Den falska religionen rider mot sin undergång!

FÖR att ta reda på om världens religioner står inför sitt slut skall vi se lite närmare på en av Bibelns mest dramatiska profetior. Den handlar om en mystisk symbolisk kvinna, som beskrivs i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken.

Kan du föreställa dig en kvinna som har härskat som drottning över världens nationer och påverkat miljarder människors liv under historiens lopp — en förmögen kvinna som är praktfullt klädd i purpur och scharlakan och rikt smyckad med guld, dyrbara stenar och pärlor? På hennes panna är det skrivet ett långt namn, en hemlighet: ”Det stora Babylon, modern till skökorna och till vämjeligheterna på jorden.” Hon är omisskännligt märkt av sitt vilda och lösaktiga leverne, eftersom hon har begått ”otukt” med jordens kungar. Hon rider på ett monster, ett scharlakansrött vilddjur med sju huvuden och tio horn. — Uppenbarelseboken 17:1–6; 18:5.

Om du kan föreställa dig denna kvinna, har du en uppfattning om huvudpersonen i det profetiska drama som Jesu apostel Johannes såg i en syn, som gavs honom genom en ängel. Han beskriver livfullt denna syn i Uppenbarelseboken, kapitel 17 och 18. Läs gärna dessa kapitel i din bibel, så kommer du att kunna följa händelseutvecklingen från identifieringen av denna mystiska kvinna till hennes våldsamma slut.

Skökan identifieras

En viktig ledtråd när det gäller att identifiera denna drottninglika sköka finner man i de två ting som hon sägs ”sitta” på. I Uppenbarelseboken 17:18 beskrivs hon som ”den stora stad som har kungavälde över jordens kungar”. Detta gör det möjligt för henne att sitta på ”många vatten”, som enligt Uppenbarelseboken 17:1, 15 är en symbol för ”folk och skaror och nationer och tungomål”. I vers 3 i samma kapitel sägs hon också sitta på ett sjuhövdat vilddjur. I Bibeln symboliserar vilddjur ofta världsliga politiska makter eller organisationer.

Detta visar att skökan, det stora Babylon, är en bild av ett mäktigt imperium, ett som har makt över andra riken och deras undersåtar. Detta imperium kan bara vara världsväldet av falsk religion.

Att de religiösa ledarna har haft ett mäktigt inflytande i politiska och statliga angelägenheter är ett väldokumenterat historiskt faktum. Uppslagsboken The World Book Encyclopedia förklarar: ”Efter det västromerska rikets fall [på 400-talet] hade påven större makt än någon annan person i Europa. ... Påven utövade både politisk och andlig makt. År 800 krönte påven Leo III den frankiske härskaren Karl den store till romersk kejsare. ... Leo III hade befäst påvens rätt att göra kejsarens makt lagligen erkänd.”

Ett annat exempel på den makt som katolska kyrkan och dess ”furstar” utövat över världens styresmän är kardinal Thomas Wolsey (1475?–1530). Han beskrivs som ”Englands mäktigaste man under många år”. Under kung Henrik VIII:s regering blev han ”snart den ledande gestalten i alla statliga angelägenheter. ... Han levde i kungligt överdåd och njöt ohämmat av sin makt.” Uppslagsboken fortsätter: ”Sin stora skicklighet som statsman och organisatör utnyttjade kardinal Wolsey främst till att sköta Englands utrikesärenden åt Henrik VIII.”

Ett annat välkänt exempel på katolska kyrkans inblandning i statens angelägenheter är kardinal Richelieu i Frankrike (1585–1642), som ”i mer än 18 år ... var Frankrikes verklige härskare”. Den tidigare citerade källan förklarar: ”Han var oerhört ärelysten och började snart trakta efter högre ämbeten.” Han utnämndes till kardinal år 1622 ”och kom snart att bli den inflytelserikaste personen i den franska regeringen”. Tydligen var han en handlingens man, för ”han förde personligen befälet över den kungliga armén vid belägringen av La Rochelle”. Samma källa tillägger: ”Richelieus främsta intresse var utrikespolitik.”

