Kapitel 8

Guds val enligt sitt ”eviga uppsåt”

1. Vilken fråga uppstod med avseende på den mans avkomlingar med vilken Gud förnyade sitt förbundslöfte?

JEHOVA GUD valde att med Isak förnya förbundslöftet till hans far Abraham. (1 Moseboken 26:1—5, 23, 24) Trots att Isak gifte sig vid fyrtio års ålder, blev han sextio år innan han fick barn — tvillingar. Skulle Jehova, som besvarade Isaks bön om barn, välja mellan dessa båda tvillingpojkar?

2. Hur uppenbarade Jehova vilken av tvillingarna han skulle utvälja?

² Då Rebecka under sitt havandeskap i bön frågade Jehova om sitt tillstånd, angav han vem han skulle utvälja: ”HERREN [Jehova] svarade henne: ’Två folk [nationer, NW] finnas i ditt liv, två folkstammar [nationsgrupper, NW] skola ur ditt sköte söndras från varandra; den ena stammen skall vara den andra övermäktig, och den äldre skall tjäna den yngre.’” Esau visade sig bli den förstfödde och Jakob den andre av tvillingarna. (1 Moseboken 25:20—23) Jehova visade alltså att han inte skulle göra en enda nation av dessa tvillingsöner till Isak, en nation med två stammar. Det skulle i stället bli två nationsgrupper, och den nationsgrupp som härstammade från den äldre tvillingen skulle vara svagare och tjäna den yngre tvillingens nationsgrupp. På så sätt blev det en omkastning med avseende på den förstfödde sonens naturliga rätt till företräde. Jehova uppenbarade alltså vem han skulle utvälja.

3. Berodde detta utväljande på människors gärningar eller på honom som kallar?

³ Den allsmäktige, allvise Guden hade rätt att göra detta i enlighet med sitt uppsåt till välsignelse för hela mänskligheten. Beträffande detta skrev en bibelskribent i det första århundradet: ”När Rebecka blev havande med tvillingar genom en man, vår förfader Isak; ty när de ännu inte hade blivit födda eller hade bedrivit någonting, vare sig gott eller ont, blev det — för att Guds uppsåt beträffande utväljandet måtte förbli beroende, inte av gärningar, utan av honom som kallar — sagt till henne: ’Den äldre skall vara den yngres slav.’ Alldeles som det är skrivet: ’Jag älskade Jakob, men Esau hatade jag.’” — Romarna 9:10—13, NW; citat hämtat även från Malaki 1:2, 3.

4. Varför hade Jehova mindre kärlek till Esau än till Jakob redan innan de var födda?

⁴ Den allsmäktige, allvise Guden gjorde sannerligen inte något dåligt val. Eftersom han kunde läsa tvillingarnas genetiska mönster, medan de befann sig i Rebeckas moderliv, förutsåg han utan tvivel vilken livsinriktning de båda pojkarna skulle välja. Han valde därför den rätte tvillingen, trots att denne råkade vara den yngre av de båda. Trots att Jehova hade gjort ett val i enlighet med sitt uppsåt, framtvingade han inte händelseutvecklingen. Han planerade inte att den äldre Esau skulle sälja sin förstfödslorätt för endast en skål linssoppa till sin yngre bror Jakob på en betydelsefull avgörandets dag. Men Jehova förutsåg tydligen att den ofödde Esau inte skulle ha samma uppskattning och kärlek till andliga ting som Jakob skulle ha. Av den orsaken hade han mindre kärlek till Esau än till Jakob och gjorde sitt val i enlighet därmed, redan innan tvillingarna var födda, medan de befann sig i sin moders liv. — 1 Moseboken 25:24—34.

5. Planerade Jehova hur Jakob skulle få den muntliga välsignelsen av Isak, och ändrade Jehova denna välsignelse?

⁵ Jehova planerade inte den taktik som Jakob och hans mor Rebecka slutligen använde för att få den muntliga välsignelsen av Isak, men Jehova tillät den åldrige, blinde Isak att uttala den välsignelse över Jakob som hörde samman med förstfödslorätten, eftersom Jakob förtjänade att få den. (1 Moseboken 27:1—30) Jehova lät inte Isak ändra denna välsignelse, utan när Jakob var på flykt undan sin tvillingbror Esaus mordiska vrede, bekräftade Gud Isaks välsignelse över Jakob. På så sätt understöddes Guds val av Jakob före hans födelse. Hur gick detta till?

6. Hur understöddes Guds val av Jakob genom den dröm som Jakob hade om stegen, som användes av änglar?

⁶ På den plats som kallades Betel i det utlovade landet hade flyktingen Jakob ”en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego upp och ned på den. Och se, HERREN stod framför honom och sade: ’Jag är HERREN [Jehova], Abrahams, din faders Gud och Isaks Gud. Det land, där du ligger, skall jag giva åt dig och din säd. Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd. Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall icke övergiva dig, till dess jag har gjort, vad jag har lovat dig.’” — 1 Moseboken 28:12—15.

7, 8. a) Vad innebar detta gudomliga uttalande för Messias’ släktlinje? b) I fråga om vems tillbedjan utmärkte sig Jakob, till skillnad från Esau?

⁷ Enligt detta oföränderliga uttalande av den Gud som inte ljuger skulle Han genom Jakobs avkomlingar eller säd uppfylla det löfte till Abraham som omtalas i 1 Moseboken 12:1—7.

⁸ Detta innebar att Messias, Guds himmelska kvinnas ”säd”, skulle komma i Jakobs släktlinje. Det är därför vi speciellt inriktar oss på att följa Jakobs avkomlingars historia i stället för de nationers och släkters på jorden som skall bli välsignade genom den messianska ”säden”. Abrahams och Isaks Gud kom nu också att kallas ”Jakobs Gud”. Detta kan inte sägas om Esau (eller Edom), som inte utmärkte sig i fråga om att tillbedja Jehova och vars avkomlingar blev fiender till Jehovas tillbedjare. Avguden Kos var Edoms gud. (2 Krönikeboken 25:14; Hesekiel 35, kapitel trettiofem) Det tempel som längre fram byggdes i Jerusalem kom att kallas ”Jakobs Guds hus”. (Jesaja 2:3) Som ett exempel för oss som lever i denna bekymmersamma tid sade den inspirerade psalmisten: ”HERREN Sebaot [Härskarornas Jehova, NW] är med oss, Jakobs Gud är vår borg.” — Psalm 46:12.

VALET AV DEN KUNGLIGA STAMMEN

9. a) Varför kallas Jakobs avkomlingar för israeliter? b) På vilken plats blev Jakob far till sin tolfte son?

⁹ Medan Jakob under tjugo år var borta i Paddan-Aram i den mesopotamiska dalen, gifte han in sig i en viss familj med sin far Isaks godkännande och blev far till elva söner. Därefter uppmanade Gud honom att återvända till det utlovade landet, som han hade flytt ifrån. (1 Moseboken 31:3) Det var medan Jakob var på väg tillbaka som han fick tillnamnet Israel. Guds ängel sade till honom: ”Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger.” (1 Moseboken 32:28) Därefter kallades Jakobs avkomlingar för israeliter. (2 Moseboken 17:11, NW) Längre fram, när Jakob eller Israel var på väg tillbaka från ett förnyat besök i Betel, där han hade haft drömmen om stegen, blev han far till sin tolfte son, Benjamin. Men Jakobs älskade hustru Rakel dog, när hon födde denne sin andre son. Skildringen i 1 Moseboken 35:19 lyder: ”Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är Bet-Lehem.”

10. Vad gjorde sig Ruben diskvalificerad för under Jakobs fortsatta vistelse i det utlovade landet?

¹⁰ Sedan Jakob hade återvänt till det utlovade landet år 1761 f.v.t., fortsatte han att bo där som en främling i trettiotre år. Under denna tid inträffade ett antal betydelsefulla händelser, men inte enligt någon plan som Gud hade uppgjort. Jakobs far Isak dog i en ålder av ett hundra åttio år. (1 Moseboken 35:27—29) Jakobs äldste son Ruben kränkte i sexuellt avseende sin fars bihustru Bilha, Rakels tjänstekvinna. (1 Moseboken 35:22) Detta gjorde Ruben diskvalificerad att få förstfödslorätten efter sin far Jakob och även att få privilegiet att den konungslige Messias skulle komma i hans släktlinje. Detta var naturligtvis inte planerat av Jehova Gud, eftersom han inte gör sig delaktig i sådan otukt och blodskam. — 1 Moseboken 49:1—4.

11, 12. a) Hur gjorde sig Simeon och Levi diskvalificerade för någon som helst möjlighet med avseende på den messianska släktlinjen? b) Vad måste Gud nu göra med avseende på utväljandet?

¹¹ Före Rakels död och Rubens handling av chockerande omoraliskhet blev Jakobs dotter Dina sexuellt kränkt av en invånare i det utlovade landet, nämligen Sikem, hivéen Hamors son, som bodde i staden Sikem. Jakobs söner blev mycket förbittrade över denna handling, ”som var en galenskap i Israel”. När de manliga invånarna i Sikem var oförmögna att försvara sig, därför att de hade underkastat sig kravet på omskärelse, tog Jakobs andre son Simeon och hans tredje son Levi med sig svärd och slog ihjäl alla dessa intet ont anande män i Sikem, varefter staden plundrades.

¹² Jakob, som var Guds profet, godkände inte denna våldsgärning. Han sade till Simeon och Levi att de på detta sätt hade gjort honom ”förhatlig för landets inbyggare” och hade blottställt honom och hans hus till att förgöras av de till antalet större folken i landet. (1 Moseboken 34:1—30) På grund av detta grymma slaktande i vrede och förbittring gjorde sig Simeon och Levi diskvalificerade för att den messianska ”säden” skulle komma genom deras släktlinjer. Detta ärofulla privilegium måste därför tillfalla någon annan av sönerna än Simeon och Levi och den efter köttet förstfödde sonen Ruben. (1 Moseboken 49:5—7) Jehova Gud hade sannerligen inte planerat denna händelseutveckling. Han måste nu anpassa sig efter de nya omständigheterna. Han skulle genom sin profet, Jakob eller Israel, tillkännage vem han skulle utvälja av Jakobs återstående söner.

13, 14. Hur kom Jakob och hans husfolk att flytta ner till Egypten för att vara hos Josef där?

¹³ Den förste son som Jakobs älskade andra hustru, Rakel, födde var den elfte sonen i familjen, nämligen Josef. Jakob visade särskild tillgivenhet för denne son, som han hade fått på sin ålderdom. Av den orsaken blev Josefs halvbröder svartsjuka på honom. Utan att deras far visste om det lyckades de sälja Josef till resande köpmän som var på väg ner till Egypten. De fick sin far Jakob att tro att Josef hade blivit dödad av ett vilddjur.

