Kapitel 5

Guds ”eviga uppsåt” i förbindelse med hans Smorde utformas

1. Vilket slags liv på jorden är det Guds uppsåt att mänskligheten skall äga?

MÄNSKLIGT liv på jorden kan äga skönhet. Människans Skapares liv äger skönhet. Det är hans vilja att hans mänskliga skapelsers liv också skall äga skönhet. Det är människorna som har fördärvat sin tillvaro. Alla medlemmar av mänskligheten har emellertid inte gjort detta. Trots mänsklighetens misslyckande fram till denna tid är Skaparens välvilliga uppsåt nu att män och kvinnor ännu skall äga möjligheten att göra livet på jorden skönt och vackert åt sig.

2. a) Med vilket slags liv tog mänskligheten sin början? b) Vad visar om Gud planerade att människan skulle välja den kurs som ledde till döden?

² I begynnelsen ägde människornas liv stor skönhet. Det började för nära sex tusen år sedan i ett jordiskt paradis. Det var ljuvligt att leva där, och därför kallades det Edens lustgård eller det ljuvliga paradiset. (1 Moseboken 2:8, Douay) Våra första mänskliga föräldrar, den förste mannen och den första kvinnan, var fullkomliga, med överflödande hälsa och med utsikten att aldrig behöva dö. Eftersom de var människor, var de dödliga, men framför dem låg den möjlighet som deras Skapare erbjöd dem: att leva i det ljuvliga paradiset i alla kommande dagar, för evigt. På så sätt kunde deras himmelske livgivare bli deras evige Fader. Han planerade inte att de skulle dö genom att välja den kurs som skulle leda till döden. Hans åstundan var att de skulle leva för evigt som hans evigt förblivande barn. Mer än tre tusen år senare uttryckte han sin uppriktiga inställning till detta, när han sade till sitt utvalda folk:

”Menar du, att jag har lust till den ogudaktiges död, säger Herren, HERREN [är den suveräne Herren Jehovas uttalande, NW], och icke fastmer därtill att han vänder om från sin väg och får leva?” — Hesekiel 18:23.

3. Vilken fråga tvingar sig på oss i denna tid, med tanke på att Guds åstundan var att människorna skulle fortsätta att leva i paradiset?

³ Skaparen hade alltså ingen åstundan att det oskyldiga människoparet i det ljuvliga paradiset skulle bli ”ogudaktigt” och förtjäna att dö. Hans åstundan var att de skulle fortsätta att leva, ja, leva vidare för att få se hela jorden lagom uppfylld med avkomlingar, som skulle vara lika fullkomliga och lyckliga som de själva var, i ett fridfullt, kärleksfullt förhållande till sin Skapare, sin himmelske Fader. Men i våra dagar är alla människor döden underkastade, och vår förorenade jord är långt ifrån något paradis. Varför är det så? Människans Skapare har låtit förklaringen till detta nedtecknas i bibeln.

4. Varför var det egendomligt att en orm gjorde sig iakttagbar för en människa i paradiset?

⁴ Platsen är det ljuvliga paradiset, när tredje kapitlet i Första Moseboken i bibeln börjar. Våra första mänskliga föräldrar, Adam och Eva, råder över alla lägre former av jordiska skapelser. De är inte rädda för någon av dessa lägre skapelser på jorden, inte ens för ormar. Ja, det fanns ormar i det ljuvliga paradiset, och det var intressant att iaktta dem. Deras sätt att förflytta sig, trots att de saknade lemmar, var något förunderligt, ett bevis på Guds mångfaldiga vishet när det gällde att utforma och dana. De var emellertid skygga varelser. I 1 Moseboken 3:1 (NW) heter det om detta slags kräldjur: ”Nu visade sig ormen [nachaschʹ] vara det försiktigaste av alla de markens vilda djur som Jehova Gud hade gjort.” I stället för att ligga på lur för att skada en människa var den därför benägen att dra sig undan från kontakt med människor. Men egendomligt nog kunde den nu tydligt iakttas, vare sig den befann sig på marken eller i ett träd.

5. Varför var det egendomligt att ormen ställde en fråga till Eva, och varför kunde det inte ha varit Guds röst som indirekt hördes?

⁵ ”Därför”, heter det vidare i 1 Moseboken 3:1 (NW), ”började den säga till kvinnan: ’Är det verkligen så att Gud har sagt att ni inte får äta av varje träd i lustgården?’” Men hur hade ormen fått höra något sådant? Eller hur kunde den förstå något sådant? Och hur kommer det sig att den aldrig tidigare hade talat till kvinnans äkta man, Adam? Hur kunde den över huvud taget tala människors tungomål? Aldrig tidigare hade en orm talat till en människa, och detta har heller aldrig hänt sedan dess. Det var inte så att Eva inbillade sig att någon talade till henne. Hon talade inte med sig själv i sitt eget sinne. Det var inte så att hon bara tänkte. Den människoliknande rösten tycktes komma ur ormens mun. Hur kunde detta förhålla sig? Förutom sin äkta mans, Adams, röst hade Eva inte hört någon annan röst i lustgården än Guds röst, men hon hade hört den direkt, inte genom någon djurskapelse som var lägre än människan. Enligt de ord som av allt att döma kom från ormen var det inte Guds röst som hördes. Rösten frågade Eva vad Gud hade sagt.

6. På vilket sätt handlade frågeställaren, som använde ormen till att framställa frågan, och varför svarade Eva?

⁶ När Eva besvarade frågan talade hon inte till denna orm, utan till den osynliga intelligens som använde ormen likt en buktalare. Var denne osynlige, intelligente talare vänskapligt inställd till Gud eller inte? Den metod som den osedde talaren använde, när han talade till Eva, var i sanning bedräglig, eftersom den fick henne att tro att det var ormen som talade. Denne frågvise talare dolde sin identitet bakom en synlig orm och handlade därigenom bedrägligt. Eva insåg emellertid inte att denne talare, som använde ormen, illvilligt försökte bedra henne. Utan att misstänka något svarade Eva.

”Kvinnan svarade ormen: ’Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården, men av frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: ”I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.”’” — 1 Moseboken 3:2, 3.

7. Varifrån hade Eva fått sin kunskap om trädet som stod mitt i lustgården?

⁷ När Eva talade om ”det träd som står mitt i lustgården”, menade hon trädet för kunskap om gott och ont. Men hur hade Eva fått kunskap om detta träd? Det måste ha varit så att Adam, såsom Guds språkrör, hade talat om det för henne. Innan Eva skapades, medan Adam ännu var ensam, sade Gud till honom: ”Av varje träd i lustgården får du äta dig mätt. Men vad angår trädet för kunskap om gott och ont, får du inte äta därav, ty på den dag du äter därav skall du oundvikligen dö.” (1 Moseboken 2:16, 17, NW) Enligt Eva hade Gud också sagt att de inte fick röra vid det förbjudna trädet. Eva var alltså inte okunnig om straffet för olydnad mot Guds lag. Det var döden.

8. Vad utvisar om den osedde frågeställaren helt enkelt frågade för att få reda på hur det förhöll sig?

⁸ Om den osedde talaren bakom ormen hade frågat bara för att få reda på hur det förhöll sig, skulle han ha avslutat samtalet, när han fått reda på detta. Det omtalas inte huruvida ormen vid detta tillfälle befann sig mitt i lustgården, där det förbjudna trädet stod, och inte heller huruvida ormen befann sig på marken eller uppe i trädet. Men vi vet att samtalet rörde sig om detta ”träd som står mitt i lustgården”.

9, 10. Hur gjorde den osedde talaren bakom ormen sig själv till en lögnare, en djävul, en Satan?

⁹ Hur kunde en ringa orm veta eller ha myndighet att säga det som Eva nu hörde sägas? ”Då sade ormen till kvinnan: ’Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån, vad gott och ont är.’” — 1 Moseboken 3:4, 5.

¹⁰ Denne osedde talare bakom den synliga ormen gjorde sig nu till en lögnare, eftersom han motsade Jehova Gud. När den osedde talaren respektlöst förklarade att Gud hade orätta motiv till att förbjuda Adam och Eva att äta av trädet för kunskap om gott och ont, gjorde han sig själv till en baktalare, en djävul, gentemot Jehova Gud. Han var inte kärleksfullt intresserad av evigt liv för Eva, utan smidde ränker för att vålla hennes död. Han försökte i själva verket avlägsna fruktan för döden från henne, inte döden för hans hand, utan döden för Jehova Guds hand för att hon medvetet brutit mot hans befallning. Den osedde talaren försatte sig själv i motstånd mot Gud och gjorde sig därigenom till Satan, som betyder motståndare. Han var intresserad av att få någon annan att motstå Gud och av att ställa någon annan på Satans sida. Vi vet vem det i verkligheten var som uttalade denna lögn och gjorde sig skyldig till detta baktaleri. Det var inte någon orm!

11. Hur visade Eva nu bristande lojalitet mot Gud och bristande respekt för sin äkta man, så att hon lät sig frestas?

¹¹ Olyckligtvis ifrågasatte inte Eva detta lögnaktiga baktaleri. Hon trädde inte kärleksfullt och lojalt upp till försvar för sin himmelske Fader. Hon erkände inte vid detta tillfälle sin äkta mans, Adams, ledarskap över henne och gick inte till honom för att fråga om han godkände att hon handlade själviskt i denna situation eller inte. Han kunde ha avslöjat bedrägeriet. Men Eva lät sig grundligt bedras. Hon närde den orätta tanke som överbringats till henne av en lögnare, baktalare och motståndare till Gud, hennes himmelske Fader. Hon lät sin fruktan för det förskräckliga straffet för olydnad utplånas. Hon lät ett själviskt begär börja utvecklas i hennes hjärta. Hon lät sig lockas och förledas av detta begär. Gud hade sagt att det skulle vara något ont för Adam och henne att äta av den förbjudna frukten, men hon beslöt att själv avgöra vad som var ont och vad som var gott. Hon beslöt sig alltså för att bevisa att hennes himmelske Fader och Gud var en lögnare. När Eva nu tänkte på trädet, tycktes det henne mycket tilldragande.

12. Vad blev Eva genom att äta den förbjudna frukten utan att hon hade någon ursäkt för sitt handlingssätt?

¹² ”Följaktligen såg kvinnan att trädets frukt var god till föda och att det för ögonen tedde sig värt att längta efter, ja, trädet var åtråvärt att se på. Så började hon ta av dess frukt och äta den.” (1 Moseboken 3:6, NW) På detta sätt blev hon en överträderska gentemot Gud, en synderska. Det var ingen ursäkt för henne att hon blev grundligt bedragen. Hon förlorade sin moraliska fullkomlighet.

13. Vad underlät Adam att göra genom att äta av frukten, och vilken verkan fick detta på honom?

¹³ Hennes äkta man var inte där för att hindra hennes självsvåldiga handling. När hon träffade honom nästa gång, måste hon använda övertalning för att få honom att äta, eftersom han på intet sätt blev bedragen. Han valde inte att bevisa att den som talade genom ormen var en lögnare och att därigenom hävda och rättfärdiga Jehova Gud såsom den som utövar sin universella suveränitet på ett rättfärdigt, gagneligt sätt. Vad hände då, när Adam förenade sig med Eva i överträdelse? I 1 Moseboken 3:6, 7 (NW) läser vi:

”Efteråt gav hon något också åt sin man, då han var med henne, och han började äta den. Då blev bådas ögon öppnade, och de började inse att de var nakna. Fördenskull sydde de ihop fikonlöv åt sig till att skyla sina länder.”