Att Vatikanen har fortsatt att ha nära förbindelser med de politiska makterna framgår tydligt av de tillkännagivanden som ofta förekommer i Vatikanens officiella tidning, L’Osservatore Romano, om att utländska diplomater överlämnat sina kreditivbrev till den suveräne härskaren, påven. Vatikanen har tydligtvis ett nätverk av lojala katoliker, som kan hålla påven informerad om den politiska och diplomatiska utvecklingen i världen.

Många fler exempel skulle kunna ges för att belysa vilket enormt inflytande religiösa ledare — såväl inom som utanför kristenheten — har haft på den här världens politiska angelägenheter. Att den symboliska skökan sitter på ”många vatten” (som betecknar ”folk och skaror och nationer”) och på vilddjuret (som betecknar alla politiska välden) tyder också på att hennes inflytande över folk, nationer och makthavare är av ett annat och högre slag än enbart politisk makt. Låt oss se vad det är.

En del av det långa namn som stod skrivet på hennes panna var ”det stora Babylon”. Det är en anspelning på det forntida Babylon, som grundades för omkring 4.000 år sedan av Nimrod, en man som var ”i opposition mot Jehova”, den sanne Guden. (1 Moseboken 10:8–10) Att hon bär detta namn antyder att hon är en uppförstorad kopia av det forntida Babylon med liknande drag. Vilka drag? Det forntida Babylon var genomsyrat av mystisk religion, förnedrande traditioner, avgudadyrkan, magi, astrologi och vidskepelse — vilket allt fördöms i Jehovas ord.

I The New International Dictionary of New Testament Theology heter det att på 1700-talet f.v.t. gjordes Marduk till ”Babylons stadsgud och därmed också [till] den främste i hela den sumerisk-akkadiska gudavärlden, som bestod av omkring 1.300 gudomligheter. Härigenom kom alla religiösa traditioner att sammanföras till ett enda system. ... I Första Mos. 11:1–9 stämplas byggandet av det jättelika templet i Babylon som ett uttryck för mänsklig stolthet som vill erövra himlen.”

Det forntida Babylon var alltså ett centrum för falsk religion, som så småningom kom att besmitta hela världen. Babyloniska religiösa sedvänjor, läror, traditioner och symboler har spritt sig till alla delar av jorden och kommer till tydligt uttryck i det sammelsurium av trosuppfattningar som finns i världens tusentals religioner. Politiska riken och imperier har kommit och gått, men babylonisk religion har överlevt dem alla.

Varför är skökans avrättning nära förestående?

Som ofta har förklarats i tidigare nummer av den här tidskriften visar Bibelns profetior och de omskakande händelser som har inträffat i världen sedan år 1914 med all önskvärd tydlighet att vi nu lever i ”avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 24:3) Det betyder att slutet på den nuvarande vilddjurslika världsordningen snabbt närmar sig, liksom även slutet för det tiohornade scharlakansröda ”vilddjur” som skökan nu rider på. (Uppenbarelseboken 17:3) Detta vilddjur är av allt att döma en bild av det politiska konglomerat som nästan alla jordens nationer ingår i — Förenta nationerna. Det förutsagda slutet kommer att innebära att mänskligheten befrias från alla splittrande, ogudaktiga styrelsesystem. Men hur blir det med den drottninglika skökan, som rider på vilddjuret?

Guds ängel förklarar: ”De tio horn som du såg, och vilddjuret, dessa skall hata skökan och skall göra henne öde och naken och skall äta köttstyckena av henne och skall bränna upp henne med eld. Gud har nämligen ingett dem i hjärtat att utföra hans tanke, ja, att utföra sin ena tanke genom att ge sitt kungarike åt vilddjuret, tills Guds ord skall ha fullbordats.” — Uppenbarelseboken 17:16, 17.