¹⁴ Josef blev såld till slavtjänst i Egypten, men tack vare den Guds ynnest som han troget dyrkade och lydde blev han upphöjd till livsmedelsförvaltare och statsminister i Egypten under Farao. År 1728 f.v.t. försonades Josef med sina ångerfulla halvbröder, som hade kommit ner till Egypten för att skaffa livsmedelsförråd under den världsomfattande hungersnöden. Genom de anordningar som Josef gjorde flyttade därefter hans far Jakob eller Israel med hela sitt husfolk till Egypten och slog sig ner i det område som kallades landet Gosen. Där levde Jakob vidare i sjutton år. — 1 Moseboken, kapitlen 37—47.

15, 16. Vad var Jakob fortfarande arvinge till när han drog in i Egypten, och hur får vi vår uppmärksamhet riktad på detta i Psalm 105:7—15?

¹⁵ Det var på Guds uppmaning som Jakob lämnade det utlovade landet och begav sig till Egypten på Josefs inbjudan. (1 Moseboken 46:1—4) När han begav sig dit ner, var han fortfarande det abrahamitiska löftets arvinge och den som skulle föra det vidare. I Psalm 105:7—15 framhålls detta faktum, när det heter:

¹⁶ ”Han är HERREN [Jehova], vår Gud; över hela jorden gå hans domar. Han tänker evinnerligen på sitt förbund, intill tusen släkten på vad han har stadgat, på det förbund han slöt med Abraham och på sin ed till Isak. Han fastställde det för Jakob till en stadga, för Israel till ett evigt förbund; han sade: ’Åt dig vill jag giva Kanaans land, det skall bliva eder arvedels lott.’ Då voro de ännu en liten hop, de voro ringa och främlingar därinne. Och de vandrade åstad ifrån folk till folk, ifrån ett rike bort till ett annat. Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull: ’Kommen icke vid mina smorda [på hebreiska pluralformen av maschiʹach: messiaser; se NW, fotnot] och gören ej mina profeter något ont.’”

17. Varför talade Jehova om Abraham, Isak och Jakob såsom ”profeter” och såsom sina ”smorda”?

¹⁷ Jehova kallade alltså Abraham, Isak och Jakob sina profeter, och det var de verkligen. (1 Moseboken 20:7) En profet kunde sägas vara smord med tanke på att han var utsedd och förordnad, även om han inte officiellt hade blivit begjuten med olja. (1 Konungaboken 19:16, 19; 2 Konungaboken 2:14) Trots att Abraham, Isak och Jakob inte blev smorda med olja på det sätt som Jakob smorde stoden på den plats som kallades Betel, kunde de med rätta kallas ”smorda” på grund av Jehovas sätt att handla med dem. (1 Moseboken 28:18, 19; 31:13) Att Jehova kallade dem ”mina smorda” visar att han hade förordnat dem, utvalt dem. Enligt Moffatts bibelöversättning lyder Psalm 105:15: ”Rör aldrig vid mina utvalda, skada aldrig mina profeter.” (Även 1 Krönikeboken 16:22) Jehova utväljer vemhelst han vill; det finns ett uppsåt bakom hans val.

18. Vad kallades också den nation som skulle komma genom Abraham, Isak och Jakob, och varför var detta en passande benämning?

¹⁸ Abraham, Isak och Jakob var Jehovas ”messiaser”, och det är i överensstämmelse med detta att den messianska nationen kom genom dem. I den Heliga skrift omtalas denna utvalda nation såsom Jehovas ”messias” eller ”smorde”. I Psalm 28:8, 9 säger psalmisten David: ”HERREN är sitt folks starkhet, och ett frälsningens värn är han för sin smorde [hebreiska: maschiʹach]. Fräls ditt folk och välsigna din arvedel och var deras herde och bär dem till evig tid.” Längre fram sade profeten Habackuk till Jehova i bön: ”Du drager ut för att frälsa ditt folk, för att bereda frälsning åt din smorde [maschiʹach].” (Habackuk 3:13) I överensstämmelse med detta skulle vid Guds fastställda tid den verklige Messias, Guds himmelska kvinnas ”säd”, komma genom detta ”smorda” folk eller denna nation. — 1 Moseboken 3:15.

19. Vad kallades Jakobs söner, eftersom de var överhuvuden för tolv stammar?

¹⁹ Det var nere i Egypten som Jakobs avkomlingar växte till ett talrikt folk, redo att bli en nation. Om det tillfälle då Jakob låg på sin dödsbädd (år 1711 f.v.t.) och tog farväl av sina söner läser vi: ”Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är, vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var och en av dem gav han sin särskilda välsignelse.” (1 Moseboken 49:28) Eftersom dessa Jakobs tolv söner var och en blev överhuvud för en stam, kallades de ”patriarker” eller ”faderfurstar” (Åk). En man som talade inför Sanhedrin i Jerusalem sade vid ett tillfälle: ”Han gav honom omskärelsens förbund; och så födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv patriarkerna. Och patriarkerna sålde Josef, av avundsjuka, till Egypten, och Gud var med honom.” (Apostlagärningarna 7:8, 9, 1883 års sv. övers.) De grekisktalande judarna talade med rätta om ”Abraham, patriarken” och även om ”patriarken David”. — Hebréerna 7:4; Apostlagärningarna 2:29; 1883 års sv. övers.

20. Upprättades alltså ett religiöst patriarkat i Israel?

²⁰ Detta betyder emellertid inte att ett religiöst patriarkat upprättades bland Jakobs avkomlingar där i Egypten. Efter Jakobs död i landet Gosen upphävde sig inte Josef, som var Faraos statsminister i Egypten, till patriarkaliskt överhuvud för ”Israels stammar, tolv till antalet”, trots att hans faders slutliga välsignelse över honom visade att förstfödslorätten hade överflyttats på honom. — 1 Moseboken 49:22—26; 50:15—26.

21. a) Vem angav Jakob att förstfödslorätten nu överflyttades på? b) Av vem berodde valet av det stamöverhuvud genom vars släktlinje den messianske konungen skulle komma?

²¹ Genom sin profetiska välsignelse över sina tolv söner uppenbarade patriarken Jakob mer än att förstfödslorätten hade blivit överflyttad från Ruben, Jakobs förstfödde son med sin första hustru, Lea, till Josef, hans andra hustrus, Rakels, förstfödde son. (1 Moseboken 29:21—32) Innan Josefs halvbröder sålde honom till slavtjänst i Egypten, harmades de över tanken på att han kunde bli kung över dem. (1 Moseboken 37:8) Men långt dessförinnan, då Gud gav patriarken Abraham omskärelsens förbund, förutsade Gud att kungar skulle utgå från Abraham, och detta genom hans hustru Sara, vars namn Gud då ändrade från Sarai till Sara, som betyder ”furstinna”. (1 Moseboken 17:16) När Gud ändrade Jakobs namn till Israel, lovade han också att kungar skulle utgå från Jakob. (1 Moseboken 35:10, 11) Men den rätt som innehades av den förstfödde sonen i familjen var inte automatiskt förbunden med rätten och äran att bli förfader till den släktlinje av kungar som skulle leda fram till den messianske konungen, Guds himmelska kvinnas ”säd”. Denna viktiga angelägenhet var beroende av Guds val. Han fick Jakob att framhålla vilken son som skulle bli förfader till denne konung.

22. Vilken son välsignade Jakob, när han talade om en ”spira” och en ”befälhavarstav”?

²² Sedan den döende Jakob gett uttryck åt sitt underkännande av Ruben, Simeon och Levi, sade han med hänsyftning på sin fjärde son med sin första hustru, Lea: ”Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa; din hand skall vara på dina fienders nacke, för dig skola din faders söner buga sig. Ett ungt lejon är Juda; från rivet byte har du dragit ditupp, min son. Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon, såsom en lejoninna — vem vågar oroa honom? Spiran skall inte vika ifrån Juda, inte heller befälhavarstaven från platsen mellan hans fötter, till dess Silo kommer; och honom skall folkens lydnad tillhöra.” — 1 Moseboken 49:8—10; v. 10 enl. NW.

23. Om vad vittnar allt detta, som skulle känneteckna Juda — spiran, befälhavarstaven, folkens lydnad, jämförelsen med ett lejon?

²³ Låt oss lägga märke till att Jakob liknar Juda vid ett lejon. I Mika 5:8 liknas ett lejon vid en kung över skogens djur. I Hesekiel 19:1—9 liknas kungarna i Juda rike vid lejon. Att Jakob jämförde Juda med ett lejon stämmer alltså väl överens med att spiran inte skulle ”vika ifrån Juda”, vilket antydde att Juda redan hade spiran och inte skulle förlora den eller bli berövad den. Att detta var konungadömets spira bekräftas av att spiran förknippades med ”befälhavarstaven”, vilken inte heller skulle vika ifrån Juda innan Silo skulle komma. Vidare skulle ”folkens lydnad tillhöra” Juda, som representerades av denne Silo. (1 Moseboken 49:10, NW) Allt detta som skulle känneteckna Juda vittnar om konungavärdighet!

24, 25. a) Vad betyder namnet Silo, och vem har det avseende på? b) Varför skall den kungliga spiran inte behöva vika ifrån Juda?

²⁴ Namnet Silo anses betyda ”den vilkens det är”. Den forntida latinska Vulgataöversättningen från den hebreiska grundtext som fanns att tillgå på den tiden lyder: ”Till dess han kommer som skall bli sänd.”

²⁵ Med denne Silo (”den vilkens det är”), som skulle komma, avses samma person vars ankomst förutsägs i de ord som den suveräne Herren Jehova riktade till den siste av Juda kungar i Jerusalem: ”En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det sannerligen inte tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.” (Hesekiel 21:27, NW) Detta har utan tvivel avseende på den messianske konungens ankomst, Guds bildliga kvinnas ”säds”. I och med att han kommer behövs det nämligen ingen mer följd av kungar efter honom. Då når riket i Juda stam sin höjdpunkt och förblir i Silos händer. Detta är den messianske konung som skall sitta på Jehovas högra sida i himmelen och skall vara en konung lik Melkisedek, åt vilken patriarken Abraham gav tionde av segerbytet. (Psalm 110:1—4) Den kungliga spiran skulle alltså inte vika ifrån Juda.

26. a) Hur framgår det av 1 Krönikeboken 5:1, 2 att förstfödslorätten är en sak och den kungliga släktskapen en annan? b) Vad var Jehova fri och i stånd att göra, oavsett hur den ej planlagda händelseutvecklingen gestaltade sig?