14. Vad fick Adam och Eva att domfälla sig själva innan Gud gjorde det, och hur handlade de när han närmade sig?

¹⁴ De hade nu blivit ”såsom Gud” och förstod ”vad gott och ont är” därigenom att de inte längre godtog de normer för gott och ont som uppställts av Jehova Gud, utan själva hade gjort sig till domare över vad som var gott och vad som var ont. Trots detta började deras samveten besvära dem. De kände sig blottade och behövde något att skyla sig med. Deras kroppsliga nakenhet var inte längre något rent, oskyldigt tillstånd i deras ögon, i vilket de kunde visa sig för Jehova Gud. De började därför sy något att skyla sina könsdelar med, som Gud hade gett dem för det ärbara uppsåtet att fortplanta sin art. Under sina egna samvetens domfällande vittnesmål domfällde de alltså sig själva, redan innan den suveräne Herren Jehova gjorde det. Vi läser följaktligen:

”Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds ansikte bland träden i lustgården. Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: ’Var är du?’ Han svarade: ’Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.’ Då sade han: ’Vem har låtit dig förstå, att du är naken? Har du icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?’” — 1 Moseboken 3:8—11.

15. a) Vad visar att det inte fanns någon ånger hos Adam och Eva? b) Vad sade Gud därefter till ormen?

¹⁵ Låt oss nu lägga märke till att Adam och Eva inte säger något som tyder på ånger från deras sida, utan att de i stället försöker urskulda sig: Någon annan bar skulden. ”Mannen svarade: ’Kvinnan, som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.’ Då sade HERREN Gud till kvinnan: ’Vad är det du har gjort!’ Kvinnan svarade: ’Ormen bedrog mig, så att jag åt.’” (1 Moseboken 3:12, 13) Men ursäkter kunde inte frita dessa uppsåtliga överträdare från deras synd. Hur förhöll det sig då med ormen?

”Då sade HERREN Gud till ormen: ’Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.’” — 1 Moseboken 3:14, 15.

16, 17. a) Vem gällde i verkligheten Guds ord till ormen? b) Vad liknade en skribent i det första århundradet denna förnedring vid?

¹⁶ Detta var inte en förbannelse över ormarnas hela familj. Det föreföll som om Guds ord var riktade till just denna bokstavliga orm, men han visste att den bara hade blivit tvingad att tjäna som ett redskap åt ett övermänskligt, osynligt andeväsen, som dittills hade varit en lydig himmelsk son till Gud. Också denne hade låtit sig lockas och förledas av ett begär av själviskt slag. Det var ett begär efter suveränitet över människosläktet, oberoende av Jehovas universella suveränitet. Han hade låtit detta begär slå rot i sitt hjärta och hade odlat det, tills det blev fruktsamt och frambringade överträdelse, uppror mot den suveräne Herren Jehova. Denne ande, som blev en överträdare, gjorde sig därvid till en lögnare, baktalare eller djävul och en motståndare eller Satan, just där i det ljuvliga paradiset.

¹⁷ Gud förnedrade denne nyblivne lögnare, djävul, Satan, vilket antyds av den förnedring som han uttalade över den missbrukade ormen. En bibelskribent i det första århundradet liknar denna förnedring vid att Satan blev kastad i ”tartaros”, ett förkastat tillstånd av andligt mörker utan någon upplysning från Gud. — 2 Petrus 2:4, NW.

GUDS SMORDE FÖRUTSAGD

18. Vad för något nytt tillkännagavs nu, och vilka utmärkande drag kännetecknade detta?

¹⁸ Jehova Gud utformade nu ett nytt uppsåt, och han tillkännagav detta. Lögnaren Satan, djävulen, hade uppstått, och det blev nu Guds uppsåt att uppresa en Smord, en Maschiʹach (Messias), enligt Adams språk. (Daniel 9:25) Gud talade om denne Smorde, denne Messias, såsom ”kvinnans säd”. Gud skulle sätta fiendskap mellan denne Smorde och Satan, djävulen, som nu symboliserades av ormen. Denna fiendskap skulle också utsträckas till att råda mellan den Smorde och den store ormens ”säd”.

19. a) Vilken strid skulle denna ”fiendskap” resultera i? b) Varför måste den Smorde i Jehovas uppsåt vara himmelsk?

¹⁹ Den förutsagda fiendskapen skulle resultera i en strid som skulle få smärtsamma verkningar, men den skulle sluta med seger för ”kvinnans säd”. Likt en orm, som hugger i hälen (1 Moseboken 49:17), skulle den store ormen Satan, djävulen, tillfoga kvinnans ”säd” en skada i hälen. Denna hälskada skulle inte visa sig vara dödsbringande. Den skulle bli helad, så att kvinnans ”säd” kunde krossa den store ormens huvud med dödlig utgång för honom. På så sätt skulle den store ormen förgås och hans ”säd” tillsammans med honom. En viktig sak att lägga märke till i förbindelse med denna strid är följande: För att kvinnans ”säd” skulle kunna krossa den store ormens Satans, djävulens, huvud måste kvinnans ”säd” vara ett himmelskt andeväsen, inte blott och bart en mänsklig son till en kvinna på jorden. Varför det? Därför att den store ormen är ett övermänskligt andeväsen, en upprorisk himmelsk son till Gud. En blott och bart mänsklig ”säd” till en jordisk kvinna skulle inte vara mäktig nog att förgöra den osynlige Satan, djävulen, i andevärlden. Den Smorde i Jehovas uppsåt måste alltså vara en himmelsk Messias.

20. Vem är då ”kvinnan” i 1 Moseboken 3:15?

²⁰ Men hur förhåller det sig då med ”kvinnan”, vars ”säd” den Smorde eller Messias är? Också hon måste vara himmelsk. Precis som den orm som blev dömd till att få huvudet krossat inte var den bokstavliga orm som blivit använd till att bedra Eva, så var inte heller ”kvinnan” i Jehovas profetia i 1 Moseboken 3:15 någon bokstavlig kvinna på jorden. Eva hade personligen överträtt Guds lag, och hon förledde sin äkta man Adam till överträdelse. Hon var därför inte värdig att själv bli mor till den utlovade ”säden”. ”Kvinnan” i Guds profetia måste vara en symbolisk kvinna. Det är precis som när Jehova talar om att hans utvalda folk är hans hustru, hans kvinna, och säger till dem: ”Omvänden eder, I avfälliga barn! säger Herren, ty jag är eder äkta man.” (Jeremia 3:14; 31:32; 1878 års sv. övers.) På liknande sätt är Guds himmelska organisation av heliga änglar som en hustru åt Jehova Gud, och hon är ”sädens” himmelska moder. Hon är ”kvinnan”. Det är mellan denna ”kvinna” och ormen som Gud sätter fiendskap.

DET URSPRUNGLIGA UPPSÅTET SKALL INTE MISSLYCKAS

21. Skulle Guds ursprungliga uppsåt beträffande jorden nu misslyckas på grund av att det uppstått överträdelse?

²¹ Men hur förhåller det sig då med Guds uppsåt beträffande jorden, som han tillkännagav för Adam och Eva vid slutet av den sjätte ”skapelsedagen”? Skulle det nu misslyckas på grund av Evas och Adams överträdelse, som betydde att de gjort sig förtjänta av att dö? Detta ursprungliga uppsåt innebar att jordens hela yta skulle bli ett paradis befolkat av avkomlingarna till det första, ursprungliga människoparet på jorden, Adam och Eva. Misslyckande är något som helt enkelt inte kan inträffa när det gäller Guds tillkännagivna uppsåt. Ingen Satan, djävulen, kan få Guds uppsåt att misslyckas till vanära för honom. Att Guds ursprungliga uppsåt skulle gå vidare mot sin triumferande fullbordan framgår av vad Jehova Gud, den suveräne domaren, nu sade till kvinnan Eva.

22. a) Genom vilka skulle jorden fortsätta att befolkas? b) Var det rimligt att tro att krossandet av ormens huvud skulle bli till gagn för mänskligheten?

²² ”Och till kvinnan sade han: ’Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.’” (1 Moseboken 3:16) Detta innebar att detta ursprungliga människopar skulle tillåtas frambringa ytterligare invånare på jorden. Detta har fortsatt ända till dags dato, och i denna tid talas det oroväckande om en ”befolkningsexplosion”. Eftersom den store ormen Satan, djävulen, var orsak till att döden kom över det första människoparets alla avkomlingar, skulle uppenbarligen krossandet av denne store orms ”huvud” bli till gagn för dessa avkomlingar, som hade tillfogats skada genom hans överträdelse. Men hur skulle detta gå till? Det var något som Jehova Gud skulle klargöra i sinom tid. Det skulle verka till framgång för hans ursprungliga uppsåt.

23—25. a) När uttalades dödsdomen över Adam på grund av hans överträdelse? b) På vilket sätt kunde alltså Adam sägas ha dött på den dag då han åt av den förbjudna frukten, och hur förhöll det sig med hans avkomlingar?

²³ Nu var det till slut mannens tur, den tredje i ordningen av överträdarna. Gud hade talat om för honom att på den dag då han åt av den förbjudna frukten skulle han oundvikligen dö. (1 Moseboken 2:17) För att Adams hustru Eva skulle kunna föda barn med smärta måste han leva vidare som hennes man och bli far till hennes barn. Hur gick då det i uppfyllelse som Gud hade varnat honom för?

²⁴ Detta klargörs i 1 Moseboken 3:17—19: ”Och till Adam sade han: ’Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd, om vilket jag hade bjudit dig och sagt: ”Du skall icke äta därav”, därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar; törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.’” Med dessa domsord uttalade Jehova Gud dödsdomen över överträdaren, och detta innan den dag hade gått till ända på vilken Adam begick överträdelsen.

²⁵ Rättsligt sett, från Guds ståndpunkt sett, dog Adam just den dagen, och det gjorde också Eva, hans överträderska till hustru. De hade båda gått miste om möjligheten och utsikten att få leva för evigt i lycka i det ljuvliga paradiset. Adam var nu död i sin egen överträdelse. Han kunde hädanefter endast vidarebefordra till sina avkomlingar genom Eva en tillvaro som var underkastad död och fördömelse på grund av den mänskliga ofullkomlighet de fick i arv. Alla hans avkomlingar skulle bli tvungna att instämma i det uttalande som psalmisten David gjorde tusentals år längre fram i tiden: ”Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.” (Psalm 51:7) Gud kan rikta samma ord till hela den syndiga mänskligheten som han riktade till sitt utvalda folk: ”Din förste fader syndade.” (Jesaja 43:27, Åk) Hela mänskligheten dog i Adam på den dag då den högste domaren uttalade sin dom över honom på grund av hans synd. Sedan Adam fått sin dom var döden något ofrånkomligt för honom.

26. Hur kan det sägas att Adam dog på den dag då han begick överträdelsen, också när man betraktar en ”dag” såsom tusen år, och vad upphörde han att vara?

²⁶ Det heter mycket passande i ”boken med Adams historia”: ”Han [blev] fader till söner och döttrar. Så uppgick alla Adams dagar, som han levde, till nio hundra trettio år, och han dog.” (1 Moseboken 5:1—5, NW) Han levde sjuttio år mindre än tusen år. Ingen av hans avkomlingar har levat så länge som tusen år. Den äldste, Metusela, levde endast i nio hundra sextionio år. (1 Moseboken 5:27) Även från Guds ståndpunkt att tusen år är såsom en dag dog Adam inom den första tusenårsdagen av människans tillvaro. Vart kom han när han dog? Inte ens hans ”själ” (nefʹesch) hade hämtats från himmelen, och han återvände därför inte dit. Han återvände till jordens stoft, ty, som Gud sade, därifrån var han tagen. Han upphörde då att vara en ”levande själ”. (1 Moseboken 2:7, NW) Han upphörde att finnas till. När hans hustru Eva dog, upphörde också hon att vara en ”levande själ”. Det fanns ingen själ som skulle fortsätta att leva i all evighet, i enlighet med den babyloniska religiösa mytologin.

PARADISET GÅR FÖRLORAT

27. Vilken del av jorden gällde den förbannelse som uttalades över marken, och vad betydde det för Adam och Eva att Adam skulle bruka marken, som blivit förbannad?

