En värld utan synd — hur?
HJÄRTSKÄRANDE rop på hjälp skar genom stillheten en tidig vintermorgon i en fridfull del av Tokyo. I mellan fem och tio minuter hörde ett tiotal människor de desperata ropen från ett kvinnligt tidningsbud, som jagades av en man som knivhögg henne gång på gång. Inte en enda människa brydde sig tillräckligt mycket om saken för att ta reda på vad som hände. Hon dog på grund av den svåra blodförlusten. ”Om en enda av dessa personer hade rapporterat händelsen till polisen så snart de hörde henne skrika”, sade en utredare, ”skulle hennes liv ha kunnat räddas.”
De som hörde ropen från den döende kvinnan hade visserligen inte gjort något värre än att helt enkelt ignorera henne, men skulle de med rätta kunna påstå att de var fria från skuld? ”Mitt samvete plågade mig hela dagen i fredags sedan jag fått höra att hon dött”, sade en man som hade hört henne skrika. Detta får oss osökt att undra: Vad är egentligen synd?
Vad är synd?
Medvetenhet om synd var något som framhölls av Hideo Odagiri, litteraturkritiker och professor emeritus vid Hoseiuniversitetet i Tokyo i Japan, i en artikel i tidningen Asahi Shimbun: ”Jag kan aldrig utplåna de tydliga minnen som jag har av människans syndmedvetenhet, till exempel den otäcka egoism som man finner hos ett barn, gemen avundsjuka, lömskt svek. Denna medvetenhet blev outplånligt inristad i mitt sinne när jag gick i grundskolan, och den plågar mig fortfarande.” Har du någonsin känt det så? Har du en inre röst som fördömer dig om du gör något som du vet är fel? Du kanske inte har begått någon brottslig handling, men en känsla av obehag dröjer sig kvar och tynger ditt sinne. Det är ditt samvete som träder i funktion, och Bibeln beskriver det på följande sätt: ”Närhelst folk av nationerna, som inte har lag, av naturen gör vad som hör till lagen, är dessa, fastän de inte har lag, sig själva en lag. Just de lägger i dagen att lagens innehåll är skrivet i deras hjärtan, under det att deras samvete vittnar med dem och de, mellan sina egna tankar, blir anklagade eller också urskuldade.” (Romarna 2:14, 15) Ja, de flesta människor känner sig av naturen oroade över sådana handlingar som äktenskapsbrott, stöld och lögn. Deras samvete bär vittnesbörd om synd.
Men om samvetets röst gång på gång tystas ner, kommer det inte längre att utgöra någon säker vägledning. Det kan bli okänsligt och besudlat. (Titus 1:15) Det förlorar sin förmåga att reagera på det som är ont. Ja, i våra dagar är faktiskt de flesta människors samveten döda vad synden beträffar.
Är samvetet den enda måttstocken på synd, eller finns det något som kan tjäna som den absoluta normen med avseende på vad som är synd och vad som inte är det? För mer än 3.000 år sedan gav Gud sitt utvalda folk en lagsamling, och genom denna lag kom synden att ”avslöjas som synd”. (Romarna 7:13, 1981) Även sådant uppförande som tidigare i viss mån hade varit accepterat avslöjades nu för vad det var — synd. Guds utvalda folk, israeliterna, avslöjades som syndare och stod som sådana under fördömelse.
Vad är det då för synder som vårt samvete gör oss medvetna om och som den mosaiska lagen räknade upp och specificerade? Den bibliska innebörden i ordet synd är att förfela målet med avseende på Skaparen. Allt som inte är i överensstämmelse med hans personlighet, normer, vägar och vilja är synd. Han kan inte tillerkänna någon levande varelse rätten till fortsatt existens, om denne inte når upp till det mål som han har satt upp. En juridisk expert under det första århundradet gav därför kristnade hebréer följande varning: ”Se till, bröder, att det aldrig hos någon av er utvecklar sig ett ont hjärta utan tro, genom att någon drar sig bort från den levande Guden.” (Hebréerna 3:12) Ja, bristande tro på Skaparen är en allvarlig synd. Ordet synd har alltså en långt vidare innebörd i Skriften än den som människor normalt lägger i detta ord. Det sägs till och med i Bibeln: ”Alla har ju syndat och är i saknad av Guds härlighet.” — Romarna 3:23.
