svaret är att Bibeln använder ordet ”värld” (grekiska: kọ·smos) på olika sätt. I Bibeln åsyftar ordet ”värld”, som det förklarades i föregående artikel, ibland mänskligheten i allmänhet. Det är den värld som Gud älskade och som Jesus dog för. Men i kristet språkbruk används uttrycket värld också, så som det förklaras i The Oxford History of Christianity, ”om något som har avlägsnats från Gud och är fientligt mot honom”. Hur kan man säga det? Den katolske författaren Roland Minnerath skriver i sin bok Les chrétiens et le monde (De kristna och världen): ”I dess negativa betydelse ses världen således som ... det område där makter som är fientliga mot Gud verkar och som genom sitt motstånd mot Kristi segerrika styre utgör ett fientligt välde under Satans ledning.” Den ”världen” är den stora massan av människor som har avlägsnats från Gud. Det är den världen som de sanna kristna inte är någon del av, och det är den som hatar dem.
3 Mot slutet av det första århundradet skrev Johannes med tanke på den världen: ”Älska inte världen, inte heller tingen i världen. Om någon älskar världen, är Faderns kärlek inte i honom, därför att allting i världen — köttets begär och ögonens begär och det pråliga skrytet med ens resurser i livet —, det härrör inte från Fadern utan härrör från världen.” (1 Johannes 2:15, 16) Han skrev också: ”Vi vet att vi härstammar från Gud, men hela världen befinner sig i den ondes våld.” (1 Johannes 5:19) Och Jesus kallade Satan för ”den här världens härskare”. — Johannes 12:31; 16:11.
Utvecklingen av världsvälden
4. Hur bildades världsvälden?
4 Den nu existerande världen av människor som har avlägsnats från Gud började utvecklas strax efter den stora översvämningen på Noas tid, då många av hans avkomlingar upphörde att tillbe Jehova Gud. Nimrod, som byggde städer och var ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”, var en framträdande person på den tiden. (1 Moseboken 10:8–12) Det var då vanligt med stadsstater, vilka tid efter annan bildade koalitioner och krigade med varandra. (1 Moseboken 14:1–9) Vissa stadsstater fick herravälde över andra och blev regionala välden, och några regionala välden växte så småningom och blev stora världsvälden.
5, 6. a) Vilka är de sju världsväldena i Bibelns historia? b) Hur framställs dessa världsvälden i bild, och varifrån har de fått sin makt?
5 Härskarna i dessa världsvälden följde Nimrods exempel och tillbad inte Jehova, vilket framgår av deras grymma våldshandlingar. I Bibeln framställs dessa världsvälden i bild som vilddjur, och under århundradenas gång identifierar Bibeln de sex som har haft ett mäktigt inflytande på Jehovas folk, nämligen Egypten, Assyrien, Babylon, Medo-Persien, Grekland och romarriket. Enligt profetian skulle ett sjunde världsvälde uppstå efter romarriket. (Daniel 7:3–7; 8:3–7, 20, 21; Uppenbarelseboken 17:9, 10) Detta visade sig vara det anglo-amerikanska världsväldet, som består av det brittiska imperiet och dess allierade, USA, som så småningom har blivit mäktigare än Storbritannien. Det brittiska imperiet började utvecklas när de sista spåren av romarriket till slut hade försvunnit.a
6 Dessa sju på varandra följande världsvälden framställs i bild i Uppenbarelseboken genom huvudena på ett sjuhövdat vilddjur som stiger upp ur det oroliga människohavet. (Jesaja 17:12, 13; 57:20, 21; Uppenbarelseboken 13:1) Vem ger detta härskande vilddjur dess makt? Bibeln svarar: ”Draken gav vilddjuret dess makt och dess tron och stor myndighet.” (Uppenbarelseboken 13:2) Draken är ingen annan än Satan, Djävulen. — Lukas 4:5, 6; Uppenbarelseboken 12:9.
Det kommande styret utövat av Guds kungarike
7. Vad hoppas de kristna på, och hur påverkar detta deras förhållande till världens regeringar?
7 I närmare 2.000 år har de kristna bett: ”Må ditt kungarike komma. Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden.” (Matteus 6:10) Jehovas vittnen vet att det endast är Guds kungarike som kan skänka jorden verklig fred. Eftersom de noga iakttar hur Bibelns profetior uppfylls, är de övertygade om att denna bön inom kort skall besvaras och Guds kungarike ta hand om jordens angelägenheter. (Daniel 2:44) De håller fast vid detta kungarike, vilket gör dem neutrala i förhållande till denna världens regeringar.