²⁷ Ordalydelsen i Guds dom över Adam, i synnerhet orden om att ”marken” skulle vara ”förbannad”, innebar att Adam skulle gå miste om paradiset. Så blev det också. Paradiset blev inte förbannat på grund av Evas och Adams överträdelse; det fortsatte att vara ett livets hemvist, eftersom ”livets träd” fortfarande stod där. I 1 Moseboken 3:20—24 läser vi:

”Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev en moder åt allt levande. Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn och satte på dem. Och HERREN Gud sade: ’Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår, vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta och så leva evinnerligen.’ Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.”

28. Varför var liv till obestämd tid inte längre möjligt för Adam?

²⁸ Jehova Gud, som äger dödens makt, förpassade mannen till en plats varifrån han inte kunde komma åt livets träd, och han gjorde detta i avsikt att verkställa dödsstraffet på Adam. Adams hustru följde med sin man för att bli mor åt hans barn. Skildringen visar inte om Gud också drev ut den orm som hade blivit använd till att fresta Eva. Liv till obestämd tid var inte längre möjligt för Adam och Eva.

29. a) Hur satte nu Gud ”fiendskap” mellan ”kvinnan” och ”ormen”? b) Hur inverkade Guds tillkännagivna uppsåt på hans ursprungliga uppsåt med jorden, och varför kan vi nu glädja oss?

²⁹ Det finns inget som tyder på att Eva utanför Edens lustgård uppfostrade sina söner till att hata ormar. Men Guds himmelska organisation av heliga änglar, den sanna ”kvinna” som avsågs i Guds profetia i 1 Moseboken 3:15, började omedelbart att hata den store ormen Satan, djävulen. Kärlek till Jehova Gud såsom hennes himmelske äkta man drev den kvinnolika organisationen att göra detta. Gud satte i sanning fiendskap mellan sin ”kvinna” och den store ormen. När hon skulle komma att frambringa den ”säd” som skulle krossa den store ormens huvud låg förborgat i Jehova Guds uppsåt. Han hade nu utformat sitt uppsåt i förbindelse med sin Smorde, sin Messias, och hade gjort detta faktum känt för både himmel och jord, vilket inträffade för nästan sex tusen år sedan. Det har gått tidsåldrar sedan dess. Detta ytterligare uppsåt bestyrkte Guds ursprungliga uppsåt beträffande en paradisisk jord och säkerställde dess förverkligande. Den oföränderlige Guden håller fortfarande fast vid detta tillkännagivna uppsåt i förbindelse med sin Smorde, sin Messias. Vi kan storligen glädja oss åt att detta uppsåt nu triumferar till människans bästa.

Kapitel 6

Mänskligt liv utanför paradiset fram till syndafloden

1. Vad bekantgjorde Gud om sin utsedda ”säd”, och vilken fråga ger detta upphov åt?

ALLTEFTERSOM tiden gick bekantgjorde människans himmelske välgörare en sida av sitt ”eviga uppsåt” som rör vårt hjärta. Det var att hans himmelska ”kvinnas” utsedda ”säd” tillfälligt skulle leva på jorden bland människorna. Detta väcker genast en fråga hos oss: Eftersom ”säden” skulle födas in i vårt människosläkte, genom vilken släktlinje från Adam och Eva skulle då ”säden” komma?

2. Till vad begränsade Gud huvudsakligen bibelns innehåll, och varför behöver vi studera bibeln?

² Historien om ”sädens” mänskliga släktlinje är viktig för oss att känna till. De folks och nationers historia som inte har något att göra med denna ”säds” levnadsbana är inte så viktig eller värdefull att den är oumbärlig för oss. Detta är orsaken till att Jehova Gud har begränsat den Heliga skrifts innehåll huvudsakligen till hur denna ”säds” släktlinje utvecklades. Genom att skaffa oss kunskap om denna bibliska historia kommer vi att bli i stånd till att identifiera vem denna ”säd” är, som skall krossa ormens huvud, och vi kommer inte att riskera att bli bedragna och vilseledda av någon som falskeligen utger sig för att vara denna säd. Detta skulle nämligen kunna leda till evig tillintetgörelse för oss. Den store bedragaren, som gjorde sig skyldig till lögn och bedrägeri i Edens lustgård och som är i fiendskap med den sanna ”säden”, använder fortfarande samma gamla knep. Han skulle önska vilseleda oss allesammans bort från den ”säd” som är förbunden med Guds ”eviga uppsåt”. Vi behöver därför studera bibeln.

3. Vem var Adams förstfödde son, och vilken fråga uppstår därför med avseende på Adams son Set?

³ I den hebreiska bibeln kommer de båda Krönikeböckerna sist i ordningen, inte Malakis profetiska bok. Om vi nu slår upp Första Krönikeboken, lägger vi märke till att den börjar med en serie av tio generationer efter Adam. Vi läser: ”Adam, [1] Set, [2] Enos, [3] Kenan, [4] Mahalalel, [5] Jered, [6] Hanok, [7] Metusela, [8] Lemek, [9] Noa, [10] Sem, Ham och Jafet.” (1 Krönikeboken 1:1—4) Set var inte Adams förstfödde son utanför det ljuvliga paradiset. Det var Kain, och Abel var näste namngivne son till Adam och Eva. (1 Moseboken 4:1—5) Varför kom då Set att bli den som fick en plats i släktlinjen fram till Noa?

4. Vad visar att Gud inte planerade att Set skulle bli den förste i släktlinjen från Adam?

⁴ Hade Jehova Gud planerat det så? Nej, detta skulle ju ha inneburit att Gud planerat att Kain skulle mörda sin yngre bror Abel och på så sätt diskvalificera sig för att bli den som mänskligheten i våra dagar skulle härstamma ifrån. Gud planerade inte heller att Abel genom att bli lömskt mördad skulle bli avskuren i förtid, innan han hunnit få någon avkomma, och att Set således skulle få ersätta honom. (1 Moseboken 4:25) Att Gud inte planerade att Abel skulle bli mördad för att på så sätt ge rum åt Set framgår av att Gud varnade Kain för att han löpte risk att göra sig skyldig till svår synd, därför att han harmades över att det han offrade åt Gud hade förkastats, under det att hans bror Abels offer hade godtagits. — 1 Moseboken 4:6, 7.

5, 6. Vad innebar det för Set att han var Adam lik, hans avbild, och hur visar det förhållandet att han gav sin son namnet Enos att han insåg detta?

⁵ Nej, Jehova Gud hade inte planerat det så, men det tog lång tid innan det föddes en son åt Adam genom vilken släktlinjen skulle löpa ända fram till den utlovade ”sädens”, Messias’, födelse i köttet. Att det dröjde länge innan den gynnade släktlinjen från Adam började framgår av 1 Moseboken 5:3, där vi läser: ”När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son, som var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.” Att Set var Adam lik, hans avbild, att han var av samma slag som Adam, innebar att han var ofullkomlig, eftersom han hade ärvt synden och följaktligen befann sig under dödens fördömelse. Att Set insåg detta faktum tycks framgå av det namn han gav sin son: ”Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos.” (1 Moseboken 4:26) Namnet har innebörden ”sjuklig, osund, obotlig”.

⁶ I överensstämmelse med detta översätts det hebreiska ordet enoschʹ, när det inte används som ett egennamn, med ”dödlig människa”. Den svårt plågade Job säger till exempel: ”Vad är en dödlig människa [hebreiska; enoschʹ], att du skulle ta dig an henne och att du skulle fästa ditt hjärta vid henne?” — Se Job 7:17; 15:14; NW; även Psalm 8:5; 55:14; 144:3; Jesaja 8:1; NW.

7—9. a) Vilken religiös sedvänja började på Enos’ tid? b) Vad visar om denna sedvänja var till gagn för människorna eller inte?

⁷ Under Adams sonson Enos’ livstid inträffade något som är värt att lägga märke till. I 1 Moseboken 4:26 (Åk) heter det i samband med att Set blev far till Enos: ”Då begynte man åkalla Jehovás namn.” Enos föddes när Set var ett hundra fem år gammal, vilket var två hundra trettiofem år efter Adams skapelse. (1 Moseboken 5:6, 7) Vid den tiden hade den mänskliga befolkningen på jorden ökat genom att Adams många söner och döttrar gift sig med varandra och genom att deras avkomlingar gift sig. Var detta att man började ”åkalla Jehovás namn” bland denna växande befolkning något som var gynnsamt för mänskligheten och till ära för Gud? Var det vad nutida evangelister förmodligen skulle kalla en ”religiös väckelse”? I den forntida grekiska Septuagintaöversättningen, som gjordes av judar i Alexandria i Egypten, finner vi följande översättning av denna hebreiska text: ”Och Set fick en son, och han kallade hans namn Enos: han hoppades på att åkalla Herren Guds namn.” — 1 Moseboken 4:26, Septuaginta, engelsk översättning av S. Bagster.

⁸ I översättningen The Jerusalem Bible finner vi en liknande tanke: ”Denne var den förste att anropa namnet Jahve.” Men en sådan översättning fäster inget avseende vid den godtagbara tillbedjan som den trogne Abel ägnade Jehova innan han blev mördad av den svartsjuke Kain. The New English Bible har lydelsen: ”Vid den tiden började man anropa HERREN vid namn.” (Även The New American Bible) i den forntida palestinska targumen intar man emellertid en ogynnsam ståndpunkt till denna sak. Den berömde Rashi (Rabbi Shlomo Jitzchaki, 1040—1105 v.t.) återger 1 Moseboken 4:26 på följande sätt: ”Då kallade man det profana med Herrens namn.” Detta innebar att man tillskrev människor och livlösa föremål Jehovas egenskaper och kallade dem i överensstämmelse därmed. Detta skulle betyda att avgudadyrkan i Jehovas namn började då.

⁹ Att åkallandet av Jehovas namn inte skedde på ett gudaktigt sätt framgår av att det gick hela tre hundra åttiosju år efter Enos’ födelse innan det föddes en man som fick Guds erkännande. Det var Enok.

ATT VANDRA I UMGÄNGELSE MED GUD UTANFÖR PARADISET

10. Vilket intryck får man av Enoks far Jered, som levde betydligt längre än sin son, med tanke på att det sägs att Enok vandrade i umgängelse med Gud?

¹⁰ Om denne Enos’ sonsons sonson, som föddes år 3404 f.v.t. (eller 622 anno mundi), läser vi: ”När Hanok [Enok] var sextiofem år gammal, födde han Metusela. Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar. Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.” (1 Moseboken 5:21—23) Enok levde alltså ett jämförelsevis kort liv, med tanke på att hans far Jered blev nio hundra sextiotvå år gammal och hans son Metusela nio hundra sextionio år, varigenom denne blev den äldsta människa som omtalas i redogörelsen. Men ändå vandrade Enok ”i umgängelse med Gud”. Detta sades inte om hans far Jered, som levde i åtta hundra år efter Enoks födelse. (1 Moseboken 5:18, 19) Det är alltså tydligt att Jereds tro inte kunde jämföras med Enoks tro på Gud, och han vandrade inte i enlighet med Guds vilja eller hans tillkännagivna uppsåt.

11. Vilken profetia uttalade Enok, och vilket tillstånd, som människorna befann sig i, måste denna profetia ha vittnat om?

¹¹ Tillförlitliga upplysningar säger oss att Enok var profet åt den sanne Guden. I ett brev som skrevs i det första århundradet v.t. heter det: ”Ja, den sjunde i släktlinjen från Adam, Enok, profeterade också med avseende på dem, när han sade: ’Se, Jehova kom med sina heliga myriader för att verkställa dom på alla och för att överbevisa alla de ogudaktiga i fråga om alla deras ogudaktiga handlingar, som de begick på ett ogudaktigt sätt, och i fråga om alla de upprörande ting, som ogudaktiga syndare talade mot honom.’” (Judas v. 14, 15, NW) Denna profetia vittnar utan tvivel om det religiösa tillstånd som var rådande på Enoks tid. Vilken grund skulle det annars finnas för att uttala en sådan inspirerad profetia, som varnade för Jehovas kommande dom mot alla de ogudaktiga, vilken var lika säker som om den redan hade inträffat? På grund av att Enok inte tillhörde de ogudaktiga på sin tid kunde Gud använda honom till att profetera. Trots att Enok levde utanför det av keruberna bevakade paradiset, som fortfarande existerade på hans tid, vandrade han ”i umgängelse med Gud”.

