Hur kunde det hända?
EN AV historiens paradoxer är att några av de värsta brotten mot mänskligheten — som bara kan jämföras med koncentrationslägren nu på 1900-talet — begicks av dominikaner- eller franciskanermunkar vilka tillhörde två predikoordnar som avsåg att vara hängivna predikandet av Kristi kärleksbudskap.
Det är svårt att förstå hur en kyrka som tror på det inspirerade uttalandet: ”Alla, som vilja leva gudaktigt i Kristus Jesus, skola lida förföljelse” själv kan bli en förföljare. (2 Timoteus 3:12, J. P. E. Benelius’ svenska katolska översättning) Hur var det möjligt?
För det första gjorde den katolska läran det möjligt. Hur då? Det kan sammanfattas med den katolske kyrkofadern Augustinus’ kända uttalande: ”Salus extra ecclesiam non est” (”Det finns ingen frälsning utanför kyrkan”). I boken A History of Christianity av Paul Johnson sägs det om Augustinus: ”Han inte bara accepterade förföljelsen, utan han blev dess teoretiker, och hans försvar blev senare det som alla försvar för inkvisitionen vilade på.”
På 1200-talet förespråkade Thomas av Aquino, som ibland kallades den ”änglalike läkaren”, dödsstraff för kätteri. I The Catholic Encyclopedia förklaras det så här: ”Teologer och jurister grundade sin inställning i viss utsträckning på likheten mellan kätteri och högförräderi.” I samma verk medges det: ”Det kan därför inte råda något tvivel om att Kyrkan gjorde anspråk på rätten att använda fysiskt tvång mot verkliga avfällingar.”
Kyrkans ”rätt” att tortera och bränna kättare var i själva verket en fruktansvärd naturlig följd av de oskriftenliga lärorna om helvetet och skärselden. Kyrkan torterade i den Guds namn som hon hädiskt påstår är en bödel som torterar människor. — Jämför Jeremia 7:31; Romarna 6:23.
Den andra orsaken som gjorde inkvisitionen möjlig var kyrkans djupa inblandning i politik. Det medeltida Europa var i själva verket ett totalitärt samhälle i vilket kyrkan och staten, även om de ofta var upptagna i en kamp mot varandra, förenade sina krafter mot varje människa som vågade kritisera prästen eller fursten. Ur detta äktenskapsbrytande förhållande föddes inkvisitionen. I den franska Encyclopædia Universalis läser vi: ”Inkvisitionen skulle aldrig ha kunnat utföra sin uppgift utan samarbetet med de civila myndigheterna, vilka gav den dess resurser och verkställde domarna.”
Detta innebär dock inte att protestanterna var utan skuld. Objektiva historiska skildringar visar att de ibland var lika intoleranta som katolikerna. De begick också fruktansvärda våldsdåd i Kristi namn och brände till och med oliktänkande på bål, ofta med hjälp av de världsliga myndigheterna. Och de protestantiska våldsdåden gjordes möjliga av precis samma skäl: protestanter är också en del av ett religiöst system vars teologi innehåller den oskriftenliga läran om en från Gud kommande evig pina och som århundradena igenom har bevarat ett orent andligt förhållande med den världsliga makten.
Ett nutida arv
Skulle inkvisitionen kunna hända igen? Säkert inte i detta sekulariserade samhälle. Men i The New Encyclopædia Britannica ges följande intressanta kommentar: ”Arvet efter den kristna intoleransen och de metoder den utvecklade (t. ex. inkvisition eller hjärntvätt) är verksamt i intoleransen hos nutida politiska revolutioners ideologi och teknik.”
Ja, ”arvet efter den [avfälliga] kristna intoleransen och de metoder den utvecklade” är väl synligt i nutida icke-religiös intolerans. I vissa länder har metoder som påminner om inkvisitionen redan använts av de politiska makterna mot representanter för katolska kyrkan. Detta är en försmak av vad som komma skall.
Bibeln visar att ”jordens kungar”, världshärskarna, med vilka sådana världsliga religioner har begått andlig ”otukt”, kommer att vända sig mot hela världsväldet av falsk religion, som symboliseras av ”skökan”, ”det stora Babylon”. (Uppenbarelseboken 17:1—6) De kommer att tröttna på hennes inblandning i deras politiska angelägenheter. Gud kommer att använda sådana antireligiösa politiska element för att utmäta dom mot detta orättfärdiga religiösa system. De skall ”göra henne utblottad och naken, de skall äta hennes kött och bränna upp henne i eld”. (Uppenbarelseboken 17:12, 16—18, 1981) Det blod hon har utgjutit genom religiösa krig, korståg och inkvisitioner kommer på så sätt att hämnas. — Uppenbarelseboken 18:24; 19:2.
Det ankommer därför på alla uppriktiga katoliker och protestanter som skäms över att fortfarande vara en del av ett religiöst system som har utgjutit så mycket oskyldigt blod att följa Guds uppmaning: ”Gå ut från henne, mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser.” — Uppenbarelseboken 18:4.
[Infälld text på sidan 24]
Kyrkans ”rätt” att tortera och bränna kättare var i själva verket en fruktansvärd följd av de oskriftenliga lärorna om helvetet och skärselden