Syndens ursprung
Betyder det att människan skapades som syndare? Nej, Jehova Gud, livets Upphovsman, skapade den första människan som en fullkomlig varelse. (1 Moseboken 1:26, 27; 5 Moseboken 32:4) Det första människoparet förfelade emellertid målet när de bröt mot det enda bud som Gud hade gett dem och åt av det förbjudna ”trädet för kunskapen om gott och ont”. (1 Moseboken 2:17) Trots att de skapats fullkomliga förfelade de nu det uppsatta målet — fullständig lydnad mot sin himmelske Fader. Därigenom blev de syndare och blev följaktligen dömda till döden.
Vad har dessa forntida historiska händelser att göra med synden i våra dagar? Bibeln förklarar: ”Synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och ... på så sätt spred sig [döden] till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Romarna 5:12) Vi har därför alla, utan undantag, fått synden till arvedel, och därför står vi alla under dödens fördömelse. — Predikaren 7:20.
Mänskliga ansträngningar att utplåna synden
Adam vidarebefordrade således synd och död till sin avkomma, men han vidarebefordrade också samvetets gudagivna gåva. Synden kan därför ge upphov åt känslor av olust. Som tidigare nämnts har människor hittat på olika sätt att lindra dessa känslor. Men är dessa metoder verkligen effektiva?
I både Öst och Väst har människor försökt undanröja syndens verkningar genom att förändra sina normer eller förneka syndens själva existens. (1 Timoteus 4:1, 2) Mänsklighetens syndfulla tillstånd kan jämföras med den situation som en patient med feber befinner sig i. Synden kan liknas vid det virus som förorsakar symptomen, medan det störda samvetet kan liknas vid den obehagliga febern. Att slå sönder febertermometern skulle inte förändra det faktum att patienten har hög feber. Att förkasta normerna för god moral, som så många i kristenheten har gjort, och att ignorera sitt eget samvetes röst kan på liknande sätt inte utplåna synden som sådan.
En sjuk person kan få en isblåsa för att lindra febern. Det är ungefär som att försöka lindra sina samvetskval genom att mekaniskt utföra shintoistiska reningsritualer. En isblåsa kan tillfälligt svalka den febersjuke, men den avlägsnar inte orsaken till febern. På Jeremias tid försökte prästerna och profeterna ”bota” israeliterna på liknande sätt. De tog lätt på nationens andliga och moraliska sjukdom och sade: ”Allt står väl till, allt står väl till.” (Jeremia 6:14; 8:11; 1982) Att slentrianmässigt utföra vissa ritualer och upprepa ord som ”allt står väl till” kunde inte bota det moraliska förfallet bland Guds folk, lika lite som reningsceremonier kan förändra människors moral i våra dagar.
Genom att ta febernedsättande medel kan en sjuk person få febern att gå ner, men viruset finns fortfarande kvar i kroppen. Det förhåller sig på samma vis med konfucianismens sätt att utplåna det onda genom undervisning. Ytligt sett kan sådan undervisning hjälpa människor att vända sig bort från det onda, men att utöva li undertrycker bara en människas syndfulla uppförande och befriar henne inte från hennes medfödda benägenhet att synda, själva grundorsaken till ondskan. — 1 Moseboken 8:21.
Hur är det då med den buddistiska läran om att människan kan bli befriad från synd genom att uppnå nirvana? Ordet nirvana sägs betyda ”blåsa ut, utsläcka” och betecknar ett tillstånd som inte kan beskrivas, upphörandet av all passion och längtan. Somliga hävdar att nirvana innebär att individen upphör att existera. Låter inte det ungefär som att säga till en febersjuk människa att hon måste dö för att få lindring? Att uppnå nirvana anses dessutom vara mycket svårt, rentav omöjligt. Kan man då säga att den här läran är till hjälp för personer med ett skuldtyngt samvete?