12, 13. Vart blev Enok borttagen enligt en judisk uppfattning och enligt kristenhetens uppfattning?

¹² Vad är då orsaken till att Enok levde ett sådant jämförelsevis kort liv för att vara på den tiden? I 1 Moseboken 5:24 läser vi: ”Sedan Hanok [Enok] så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom icke mer, ty Gud tog honom bort.”

¹³ Enok befann sig förmodligen i en mycket svår situation, när Gud tog honom bort. Var det så att Enoks fiender hotade att döda honom, varför Gud tog honom bort från skådebanan för att bespara honom en våldsam död? Det vet vi inte. Man frågar sig emellertid: Vart tog Gud honom bort? En viss judisk uppfattning går ut på att Gud tog honom bort till himmelen. Detta är faktiskt också den uppfattning man har i kristenheten i våra dagar. I ett brev som skrevs till hebréerna i det första århundradet v.t. finner vi ett uttalande om Enok, och dr James Moffatt återger Hebréerna 11:5 på följande sätt i A New Translation of The Bible, som utkommit nu på 1900-talet: ”Det var genom tro som Enok blev tagen till himmelen, så att han aldrig dog (han drabbades inte av döden, ty Gud hade tagit honom bort).” The New English Bible har här lydelsen: ”Genom tro fördes Enok bort till ett annat liv utan att gå genom döden; han stod inte att finna, därför att Gud hade tagit bort honom. Skriften vittnar nämligen om att innan han togs bort, hade han behagat Gud.” — Se också The Jerusalem Bible.

14. Vad visar om det förhållandet att Enok ”vandrade i umgängelse med Gud” berättigade honom att bli tagen till himmelen?

¹⁴ I Psalm 89:49 ställs emellertid frågan: ”Vilken är den man, som får leva och undgår att se döden? Vem räddar sin själ från dödsrikets våld?” Även Enok hade fått döden i arv från syndaren Adam, och inte heller han kunde undgå att dö, trots att han vandrade i umgängelse med Gud. Det blev längre fram skrivet om Enoks sonsonsson Noa att också han vandrade ”i umgängelse med Gud”; men ändå fick denne inte sitt liv avskuret i förtid. Han levde längre än Adam — i nio hundra femtio år, tusen år så när som på femtio. (1 Moseboken 6:9; 9:28, 29) Att Enok vandrade i umgängelse med Gud under kortare tid än sin sonsonsson berättigade honom följaktligen inte till att komma till himmelen eller till något annat liv, liksom inte heller Noa blev berättigad till något sådant, fastän han vandrade i umgängelse med Gud under så lång tid.

15. Hur kan alltså Enok ha blivit förflyttad för att inte se döden?

¹⁵ Profeten Mose dog i en ålder av ett hundra tjugo år, och Gud begravde honom, så att ännu ingen människa fått reda på var Mose ligger begraven. (5 Moseboken 34:5—7) På samma sätt tog Gud plötsligt bort Enok från hans samtida, och det är inte känt var Enok dog eller var hans grav finns. Han dog inte någon våldsam död för sina fienders hand. Eftersom han var en profet, kan det hända att han i profetisk hänryckning fick en syn av Guds nya tingens ordning, där Gud ”för alltid [skall] göra döden om intet”. (Jesaja 25:8) I denna nya ordning förväntade Enok att få leva på en paradisisk jord. Medan Enok var under inflytande av en sådan syn av hur människorna skall bli befriade från döden genom Guds barmhärtiga föranstaltning, kan Gud ha tagit bort honom från skådebanan och för tillfället gjort slut på hans liv, så att han inte var medveten om att han dog. På ett sådant hänförande sätt kan det ha blivit så som det sägs i Hebréerna 11:5:

”Genom tro blev Enok förflyttad för att inte se döden, och han stod ingenstans att finna därför att Gud hade förflyttat honom; före sin förflyttning fick han nämligen det vittnesbördet att han hade behagat Gud väl.” — Nya Världens översättning av den Heliga skrift.

TIDEN FÖRE SYNDAFLODEN

16. Hur kan vi räkna ut att Adam och Metusela kände varandra?

¹⁶ Enoks son Metusela föddes 969 år före den världsomfattande syndafloden, och han dog alltså samma år som floden kom. Kände Metusela Adam, sin förste mänsklige förfader, trots att han var den åttonde i släktlinjen från Adam räknat? Ja, Adam skapades 1.656 år före syndafloden. Han levde i 930 år. Om vi lägger ihop hans ålder med Metuselas ålder, får vi 1.899 år. Om vi drar bort 1.656 år från denna summa, får vi 243 år. Adams och Metuselas livstid sammanföll alltså under 243 år. — 1 Moseboken 5:5, 21, 25—27.

17. Vilken profetia uttalade Metuselas son Lemek vid Noas födelse, och varför var Noa ett passande namn?

¹⁷ Metusela levde tillräckligt länge för att få höra varningarna om den kommande världsomfattande syndafloden förkunnas, och han fick nästan se fullbordandet av de förberedelser som gjordes för att några av mänskligheten skulle kunna överleva denna världskatastrof. Han kunde se sin sonson Noa predika rättfärdighet och iordningställa det medel varigenom människor skulle kunna överleva. Av alla Metuselas söner var det Lemek som blev far till Noa. Det var vid Noas födelse som Lemek blev inspirerad att uttala en profetia om honom. Denna profetia uppenbarade att det var Guds uppsåt att använda Lemeks son Noa. Vi läser om detta: ”När Lemek var ett hundra åttiotvå år gammal, födde han en son. Och han gav honom namnet Noa, i det han sade: ’Denne skall trösta oss vid vårt arbete och våra händers möda, när vi bruka jorden, som HERREN har förbannat.’” Lemek levde till mindre än fem år före syndafloden. (1 Moseboken 5:27—31) Namnet Noa var i överensstämmelse med Lemeks profetia. Det betyder nämligen ”Vila” och för tanken till den tröst som vila skänker. Guds förbannelse skulle avlyftas från marken, som han hade förbannat på grund av Adams överträdelse. — 1 Moseboken 3:17.

18. När i Noas liv började syndafloden, och när slutade den?

¹⁸ Syndafloden kom i det sexhundrade året av Noas liv och fortsatte in i hans sexhundraförsta levnadsår. (1 Moseboken 7:11; 8:13; 7:6) Den världskatastrof som inträffade på Noas tid förebildade den större världskatastrof som inom kort skall inträffa inom vår generations livstid, och av detta skäl förtjänar den vår uppmärksamhet. — Ordspråksboken 22:3.

19. Hur liknade Noa Enok i sitt levnadssätt?

¹⁹ Noa, som föddes år 2970 f.v.t. (1056 anno mundi), var barnlös i flera hundra år: ”När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.” (1 Moseboken 5:32) Vilken meritlista skaffade sig Noa redan innan han blev far? ”Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade Noa.” (1 Moseboken 6:9, 10) Noa liknade alltså Enok.

20. Varför uppstår en fråga om ”den sanne Gudens söner”, som sägs ha uppstått på jorden i Noas dagar?

²⁰ Trots att Noa var en avkomling av Set och Enok och dessutom vandrade ”i umgängelse med Gud”, blev han ändå inte kallad en ”den sanne Gudens” son. Om han inte kallades så, vem annars av syndaren Adams avkomlingar på jorden på den tiden skulle då kunna kallas så? Men vilka var de som uppträdde på jorden i Noas dagar och om vilka vi läser följande ord? ”Nu hände det sig att när människorna begynte tillväxa i antal på jordens yta och döttrar föddes åt dem, då började den sanne Gudens söner lägga märke till människornas döttrar att de var fagra; och de gav sig till att ta sig hustrur, nämligen alla som de valde ut. Därefter sade Jehova: ’Min ande skall inte vara verksam gentemot människan på obestämd tid, då hon ju också är kött. Följaktligen skall hennes dagar uppgå till ett hundra tjugo år.’” — 1 Moseboken 6:1—3, NW.

21. Vilka var dessa ”den sanne Gudens söner”, och vilket begär lät de sig ryckas med av?

²¹ Dessa ”den sanne Gudens söner” måste ha varit änglar från himmelen, som fram till denna tid hade tillhört Jehovas himmelska organisation av heliga ”den sanne Gudens söner”, Jehovas symboliska ”kvinna”, som skulle bli moder till den utlovade ”säden”. När jorden grundlades för mänskliga inbyggare hade de iakttagit Jehovas skaparverk och höjt glädjerop. (Job 38:7; 1 Moseboken 3:15) När de lade märke till de äktenskap som ingicks människor emellan, i synnerhet sådana som inbegrep vackra kvinnor, lät de sig ryckas med av ett begär efter sexuellt umgänge med kvinnor på jorden.

22. Hur tillfredsställde dessa ”den sanne Gudens söner” sitt begär och syndade därigenom?

²² Hur kunde de i egenskap av andevarelser ha sexuellt umgänge med kvinnor av kött och blod på jorden? Genom att materialisera sig i köttsliga kroppar såsom åtråvärda män och ta sig hustrur bland människorna och ha sexuellt umgänge med dem. Eftersom den himmelske Fadern och Skaparen hade bemyndigat äktenskap mellan jordiska skapelser av kött och blod av samma natur och inte mellan andevarelser och mänskliga varelser av kött och blod, kan dessa ”den sanne Gudens söner” inte ha kommit och materialiserat sig såsom människor av kött och blod för att tjäna som budbärare åt Jehova Gud, utsända och bemyndigade av honom. De blev nu orsak till att olika naturer sammanblandades med varandra — andliga och mänskliga, himmelska och jordiska. (3 Moseboken 18:22, 23) Det var uppenbart att dessa ”den sanne Gudens söner” bedrev synd.

23. Med vilken ande hade Gud länge handlat gentemot den syndfulla mänskligheten, men vad förklarade han nu?

²³ Vid denna tid hade det gått mer än ett tusen år sedan Adams uppror i Eden mot Jehova Guds universella suveränitet. Jehova hade handlat med en ande av tålamod och fördragsamhet gentemot den syndiga mänskligheten, för redan på Noas farfarsfar Enoks tid hade människorna i allmänhet blivit ökänt ”ogudaktiga”. Och nu påbörjade de en ny form av moraliskt fördärv och sexuell perversitet genom dessa äktenskap mellan kvinnor och materialiserade änglar. Den tid borde sannerligen komma då den tålmodige Skaparen skulle upphöra att handla med en ande av tolerans och återhållsamhet gentemot dessa människor, som förnedrade sig själva. Med fullt berättigande förklarade Gud till slut: ”Min ande skall inte vara verksam gentemot människan på obestämd tid, då hon ju också är kött. Följaktligen skall hennes dagar uppgå till ett hundra tjugo år.” — 1 Moseboken 6:3, NW.

24. a) Fastställde Gud vid denna tid en åldersgräns för människan, som fallet var med Mose? b) Vad började då, och varför gavs det en frikostig tidsfrist?