²⁶ Det framgår tydligt av Skriften att den rätt som innehades av den förstfödde sonen i familjen var en sak och tilldelandet av kungligt ledarskap något annat och att Gud genom den döende patriarken Jakob tilldelade Juda det kungliga ledarskapet. I 1 Krönikeboken 5:1, 2 läser vi beträffande Jakobs söner: ”Och Rubens söner, Israels förstföddes — han var nämligen den förstfödde, men därför att han oskärade sin faders bädd, blev hans förstfödslorätt given åt Josefs, Israels sons, söner, dock icke så, att denne skulle upptagas i släktregistret såsom den förstfödde [och han (Ruben) vart icke räknad till förstfödseln, äldre sv. övers.]; ty väl var Juda den mäktigaste bland sina bröder, och furste blev en av hans avkomlingar, men förstfödslorätten blev dock Josefs.” Vi kan inte påstå att den allsmäktige, allvise Guden planerade att det skulle gå så, eftersom han inte föranledde Rubens, Simeons och Levis missgärningar och konsekvenserna därav. Enligt det sätt på vilket den ej planlagda händelseutvecklingen gestaltade sig var han i stället fri att välja Juda. Oavsett vad som hände var han i stånd att hålla fast vid sitt ursprungliga uppsåt och att förverkliga det utan någon ändring.

27, 28. a) Vilken nation skall vi alltså hålla ögonen riktade på, och i synnerhet vilken del av denna nation? b) Vilka privilegier kommer vi att få, om vi handlar i enlighet med de vittnesbörd som Gud förser oss med?

²⁷ Guds val och åtgärder tjänar som en säker vägledning för oss, när vi betraktar hans ”eviga uppsåt”, som han utformade i förbindelse med den Smorde, Messias. Av de profetiska ord som han inspirerade den döende patriarken Jakob att uttala över Juda vet vi vilken kurs vi skall följa. Vi måste hålla ögonen riktade inte bara på Israels tolv stammar i allmänhet, utan på Juda stam i synnerhet, på grund av dess direkta förhållande till Jehovas Messias, hans himmelska kvinnas ”säd”. Fler och fler vittnesbörd hopar sig till hjälp för oss att identifiera denne messianske konung, med vilken Guds ”eviga uppsåt” är intimt förknippat.

²⁸ Om vi handlar i enlighet med vittnesbörden, allteftersom den suveräne Herren Jehova förser oss med dem, kommer vi att undvika att bli efterföljare till en falsk messias, som skulle bli till besvikelse för oss. Vi kommer i stället att få glädjen att kunna urskilja och känna igen den sanne Messias från Gud och följa den genom vilken alla nationer på jorden skall skaffa sig evig välsignelse.

Kapitel 9

En nation som ingick förbund med Gud

1. Med vem vill inte nationerna i våra dagar bilda en fördragsorganisation, därför att de är alltför materialistiska?

I INTERNATIONELLA angelägenheter är det vanligt att en stat ingår fördrag med en annan stat om ömsesidigt försvar eller fredliga förhållanden eller kulturellt utbyte eller andra hänsynstaganden. Ett antal politiska stater kan träda in i en organisation under ett fördrag. Exempel på detta är de nutida organisationerna NATO, Warszawapakten och SEATO. Men vilken politisk stat eller nation i våra dagar har ingått förbund med Gud? Nationerna i våra dagar är alltför materialistiska för att bilda en fördragsorganisation med en osynlig himmelsk varelse som ena parten i fördraget.

2. Vilka frågor önskar vi få besvarade angående en nation som ingick förbund med Gud?

² I forna dagar fanns det emellertid en verklig, levande nation på jorden som ingick ett förbund med den högste Guden i himmelen. Detta betydde att det var ett förbund mellan en jordisk part och en himmelsk part, en synlig part och en osynlig part. Varje förbund har ett tillkännagivet uppsåt. Vad var uppsåtet med detta historiska förbund mellan en nation på jorden och den ende levande och sanne Guden i himmelen? Hur ingicks ett sådant till synes obalanserat förbund? Detta är frågor som vi nu önskar få besvarade.

3. Vem borde med rätta bestämma villkoren, medlaren, betingelserna och tidpunkten för detta förbund?

³ Eftersom den högste Guden är allvis och allsmäktig, borde det med rätta vara han som erbjöd eller till och med föreslog ett sådant förbund med en nation av ofullkomliga, syndiga människor. Under dessa förhållanden skulle det vara lämpligt att han tillkännagav uppsåtet med förbundet och bestämde dess villkor och utsåg en medlare till att fungera mellan honom och människor. Han skulle kungöra betingelserna för att förbundet skulle förbli i kraft och även bestämma tidpunkten för upprättandet av detta förbund eller fördrag. Den tid som Gud långt i förväg hade fastställt var på 1500-talet före den vanliga tideräkningen (eller f.v.t.).

4. Vilken tidsperiod förutsade Gud med avseende på Abrahams säd, när han ingick ett formellt förbund med denne över djuroffer?

⁴ Gud hade ingått ett formellt förbund över djuroffer med förfadern till hela denna nation, som i sinom tid skulle föras in i ett nationellt förbund. Det var efter det att Melkisedek, kung i Salem och präst åt Gud den Högste, hade uttalat en välsignelse över den i militärt avseende segerrike Abraham som Gud ingick detta formella förbund med Abraham över djuroffer. Gud gav Abraham en kraftig försäkran om att det gudomliga löftet skulle uppfyllas på hans avkomlingar och sade till honom: ”Det skall du veta, att din säd skall komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem, och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så skall ske i fyra hundra år. Men det folk, vars trälar de bliva, skall jag ock döma. Sedan skola de draga ut med stora ägodelar. Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven i en god ålder. Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.” — 1 Moseboken 15:13—16.

5. Vad möjliggjordes till följd av den långa tid som skulle förgå innan Abrahams säd skulle ta det utlovade landet i besittning?

⁵ Det skulle alltså dröja mer än fyra hundra år innan Abrahams säd efter köttet skulle överta landet. Denna långa tidsperiod skulle möjliggöra att Abrahams utvalda säd efter köttet kunde växa till ett folk som var tillräckligt talrikt för att ersätta de amoreiska invånarna i Kanaans land, som gjorde sig skyldiga till allt större ”missgärning” på sina hedniska vägar. Även om Abrahams köttsliga säd skulle växa till ett stort folk i ett land som var främmande för Kanaans land, skulle Gud hålla detta land i förvar åt dem till dess det utlovade landets invånares ”missgärning” hade blivit så svår att de förtjänade att bli utplånade ur landet. Jehova Gud garanterade nu genom ett formellt förbund att han skulle ge detta område åt Abrahams köttsliga säd, när tiden var mogen för det.

”På den dagen slöt HERREN [Jehova] ett förbund med Abram och sade: ’Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat: kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas, hetiternas, perisséernas, rafaéernas, amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.’” — 1 Moseboken 15:18—21.

6. Skulle det nationella förbundet upphäva det abrahamitiska löftet, och vilket uppsåt skulle det tjäna med avseende på Abrahams avkomlingar?

⁶ I kontrast till detta gudomliga förbund med en enda man, Abraham, skulle det förbund som Gud nu hade i tankarna ingås med en stor nation av Abrahams avkomlingar genom den utvalda släktlinjen. Detta nationella förbund skulle fogas till det abrahamitiska löftet, som blev bindande när Abraham gick över floden Eufrat i norr och trädde in i det område som låg inom de gränser som Gud hade angett i sitt formella förbund med Abraham över djuroffer. (1 Moseboken 12:1—7) Att förbundet ingicks med denna nation av Abrahams avkomlingar upphävde inte det abrahamitiska löftet, utan var endast ett tillägg till det. Detta var en förståndig åtgärd, eftersom inte alla Abrahams köttsliga avkomlingar skulle visa sig lämpliga att bli delaktiga i det abrahamitiska löftet med avseende på dess uppfyllelse till välsignelse för alla nationer och släkter på jorden. Detta tillfogade nationella förbund skulle följaktligen bli ett gott hjälpmedel till att bereda de värdiga för att ta emot och lojalt följa den sanne Messias, Guds himmelska ”kvinnas” utlovade ”säd”, när Gud sände och smorde denne.

7. Av vilka skäl skulle Gud inte ingå förbundet med Abrahams avkomlingar förrän efter dessa fyra hundra år?

⁷ Detta ytterligare nationella förbund skulle inte ingås förrän mer än fyra hundra år hade gått sedan Gud slöt detta förbund med Abraham över djuroffer, eftersom Abraham vid den tidpunkten inte alls hade några avkomlingar genom sin då ofruktsamma hustru, Sara. Gud skulle heller inte ingå ett förbund med Abrahams avkomlingar medan de befann sig i träldom och var förtryckta av en främmande nation. I synnerhet inte med tanke på att detta förbunds upprättande skulle kräva ett sådant slag av offer som var motbjudande och anstötligt för den nation som förtryckte dem och höll dem i slaveri. (2 Moseboken 8:25—27) först sedan Gud hade verkställt en ogynnsam dom på denna förtryckande nation och befriat sitt folk, så att de blev fria att ingå förbund med honom, skulle Gud upprätta detta förbund med dem. Detta skulle enligt förutsägelsen inträffa först efter ”fyra hundra år”. Vi lägger alltså märke till att Jehova Gud har fastställt sina egna tidsperioder för att förverkliga sitt ”eviga uppsåt” i förbindelse med sin Smorde, Messias.

8, 9. a) Vilken tidsperiod började vid Isaks avvänjning? Ge skäl för svaret. b) Vilken tid var inne för Abrahams köttsliga säd vid slutet av denna tidsperiod?

⁸ Tjugofem år efter det att Abraham gått in i det utlovade landet, eller vid en ålder av ett hundra år, blev han far till den ende son som han fick med sin äkta hustru, Sara, och detta var naturligtvis ett underverk från Gud. Detta inträffade i det land som ännu inte tillhörde Abraham eller hans son Isak. Det var när Isak blev avvand som förtrycket började över den köttsliga ”säd” genom vilken Messias skulle komma. Detta var när Isaks nittonårige halvbror Ismael respektlöst gjorde narr av den nyligen avvande Isak. Detta uppförande, som vittnade om svartsjuka, kunde utveckla sig till ett hot mot Abrahams gudagivna arvinges, Isaks, liv. — 1 Moseboken 16:11, 12.

⁹ Enligt tidsangivelserna började detta förtryck av Abrahams ”säd” i ett land som inte var deras, då Abraham var ett hundra fem år gammal och Isak var fem år gammal. Detta var år 1913 f.v.t. (1 Moseboken 21:1—9; Galaterna 4:29) Följaktligen skulle dessa ”fyra hundra år” av förtryck gentemot Abrahams köttsliga ”säd” löpa ut år 1513 f.v.t. Det var detta år Abrahams säd skulle dra ut ur den förtryckande nationens land och börja återvända till sina förfäders land, det utlovade landet. Då var tiden inne för Gud att upprätta det nationella förbundet med Abrahams ”säd”, så att han kunde föra dem in i det utlovade landet såsom en nation som befann sig i ett lagligen bindande förbund med honom. Denna tidpunkt vid slutet av de fyra hundra åren var också fyra hundra trettio år efter det att Abraham gick över floden Eufrat, då det abrahamitiska löftet fick gällande kraft. — 2 Moseboken 12:40—42; Galaterna 3:17—19.