Befrielse från synd
Det är tydligt att mänskliga filosofiska uppfattningar angående livet och synden på sin höjd kan döva en människas samvete. De kan aldrig avlägsna hennes syndfulla tillstånd. (1 Timoteus 6:20) Finns det då något sätt att göra detta? I Bibeln, denna gamla bok som tillkommit i Främre Orienten, finner vi nyckeln till befrielse från synd: ”Även om era synder skulle visa sig vara som scharlakan, kommer de att göras vita alldeles som snö. ... Om ni visar villighet och verkligen lyssnar, kommer ni att få äta landets goda.” (Jesaja 1:18, 19) Här talar Jehova till israeliterna som, trots att de var hans utvalda folk, hade förfelat målet genom att inte bevara sin ostrafflighet mot honom. Samma princip kan emellertid tillämpas på mänskligheten som helhet. En nödvändig förutsättning för att en människa skall få sina synder utplånade eller ”avtvättade” är således att hon är villig att lyssna till Skaparens ord.
Vad har då Guds ord att säga oss beträffande utplånandet av mänsklighetens synd? Alldeles som en enda människas synd ledde till att alla gjordes till syndare, skall en annan människas fullkomliga lydnad mot Gud resultera i att lydiga människor blir befriade från sitt eländiga tillstånd, förklarar Bibeln. (Romarna 5:18, 19) Hur då? ”Gud anbefaller sin egen kärlek åt oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (Romarna 5:8) Jesus Kristus, som föddes som en fullkomlig och syndfri människa, motsvarigheten till den fullkomlige mannen Adam innan denne syndade, var i den ställningen att han kunde avlägsna mänsklighetens synder. (Jesaja 53:12; Johannes 1:14; 1 Petrus 2:24) Genom att låta sig avrättas på en tortyrpåle som en simpel brottsling befriade Jesus mänskligheten från slaveriet under synd och död. Som aposteln Paulus skriver i sitt brev till de kristna i Rom: ”Kristus har ju verkligen, medan vi ännu var svaga, dött för ogudaktiga vid den fastställda tiden. ... Alldeles som synden kom att härska som kung tillsammans med döden, så skulle också oförtjänt omtanke härska som kung genom rättfärdighet till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.” — Romarna 5:6, 21.
Att Kristus dog för mänskligheten och på så sätt fick de rättvisans vågskålar som Adam hade rubbat att åter väga jämnt beskrivs i Bibeln som en ”lösen”. (Matteus 20:28) Den kan liknas vid en medicin som angriper själva det virus som orsakar febern. Genom att värdet av Jesu lösenoffer tillämpas på mänskligheten kan den ”sjukdom” som har drabbat människan på grund av hennes synd — däribland döden själv — botas. Denna läkedomsprocess beskrivs i symboliska ordalag i Bibelns sista bok: ”På den här sidan om floden och på den andra sidan stod livets träd, som frambringade tolv fruktskördar, i det de ger sin frukt var månad. Och trädens löv tjänade till botande av nationerna.” (Uppenbarelseboken 22:2) Tänk dig det! En symbolisk flod med livets vatten som flyter fram mellan dessa lövrika livets träd — allt för mänsklighetens botande! Dessa gudomligt inspirerade symboler representerar Guds föranstaltning för att återställa mänskligheten till fullkomlighet på grundval av Jesu lösenoffer.
De profetiska synerna i Uppenbarelseboken kommer snart att bli verklighet. (Uppenbarelseboken 22:6, 7) När sedan värdet av Jesu lösenoffer i full utsträckning tillämpas på mänskligheten, kommer alla rättsinniga människor att bli fullkomliga och göras fria ”från slaveriet under förgängelsen och ha Guds barns härliga frihet”. (Romarna 8:21) Uppfyllelsen av Bibelns profetior visar att denna storslagna befrielse nu är nära. (Uppenbarelseboken 6:1—8) Inom kort kommer Gud att befria jorden från all ondska, och människor kommer att kunna glädja sig åt evigt liv på en paradisisk jord. (Johannes 3:16) Det kommer verkligen att bli en värld utan synd!
[Bild på sidan 7]
Jesu lösenoffer kommer att göra det möjligt för familjer som denna att få åtnjuta evig lycka