²⁴ Detta innebar inte att en åldersgräns fastställdes för människan, som fallet var med profeten Mose, som blev ett hundra tjugo år gammal. Det var i stället ett gudomligt påbud om att den ogudaktiga människovärlden bara skulle få ett hundra tjugo år på sig att existera innan den världsomfattande syndafloden skulle komma. Detta gudomliga påbud kungjordes alltså år 1536 anno mundi eller 2490 f.v.t. Detta betydde att ”ändens tid” nu hade börjat för denna ogudaktiga värld på Noas tid. Uppsåtets Gud fastställde en tidsgräns. Trots att han inte hade planerat att något så chockerande skulle hända med ”den sanne Gudens söner”, så hade han fortfarande full kontroll över situationen och kunde framgångsrikt ta itu med denna oförutsedda händelse. Han är allvis och allsmäktig. Att han tillmätte en så lång tidsperiod innan slutet skulle komma för denna ogudaktiga värld var mycket omtänksamt. Varför det? Därför att det gudomliga påbudet utfärdades tjugo år innan Noa blev far, men ändå fick han tillräcklig tid på sig att få tre söner, och dessa fick tid att växa upp och gifta sig och förena sig med sin far i att göra tillbörliga förberedelser för att överleva den hotande syndafloden. — 1 Moseboken 5:32; 7:11.

NEFILIM

25, 26. Vad kallades avkomman i äktenskapen mellan änglar och kvinnor, och varför det?

²⁵ Dagarna av blandäktenskap mellan dessa passionerade ”den sanne Gudens söner” och kvinnor var räknade. Men var någon avkomma möjlig till följd av denna sammanblandning av olika naturer — mellan materialiserade andar och kvinnliga skapelser av kött och blod, som ägde fortplantningsförmåga? I 1 Moseboken 6:4 (NW) får vi fakta till svar på vår fråga:

”Nefilim var på jorden i de dagarna, visade det sig, och även därefter, när den sanne Gudens söner fortsatte att ha förbindelse med människornas döttrar och dessa födde söner åt dem; de var de väldiga i gamla tider, de ryktbara männen.”

²⁶ Sönerna i dessa blandäktenskap var bastarder och kallades nefilim. Detta namn betyder ”Fällare”, vilket visar att dessa mäktiga bastardsöner fällde andra med våld eller fick svagare människor att falla. Det tog avsevärd tid för att dessa nefilim skulle bli avlade och födda och sedan växa upp för att slå in på sin våldsamma kurs. Eftersom de var bastarder, skulle de normalt inte kunna fortplanta sin blandade art.

27. Vad var det Guds uppsåt att utplåna från jordens yta, och varför det?

²⁷ Den mänskliga familjen fick inget gagn av denna intima beblandelse mellan olydiga, materialiserade ”den sanne Gudens söner” och människor. ”Följaktligen såg Jehova att människans ondska överflödade på jorden och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar endast var ond hela tiden. Och Jehova kände ledsnad över att han hade gjort människorna på jorden, och han kände sig sårad i sitt hjärta. Därför sade Jehova: ’Jag skall utplåna människorna, som jag har skapat, från jordens yta, alltifrån människa till husdjur, till djur, som rör sig, och till himmelens flygande varelse, eftersom jag verkligen beklagar att jag har gjort dem.’ Men Noa fann ynnest för Jehovas ögon.” (1 Moseboken 6:5—8, NW) Jehova beklagade att människan, som han hade skapat, hade sjunkit så lågt i moraliskt och andligt avseende. Det var beklagligt att människor med sådan fördärvad personlighet skulle leva på jorden. Hans uppsåt gick ut på att utplåna dessa från jorden, men inte hela människosläktet, som Noa var en rättfärdig medlem av.

28. Varför kan vi i denna tid vara tacksamma för att det var Guds uppsåt att göra slut på de våldspräglade förhållanden som var rådande på jorden före syndafloden?

²⁸ I skarp kontrast till Noa och hans familj ”blev [jorden] alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden uppfylldes av våld. Och Gud såg, att jorden var fördärvad, eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden.” (1 Moseboken 6:11, 12) I dessa dagar före syndafloden hade människovärlden trätt in i en våldets tidsålder. I våra dagar har världen trätt in i en ”våldets tidsålder”, som iakttagare kallar den, alltsedan år 1914, det år då första världskriget bröt ut med allt våld som detta innebar. Vi skulle därför mycket väl kunna fråga oss: I vilket tillstånd skulle världen befinna sig i våra dagar, om den allsmäktige Guden hade låtit den ”våldets tidsålder” som var rådande före syndafloden fortsätta utan avbrott? Vi ryser, när vi tänker på vad detta kunde ha lett till. Jorden skulle då för länge sedan ha varit en alltför farlig plats att leva på. Vi kan vara tacksamma för att det var Guds uppsåt att göra slut på denna ”våldets tidsålder”, som var rådande före syndafloden.

ETT SLÄKTE ÖVERLEVER EN VÄRLDS SLUT

29. Med vilket Guds uppsåt för jorden överensstämde Jehovas anvisningar till Noa?

²⁹ Jehova Gud höll fast vid sitt ursprungliga uppsåt att jorden skulle bli uppfylld med det första människoparets avkomlingar under paradisiska förhållanden. Den släktlinje som skulle leda fram till frambringandet av Messias behövde också bli bevarad. I överensstämmelse med detta bjöd Jehova den lydige Noa att bygga en ark (eller en flytande kista) av sådan volym att den kunde rymma Noa och hans familj och grundläggande exemplar av landdjuren och himmelens flygande varelser, till exempel duvan och korpen. Ingen plats i arken upptogs av någon ångmaskin eller dieselmotor och bränsleförråd för att driva arken åt något bestämt håll; den drev helt enkelt omkring på vattenytan med sin levande last och livsmedelsförråd som räckte ett år eller mer. — 1 Moseboken 6:13—7:18.

30. Vilket naturligt tillstånd var rådande på och omkring jorden alltsedan den andra ”skapelsedagen”, varigenom en sådan världsomfattande vattenflod var möjlig?

³⁰ För att förstå att en sådan världsomfattande vattenflod var möjlig måste vi tänka oss vilket tillstånd vårt jordklot som helhet befann sig i. På dess yta fanns landmassor, stora och små, som sköt upp ovanför haven. Ovanför allt detta fanns ett valv eller fäste, som innehöll den atmosfär som mänskligheten och andra levande varelser andades. Men utanför allt detta fanns en tjock vattenbaldakin, som omgav jorden likt en linda och som Skaparen på den andra ”skapelsedagen” hade lyft upp till den vetenskapligt sett rätta höjden. Där förblev den svävande likt ett hölje kring jordklotet för att falla tillbaka ner på jorden först när Skaparen befallde detta i enlighet med sitt uppsåt. (1 Moseboken 1:6—8) En inspirerad bibelskribent i det första århundradet v.t. beskrev detta träffande, när han sade: ”Genom Guds ord fanns himlar från forna tider och en jord, som fast stod upp ur vattnet och mitt i vattnet.” — 2 Petrus 3:5, NW; The Jerusalem Bible.

31, 32. Vad visade Noas statistik beträffande syndafloden?

³¹ Den världsomfattande syndafloden är ingen myt, som härstammar från babyloniska källor. Den är ett historiskt faktum, som har lämnat spår på jorden som kan iakttas ännu i denna dag. Det finns upplysningar om tidpunkten och tidrymden för denna syndaflod. Enligt Noas loggbok började den på sjuttonde dagen i månårets andra månad i hans sexhundrade levnadsår.

³² Därefter upptecknade Noa att vatten föll från himmelen under fyrtio dygn. Till och med de dåvarande bergens toppar täcktes av flodens vatten till ett djup av minst femton alnar. På sjuttonde dagen i sjunde månmånaden strandade arken på Ararats berg. Genom Skaparens kraft bildades nya fördjupningar i jordklotets yttre skorpa, så att flodens vatten kunde rinna undan. På första dagen i första månaden av det nya månåret hade vattnet runnit undan helt och hållet. På tjugosjunde dagen i det nya månårets andra månad, eller ett månår och tio dagar efter det att syndafloden började, uppmanade Gud Noa att lämna arken och släppa ut alla djuren som befann sig i den. — 1 Moseboken 7:11—8:19.

33. Vad förgicks i syndafloden, och vad överlevde?

³³ På detta sätt överlevde människosläktet, som härstammade från Adam, den världsomfattande syndafloden under Guds beskydd, men en ogudaktig värld eller en värld av ogudaktiga människor nådde sitt slut. Detta innebar också att nefilim, de illa beryktade bastarderna, blev tillintetgjorda, eftersom de var av kött och blod, precis som återstoden av mänskligheten. I enkla, begripliga ordalag gav den inspirerade bibelskribenten i det första århundradet en riktig beskrivning av förhållandena. Han sade:

”Ej heller skonade han [Gud] den forntida världen, om han ock, när han lät floden komma över de ogudaktigas värld [en värld av ogudaktiga människor, NW], bevarade Noa såsom rättfärdighetens förkunnare, jämte sju andra. ... Och genom översvämning av vatten från dem [himlarna] förgicks också den värld, som då fanns.” — 2 Petrus 2:5; 3:6.

34. Vad hände enligt Mose ord med de levande varelserna på jorden och med dem som befann sig i arken?

³⁴ Detta stämmer överens med profeten Mose uttalande: ”Allting, vari livskraftens andedräkt var verksam i dess näsborrar, nämligen alla som var på torra marken, dog. Sålunda utplånade han allt som hade tillvaro och som fanns på jordens yta, alltifrån människa till djur, till djur, som rör sig, och till himmelens flygande varelse, och de utplånades från jorden; och endast Noa och de som var med honom i arken förblev alltjämt vid liv. Och vattenmassorna fortfor att överhölja jorden i ett hundra femtio dagar.” — 1 Moseboken 7:22—24, NW.

35. Vad bör vi nu göra, i likhet med Noa, om vi inte vill bli sparade till ”olyckans dag”, då Gud skall verkställa sina domar?

³⁵ Denna syndaflod i världsomfattande skala var i sanning ett ”ingripande från Gud” Den är en dramatisk illustration av något som vi i våra dagar bör ta till hjärtat. Vad då? ”Jehova [vet] att befria människor med gudaktig hängivenhet ur prövningen, men spara orättfärdiga människor till domens dag till att bli avskurna.” (2 Petrus 2:9, NW) ”Allt har Jehova gjort för sitt uppsåt, ja, också den onde för olyckans dag.” (Ordspråksboken 16:4, NW) Om vi inte vill bli sparade till ”olyckans dag”, som nu hastigt närmar sig, den ”dag” som Jehova själv har fastställt för att verkställa sina rättfärdiga domar på alla orättfärdiga människor på jorden, tillkommer det alltså oss att vandra ”i umgängelse med Gud”, som Noa gjorde, och att bringa våra liv i samklang med hans uppsåt.

36. a) Vad hände med nefilim i samband med syndafloden? b) Vad blev vidare följden för ”den sanne Gudens söner”, som varit olydiga?

³⁶ Guds domar verkställdes inte endast på orättfärdiga människor och nefilim i samband med syndafloden, utan dessa olydiga ”Guds söner” drabbades också av en välförtjänt dom mot dem. När syndafloden översvämmade hela jorden, övergav visserligen dessa ”den sanne Gudens söner” sina hustrur och familjer och dematerialiserade sig för att inte dränkas. Men hur förhöll det sig när de återvände till sitt andliga tillstånd, som var deras egen tillbörliga boningsort? Återgick de då till den nära gemenskap som de tidigare hade åtnjutit med Gud? Var deras förhållande till honom detsamma som tidigare? Fick de vara kvar i hans heliga himmelska organisation och fortfara att vara ”den sanne Gudens söner”? Nej; i dessa olydiga andevarelser ser vi i stället ursprunget till de ”onda andar” (bortsett från Satan, djävulen) som profeten Mose talar om. (5 Moseboken 32:17; även Psalm 106:37) Men bibelskribenterna i det första århundradet går mera detaljerat in på hur Jehova handlade med dessa olydiga andar:

”De änglar, som inte bibehöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort, har han förvarat med eviga bojor i tjockt mörker till den stora dagens dom.” (Judas v. 6, NW) ”De andar, som höllos i fängelse, ... sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få — allenast åtta personer — blevo frälsta genom vatten.” (1 Petrus 3:19, 20) ”Gud ... avhöll sig [inte] från att straffa änglarna som syndade, utan genom att kasta dem i tartaros överlämnade [han] dem åt hålor av tjockt mörker till att sparas för dom.” — 2 Petrus 2:4, NW.