ETT NATIONELLT FÖRBUND UPPRÄTTAS

10. I vilken utsträckning växte Abrahams köttsliga säd i Egypten, men vilka förhållanden kom dess medlemmar till slut att befinna sig under?

¹⁰ Från den tidpunkt då Abrahams sonson Jakob flyttade med sitt husfolk från Kanaans land och fram till slutet av de fyra hundra åren befann sig Jakobs avkomlingar, Israels tolv stammar, i det hamitiska Egyptens land (inte våra dagars arabiska Egypten). Precis som Jehova Gud hade förutsagt hade Abrahams köttsliga ”säd” blivit utsatt för förtryck, och detta förtryck hade nu blivit mycket svårt. Syftet med detta förtryck var att utrota Guds vän Abrahams folk. Trots detta hade de förökat sig och blivit som stjärnorna på himmelen och som sandkornen på havets strand, oräkneliga, precis som Gud hade lovat. Slutligen kunde de mönstra in ”sex hundra tusen män till fots” som var dugliga för krigstjänst. (2 Moseboken 12:37) Nej, Gud hade inte glömt sitt förbund med sin vän Abraham. Han höll också fast vid sitt tillkännagivna tidsschema. Han var alltså redo att gripa in vid den fastställda tiden.

11. Vem upprestes av Gud till att vara ledare för Israel, och hur hade denne försökt visa sig vara en ledare?

¹¹ Vem skulle nu bli deras synlige ledare? Gud valde inte hövdingen för Juda stam, som om detta vore tvunget på grund av det löfte om Riket som Jakob hade gett Juda, när han välsignade honom. (1 Moseboken 49:10; 1 Krönikeboken 5:1, 2) I stället utvalde den högste Guden, som var i sin fulla rätt att välja, en lämplig man av Levi stam, Mose, Levis sonsonsson. (2 Moseboken 6:20; 4 Moseboken 26:58, 59) Fyrtio år före de fyra hundra årens slut avstod Mose från att leva vid Faraos hov i Egypten och slöt sig till sina israelitiska bröder och erbjöd sig att bli deras ledare för att föra dem ut ur slaveriet. ”Nu menade han, att hans bröder skulle förstå, att Gud genom honom ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.” Gud hade då ännu inte sänt Mose till att befria det förslavade folket. Mose blev tvungen att fly, därför att Farao försökte döda honom. Han fann en tillflykt i landet Midjan och gifte sig där och blev herde åt sin svärfar. — 2 Moseboken 2:11—3:1; Apostlagärningarna 7:23—29.

12. När och var blev Mose Jehovas ”smorde”, och vilket uppdrag fick han?

¹² Fyrtio år förgick, och Mose blev åttio år gammal. När Mose vid denna tid vaktade får på Sinaihalvön, visade sig Guds ängel genom ett underverk för honom vid foten av berget Horeb, omkring tre hundra tjugo kilometer sydöst om den nuvarande Suezkanalen. Här, vid Horeb, uttalade Jehova Gud så att säga sitt namn för Mose med orden: ”’Jag skall bevisa mig vara vad jag skall bevisa mig vara. ... Detta är vad du skall säga till Israels söner: ”Jag skall bevisa mig vara har sänt mig till er.”’” (2 Moseboken 3:2—14, NW) Gud förordnade alltså Mose till att vara hans profet och representant, och Mose kunde nu med rätta kallas en ”smord” eller ”messias”, precis som hans förfäder Abraham, Isak och Jakob. (Psalm 105:15; Apostlagärningarna 7:30—35; Hebréerna 11:23—26) Jehova antydde att berget Horeb var den plats där han skulle ingå ett förbund med Mose folk. Jehova sade nämligen att Mose skulle föra dem ut ur Egypten till detta berg för att där hålla gudstjänst åt honom. — 2 Moseboken 3:12.

13. Hur fördes Farao därhän att han befallde israeliterna att lämna Egypten?

¹³ På grund av att Farao upprepade gånger vägrade att släppa israeliterna, lät Jehova en rad plågor komma över honom och hans folk. Det var den tionde och sista plågan som fick Faraos hårda hjärta och hans motstånd att vekna. Denna plåga dödade alla de förstfödda i egyptiernas familjer och allt förstfött bland deras boskap. Men de förstfödda bland israeliterna dog inte, vilket berodde på att israeliterna lydde Jehova Gud och firade den första påskmåltiden i sina hem. När Jehovas domsängel såg blodet av påskalammet som var struket på dörrposterna och övre dörrträet i deras hem, gick han förbi dem, och därför gjorde döden inte intrång i deras familjekrets. Naheson, far till Salmon, av Juda stam bevarades vid liv och även Nadab, Mose äldre bror Arons förstfödde son. Men Faraos förstfödde son dog. I sorg och under påtryckning av de sörjande egyptierna befallde Farao de oskadda israeliterna att lämna landet. — 2 Moseboken 5:1—12:51.

14. Vilka tidsperioder löpte ut denna första påskdag, och vad befallde Gud med avseende på denna natt?

¹⁴ Denna händelserika påsknatt år 1513 f.v.t. markerade slutet på flera olika fastställda tidsperioder. De fyra hundra åren av förtryck gentemot Abrahams köttsliga säd i ett land som inte var deras upphörde. Två hundra femton år av vistelse i Egypten räknat från den tidpunkt då patriarken Jakob drog in i landet nådde sitt slut. Fyra hundra trettio år räknat från den tidpunkt då Abraham gick över floden Eufrat och började bo i det utlovade landet löpte ut. Vi läser följaktligen: ”Och Israels söners vistelse, vilka hade vistats i Egypten, var fyra hundra trettio år. Och det skedde vid slutet av de fyra hundra trettio åren, ja, just denna dag skedde det att alla Jehovas härskaror drog ut ur Egyptens land. Detta är en natt att iaktta med hänsyn till Jehova, därför att han förde dem ut ur Egyptens land. Med hänsyn till Jehova är detta en natt att iaktta för alla Israels söners del genom alla deras släktled.” — 2 Moseboken 12:40—42, NW.

15. Hur räddade Gud israeliterna från de förföljande egyptierna, och vad sjöng de då?

¹⁵ Jehova använde en krigslist och förde förmedelst Mose sitt befriade folk till stranden av övre delen av Röda havets västra vik. Farao och hans vagnskämpar och ryttare inbillade sig att israeliterna var fångade i en fälla, och de förföljde sina undkomna slavar och knappade in på dem. Men den allsmäktige Guden beredde en passage genom vattnet, och under nattens lopp gick israeliterna över den torra havsbotten och kom fram till Sinaihalvöns stränder. När egyptierna tilläts jaga efter dem genom denna korridor, lät Gud Röda havets vatten falla tillbaka över dem och dränka dem och deras hästar. Guds ord att han skulle döma denna nation, som förtryckte Abrahams köttsliga ”säd”, hade inte gått om intet. (1 Moseboken 15:13, 14) I säkerhet på Sinais stränder sjöng dessa, som hade bevittnat hur Jehova hade verkställt sina domar: ”Jehova skall härska som konung till obestämd tid, ja, för evigt. ... Sjung till Jehova, ty han har blivit högt upphöjd. Hästen och dess ryttare har han störtat i havet.” — 2 Moseboken 15:1—21, NW.

16. Vilket förslag gav Gud de lägrade israeliterna vid Horeb, och vad var uppsåtet med detta?

¹⁶ Den dag då israeliterna i tredje månmånaden (Sivan) sedan de lämnat Egypten kom in i Sinais öken och lägrade sig vid foten av ”Guds berg Horeb” var en alldeles speciell dag. Jehova hade underrättat Mose om att de skulle hålla gudstjänst åt honom på denna plats. (2 Moseboken 3:1, 12; 19:1) Profeten Mose blev nu uppmanad att fungera som medlare mellan Gud och det lägrade folket. Jehova föreslog nu ett förbund mellan honom själv och folket och tillkännagav uppsåtet med detta förbund. Han sade till Mose, när denne befann sig uppe på berget Horeb: ”Detta är vad du skall tala till Jakobs hus och säga till Israels söner: ’Ni har själva sett vad jag gjorde mot egyptierna, för att jag skulle kunna bära er på örnvingar och föra er till mig. Och nu, om ni noggrant vill lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skall ni sannerligen bli min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig. Och ni själva skall bli mig ett rike av präster och en helig nation.’” — 2 Moseboken 19:3—6, NW.

17. Vilket tillvägagångssätt visar huruvida Jehova tvingade på de räddade israeliterna detta förbund?

¹⁷ Den högste Guden tvingade inte på israeliterna detta förbund. Han gav dem frihet att välja om de ville träda in i ett förbund med honom eller inte, trots att han själv hade räddat dem ur Egypten och Röda havet. Bli Jehovas ”särskilda egendom”? Bli ”ett rike av präster och en helig nation” åt honom? Ja, det var vad israeliterna då åstundade. När Mose talade om för de män som representerade folket vilket förbund Gud hade erbjudit dem, hände därför följande: ”Då svarade allt folket med en mun och sade: ’Allt vad HERREN har talat vilja vi göra.’” Mose meddelade nu Jehova vilket beslut folket hade fattat, och Jehova började upprätta detta förbund, som folket hade samtyckt till. — 2 Moseboken 19:7—9.

18. Vad kungjorde Gud för Israel på tredje dagen därefter?

¹⁸ På tredje dagen därefter kungjorde Jehova förmedelst sin ängel på Sinai berg där i Horeb de tio budorden för de församlade israeliterna. Vi kan själva läsa dessa budord i 2 Moseboken 20:2—17.

EN STÖRRE MEDLARE FÖRUTSAGD

19. a) Vad begärde israeliterna av Mose på grund av detta skådespel? b) Vad sade Mose till svar på detta?

¹⁹ Nu följde ett mäktigt skådespel! ”Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de och höllo sig på avstånd. Och de sade till Mose: ’Tala du till oss, så vilja vi höra, men låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.’” (2 Moseboken 20:18, 19) Att Gud handlade i överensstämmelse med denna begäran, som de uppskrämda israeliterna framställde, framgår tydligare av 5 Moseboken 18:14—19. Sedan Mose hade framhållit för israeliterna att Gud inte hade tillhandahållit sådana som övar teckentydning och trolldom för att vara förmedlare mellan honom och dem, sade Mose vidare:

”Men dig har HERREN, din Gud, icke tillstatt sådant. En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig, honom skolen I lyssna till. Det skall bliva alldeles såsom du begärde av HERREN, din Gud, vid Horeb den dag, då I voren där församlade och du sade: ’Låt mig icke vidare höra HERRENS, min Guds, röst och låt mig slippa att längre se denna stora eld, på det att jag icke må dö.’ Och HERREN sade till mig: ’De hava rätt i vad de hava talat. En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag bjuder honom. Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, så skall jag själv utkräva det av honom.’”