8. Hur reagerar regeringar, enligt vad som förutsägs i Psalm 2, för Guds kungarikes styre?
8 Vissa nationer, som gör anspråk på att följa religiösa principer, ignorerar i praktiken det faktum att Jehova är universums Suverän och att han har satt Jesus på den himmelska tronen som kung med myndighet över jorden. (Daniel 4:17; Uppenbarelseboken 11:15) I en profetisk psalm heter det: ”Jordens kungar ställer upp sig, och höga ämbetsmän, de har gått samman som en man mot Jehova och mot hans smorde [Jesus], i det de säger: ’Låt oss slita sönder deras band och kasta deras rep ifrån oss!’” (Psalm 2:2, 3) Regeringar vill inte acceptera några ”band” eller ”rep” från Gud, vilka skulle begränsa deras utövande av nationell suveränitet. Därför säger Jehova till sin utvalde kung, Jesus: ”Begär av mig, att jag må ge nationer som din arvedel och jordens ändar som din egen besittning. Du kommer att slå sönder dem med järnspira, som ett krukmakarkärl kommer du att krossa dem.” (Psalm 2:8, 9) Men den människovärld som Jesus har dött för kommer inte att fullständigt ”slås sönder”. — Johannes 3:17.
Att inte ha ”vilddjurets märke”
9, 10. a) För vad varnas vi i Uppenbarelseboken? b) Vad är bärandet av vilddjurets märke en bild av? c) Vilka märken tar Guds tjänare emot?
9 I den uppenbarelse som aposteln Johannes fick varnades det för att den värld av människor som har avlägsnats från Gud strax före sitt slut skulle komma med allt större krav och utsätta ”alla för tvång, de små och de stora och de rika och de fattiga och de fria och slavarna, för att det skall ges dessa ett märke på deras högra hand eller på deras panna och för att ingen skall kunna köpa eller sälja med undantag av den som har märket”. (Uppenbarelseboken 13:16, 17) Vad innebär detta? Ett märke på högra handen är en lämplig symbol för aktivt stöd. Hur är det då med märket på pannan? I The Expositor’s Greek Testament heter det: ”Det som det här anspelas på är seden att märka soldater och slavar med en iögonenfallande tatuering eller ett iögonenfallande brännmärke ... ; eller snarare den religiösa sedvänjan att bära namnet på en gud som talisman.” Genom sina ord och handlingar bär många människor bildligt talat detta märke och identifierar sig som ”slavar” eller ”soldater” åt ”vilddjuret”. (Uppenbarelseboken 13:3, 4) Angående deras framtid heter det i Theological Dictionary of the New Testament: ”Guds fiender låter vilddjurets [märke], det mystiska tal som innehåller dess namn, sättas på deras panna och ena hand. Detta ger dem stora möjligheter att få ekonomisk och kommersiell framgång, men det för dem in under Guds vrede och utestänger dem från tusenårsriket, Upp. 13:16; 14:9; 20:4.”
10 Det krävs allt större mod och uthärdande för att motstå pressen att ta emot det ”märket”. (Uppenbarelseboken 14:9–12) Men Guds tjänare har sådan styrka, och därför blir de ofta hatade och nedsvärtade. (Johannes 15:18–20; 17:14, 15) Men i stället för att bära vilddjurets märke skulle Guds tjänare, enligt Jesaja, i bildlig bemärkelse skriva på sin hand: ”Tillhör Jehova.” (Jesaja 44:5) Och eftersom de ”suckar och stönar” över alla avskyvärdheter som görs av den avfälliga religionen, får de i bildlig bemärkelse ett märke på sin panna, som visar att de är värda att bli skonade, när Jehovas domar verkställs. — Hesekiel 9:1–7.
11. Vem har gett mänskliga regeringar tillåtelse att härska till dess Guds kungarike kommer för att ta över styret över jorden?