37. I vilken ställning kom ”den sanne Gudens söner”, som varit olydiga, när de återvände till andevärlden?

³⁷ När ”den sanne Gudens söner”, som varit olydiga, dematerialiserade sig och återvände till andevärlden, blev de alltså inte på nytt förvandlade till heliga änglar. De befann sig på Satans, djävulens, sida, hans som var den ursprunglige rebellen mot Jehova Gud. De var inte längre lämpliga att ha en plats i Jehovas hustrulika, himmelska organisation av heliga, lydiga ”den sanne Gudens söner”. Av den orsaken blev de degraderade till ställningen som ”onda andar” eller ”demoner”. Detta låga, vanärade tillstånd kallades mycket träffande tartaros, ett namn som lånats från grekiskan. I en syrisk bibelöversättning omtalas det såsom ”de lägsta platserna”. (Se också Job 40:15; 41:23 i den grekiska Septuagintaöversättningen, där ordet ”tartaros” förekommer.) Dessa olydiga andar blev inte längre gynnade med sådan andlig upplysning som Gud fann för gott att förläna sina trogna änglasöner. På så sätt blev de slungade ner i tjockt mörker och fasthölls där såsom med ”eviga bojor” för att förvaras till ”den stora dagens dom”. De kan därför inte skänka någon verklig upplysning åt människor.

38. Vems ”säd” blev dessa olydiga andar, och hur verkar de för att bedra och förslava människor?

³⁸ Dessa olydiga andar blev den store ormens, Satans, djävulens, osynliga ”säd”. Att de blev förpassade till tartaros, ”hålor av tjockt mörker”, tillsammans med Satan, djävulen, innebar inte att Guds himmelska ”kvinnas” utlovade ”säd” nu krossade ormens huvud. Den heliga ”säden” hade ännu inte frambringats, och dessa fängslade onda andar var angelägna att få veta vem det skulle bli för att de skulle kunna ta del i att stinga denna ”säd” i ”hälen”. (1 Moseboken 3:15) Av den orsaken höll sig dessa onda andar under Satan, deras ledare, i människornas närhet för att bedra dem och vända dem emot ”säden”, när den skulle komma. De försöker meddela sig med människor genom andemedier, eftersom de själva är avstängda från att vidare materialisera sig i köttet. De ger sig ut för att vara avlidna människors ”från kroppen befriade själar”. De ansätter eller besätter och belägrar viljesvaga personer och sätter sig även i besittning av undfallande personer. Profeten Mose blev inspirerad att varna Guds folk för att ha något som helst att göra med dessa demoniska fiender till Gud. (5 Moseboken 18:9—13) Ta dig därför till vara för spiritism!

39. Vart bör vi vända oss för att få andlig upplysning, om vi inte bör vända oss till demoner?

³⁹ Eftersom vi önskar få upplysning om Jehova Guds ”eviga uppsåt”, måste vi undvika dessa spiritistiska mörkrets makter, som förblindar flertalet av mänskligheten för Guds sanning. Guds skrivna ord, den Heliga skrift, är kanalen för andlig upplysning föl oss, i enlighet med psalmistens inspirerade ord, när han sade till Jehova Gud: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” — Psalm 119:105.

40. Vad finns det som vittnar om lojalitet och samarbete från Guds himmelska organisations sida, trots det uppror som människor och änglar gjorde sig skyldiga till?

⁴⁰ I ljuset av Guds ord har vi gjort en tillbakablick på de första 1.656 åren av människans tillvaro på jorden, från Adams skapelse fram till syndafloden på Noas tid. Trots uppror från både änglars och människors sida höll den oföränderlige Guden fast vid sitt ursprungligen utformade uppsåt beträffande mänskligheten på jorden. Även om änglar i ej angivet antal gav efter för självisk begärelse och syndade, så att de måste drivas ut ur hans himmelska, hustrulika organisation, är deras antal ingenting i jämförelse med deras som förblev trogna mot Gud inom hans heliga organisation, likt en hustru som är trogen mot en kärleksfull äkta man. Tusentals år senare såg profeten Daniel en syn av hundra millioner lojala änglar, som fortfarande betjänade den högste Guden, ”den gamle av dagar”. (Daniel 7:9, 10, NW) Denna himmelska ”kvinna”, den förutsagda ”sädens” blivande moder, försattes i ”fiendskap” med den store ormen, Satan, djävulen, och hans ”säd”. Hon var fast besluten att samarbeta med Jehova Gud för förverkligandet av hans nyligen tillkännagivna uppsåt att frambringa ”säden” vid den av honom bestämda tiden.

41. Vad var det Satans illvilliga syfte att bevisa inför alla skapelser, och lyckades han fullständigt med detta före floden?

⁴¹ På jorden i det ljuvliga paradiset hade Adam och Eva gjorts till en synlig del av Jehovas universella organisation, när de blev skapade i mänsklig fullkomlighet. Men under frestelse bevarade de inte sin ostrafflighet gentemot sin Skapare och himmelske Fader. De blev dömda till döden och blev utdrivna ur Jehovas universella organisation och upphörde därmed att räknas såsom hans barn. Men hur förhöll det sig med deras avkomlingar? Att döma av Adam och Eva, som bröt sin ostrafflighet, skulle deras i ofullkomlighet födda avkomlingar, som fick synden i arv, vara oförmögna att bevara ostraffligheten gentemot Skaparen under frestelse och påtryckningar från den store ormen, Satan, djävulen. Det var uppenbarligen Satans, djävulens, syfte att bevisa inför alla skapelser i himmelen och på jorden att ingen av dem skulle göra detta. Lyckades han bevisa detta redan före syndafloden? Bibelns skildring, som ger uttryck åt Guds synpunkt, visar att åtminstone tre män bevarade sin ostrafflighet, nämligen Abel, Enok och Noa.

42, 43. a) Vilket bevis tillhandahölls genom Abels, Enoks och Noas exempel? b) Hur var Jehovas förutseende exakt i fråga om att ytterligare bevis skulle tillhandahållas?

⁴² Dessa tre trogna, gudfruktiga män upprätthöll Jehovas, deras Skapares, universella suveränitet. De bevisade att Satan, djävulen, är en förmäten lögnare, när han påstår att den allsmäktige Guden inte kan sätta en människa på jorden som, ens i paradisiska omgivningar, kommer att bevara sin ostrafflighet gentemot Jehova, när hon blir utsatt för Satans, djävulens, frestelser och påtryckningar. Abels, Enoks och Noas exempel bevisar att Gud, Skaparen, handlade fullkomligt rätt när han lät människosläktet, som härstammade från syndarna Adam och Eva, fortsätta att finnas till på jorden. Det var säkert och visst att andra män, förutom kvinnor, som liknade Abel, Enok och Noa, skulle framträda i mänsklighetens led, allteftersom människorna fortsatte att leva på jorden utanför paradiset, och därigenom skulle allt fler bevis hopa sig emot djävulens lögner och baktaleri mot Gud.

⁴³ Jehovas förutseende var exakt, och hans uppsåt skulle oundvikligen krönas med framgång. Hans messianska uppsåt, som tillkännagavs i den store ormens närvaro i Edens lustgård, gav ytterligare kraft åt Guds ursprungliga uppsåt och gjorde dess förverkligande säkert och visst. Guds universella suveränitet över jorden, som så mäktigt demonstrerades i samband med den världsomfattande syndafloden, kommer aldrig att upphöra över mänskligheten.

Kapitel 7

”Sädens” mänskliga släktlinje

1. Varför hade Abels, Enoks och Noas exempel gjort Satan, djävulen, mera desperat i sin strävan att fördärva den utlovade ”säden”?

I CENTRUM av Guds ”eviga uppsåt” befinner sig den ”säd” som skulle frambringas av Guds ”kvinna”. Den tvist som började i Edens lustgård mellan Satan och Gud kretsade kring denna hemlighetsfulla ”säd”. Det måste med nödvändighet vara så, eftersom denna ”säd” i sinom tid skulle frambringas för att krossa den store ormens huvud, och Satan, djävulen, visste att det ”huvud” som avsågs var hans eget. (1 Moseboken 3:15) Satan var besluten att bryta den kommande ”sädens” ostrafflighet och därigenom göra honom otjänlig för Guds uppsåt. I och med syndafloden var första etappen av denna tvist mellan Satan och Gud slut, men till Satans nackdel. Han hade misslyckats med att bryta ostraffligheten hos åtminstone tre män, som härstammade från det första människoparet, vars ostrafflighet han hade smitt ränker för att omintetgöra. Abel, Enok och Noa hade försvagat Satans självsäkra ställning och gjort honom mera desperat i sin strävan att fördärva ”säden”.

2. Vilket slags början av livet efter syndafloden bör människor i våra dagar vara tacksamma för att Noa gav mänskligheten? Varför det?

² De följande sex hundra femtioåtta åren efter syndaflodens slut skulle visa sig uppenbara många detaljer om Guds kvinnas ”säd”. Alltsedan syndafloden härstammar alla människor från Noa, som byggde den ark som red ut syndafloden. Människovärlden fick nu en rättfärdig början, eftersom Noa vandrade ”i umgängelse med Gud”. (1 Moseboken 6:9) Han var ofullkomlig till följd av arv, men moraliskt sett var han oklanderlig, oförvitlig inför Gud. Hur tacksamma bör inte vi, som är hans avkomlingar, vara för detta! Så snart Noa lämnat arken och satt sin fot på Ararats berg, ledde han mänskligheten i tillbedjan av mänsklighetens bevarare, Jehova Gud.

”Noa började bygga ett altare åt Jehova och ta några av alla de rena djuren och av alla de rena flygande varelserna och offra brännoffer på altaret. Och Jehova började känna en rogivande vällukt, och därför sade Jehova i sitt hjärta: ’Aldrig mer skall jag kalla ned ont över marken för människans skull, ty benägenheten hos människans hjärta är ond alltifrån hennes ungdom; och aldrig mer skall jag tilldela allt levande ett slag, såsom jag nu har gjort. Ty alla dagar som jorden förblir skall sådd och skörd och köld och värme och sommar och vinter och dag och natt aldrig upphöra.’” — 1 Moseboken 8:20—22, NW; jämför Jesaja 54:9.

3. Hur visade sig Lemeks profetia vid Noas födelse vara sann, och vad blev regnbågen en symbol av?

³ Den profetia som Noas far Lemek uttalade över honom när han föddes visade sig vara berättigad. (1 Moseboken 5:29) Den gudomliga förbannelse som uttalats över marken utanför Edens lustgård efter Adams överträdelse blev avlyft, och Noa (vars namn betyder ”Vila”) fick en rogivande vällukt att stiga upp från sina brännoffer till Gud och förmådde Gud att utlysa en vila för mänskligheten från det slit det hade inneburit att odla den förbannade jorden. Gud fick också den första omtalade regnbågen att framträda i ljuset från solen, som nu sken direkt på jorden, eftersom vattenbaldakinen hade blivit avlägsnad. Jehova talade om denna regnbåge som ett tecken, som skulle utgöra en garanti, och lovade att vattnet inte mer skulle bli ”en flod, som fördärvar allt kött”. Det skall aldrig mer inträffa en sådan vattenflod. — 1 Moseboken 9:8—15.

4. Vilken fråga uppstod med avseende på den utlovade ”säden”, när Noas tre söner och deras hustrur hade överlevt syndafloden tillsammans med Noa?