20, 21. a) Var det lätt för israeliterna att tro att det skulle komma en annan profet lik Mose? b) På vad sätt skulle denne framtida profet vara lik Mose, och i vilken utsträckning?

²⁰ En profet lik Mose, med vilken Gud talade ”ansikte mot ansikte” så att säga? Det kan ha varit svårt för israeliterna att godta en sådan tanke, när Mose själv talade om för dem vad Gud hade sagt. Men detta var ändå vad den allsmäktige Guden sade att han skulle uppresa åt sitt folk. ”Lik Mose” skulle inte bara betyda jämlik Mose. Den utlovade profeten kunde vara lik Mose men ändå vara större än Mose.

²¹ Alltifrån de israelitiska profeterna efter Mose och hela vägen fram till Malaki fanns det ingen profet som var lik Mose och ingen som var större än Mose. (5 Moseboken 34:1—12) Men hur förhöll det sig med den utlovade Smorde, Messias, som skulle vara Guds himmelska kvinnas ”säd”? (1 Moseboken 3:15) Det var uppenbarligen denne Gud talade om, när han vid Sinai berg talade med Mose om en framtida profet lik Mose. Likt Mose skulle denna messianska ”säd” vara en medlare mellan Gud och människor, men större än Mose. De som tillber den ende levande och sanne Guden behöver utan tvivel få mera gjort för sig nu än vad Mose gjorde för de forntida israeliterna. Mose förebildade därför Jehovas större profet, som skulle komma.

22. Varför skulle den kommande profeten lik Mose vara emot att man använde bilder och beläten vid tillbedjan av Gud?

²² Vid detta tillfälle sade Jehova Gud också till Mose: ”Så skall du säga till Israels barn: I haven själva förnummit, att jag har talat till eder från himmelen. I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller guld skolen I icke göra åt eder.” (2 Moseboken 20:22, 23) Det går inte att förneka att detta är ett förbud mot att använda livlösa, mållösa, människogjorda bilder och beläten vid tillbedjan av den Gud som har talat från själva himmelen. Det framhäver kraftigt vad Gud sade i det andra av de tio budorden, som återfinns i 2 Moseboken 20:4—6. Den messianske profeten lik Mose skulle vara emot att man använde sådana religiösa bilder och beläten.

23. Varför kallas detta förbund med Israel vanligen lagförbundet?

²³ Innan Gud upprättade förbundet genom sin medlare Mose gav han honom andra lagar utöver de tio budorden. Dessa blev nedtecknade i Andra Moseboken, kapitlen tjugoett till och med tjugotre. De nedtecknades i en rulle eller ”bok”, som fanns till hands när förbundet formellt skulle upprättas. Eftersom detta förbund särskilt kännetecknades av att Guds utvalda folk fick en gudomlig lag att hålla, var det ett lagförbund och kallas också vanligen lagförbundet. Dess lagsamling eller uppsättning av lagar i sin bestämda ordningsföljd omtalas i Skriften såsom ”lagen”.

24. Hur lång tid efter det abrahamitiska förbundet upprättades lagförbundet, och är det abrahamitiska löftet fortfarande giltigt?

²⁴ Eftersom lagen i förbindelse med detta förbund med Israel presenterades i form av de tio budorden endast omkring femtio eller femtioen dagar efter påsknatten i Egypten, kunde det med rätta sägas att lagen ”utgavs fyra hundra trettio år därefter [efter det abrahamitiska förbundet av år 1943 f.v.t.]”. Att Israel fick lagen efter så lång tid gjorde inte det abrahamitiska förbundet ogiltigt, ”så att löftet därmed har gjorts om intet”. (Galaterna 3:17) Guds löfte att välsigna alla nationer och släkter på jorden genom Abrahams ”säd” står fortfarande fast. Det skall inte slå fel!

25. För vilka gjordes lagförbundet bindande, och vad användes för att åstadkomma detta?

²⁵ Må det inte undgå vår uppmärksamhet att lagförbundet med Israel gjordes giltigt, högtidligt bindande, för de båda parterna i förbundet genom att man använde blod från djuroffer. Skildringen i 2 Moseboken 24:6—8 lyder: ”Och Mose tog [i egenskap av medlare] hälften av blodet och slog det i skålarna, och den andra hälften av blodet stänkte han på altaret. Och han tog förbundsboken och föreläste den för folket. Och de sade: ’Allt vad HERREN har sagt vilja vi göra och lyda.’ Då tog Mose blodet och stänkte därav på folket och sade: ’Se, detta är förbundets blod, det förbunds, som HERREN har slutit med eder, i enlighet med alla dessa ord.’” — Lägg också märke till 2 Moseboken 24:3.

26. Vad innebar det att blodet stänktes på Guds altare, och vad innebar det att blodet stänktes på folket?

²⁶ Det altare som Mose hade byggt vid foten av Sinai berg representerade Jehova Gud, åt vilken man hade framburit offren på detta altare. Genom att hälften av blodet från djuroffren stänktes på altaret fördes följaktligen Jehova Gud på ett representativt sätt in i förbundet och blev förpliktad att hålla det såsom ena parten i det. Genom att den andra delen av offerblodet stänktes på folket fördes också de in i förbundet såsom den andra parten i det och blev därigenom högtidligt förpliktade att uppfylla de villkor i förbundet som gällde dem. Genom blodet förenades alltså de båda parterna. Gud och Israels nation, i ett förbund.

27. Vad i förbindelse med lagförbundets upprättande bevisar att israeliterna inte trädde in i det i okunnighet eller under tvång?

²⁷ Israels nation trädde inte in i detta förbund i okunnighet eller under påtryckning och tvång. Dagen innan förbundet högtidligen upprättades förmedelst blod hade de fått höra Guds ord och rättsliga beslut och hade godtagit dessa. Som det heter i 2 Moseboken 24:3: ”Och Mose kom till folket och förkunnade för det alla HERRENS ord och alla hans rätter. Då svarade allt folket med en mun och sade: ’Efter alla de ord HERREN har talat vilja vi göra.’” Följande dag, sedan Mose föreläst ”förbundsboken”, så att allt folket hörde det, gav de på nytt uttryck åt sitt godtagande av Guds lag, och därefter blev de bestänkta med offerblodet. Nu var hela Israels nation förpliktad att göra det som Gud hade tillkännagett när han föreslog detta förbund: ”Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så ...” — 2 Moseboken 19:5, 6.

28. Vilken part i lagförbundet kunde ifrågasättas med avseende på lojalitet mot dess villkor, och vad krävdes för att vara helig?

²⁸ Man kunde förvänta att den allsmäktige Guden skulle vara trogen sin del i detta bilaterala förbund, ty han förändras inte. (Malaki 3:6) Det var israeliternas trohet som kunde ifrågasättas. Skulle de vara lojala mot Gud och uppfylla det som de hade uttryckt sin villighet att göra? Skulle de komma att tillhöra de lojala, som skulle församlas till Jehova i uppfyllelse av Psalm 50:4, 5 (v. 5 enl. NW): ”Han kallar på himmelen därovan och på jorden för att döma sitt folk: ’Församla till mig dem som är lojala mot mig, dem som sluter förbund med mig över offer.’” Inte som enskilda individer, utan som ett helt folk, som en nation, hade de ingått detta lagförbund över ett antal offer, som gällde för hela folket. Skulle de visa sig vara ”en helig nation”? För att göra detta måste de hålla sig avskilda från denna världen.

29, 30. a) Gjordes Israel till ett ”rike av präster” bara genom att nationen trädde in i lagförbundet, eller vilka anordningar gjordes för präster? b) Till vad gjordes de dugliga männen i de andra familjerna av Levi stam?

²⁹ De blev inte genast ett ”rike av präster” bara därför att de trädde in i detta förbund med den högste Guden. De blev då inte alls något rike i vilket varje manlig medlem var en präst åt Gud till gagn för alla de andra nationerna på jorden. Profetian i Jesaja 61:6 (NW) hade ännu inte gått i uppfyllelse på dem: ”Vad er beträffar: Jehovas präster skall ni kallas; vår Guds tjänare skall ni sägas vara. Av nationernas tillgångar skall ni äta, och i deras härlighet skall ni tala hänfört om er själva.” Enligt villkoren i lagförbundet gjordes i stället endast de kvalificerade manliga medlemmarna av en enda familj i Israel till präster för att tjäna till gagn för hela nationen i övrigt. Detta var Mose äldre bror Arons familj av Levi stam. Aron gjordes till Guds överstepräst, och hans söner gjordes till underpräster. De utgjorde alltså ett aronitiskt prästerskap.

³⁰ De dugliga manliga medlemmarna av alla de övriga familjerna av Levi stam gjordes till tjänare åt de aronitiska prästerna för att hjälpa dem att utföra de religiösa tjänsterna i Guds hus eller uppenbarelsetältet, som lagförbundet innehöll föreskrifter om. — 2 Moseboken 27:20—28:4; 4 Moseboken 3:1—13.

31. Varför gjordes inte de aronitiska prästerna också till kungar i Israel?

³¹ Juda stam hade alltså ingen del i prästadömet i det forntida Israel, eftersom den messianske ”ledaren”, den som kallades ”Silo”, vilken ”folkens lydnad” skulle tillhöra, skulle komma genom denna stam. (1 Moseboken 49:10, NW; 1 Krönikeboken 5:2) Konungadömet och prästadömet hölls alltså åtskilda i det forntida Israel. Aron och hans söner gjordes inte till både kungar och präster, och i detta avseende skilde de sig alltså från Melkisedek.

32. Vilka högtider skulle årligen firas av Israel?

³² Enligt lagförbundet skulle tre nationella högtider varje år firas av allt folket vid tältet eller tabernaklet för tillbedjan. ”Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. Men med tomma händer skall ingen träda fram inför HERRENS ansikte, utan var och en skall giva, vad hans hand förmår, alltefter måttet av den välsignelse som HERREN, din Gud, har givit dig.” (5 Moseboken 16:16, 17; 2 Moseboken 34:1, 22—24) Det osyrade brödets högtid hölls i förbindelse med den årliga påskmåltiden, som firades till minne av Israels befrielse ur Egypten. Veckohögtiden hölls på femtionde dagen, dvs. sedan sju veckor hade gått med början den 16 Nisan; och förstlingsfrukten av veteskörden frambars åt Jehova på denna femtionde dag, pingstdagen. Lövhyddohögtiden kallades också ”bärgningshögtiden” och firades när året hade gått till ända. Det fanns föreskrifter om vilka särskilda offer som skulle frambäras åt Jehova i samband med dessa årliga högtider. — 3 Moseboken 23:4—21, 33—43.