11 Gud tillåter mänskliga regeringar att härska till dess Kristi himmelska kungarike fullständigt tar över styret över jorden. Det är denna Guds tolerans mot politiska stater som professor Oscar Cullmann åsyftar i sin bok Staten i Nya Testamentet. Han skriver: ”Med detta invecklade begrepp ’provisoriskt’ sammanhänger, att de första kristnas inställning till staten icke synes vara enhetlig utan motsägande. Det bör understrykas, att den synes vara så. Låt oss t. ex. tänka på Rom. 13:1: ’Var och en vare överheten underdånig’, jämfört med Upp. 13:1 ff., där staten framställes som ett avgrundsdjur.”
”Vilddjuret” och ”kejsaren”
12. Vilken balanserad syn har Jehovas vittnen på mänskliga regeringar?
12 Det skulle vara fel att dra slutsatsen att alla människor med regeringsmyndighet är Satans redskap. Många har visat sig vara personer med principer, till exempel prokonsuln Sergius Paulus, som i Bibeln beskrivs som ”en intelligent man”. (Apostlagärningarna 13:7) Vissa styresmän har, trots att de inte har känt till Jehova och hans uppsåt, modigt försvarat minoriteters rättigheter och varit vägledda av sitt gudagivna samvete. (Romarna 2:14, 15) Kom ihåg att Bibeln använder ordet ”värld” på två olika sätt: världen av människor, som Jehova Gud älskar och som vi bör älska, och världen av människor som har avlägsnats från Jehova och som har Satan som gud och från vilken vi måste hålla oss avskilda. (Johannes 1:9, 10; 17:14; 2 Korinthierna 4:4; Jakob 4:4) Som Jehovas tjänare har vi således en balanserad inställning till mänskligt styre. Eftersom vi tjänar som ambassadörer eller sändebud för Guds kungarike och har överlämnat vårt liv åt Gud, är vi neutrala i politiska frågor. (2 Korinthierna 5:20) Å andra sidan underordnar vi oss samvetsgrant dem som har myndighet.
13. a) Hur betraktar Jehova mänskliga regeringar? b) Hur långt sträcker sig de kristnas underordnande under mänskliga regeringar?
13 Denna balanserade inställning är en återspegling av Jehova Guds egen syn. När världsvälden och även små stater missbrukar sin makt, förtrycker sitt folk eller förföljer dem som tillber Gud, motsvarar de helt visst den profetiska beskrivningen av dem som rovlystna vilddjur. (Daniel 7:19–21; Uppenbarelseboken 11:7) Men när nationella regeringar tjänar Guds syfte genom att rättvist upprätthålla lag och ordning, betraktar han dem som sina ”offentliga tjänare”. (Romarna 13:6) Jehova förväntar att hans folk skall respektera mänskliga regeringar och underordna sig dem, men deras underordnande är inte obegränsat. När människor kräver sådant av Guds tjänare som är förbjudet i Guds lag, eller när de förbjuder sådant som Gud kräver att hans tjänare skall göra, då följer dessa den ståndpunkt som apostlarna intog, nämligen: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apostlagärningarna 5:29.
14. Hur förklarade Jesus och Paulus de kristnas underordnande under mänskliga regeringar?
14 Jesus sade att hans efterföljare skulle ha förpliktelser både mot regeringar och mot Gud, när han förklarade: ”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” (Matteus 22:21) Aposteln Paulus skrev under inspiration: ”Varje själ må underordna sig de överordnade myndigheterna. ... Men om du gör det som är ont, känn då fruktan: för det är inte utan syfte som den bär svärdet; den är nämligen Guds tjänare, en hämnare till att utgjuta vrede över den som bedriver det som är ont. Därför finns det tvingande skäl till att ni underordnar er, inte bara för denna vredes skull, utan också för ert samvetes. Fördenskull betalar ni ju också skatter.” (Romarna 13:1, 4–6) De kristna har alltsedan det första århundradet v.t. måst ta hänsyn till statens krav. De har måst bedöma om sådana krav har varit berättigade enligt lagen och då samvetsgrant borde uppfyllas, eller om de genom att göra det kompromissade i fråga om sin tillbedjan.