Profetian visar alltså att strax innan det politiska vilddjuret tillintetgörs skall det börja hata sin ryttarinna och vända sig emot henne. Varför det? Styresmän och regeringar kommer tydligtvis att betrakta den organiserade religionens fortsatta existens inom sina gränser som ett hot mot sin egen makt och myndighet. Plötsligt, såsom drivna av en obetvinglig kraft, kommer de att utföra Guds ”tanke”, hans beslut, genom att verkställa hans dom över det otrogna, blodbefläckade världsväldet av falsk religion.a — Jämför Jeremia 7:8–11, 34.

Slutet för den här världens falska religioner skall komma medan de ännu verkar livskraftiga och inflytelserika. Ja, profetian visar att skökan strax före sin tillintetgörelse skall säga i sitt hjärta: ”Jag sitter som drottning, och jag är ingen änka, och sorg skall jag aldrig se.” (Uppenbarelseboken 18:7) Men hennes ödeläggelse skall komma som en överraskning för hennes miljarder undersåtar. Det kommer att bli en av de mest oväntade och katastrofartade händelserna i människans historia.

Ända sedan det forntida Babylons uppkomst har falsk religion utövat ett oerhört stort inflytande på mänskligheten genom sina ledare och understödjare, sina läror, traditioner och sedvänjor, sina många imponerande tempel och kyrkobyggnader och sina otroliga rikedomar. Dess försvinnande kommer säkert inte att passera obemärkt. Den ängel som fått i uppdrag att avkunna domen över skökan skräder därför inte orden, utan säger: ”Hennes hemsökelser skall komma på en enda dag: död och sorg och svält, och hon skall brännas upp med eld, eftersom Jehova Gud, som har dömt henne, är stark.” Det stora Babylons slut kommer följaktligen som en blixt från klar himmel, och allt skall ske mycket snabbt, såsom ”på en enda dag”. — Uppenbarelseboken 18:8; Jesaja 47:8, 9, 11.

Ängelns starka ord väcker emellertid frågan: Kommer det att bli någon religion kvar över huvud taget, och i så fall vilken och varför? Vad visar profetian? Svaret finner du i nästa artikel.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 6]

Kristenhetens blodskuld i Afrika

I Uppenbarelseboken 18:24 i Bibeln sägs det beträffande det stora Babylon: ”I henne fann man blod av ... alla som blivit slaktade på jorden.” Tänk på alla de krig som har utkämpats på grund av religiösa meningsskiljaktigheter och på grund av de religiösa ledarnas oförmåga att avvärja dem. Ett färskt exempel är folkmordet i Rwanda, i vilket omkring 500.000 människor mördades — en tredjedel av dem barn.

Den kanadensiske författaren Hugh McCullum rapporterar från Rwanda: ”En präst av hutufolket i Kigali [i Rwanda] säger att kyrkans underlåtenhet att ge moralisk vägledning är helt oförklarlig. På grund av sin ställning i det rwandiska samhället skulle biskoparna ha kunnat spela en oerhört viktig roll. De kände till den fara som hotade långt innan slaktandet började. Från predikstolarna skulle kyrkan ha kunnat ge nästan hela befolkningen en möjlighet att få höra ett kraftfullt budskap, som skulle ha kunnat förhindra folkmordet. I stället teg de religiösa ledarna.”

Efter den värsta massakern år 1994 sade en församlingsäldste, Justin Hakizimana, vid ett litet möte i en presbyteriansk kyrka i Kigali: ”Kyrkan gick hand i hand med Habyarimana [Rwandas president]. Vi fördömde inte det som skedde, för vi var korrumperade. Ingen av våra kyrkor har fördömt massakrerna — i synnerhet inte katolikerna.”

En pastor, Aaron Mugemera, sade vid ett annat möte i Rwanda efter folkmordet: ”Kyrkan måste skämmas. ... Det har förekommit massakrer här sedan 1959. Ingen har fördömt dem. ... Vi sade ingenting därför att vi var rädda och därför att vi var bekväma.”

[Bild på sidan 7]

Denna ”sköka” påverkar hela världen

[Bildkälla]

Glob: Mountain High Maps® Copyright © 1995 Digital Wisdom, Inc.