33. När hölls försoningsdagen, och varför måste dess offer upprepas år efter år?

³³ Fem dagar innan lövhyddohögtiden började firas skulle den årliga ”försoningsdagen” (jom kippur) hållas, på tionde dagen i sjunde månmånaden räknat från vårmånaden Nisan eller Abib. Den hölls alltså den 10 Tischri. På denna dag skulle försoning bringas för hela den nations synder som stod i förbundsförhållande till Jehova, och det var på denna dag varje år som den aronitiske översteprästen skulle gå in i det allraheligaste i uppenbarelsetältet och stänka blodet av försoningsoffren (en tjur och en bock) framför den heliga förbundsarken, som innehöll Jehovas skrivna lag. (3 Moseboken 23:26—32; 16:2—34) Dessa människorna underlägsna offerdjurs död och stänkelseblod kunde naturligtvis inte i verklig mening utplåna människors synder, eftersom människan hade blivit satt till att råda över djuren. Det var just därför att dessa offrade djurs död och blod i verkligheten inte kunde ta bort människors synder som försoningsdagens offer måste upprepas år efter år.

34. Vad visade lagförbundet att Gud krävde för att människors synder skulle kunna avlägsnas, och varför kunde ingen israelit erbjuda det som krävdes?

³⁴ Vi kan förstå skälet till detta. I lagförbundet gav Gud den tydliga befallningen: ”Om olycka sker, skall liv givas för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.” (2 Moseboken 21:23—25; 5 Moseboken 19:21) Med andra ord: lika skulle ges för lika, något av motsvarande värde för något av motsvarande värde. Ett människoliv som inte hade drabbats av fördömelse måste alltså ges för ett människoliv som hade råkat under fördömelse. Därför heter det i Psalm 49:7—11: ”De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom. Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven. Nej, man skall se, att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de.” Det måste ges en motsvarande lösen, och ingen av de syndbelastade israeliterna kunde ge en sådan lösen för att återköpa det fullkomliga liv som Adam förverkade.

35. Vad har hänt med det aronitiska prästerskapet, och vart måste vi alltså vända oss för att finna det försonande lösenoffret?

³⁵ Det aronitiska prästerskapet, som blott och bart offrade djuroffer i Guds heliga hus, upphörde att finnas till för nitton hundra år sedan, år 70 v.t., då Jerusalem och dess tempel förstördes av de romerska härarna. Det finns inget annat att göra än att förlita sig på den messianske konung som Jehova Gud svor att göra till ”en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt”. (Psalm 110:1—4) Denne skulle vara Guds himmelska kvinnas ”säd”, den säd som Gud förordnar och sätter i stånd att krossa huvudet på den onde, som ”ormen” i Eden var en symbol av. Om denne inte skulle tillhandahålla den försonande lösen för hela mänskligheten, så skulle det inte finnas någon hjälp för oss människor, ingen utsikt till evigt liv i en rättfärdig ny ordning under Jehova Gud. De djuroffer som frambars på Israels ”försoningsdag” fram till det första århundradet v.t. måste följaktligen ha en bildlig innebörd; de måste utgöra en profetisk bild av det lösenoffer som skulle frambäras av Messias, som blir denne präst lik Melkisedek, den som skall krossa ormens huvud.

36. Hur måste på liknande sätt de högtider som hölls under lagförbundet betraktas?

³⁶ Det förhöll sig på liknande sätt med dessa årliga högtider, som Guds förbund ålade det forntida Israel att fira. De var inte blott och bart tillfällen för nationell underhållning och avkoppling utan någon särskild innebörd. De hade profetisk innebörd. De var lyckliga tilldragelser och förebildade de framtida glädjebringande föranstaltningar som Gud har gjort för mänskligheten. Gud bekantgör vid sin fastställda tid den välsignade innebörden i dem i enlighet med sitt ”eviga uppsåt”.

EN NATION MED UNDERBARA MÖJLIGHETER

37. Vilken möjlighet gav lagförbundet israeliterna?

³⁷ Men kunde någon israelit vinna evigt liv åt sig själv genom att fullkomligt hålla Guds förbunds lag utan att bryta ens den ringaste del av den? Lagförbundet erbjöd varje israelit möjligheten att bevisa att han kunde göra det. I 3 Moseboken 18:5 omtalas denna möjlighet med följande ord: ”I skolen hålla mina stadgar och rätter, ty den människa, som gör efter dem, skall leva genom dem. Jag är HERREN [Jehova].” Om någon israelit höll lagen klanderfritt och vann evigt liv genom sina egna gärningar, behövde han alltså inte gagnet av lagförbundets offer. Han skulle då heller inte behöva det abrahamitiska löftets välsignelse. (1 Moseboken 12:3; 22:18) En sådan människa, som fullkomligt höll lagen, skulle upprätta sin egen rättfärdighet och på så sätt göra sig förtjänt av livet.

38, 39. a) Vad visar huruvida någon av israeliterna vann liv genom att fullkomligt hålla lagen? b) Vems prästerliga tjänster inför Gud är vi därför i behov av?

³⁸ Men till och med profeten Mose dog. Till och med översteprästen Aron dog. Och alla andra israeliter från det att lagförbundet upprättades till dess att det aronitiska prästerskapet försvann år 70 v.t., ja, ända fram i våra dagar, har dött. Till och med i vår tid, när det gått nitton hundra år sedan romarna förstörde Jerusalems tempel, firar de ortodoxa israeliterna ett slags försoningsdag eller jom kippur. Detta är i sig självt ett medgivande om att de behöver bli rentvådda från sina synder, ja, om deras oförmåga att fullkomligt hålla lagen och vinna evigt liv genom egna rättfärdiga gärningar. Och om de inte kunde göra detta under lagförbundet, hur skulle då någon av oss övriga ofullkomliga människor kunna göra det?

³⁹ Med tanke på vad som gjordes tydligt uppenbart genom lagförbundet står vi allesammans domfällda inför den Gud vars verksamhet är fullkomlig. (5 Moseboken 32:4, NW) Som profeten Jesaja sade mer än sju hundra år efter det att lagförbundet ingicks med Israel: ”Alla våra rättfärdigheter äro såsom ett orent kläde.” (Jesaja 64:6, Melin) Vi behöver allesammans den utlovade prästs tjänster som är lik Melkisedek och som skall vara en präst för evigt.

40. Vad gjorde Mose den 1 Nisan 1512 f.v.t. med avseende på Guds tillbedjan, och vad hände därefter?

⁴⁰ Låt oss nu vända tillbaka till det år då detta lagförbund upprättades mellan Jehova Gud och Israel genom medlaren Mose. Det månåret nådde sitt slut, och så kom den 1 Nisan i kalenderåret 1512 f.v.t. På den dagen lydde Mose Guds befallning och lät sätta upp ”uppenbarelsetältets tabernakel” för att Guds tillbedjan skulle börja där. Sedan klädde Mose på sin äldre bror Aron och Arons söner deras ämbetsdräkter och smorde dem med den heliga smörjelseoljan till att tjäna som överstepräst och underpräster. ”Så fullbordade Mose allt arbetet. Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet; och Mose kunde icke gå in i uppenbarelsetältet, eftersom molnskyn vilade däröver och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet.” — 2 Moseboken 40:1—35.

41. Vad utgjorde denna manifestation ett vittnesbörd om, och när fullbordades installerandet av prästerskapet?

⁴¹ Detta var ett synligt vittnesbörd om att Jehova hade godtagit denna byggnad för tillbedjan och hade helgat den för sitt uppsåt. På sjunde dagen i denna första månad, Nisan (eller Abib), fullbordades installerandet och bemyndigandet av det aronitiska prästerskapet, och därefter kunde de officiellt öva tillsyn över allt vad som inbegreps i Guds tillbedjan i det heliga tabernaklet. — 3 Moseboken 8:1—9:24.

42. Vad var Jehova för Israel förutom att han var den Gud de skulle tillbedja, och behövde han någon synlig representant?

⁴² Jehova var den Gud som denna Israels nation var befalld och förpliktad att tillbedja. Han var inte enbart deras Gud. Han var också deras konungslige härskare, deras konung, som de var skyldiga att visa underdånighet och lojalitet. Olydnad mot hans lagar och bud skulle därför innebära uppstudsighet och illojalitet. Profeten Mose bekräftar detta i 5 Moseboken 33:5, när han talar om Israels folk såsom Jesurun eller ”det rättsinniga” på grund av att det trätt in i lagförbundet. Han säger: ”Och Jesurun fick en konung, när folkets hövdingar församlades, Israels stammar allasammans.” Den framlidne dr J. H. Hertz, C. H., skriver i en redaktionell fotnot till denna vers i den översättning som gjorts av The Jewish Publication Society of America: ”Sålunda började Guds konungadöme över Israel.” (Pentateuch and Haftorahs, Soncino Press, sid. 910) Jehova var deras osynlige himmelske konung. Han behövde ingen jordisk, synlig, mänsklig kung till att representera honom i Israel. — 1 Moseboken 36:31.

43, 44. På vilket unikt sätt hade de forntida israeliterna blivit gynnade i jämförelse med alla andra nationer på jorden, och hur kunde de därför prisa Jehova?

⁴³ Hur högt gynnad var inte denna nation, som bestod av Abrahams, Isaks och Jakobs (Israels) avkomlingar och som hade förts in i ett förbund med den ende levande och sanne Guden! De utövade hans sanna tillbedjan och ägde utsikten att bli ”ett rike av präster och en helig nation” åt honom.

⁴⁴ Profeten Amos sade: ”Hören följande ord, som HERREN har talat mot eder, I Israels barn, ja, mot hela det släkte som jag har fört upp ur Egyptens land. Så har han sagt: Eder allena har jag utvalt bland alla släkter på jorden.” (Amos 3:1, 2) Det var en exakt jämförelse som psalmisten gjorde i en av hallelujapsalmerna, när han sade: ”Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter. Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja [Prisa Jah, NW]!” (Psalm 147:19, 20) Den gynnade nationen hade i sanning goda skäl att prisa Jehova genom att hålla hans förbund. Huruvida den gjorde detta skulle nu visa sig under det som skulle kunna kallas lagförbundets tidsålder, vilken nu hade börjat.

Kapitel 10

Ett förbund om ett rike ingås med David

1. Vilken tidsperiod omtalas i 1 Konungaboken 6:1, och varför är denna tidsangivelse lämplig?

GUD fastställer sina egna tidsperioder enligt sitt ”eviga uppsåt”. En sådan tidsperiod omtalas i 1 Kung. 6:1 Första Konungaboken, kapitel sex, vers ett, där det heter: ”I det fyra hundra åttionde året efter Israels barns uttåg ur Egyptens land, i det fjärde året av Salomos regering över Israel, i månaden Siv, det är den andra månaden, begynte han bygga huset åt HERREN [Jehova].” Detta var en lämplig tidsangivelse, eftersom perioden räknades från det att israeliterna blev befriade ur Egypten och kort därefter började bygga huset för tillbedjan i Sinaiöknen till dess att kung Salomo, Davids son, började bygga templet i Jerusalem. Perioden sträckte sig alltså från den 15 Nisan år 1513 f.v.t. till den 1 Siv (eller Ijjar) år 1034 f.v.t. — 4 Moseboken 33:1—4; 1 Konungaboken 6:37.