Samvetsgranna medborgare
15. Hur betalar Jehovas vittnen samvetsgrant tillbaka till kejsaren det som de är skyldiga honom?
15 De politiska ”överordnade myndigheterna” är Guds ”tjänare”, när de fullgör sin av Gud godkända roll, vilken inbegriper myndighet att ”bestraffa ogärningsmän men prisa dem som gör gott”. (1 Petrus 2:13, 14) Jehovas tjänare betalar samvetsgrant tillbaka till kejsaren det han enligt lag kräver i form av skatter, och de går så långt som deras genom Bibeln övade samvete tillåter dem att gå i fråga om att ”lyda regeringar och myndigheter såsom härskare” och vara ”redo till allt gott verk”. (Titus 3:1) ”Gott verk” inbegriper att hjälpa sina medmänniskor, exempelvis när de drabbas av en katastrof. Många har vittnat om den omtanke som Jehovas vittnen vid dessa tillfällen har visat sina medmänniskor. — Galaterna 6:10.
16. Hur handlar Jehovas vittnen samvetsgrant på ett sätt som är till nytta för både regeringar och medmänniskor?
16 Jehovas vittnen älskar sina medmänniskor och känner att det bästa de kan göra för dem är att hjälpa dem att komma till exakt kunskap om Guds uppsåt att åstadkomma rättfärdiga ”nya himlar” och en rättfärdig ”ny jord”. (2 Petrus 3:13) De är en tillgång för det mänskliga samhället genom att de själva tillämpar Bibelns höga moralnormer och undervisar andra om dessa, och de har därigenom räddat många från att hamna i brottslighet. Jehovas tjänare är laglydiga och respektfulla mot ministrar och domare och mot tjänstemän på statlig och kommunal nivå, och de ger ära åt dem ”som kräver ... ära”. (Romarna 13:7) Jehovas vittnen som är föräldrar samarbetar villigt med sina barns lärare och hjälper sina barn att studera väl, så att dessa längre fram i livet skall kunna försörja sig och inte bli till en börda för samhället. (1 Thessalonikerna 4:11, 12) Jehovas vittnen tolererar inte rasfördomar och klasskillnader inom sina församlingar, och de lägger stor vikt vid att stärka familjebanden. (Apostlagärningarna 10:34, 35; Kolosserna 3:18–21) Genom sina handlingar visar de således att anklagelserna mot dem att de är motståndare till familjen eller inte vill hjälpa till i samhället är felaktiga. Aposteln Petrus’ ord visar sig därigenom vara sanna: ”Så är Guds vilja, att ni genom att göra gott skall få de oförnuftiga människornas okunniga tal att tystna.” — 1 Petrus 2:15.
17. Hur kan de kristna fortsätta att ”vandra i vishet gentemot dem som är utanför”?
17 Så även om Kristi sanna efterföljare inte är ”någon del av världen”, är de fortfarande i den värld som det mänskliga samhället utgör, och de måste fortsätta att ”vandra i vishet gentemot dem som är utanför”. (Johannes 17:16; Kolosserna 4:5) Så länge som Jehova tillåter de överordnade myndigheterna att verka som hans tjänare kommer vi att visa dem tillbörlig respekt. (Romarna 13:1–4) Samtidigt som vi förblir politiskt neutrala ber vi för ”kungar och alla personer i hög ställning”, i synnerhet när dessa anmodas att fatta sådana beslut som skulle kunna påverka religionsfriheten. Detta fortsätter vi med ”för att vi skall kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar”, så att ”alla slags människor skall bli räddade”. — 1 Timoteus 2:1–4.
[Fotnoter]
a Se kapitel 35 i boken Uppenbarelsens storslagna höjdpunkt är nära!, utgiven av Sällskapet Vakttornet.
Repetitionsfrågor
◻ Vilken ”värld” är de kristna en del av, men vilken ”värld” kan de inte vara någon del av?
◻ Vad är ”vilddjurets märke” på en persons hand eller panna en bild av, och vilka märken har Jehovas trogna tjänare?
◻ Vilken balanserad syn på mänskliga regeringar har de sanna kristna?
◻ Nämn exempel på hur Jehovas vittnen bidrar till det mänskliga samhällets bästa.
[Bilder på sidan 16]
I Bibeln beskrivs mänskliga regeringar både som Guds tjänare och som ett vilddjur
[Bild på sidan 17]
Genom att Jehovas vittnen visar kärleksfullt intresse för sina medmänniskor är de en tillgång för det samhälle där de bor