⁴ Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, och deras hustrur överlevde tillsammans med honom och hans hustru. Vilken av dessa tre söner skulle nu bli den genom vilken släktlinjen skulle leda fram till Guds kvinnas ”säds” framträdande på jorden? Det val som måste göras skulle på olika sätt påverka de tre släkten som skulle komma att härstamma från de tre patriarkerna, Sem, Ham och Jafet. Den profetia som Gud inspirerade Noa att uttala över sina tre söner vid ett kritiskt tillfälle tillkännagav vilken väg Guds ynnest och välsignelse skulle ta. Vad var grundvalen till detta?

5. Vad föranledde Noa att uttala en förbannelse över Hams son Kanaan?

⁵ I lydnad för Guds befallning till Noas söner att bli fruktsamma på jorden blev Sem far till Arpaksad två år efter syndaflodens början. (1 Moseboken 11:10) Så småningom blev Ham far till Kanaan. (1 Moseboken 9:18; 10:6) Någon tid efter Kanaans födelse inträffade det att Noa av någon ej angiven orsak blev drucken av vin från sin vingård. Ham gick in i Noas tält och såg honom ligga blottad, naken, men han gjorde ingenting för att skyla sin fars nakenhet. I stället berättade han det för Sem och Jafet på ett respektlöst sätt. Med tillbörlig respekt för sin far vägrade Sem och Jafet att se på Noas nakenhet och gick med ryggen vänd mot sin far och höljde över honom med en klädnad. De utnyttjade inte sin fars nakenhet, utan visade och bevarade djup respekt för honom såsom deras far och såsom Jehovas profet.

”Slutligen vaknade Noa upp från sitt vin och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom. Då sade han: ’Förbannad vare Kanaan. Må han bli den lägste slaven åt sina bröder.’ Och han tillade: ’Välsignad vare Jehova, Sems Gud, och må Kanaan bli slav åt honom. Må Gud förläna Jafet vidsträckt utrymme, och må han bo i Sems tält [och låte honom bo i Sems hyddor, äldre sv. övers.]. Må Kanaan bli slav också åt honom.’” — 1 Moseboken 9:20—27, NW.

6. Genom vilken son skulle släktlinjen leda fram till Messias, enligt Noas profetia?

⁶ Noa var nykter då han uttalade dessa ord. Han förbannade inte hela det släkte som skulle komma att härstamma från Ham på grund av den bristande respekt Ham hade visat, i synnerhet med tanke på att Noa var Guds profet. Gud inspirerade därför Noa att förbanna endast en av Hams söner, nämligen Kanaan, vars avkomlingar slog sig ner i Kanaans land i Palestina. Kananéerna blev verkligen slavar under Sems avkomlingar, när Gud förde israeliterna in i Kanaans land i enlighet med sitt löfte till hebrén Abraham. Sem levde i fem hundra två år efter syndaflodens början, så att hans och Abrahams livstid kom att sammanfalla under ett hundra femtio år. (1 Moseboken 11:10, 11) Noa förklarade att Jehova var Sems Gud. Jehova skulle välsignas, därför att det var fruktan för honom som drev Sem att visa tillbörlig respekt för Noa i egenskap av Guds profet. Jafet skulle behandlas som en gäst i Sems tält, och inte som en slav likt Kanaan. Genom att vara värd för sin bror Jafet räknades alltså Sem såsom förmer än han enligt profetians ordalydelse. I överensstämmelse med detta skulle Sems släktlinje leda fram till Messias.

BABYLON GRUNDAS

7. Vilken av Hams sonsöner upprättade det första babyloniska väldet, och hur?

⁷ En annan av Hams avkomlingar som inte artade sig väl var hans sonson Nimrod. Eftersom Noa levde i tre hundra femtio år efter syndaflodens början, fick han uppleva denne sin sonsonssons uppstigande och utan tvivel också hans fall. (1 Moseboken 9:28, 29) Nimrod grundade en organisation, som fungerade som en del av den store ormens, Satans, djävulens, synliga ”säd”. I 1 Moseboken 10:8—12 (NW) heter det: ”Och Kus blev fader till Nimrod. Han var den förste som blev en mäktig på jorden. Han visade sig vara en väldig jägare i opposition mot Jehova. Det är därför som det talesättet finns: ’Alldeles som Nimrod en väldig jägare i opposition mot Jehova.’ Och början av hans rike kom att bli Babel och Erek och Ackad och Kalne, i Sinears land. Från detta land drog han ut till Assyrien och grep sig an med att bygga Nineve och Rehobot-Ir och Kela och Resen mellan Nineve och Kela; detta är den stora staden.” Nimrod upprättade alltså det första babyloniska väldet.

8, 9. a) Varför valde inte Jehova Babel såsom den stad vid vilken han skulle fästa sitt namn? b) Vilkas språk förändrades inte vid Babel?

⁸ Det var i Babel (som kallades Babylon av de grekisktalande judarna) som förbistringen av människornas språk ägde rum, när Jehova Gud visade sitt missnöje över att de hade byggt staden och ett torn för falsk tillbedjan i den, därför att byggningsmännen ämnade göra sig ett frejdat namn och förhindra att de blev ”kringspridda över hela jorden”. De förutsåg inte den urartning som nu äger rum med våra dagars städer. (1 Moseboken 11:1—9) Även om detta babyloniska välde under Nimrod var det första väldet på jorden, blev det inte det första världsväldet i den bibliska skildringen. Det var det forntida Egypten som blev detta. Babels politiska makt försvagades till följd av att byggningsmännen, som nu blivit splittrade på grund av olika språk, därigenom blev kringspridda över hela jorden genom Jehovas ingripande.

⁹ Jehova Gud valde inte Babylon såsom den stad vid vilken han skulle fästa sitt namn. Noa och hans välsignade son Sem hade inte del i att bygga Babel och dess torn för falsk religion, och därför blev deras språk inte förbistrat.

10, 11. a) Från vilken av Sems avkomlingar angavs det på hans tid att den utlovade ”säden” skulle komma? b) Vem fick detta uppenbarat för sig, och vad fick han då veta?

¹⁰ Två år efter Noas död år 2020 f.v.t. föddes Abraham i den ännu levande Sems släktlinje. Denne avkomling visade sig vara en tillbedjare av Sems Gud, Jehova. Sem kan ha känt stor tillfredsställelse, när han lärde känna vilka hänförande ting Jehova hade uppenbarat för Abraham. Detta bevisade att Jehova höll fast vid sitt ”eviga uppsåt”, som han hade utformat i Edens lustgård efter Evas och Adams överträdelse. Därigenom angavs det bestämt att Guds kvinnas ”säd” skulle härstamma från just Abraham av alla Sems avkomlingar. Men vad var det Gud uppenbarade för Abraham, som vid den tiden kallades Abram?

¹¹ Abram (Abraham) befann sig i Mesopotamien i den kaldeiska staden Ur, inte långt från Babylon (Babel), när dessa ting blev uppenbarade för honom. I 1 Moseboken 12:1—3 läser vi: ”Och HERREN [Jehova] sade till Abram: ’Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.’”

12. För vilka var detta ”goda nyheter”, och vilken tidsålder kan sägas ha börjat då detta uppenbarades?

¹² ”Alla släkter på jorden” — detta inbegriper våra släkter nu på 1900-talet! De som tillhör våra släkter kan skaffa sig välsignelse genom denne forntida Abram (Abraham)! Detta är sannerligen goda nyheter! Och dessa nyheter meddelades den människovärld som existerade efter syndafloden, närmare bestämt på 1900-talet före den vanliga tideräkningen. Vad detta innebar kommenterades längre fram i tiden med dessa inspirerade ord: ”Säkert vet ni att de som håller fast vid tron är de som är Abrahams söner. Nu kungjorde Skriften, som i förväg såg att Gud skulle förklara människor av nationerna rättfärdiga på grund av tro, på förhand de goda nyheterna för Abraham, nämligen: ’Genom dig skall alla nationer bli välsignade.’” (Galaterna 3:7, 8, NW) Med tanke på detta kan det med rätta sägas att de goda nyheternas tidsålder (evangelieåldern, som somliga kan vilja kalla den) började på den tiden, strax innan Abraham åtlydde den gudomliga befallningen.

13. a) Vilket tillstånd med avseende på köttet befann sig Abraham i, när han fick Guds befallning, och vad var det alltså som hade betydelse för Gud? b) När gick Abraham över floden Eufrat?

¹³ Något som vi också bör lägga märke till här är att Abraham inte var omskuren i köttet vid den tid då Gud utvalde honom till att vara den kanal genom vilken alla släkter och nationer skulle bli välsignade. Gud befallde inte att Abraham och de manliga medlemmarna av hans husfolk skulle omskäras förrän minst tjugofyra år senare, året innan Abrahams son Isak föddes (1918 f.v.t.). Om det inte var Abrahams köttsliga tillstånd, vad var det då som hade betydelse för Gud? Det var Abrahams tro. Jehova Gud visste att Abraham hade tro på honom. Han gav inte förgäves Abraham befallningen att lämna sitt hemland. Abraham gav sig genast i väg och begav sig med sitt husfolk åt nordväst till Haran, och sedan hans far Tera hade dött i Haran, drog han ut därifrån och gick över floden Eufrat i riktning mot det land som Gud skulle visa honom. Abraham gick över floden Eufrat den 14 Nisan, på våren år 1943 f.v.t., vilket var 430 år innan den första påsken firades av hans avkomlingar nere i Egypten. — 2 Moseboken 12:40—42; Galaterna 3:17.

14. Vad sade Jehova till Abraham i Kanaans land, och vad gjorde Abraham därefter?

¹⁴ Profeten Mose har upptecknat en redogörelse för detta, som lyder: ”Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog ut från Haran. Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla ägodelar, som de hade förvärvat, och tjänarna, som de hade skaffat sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land och kommo så till Kanaans land. Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna där i landet. Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: ’Åt din säd skall jag giva detta land.’ Då byggde han där ett altare åt HERREN, som hade uppenbarat sig för honom.” — 1 Moseboken 12:4—7; Apostlagärningarna 7:4, 5.

15. Varför skulle Guds löfte om en ”säd” åt Abraham kräva ett underverk, och vilket ännu större underverk skulle detta inbegripa?

¹⁵ Trots att Abram då, vid sjuttiofem års ålder, var barnlös, inte hade något barn med sin sextiofemåriga hustru Sarai, så lovade Jehova att Abram skulle få en säd eller avkomma, åt vilken Jehova skulle ge Kanaans land. Abraham godtog i tro detta löfte från Gud. Med tanke på den kvinnliga fortplantningsförmågan på den tiden var detta nämligen på gränsen till att Gud utlovade ett underverk. Tjugofyra år senare, då Abraham fick veta att han skulle få en son med sin hustru Sara, skrattade han och sade i sitt hjärta: ”Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal? Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?” (1 Moseboken 17:17; 18:12—14) Om detta var något ”utomordentligt”, så skulle det underverk vara ännu förunderligare som krävdes för att Guds profetia i 1 Moseboken 3:15 skulle kunna uppfyllas. Det förhöll sig så eftersom Guds ”kvinna” var himmelsk och hennes utlovade ”säd” skulle vara himmelsk, men ändå skulle denna ”säd” vara anknuten till Abrahams jordiska släktlinje. På detta sätt kunde Guds kvinnas ”säd” kallas ”Abrahams säd”, ja, ”Abrahams son”.

16. Vilka frågor beträffande ”säden” uppstod till följd av Guds löfte att låta nationer och kungar komma av Abraham och Sara?

¹⁶ Vid den tid då Gud genom sin ängel försäkrade Abraham att han skulle få en son med sin hustru Sara och skulle ge honom namnet Isak, sade Gud till Abraham: ”Jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag [nationer, NW] komma av dig, och konungar skola utgå från dig. ... Jag skall välsigna henne [Sara] och skall också med henne giva dig en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag [nationer, NW] skola komma av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.” (1 Moseboken 17:6, 16) Vilken av dessa ”nationer” skulle nu bli Jehovas gynnade nation? Skulle den ha en kung över sig? Skulle Guds kvinnas ”säd” bli denne kung? Det är bara naturligt att man ställer sig sådana frågor.