2, 3. a) Varför vandrade israeliterna så länge omkring i Sinaiöknen? b) Hur länge höll de på med att inta det utlovade landet, och hur blev de därefter styrda i flera hundra år?

² Det hade naturligtvis hänt mycket under dessa nästan fem hundra år. På grund av bristande tro på Guds förmåga att underkuva de nationer som då bodde i det utlovade landet måste israeliterna vandra omkring i Sinaiöknen i nära fyrtio år. Under denna tid dog de äldre israeliterna, som i det andra året efter sitt uttåg ur Egypten hade vägrat att under Guds ledning invadera det utlovade landet. (4 Moseboken 13:1—14:38) Efter fyrtio år förde Gud dem mirakulöst över den överfyllda Jordanfloden in i det utlovade landet, Kanaans land.

³ Under anförarskap av Josua, Mose efterträdare, började nu flera års krigföring för att inta landet. Enligt vad den trogne Kaleb, Jefunnes son av Juda stam, sade hade israeliterna i sex år hållit på med att inta landet och fördriva dess invånare, när det ockuperade landet fördelades på Israels familjer. (Josua 14:1—10) Därefter gav Gud de nu bosatta israeliterna en rad domare i flera hundra år, ända tills det på profeten Samuels tid blev en förändring i nationens styrelseskick. En judisk kronolog, som levde för nitton hundra år sedan, angav kortfattat denna tidsperiod för oss. Denne kronolog talade en sabbatsdag i en synagoga i Antiokia i Pisidien i Mindre Asien och sade:

4, 5. a) Vilken tidsperiod i Israels barns historia, innan de fick domare, angav denne bibelkronolog? b) Med vilka händelser började och slutade denna tidsperiod?

⁴ ”I män av Israel och I som ’frukten Gud’, hören mig. Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens land, och förde dem sedan ut därifrån ’med upplyft arm’. Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem i öknen. Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade han dessas land till arvedelar åt dem. Därunder förgick en tid av vid pass [allt detta under omkring, NW] fyra hundra femtio år. Sedan gav han dem domare ända till profeten Samuels tid. Därefter begärde de en konung, och Gud gav dem Saul, Kis’ son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.” — Apostlagärningarna 13:14—21. Se också Douayöversättningen av bibeln, utgiven år 1610. Även The Emphasised Bible av J. B. Rotherham, utgiven år 1897.

⁵ Utskiftandet av landet till arvedelar åt Kaleb och de andra israeliterna ägde rum år 1467 f.v.t. Om vi räknar ”vid pass fyra hundra femtio år” tillbaka i tiden, kommer vi till år 1918 f.v.t. Det var detta år Isak, Abrahams son med Sara, föddes och Gud utvalde Isak i stället för Ismael, Abrahams äldre son med Saras egyptiska tjänstekvinna Hagar. Med en svuren ed hade Gud för Isak bekräftat det förbund han hade ingått med Abraham om äganderätten till Kanaans land, och nu, efter denna fyra hundra femtio år långa period, utskiftade Gud detta utlovade land till arvedelar åt Isaks avkomlingar. Jehova Gud höll i trohet fast vid sitt ”eviga uppsåt” till välsignelse för hela mänskligheten.

6. a) Hur visade domaren Gideon lojalitet gentemot Guds suveränitet? b) Hur gick det för Gideons son Abimelek som kung?

⁶ Under de femton domarnas tid, från Josua till Samuel, försökte Israels män övertala den sjätte domaren, Gideon, Joas’ son av Manasse stam, att upprätta en dynasti av härskare inom sin egen familj i stället för att ha Jehova Gud till konung. Men Gideon var lojal mot Israels suveräne härskare och avböjde detta erbjudande om ett herradöme med orden: ”Jag vill icke härska över eder, och min son skall icke härska över eder, Jehová skall härska över eder.” (Domarboken 8:22, 23, Åk) En av Gideons många söner vid namn Abimelek (som betyder ”min far är kung”) påverkade Sikems borgare till att insätta honom till kung över dem. Han blev föremål för Guds ogynnsamma domar, och sedan han hade regerat i tre år blev han av en kvinna dödad i strid. — Domarboken 9:1—57.

EN KUNG ÖVER HELA ISRAEL

7. När och hur kom Israel att få en mänsklig kung som var utvald av Gud, och hur länge regerade denne kung?

⁷ När den femtonde domaren, profeten Samuel, var till åren kommen, kom de äldste i Israel till honom med denna begäran: ”Sätt nu en konung över oss till att döma oss, såsom alla andra folk hava.” Samuel tog detta som ett förkastande av honom som Guds förordnade domare, men Jehova sade till honom: ”Lyssna till folkets ord och gör allt vad de begära av dig; ty det är icke dig de hava förkastat, nej, mig hava de förkastat, i det de icke vilja, att jag skall vara konung över dem.” Gud uppmanade Samuel att varna israeliterna för alla de svårigheter det skulle betyda för dem att ha en synlig, mänsklig kung, men trots detta sade de att de föredrog en sådan kung. I egenskap av Israels suveräne Herre utvalde Gud den man som skulle bli Israels förste mänsklige kung. Han sände Samuel att smörja Saul, Kis’ son av Benjamins stam, till att vara kung. År 1117 f.v.t. blev Saul installerad som kung i staden Mispa. ”Då jublade allt folket och ropade: ’Leve konungen!’” Saul regerade i fyrtio år. — 1 Samuelsboken 8:1—10:25; Apostlagärningarna 13:21.a

8. a) Vilken födelse inträffade i Betlehem i det elfte året av Sauls regering? b) Vad profeterade Mika om Betlehem?

⁸ I elfte året av Sauls regering inträffade en till synes betydelselös händelse i staden Betlehem inom Juda stams område. Betlehemiten Isai blev far till en åttonde son, som han gav namnet David. Föga anade kung Saul eller någon annan i Israel att detta nyfödda barn en gång skulle bli en så berömd person att hans födelseplats, Betlehem, en dag skulle kallas ”Davids stad”. Ingen visste då att det omkring tre hundra år senare skulle profeteras om denna Davids stad: ”Men du, Bet-Lehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Juda släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bliva en furste i Israel, en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar.” (Mika 5:2) De judiska religiösa ledarna i det första århundradet före den vanliga tideräkningen förstod att denna profetia hade avseende på Messias. Guds kvinnas ”säd” skulle alltså födas i Betlehem.

9. Vad lät Gud Samuel underrätta Saul om beträffande riket, på grund av Sauls oförståndiga handlingssätt, och vem skulle Gud utvälja till att sitta på tronen?

⁹ Men dessförinnan, sedan kung Saul hade regerat i två år, förmåddes han av brist på tro att handla förmätet, oförståndigt, i sitt ämbete. ”Därvid sade Samuel till Saul: ’Du har handlat dåraktigt. Du har inte hållit Jehovas, din Guds, bud, varom han gav dig befallning, ty om du hade gjort det, skulle Jehova ha befäst ditt konungadöme över Israel till obestämd tid. Och nu skall ditt konungadöme inte bestå. Jehova skall helt visst finna åt sig en man som är välbehaglig för hans hjärta; och Jehova skall ge honom befogenhet såsom anförare för sitt folk, därför att du inte har hållit det som Jehova hade befallt dig.’” (1 Samuelsboken 13:1—14, NW) Den ”man som är välbehaglig för hans [Guds] hjärta” var ännu inte född. Dessa ord uttalades nämligen flera år innan David föddes i Betlehem. Detta gjorde det uppenbart att den högste Guden skulle göra bruk av sin makt och rättighet att själv välja ut en israelit till att efterträda kung Saul. När han gjorde det, skulle han hålla fast vid sitt ”eviga uppsåt” i förbindelse med Messias.

10, 11. a) Hur blev David utsedd till att vara framtida kung i Israel? b) Hur ådrog sig David Sauls mordiska svartsjuka, och var blev han först kung?

¹⁰ När David endast var en tonårig herdegosse i Betlehem, utsåg Gud honom såsom den man som var välbehaglig för hans hjärta. Trots att David inte var Isais förstfödde, utan endast var den åttonde sonen, sände Gud Samuel till Betlehem för att smörja David till att bli framtida kung i Israel.

¹¹ David kom i rampljuset, när endast han av alla israeliterna erbjöd sig att drabba samman med den utmanande filisteiske jätten Goljat på slagfältet och dödade honom med en slungsten som var riktad mot hans panna. (1 Samuelsboken 16:1—17:58) David upptogs i kung Sauls här, och han blev populärare hos folket än kungen själv. Detta gjorde Saul mycket svartsjuk, och han försökte döda David och på så sätt hindra honom från att undantränga en av hans egna söner från Israels tron. Sauls konungadöme upphörde till slut, när han blev dödligt sårad i strid och därefter störtade sig på sitt eget svärd för att påskynda sin död. Is-Boset, Sauls överlevande son, gjordes till kung av dem som höll fast vid Sauls släktlinje, men endast över elva av Israels stammar. Männen av Juda stam smorde David till kung över dem i Hebron inom Juda område. Detta var år 1077 f.v.t. — 2 Samuelsboken 2:1—11; Apostlagärningarna 13:21, 22.

12. När och hur gjordes David till kung över hela Israel och vilken fråga uppstår nu med avseende på ”spiran” och ”befälhavarstaven”?

¹² Det är möjligt att Sauls son Is-Boset satt på Israels tron i sju år och sex månader, men därefter blev han lönnmördad av sina undersåtar. (2 Samuelsboken 2:11—4:8) Alla stammarna erkände nu David såsom Jehovas utvalde, och de smorde David till kung över hela Israel i Hebron. Detta var år 1070 f.v.t. (2 Samuelsboken 4:9—5:5) I enlighet med den profetia som Jakob uttalade på sin dödsbädd och som finns upptecknad i 1 Moseboken 49:10 (NW) hade alltså ”spiran” och ”befälhavarstaven” kommit att tillhöra Juda stam. På vilken grundval skulle nu dessa symboler av kungavärdighet inte ”vika ifrån Juda ... till dess Silo kommer”?

13. Hur var David i verkligheten en ”smord”, och vem blev han en profetisk förebild till?

¹³ Eftersom David hade blivit smord till kung tre gånger, kunde han verkligen kallas en ”smord” eller ”messias” (hebreiska maschiʹach), såsom i 2 Samuelsboken 19:21, 22; 22:51; 23:1. David blev på ett framträdande sätt använd som en profetisk förebild till den framstående Messias, Guds himmelska kvinnas ”säd”. (Se Hesekiel 34:23) Gud fann i själva verket för gott att utvälja David till att befinna sig i den släktlinje som nådde sin höjdpunkt i och med Messias enligt Guds ”eviga uppsåt”. Hur gick detta till?

14. Vilken stad gjorde David till hela Israels huvudstad, och vilket heligt föremål placerade han därefter i denna stad?

¹⁴ Kort efter det att David blivit smord till kung över det återförenade Israel år 1070 f.v.t. erövrade han staden Jebus från jebuséerna och kallade den Jerusalem. Han flyttade sin regering dit och gjorde denna högt belägna stad till sin huvudstad, eftersom den var mera centralt belägen än Hebron. Den låg nämligen på gränsen mellan Juda och Benjamins stams områden. (Domarboken 1:21; 2 Samuelsboken 5:6—10; 1 Krönikeboken 11:4—9) Inte långt därefter ägnade kung David uppmärksamhet åt Jehovas heliga ark. I flera årtionden hade man låtit den vara bortflyttad från det allraheligaste i uppenbarelsetältet i Silo inom Efraims område. (1 Samuelsboken 1:24; 4:3—18; 6:1—7:2) David menade att arken borde vara i huvudstaden. Han lät därför föra den dit och förvarade den i ett tält i närheten av sitt palats. — 2 Samuelsboken 6:1—19.

15. Vilket förbund ingick Jehova nu med David, och vad för något hos David var det han särskilt uppskattade?

¹⁵ David kom emellertid att känna sig förlägen därför att han, en ringa mänsklig kung, bodde i ett kungligt palats, under det att Jehovas ark, hans som är Israels sanne Gud och verklige konung, befann sig i ett anspråkslöst tält. För att bringa förhållandena i tillbörlig jämvikt tänkte David bygga ett värdigt hus, ett tempel, åt den högste Guden, universums suverän. Men Jehova tillät inte att David byggde ett sådant tempel. Genom sin profet Natan underrättade han David om att en fridsam son till honom skulle få privilegiet att bygga templet i Jerusalem. På grund av uppskattning av Davids innerliga hängivenhet för den rena tillbedjan gjorde Jehova Gud sedan något underbart med denne man, som var ”välbehaglig för hans hjärta”. Han ingick självmant ett förbund med David om ett evigt rike. Han sade:

”Så förkunnar nu HERREN för dig, att HERREN skall uppbygga ett hus åt dig. När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den son, som skall utgå ur ditt liv; och jag skall befästa hans konungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans konungatron för evig tid. Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, så att jag visserligen, om han gör något illa, skall straffa honom med ris, såsom människor pläga tuktas, och med plågor, sådana som hemsöka människors barn; men min nåd skall icke vika ifrån honom, såsom jag lät den vika ifrån Saul, vilken jag lät vika undan för dig. Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.” — 2 Samuelsboken 7:1—16; 1 Krönikeboken 17:1—15.

16. Vilken bön av tacksägelse frambar David åt Jehova på grund av detta?

¹⁶ David frambar en bön av tacksägelse och avslutade den med orden:

”Och nu, Herre, HERRE [O suveräne Herre Jehova, NW], du är Gud, och dina ord äro sanning; och då du har lovat din tjänare detta goda, så värdes nu välsigna din tjänares hus, så att det förbliver evinnerligen inför dig. Ja, du Herre, HERRE, har lovat det, och genom din välsignelse skall din tjänares hus bliva välsignat evinnerligen.” — 2 Samuelsboken 7:18—29; 1 Krönikeboken 17:16—27.

17. Av vad för något från Guds sida understöddes detta förbund?

¹⁷ Detta förbundslöfte till David understöddes av Guds ed:

”HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: ’Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron. Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron.’” — Psalm 132:11, 12.

”Jag skall bevara min nåd åt honom evinnerligen, och mitt förbund med honom skall förbliva fast. Jag skall låta hans säd bestå till evig tid, hans tron, så länge himmelen varar. ... Jag skall icke bryta mitt förbund, och vad mina läppar hava talat skall jag ej förändra. En gång har jag svurit det vid min helighet, och mitt löfte till David skall jag icke bryta. Hans säd skall förbliva evinnerligen och hans tron inför mig så länge som solen.” — Psalm 89:29—37. Se också Jeremia 33:20, 21.

18. Vilket större rike förklarar Jesajas profetia att Davids rike skulle lägga grunden till?

¹⁸ Enligt detta förbund med kung David måste hans rike lägga grunden till den större Messias’ kommande rike. Det var därför profeten Jesaja flera hundra år senare blev inspirerad att profetera: ”Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. Så skall herradömet varda stort och friden utan ände över Davids tron och över hans rike; så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.” — Jesaja 9:6, 7.

19. I vilken stad skulle detta ”barn” födas, enligt Mikas profetia, och vem skulle detta utgöra ett kännetecken på?

¹⁹ Enligt profetian i Mika 5:2 skulle detta messianska barn bli fött, denne konungslige son bli given, i Betlehem i Efrata inom Juda område. Denna födelseort på jorden skulle bli ett av kännetecknen på den sanne Messias, Guds bildliga kvinnas ”säd”. Betlehem, och inte den kungliga staden Jerusalem, var hans förfaders, kung Davids, födelseort och kom därför att kallas Davids stad.

EN DYNASTI AV DAVIDISKA KUNGAR

20. Hur länge befann sig Davids dynasti på tronen, och hur länge hade israeliterna kungar?

²⁰ I uppfyllelse av detta förbund med David om ett rike kom därefter en rad kungar, som allesammans tillhörde kung Davids släktlinje, att sitta på tronen i Jerusalem. Räknat från den tidpunkt då David blev kung i Jerusalem, år 1070 f.v.t., varade detta rike med en dynasti av davidiska kungar i Jerusalem i 463 år, eller fram till år 607 f.v.t. Detta betyder alltså att Israels nation hade synliga kungar i 510 år, när vi räknar från år 1117 f.v.t., då profeten Samuel smorde Saul till kung över hela Israel. Jehova var emellertid den osynlige konungen.

21. För David upp till himmelen vid sin död, och vem skulle, enligt vad David profeterade, bli inbjuden att sätta sig på Guds högra sida?

²¹ I egenskap av Guds kunglige representant, som han hade utvalt och smort till att vara kung över Israel, satt kung David på ”Jehovas tron” i Jerusalem. (1 Krönikeboken 29:23, NW) Men han satt inte på Jehovas högra sida, eftersom Jehovas tron är i himmelen. (Jesaja 66:1) Vid sin död år 1037 f.v.t. steg inte David upp till de andliga himlarna och satte sig på Jehovas högra sida där uppe. Han blev inte inbjuden att göra det; ända fram till det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen kunde israeliterna lokalisera och identifiera den plats där David blivit begraven. I stället blev David själv av Gud inspirerad att profetera i Psalm 110:1—4 att hans messianske avkomling, som skulle vara lik kungen och prästen Melkisedek, skulle vara den som Jehova skulle inbjuda att sätta sig på hans högra sida i himmelen.

22. Hur handlade Salomo och flertalet av hans efterträdare på tronen, och sedan när har Jerusalem inte haft någon davidisk kung på tronen?

²² Davids unge son Salomo efterträdde honom på tronen i Jerusalem, ”Jehovas tron”. Enligt Guds löfte var han den som fick privilegiet att bygga templet på Moria berg i Jerusalem, och han fullbordade det år 1027 f.v.t. (1 Konungaboken 6:1—38) När Salomo blev gammal, blev han otrogen mot den Gud vars tempel han hade byggt. Flertalet av hans efterträdare på tronen i Jerusalem visade sig också vara onda. Den siste av dessa davidiska kungar som satt på Jerusalems tron var Sidkia. Han gjorde uppror mot Babylons kung, som hade gjort honom till lydkonung, och därför blev han bortförd i fångenskap till Babylon och fick lämna staden Jerusalem och dess praktfulla tempel bakom sig i ruiner. (2 Konungaboken 24:17—25:21) Sedan detta tragiska år, 607 f.v.t., har det aldrig mer suttit någon davidisk kung på Jerusalems tron.

23. Hade förbundet om riket gått om intet eller blivit upphävt, och vilken försäkran om detta gav Gud genom Hesekiel?

²³ Innebar detta att förbundet om riket med David hade gått om intet eller hade blivit upphävt? Inte alls! Gud försäkrade att det inte förhöll sig så. Ungefär i det fjärde året innan Sidkia störtades från tronen och blev bortförd i fångenskap till Babylon inspirerade Gud sin profet Hesekiel att säga till denne siste kung på Jerusalems tron:

”Vad dig beträffar, o dödligt sårade, onde hövding över Israel, vilkens dag har kommit vid tiden för ändens förvillelse, är detta vad den suveräne Herren Jehova har sagt: ’Tag av huvudbindeln och lyft av kronan. Detta skall inte vara såsom förr. Upphöj rentav det som är lågt och förnedra rentav den höge. En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det sannerligen inte tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.’” — Hesekiel 21:25—27, NW.

24. Vad för något skulle förnedras? När skulle motsatsen till detta inträffa, och hur?

²⁴ Fattar vi innebörden i detta? Jehova själv skulle göra riket inom Davids kungliga familj i Jerusalem till en ruin. Det skulle inte vara såsom förr. De hedniska herraväldena, som hade varit låga i Guds ögon, skulle upphöjas, och Jehovas utvalda folks jordiska rike skulle förnedras, i underkastelse under de hedniska världsmakterna. Perioden av hedniskt världsherravälde utan ingripande från något förebildligt Guds rike i Jerusalem skulle fortsätta ända tills han kommer ”som har den lagliga rätten”, dvs. den utlovade, sanne Messias, och den suveräne Herren Jehova skulle då ge riket åt honom. De hedniska världsmakterna skulle då inte längre vara upphöjda till att behärska jorden. Det messianska riket skulle i stället ta herraväldet över världen. Enligt det förbund som ingicks med David skulle hans rike på detta sätt vara en evig regering. Hans tron måste bestå för evigt!

25. Vilka förbund och vilket uppsåt stod fast trots Jerusalems förstöring år 607 f.v.t.?

²⁵ Även om ännu ingen davidisk tron har blivit återupprättad i Jerusalem i Mellersta Östern, är följaktligen inte allt förlorat för dem som hoppas på den utlovade Messias, Guds himmelska kvinnas ”säd”. På hösten år 607 f.v.t. låg visserligen tronstaden Jerusalem och dess tempel i ruiner. Den närbelägna staden Betlehem, Davids stad, hade också blivit lagd i ruiner av de babyloniska erövrarna. Men trots detta ägde lagförbundet, som ingicks med Israel vid Sinai berg i Arabien, fortfarande gällande kraft. Det förbund om ett evigt rike som ingåtts med David fortsatte likaså att vara i kraft. Guds ”eviga uppsåt” i förbindelse med hans Messias stod fast. Guds förbund om riket skall inte göras om intet. Och inte heller hans uppsåt!

[Fotnoter]