MELKISEDEK

17. Vilket var det viktigaste tillfälle då Abraham kom i kontakt med en kung i Kanaans land, och varför gav Abraham tionde åt denne kung?

¹⁷ Abraham hade dessförinnan kommit i kontakt med jordiska kungar. Den mest betydelsefulla av dessa kontakter var när han träffade den framstående kungen i Kanaans land. Abraham hade just blivit tvungen att rädda sin brorson Lot ur händerna på fyra kungar, som hade invaderat Kanaans land och besegrat fem av dess kungar och fört bort fångar, däribland Lot. När Abraham var på väg tillbaka efter att ha besegrat dessa fyra plundrande kungar, närmade han sig staden Salem i bergstrakterna väster om Döda havet. ”Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin; denne var präst åt Gud den Högste. Och han välsignade honom och sade: ’Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himmelens och jordens skapare! Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i din hand!’ Och Abram gav honom tionde av allt.” (1 Moseboken 14:18—20) Eftersom Gud hade överlämnat Abrahams ovänner i hans hand, som Melkisedek framhöll för Abraham, var det mycket passande att Abraham skulle ge en tiondel av allt bytet åt Melkisedek, som var präst åt Gud den Högste.

18. Varför var Melkisedeks välsignelse över Abraham inte tomma ord, och hur framhöll David hur betydelsefull Melkisedek var i Guds uppsåt?

¹⁸ Melkisedeks välsignelse över Abraham var inte tomma ord. Den hade verkligen betydelse och var i linje med Jehovas eget löfte att Abraham skulle bli en välsignelse för alla släkter på jorden — alla släkter skulle skaffa sig välsignelse genom honom. (1 Moseboken 12:3) Att denne gåtfulle kung och präst, Melkisedek, fick ett så knapphändigt omnämnande i historien betydde inte att han inte skulle omnämnas senare. Nio hundra år senare inspirerade den högste Guden en annan kung i Salem, kung David i Jerusalem, att profetera och framhålla hur betydelsefull Melkisedek hade varit i den högste Gudens uppsåt. Enligt denna profetia var Melkisedek en förebild till en ännu större kung, till och med större än David, en kung som till och med David måste kalla ”min Herre”. Denne kung, som blev framställd i bild, kunde inte vara någon annan än Messias, Guds kvinnas ”säd”. Under Guds heliga andes inflytande skrev David i Psalm 110:1—4 (NW):

”Jehovas utsaga till min Herre är: ’Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.’ Din styrkas stav skall Jehova sända ut från Sion i det han säger: ’Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.’ Ditt folk skall erbjuda sig villigt på din militära styrkas dag. I helighetens prakt, ur morgonrodnadens sköte, har du ditt unga manskap alldeles som daggdroppar. Jehova har svurit (och han skall inte ändra sig): ’Du är en präst till obestämd tid efter Melkisedeks sätt!’”

19. Vems avkomling måste den vara som enligt profetian skulle föra styrkans stav på Sions berg, och varför kan inte David här ha profeterat om någon av kungarna från Salomo till Sidkia?

¹⁹ Lägg märke till vad dessa inspirerade ord innebär. Att kung David sade att Jehova skulle sända ut denne kungs styrkas stav från Sion visar att han skulle vara en köttslig avkomling av David. I enlighet med Jehovas förbund med David om ett evigt rike skulle ingen annan än en köttslig avkomling av David sitta som kung på Sions berg och föra styrkans stavliknande spira. (2 Samuelsboken 7:8—16) Denne, vars styrkas stav skulle sändas ut från Sion, kunde följaktligen kallas en ”Davids son”. Men David talade inte här profetiskt om sin son, kung Salomo, som var den mest strålande kung i Davids släktlinje som tronade på Sions berg och regerade över sitt folks alla tolv stammar. David tilltalade aldrig sin son Salomo såsom ”min Herre”, och han talade inte heller så om någon annan av Sions kungar som följde efter Salomo ända fram till kung Sidkia. Dessutom var varken Salomo eller någon av de efterföljande kungarna på Sions berg både präster och kungar, som Melkisedek var. — 2 Krönikeboken 26:16—23.

20. Hur skulle denne som omtalas i profetian vara Davids ”Herre” trots att han var Davids son?

²⁰ Men varför skulle David tala om denne utlovade härskare såsom ”min Herre”, när han skulle vara kung Davids ”son”? Detta berodde på att denne framstående ”Davids son” skulle vara en långt högre kung än David. Även om David satt på ”Jehovas tron” på det jordiska Sions berg, steg han inte ens vid sin död upp till himmelen och satte sig på Jehovas ”högra sida”. Men den som skulle bli Davids ”Herre” skulle göra det. Hans konungsliga ställning på Jehovas högra sida i himmelen kunde omtalas såsom ett himmelskt Sions berg, eftersom det framställdes i bild genom det jordiska Sions berg, som tidigare var omgivet av Jerusalems murar men som inte är detta i våra dagar. Som Jehova själv sade i Psalm 89:28 med avseende på Messias: ”Ja, jag skall göra honom till den förstfödde, till den högste bland konungarna på jorden.” Inte nog med att han skulle vara en Herre och kung som var högre än David, utan han skulle också för evigt vara en ”präst” åt den högste Guden, lik Melkisedek, det forntida Salems kung. — Psalm 76:3; 110:4.

21. Varför skulle alltså Abrahams namn bli stort?

²¹ Föga anade patriarken Abraham då på 1900-talet f.v.t. att de ”kungar” som skulle härstamma från honom och hans hustru Sara skulle inbegripa den messianske konung som förebildades av Melkisedek, åt vilken Abraham gav tionde av allt sitt segerbyte. Inte att undra på att Abrahams namn skulle bli stort, med tanke på att det var förbundet med en sådan kung och präst! Inte att undra på att alla släkter på jorden skulle välsigna sig eller skaffa sig välsignelse genom Abraham förmedelst denne präst och kung lik Melkisedek! — 1 Moseboken 12:3.

GUDS ”VÄN”

22. Hur illustrerade Gud att hans utvalda nation skulle komma genom Abrahams köttslige son och arvinge?

²² Efter Abrahams segerrika sammandrabbning med de fyra invaderande kungarna lovade Gud Abraham det beskydd han behövde och även att hans ”arvinge” skulle bli en av hans köttsliga söner. Med hjälp av en illustration försäkrade Gud Abraham att Guds utvalda nation skulle komma genom denne son och arvinge: ”Och han förde honom ut och sade: ’Skåda upp till himmelen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.’ Och han sade till honom: ’Så skall din säd bliva.’ Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till rättfärdighet.” — 1 Moseboken 15:1—6.

23. På vilken grundval blev Abraham räknad för att vara rättfärdig, och vad var han berättigad till?

²³ Låt oss inte glömma att Abraham vid denna tidpunkt fortfarande var en oomskuren hebré. Rättfärdighet kunde alltså inte tillräknas Abraham på grund av att han var omskuren i köttet; den tillräknades honom i stället på grund av hans tro på Jehova, som nu uppenbarade en del av sitt uppsåt för Abraham. Abraham blev alltså räknad för att vara rättfärdig inför Gud; han var därför berättigad till vänskap med Jehova Gud. Flera hundra år senare kallade kung Josafat i Jerusalem Abraham för Jehovas vän. Ännu längre fram talade Jehova genom profeten Jesaja om honom såsom ”Abraham, min vän”. (2 Krönikeboken 20:7; Jesaja 41:8) Detta visar hur värdefullt, hur nödvändigt, det är att äga tro på Jehova i förbindelse med hans ”säd”.

24. Hur blev Abraham far till Ismael, och hur blev han därefter far till Isak?

²⁴ År 1932 f.v.t. skaffade sig Abraham, på inrådan av sin ofruktsamma, till åren komna hustru Sara, en son förmedelst hennes egyptiska tjänstekvinna Hagar, och han gav honom namnet Ismael. (1 Moseboken 16:1—16) Tretton år därefter, år 1919 f.v.t., talade Jehova om för Abraham att Ismael inte skulle tjäna såsom den äkta ”säden”, utan en son till hans äkta hustru Sara skulle i stället vara den utvalda ”säden”. Det skulle vara en fri kvinnas son. Och följande år föddes Isak, då Sara var nittio år gammal. ”Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt honom.” Isak blev omskuren på åttonde dagen efter sin födelse, precis som hans far Abraham hade blivit föregående år. — 1 Moseboken 21:1—5.

25. Gjorde Jehova, enligt vad skildringen visar, en nation som inbegrep Abrahams alla köttsliga söner?

²⁵ Det är intressant att lägga märke till att Gud inte nu gjorde en nation av Abrahams båda söner, Ismael, den förstfödde, och Isak, en nation med två stammar. Nej, på sin hustru Saras enträgna begäran drev Abraham fem år senare ut Hagar och hennes son Ismael ur sitt hus, så att de fick klara sig på egen hand och bege sig vart de ville. (1 Moseboken 21:8—21) Inte heller därefter, efter Saras död år 1881 f.v.t., gjorde Gud någon nation av Isak och de andra söner som Abraham fick med en bihustru, Ketura, vilket skulle ha blivit en nation med sju stammar. ”Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak. Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och lät dem draga österut, bort till Österlandet.” — 1 Moseboken 25:1—6.

26. På grund av vilket beundransvärt ådagaläggande av tro fick Abraham en särskild välsignelse i Moria land, och hur löd denna välsignelse?

²⁶ Ett mycket beundransvärt ådagaläggande av tro å Abrahams sida ledde till stor välsignelse för denne Jehovas ”vän”. Han blev föremål för denna välsignelse efter ett ingående prov på hans tro och lydnad gentemot den högste Guden. Den välsignelse som blev en följd av Guds godkännande uttalades på en bergstopp i Moria land, vilken många anser vara samma plats där kung Salomo byggde Jehovas praktfulla tempel flera hundra år längre fram i tiden. (2 Krönikeboken 3:1) Där, på den plats som Jehova hade utsett, på veden som hade lagts ut på ett nybyggt stenaltare, låg en gosses unga gestalt. Det var Isak. Bredvid altaret stod hans far Abraham med en slaktkniv i handen. Han skulle just verkställa Guds befallning att döda Isak som ett offer och frambära honom som ett brännoffer åt den Gud som genom ett underverk hade skänkt honom denne gosse.

”Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade: ’Abraham! Abraham! ... Låt icke din hand komma vid gossen och gör honom intet; ty nu vet jag, att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son.’ ... Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från himmelen och sade: ’Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son, därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar. Och i din säd skola alla folk [nationer, NW] på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.’” — 1 Moseboken 22:1—18.

27. Vad visade detta gudomliga uttalande beträffande ”sädens” utväljande och beträffande välsignelsen genom den?

²⁷ Detta betydde att den utlovade ”säden”, genom vilken alla nationer skulle skaffa sig välsignelse, skulle komma i Isaks släktlinje. Därigenom visade Jehova Gud att det var han som utvalde släktlinjen och att ingen av Isaks halvbröder skulle ha någon del i att frambringa denna ”säd”. Men de nationer som härstammade från Isaks halvbröder kunde ändå skaffa sig välsignelse genom denna ”säd”. Alla nationer i våra dagar, dvs. människor av alla nationaliteter i denna tid, kan likaså skaffa sig välsignelse genom Abrahams ”säd”.

28. Vilka händelser i förbindelse med Sems släktlinje levde denne länge nog för att få uppleva?

²⁸ Patriarken Sem, som överlevde den världsomfattande syndafloden, levde så länge att han fick lära känna denna gudomliga välsignelse som uttalades över Abraham; Sem fick till och med uppleva att Isak gifte sig med den sköna Rebecka från Haran i Mesopotamien. Sem levde fram till år 1868 f.v.t., tio år efter detta giftermål, men han levde inte så länge att han fick se några avkomlingar i detta äktenskap. Det gjorde däremot Abraham. — 1 Moseboken 11:11; 25:7.