Kapitel 13

Andra hemligheter i förbindelse med Messias uppenbaras

1, 2. a) Hur har begreppet ”helig hemlighet” definierats? b) Vilket uppsåt i förbindelse med Kristus har Gud gjort till en uppenbarad hemlighet för oss?

EN HELIG hemlighet har definierats som ”en sanning som man inte kan äga kunskap om utom genom uppenbarelse från Gud”. Det är alltså en ”helig hemlighet” som Gud uppenbarar vid sin egen fastställda tid. (Romarna 16:25, 26, NW) Under långa lider var det en helig hemlighet vem som skulle bli Messias, Guds himmelska kvinnas ”säd”. Guds uppsåt i förbindelse med Messias eller Kristus var också under långa tider en helig hemlighet. Men vid sin fastställda tid uppenbarade Gud — han hemlighöll inte längre — att det var hans uppsåt att använda Messias eller Kristus, den Smorde, i förbindelse med en förvaltning av allting, såsom när ett hus omhänderhas av en förvaltare. En sådan förvaltning avsedd att åstadkomma enhet skulle innebära att Gud skulle lägga allt under Messias (Kristus) eller återförsamla allt under Messias’ eller Kristi ledarskap. Det var omtänksamt av Gud såsom den store förvaltaren att uppenbara detta. Vi läser:

² ”Denna lät han överflöda gentemot oss med all vishet och allt gott förstånd, i det att han kungjorde för oss sin viljas heliga hemlighet. Den är i enlighet med hans goda behag som han beslöt inom sig själv om en förvaltning [ett omhänderhavande såsom genom en förvaltare] vid de fastställda tidernas yttersta gräns, nämligen att återförsamla allt i den Smorde [Maschiʹach], det som är i himlarna och det som är på jorden. Ja, i honom, i förening med vilken vi [Kristi lärjungar] också blev utsedda till arvingar, i det att vi blev förutbestämda enligt dens uppsåt [grekiska: proʹthesis], som verkar allting enligt det sätt som hans vilja tillråder, för att vi skulle tjäna till hans härlighets pris, vi som har varit de första att sätta vårt hopp till den Smorde.” — Efesierna 1:8—12, NW.

3. Vad innebar Guds löfte om ett ”nytt förbund” för det gamla mosaiska lagförbundet och uppsåtet därmed?

³ Det var i överensstämmelse med detta Guds uppsåt att Messias Jesus började lägga grundvalen till en församling, för vilken han skulle vara det av Gud förordnade huvudet. De enskilda medlemmarna av denna församling under Kristus var inte personligen förutbestämda eller predestinerade; endast antalet medlemmar och deras kristna egenskaper var förutbestämda. Jesus visade genom sin undervisning att han kände till att profetian i Jeremia 31:31—34 förutsade hur Jehova Gud skulle sluta ett ”nytt förbund” med sitt folk. Det gamla lagförbund, för vilket Mose hade varit medlare åt de köttsliga judarna, skulle följaktligen upphöra att gälla. Som det heter i Hebréerna 8:13: ”När han [Gud] säger ’ett nytt förbund’, har han därmed givit till känna, att det förra är föråldrat; men det som föråldras och bliver gammalt, det är nära att försvinna.” Vid tiden för Jesu offentliga verksamhet var detta Mose lagförbund mer än 1.540 år gammalt. Men trots att det hade varit i kraft så länge hade det inte kunnat frambringa ”ett rike av präster och en helig nation”. (2 Moseboken 19:6, NW) Inte ens i våra dagar, nitton hundra år senare, har de köttsliga judar som fortfarande påstår sig stå under det mosaiska lagförbundet kunnat ge Gud ”ett rike av präster och en helig nation”, eftersom till och med deras aronitiska prästerskap har upphört att finnas till sedan år 70 v.t.

4. Vad kan sägas om den kristna församlingens grundval, och först när blev denna församling grundad?

⁴ Jesus tänkte på att Israels nation var grundad på de tolv patriarkerna, Jakobs tolv söner. (1 Moseboken 49:28) Därför utvalde Jesus bland sina lärjungar tolv män, som han kallade ”apostlar” (utsända) och som skulle vara andrahandsgrundvalar på honom, församlingens huvudgrundval. (Markus 3:14; Lukas 6:13; Efesierna 2:20) Han talade om sig själv såsom en klippgrund och sade inför sina tolv apostlar: ”På denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.” (Matteus 16:18) Men fram till sin dödsdag erkände Jesus fortfarande att Israels nation var Guds församling, och han gjorde detta genom att predika i dess synagogor och undervisa i dess tempel i Jerusalem. Det var först på femtionde dagen, räknat från den dag då han uppstod från de döda, som den församling bildades för vilken han var huvudet och huvudgrundvalen. På vilka grunder kan vi säga detta? På följande pålitliga grunder:

5. Vad för något blev utgjutet på denna dag, då veckohögtiden firades, och över vilka? Vilken förklaring gav Petrus av hur detta utgjutande skedde?

⁵ På den högtidsdag som kallades schavuoth eller pingsten blev Guds heliga ande utgjuten i uppfyllelse av profetian i Joel 2:28, 29. Över vilka? Över Israels nation, som firade sin veckohögtid (schavuoth) där i Jerusalem? Nej; utan över omkring ett hundra tjugo trogna Jesu Kristi lärjungar, som var församlade i ett rum på övre våningen i ett hus i Jerusalem. Det gavs synliga och hörbara bevis för detta genom att ”tungor såsom av eld” svävade över deras huvuden och genom att de började tala andra tungomål än det som var deras modersmål. Aposteln Petrus förklarade för de tusentals häpna judar som var församlade att detta var uppfyllelsen av Joel 2:28, 29, som handlade om att Guds ande skulle utgjutas, och därpå tillade han:

”Denne Jesus har Gud upprest, varom vi alla är vittnen. Eftersom han blev upphöjd till Guds högra sida och erhöll den utlovade heliga anden från Fadern, har han därför utgjutit detta, som ni ser och hör. David for ju verkligen inte upp till himlarna, utan han säger själv: ’Jehova sade till min Herre: ”Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.”’ Må därför hela Israels hus med säkerhet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus [Maschiʹach], denne Jesus som ni hängde på pålen.” — Apostlagärningarna 2:1—36, NW.

6. a) Vad innebar det för Jesu lärjungar att han utgöt den heliga anden? b) Vad innebar detta för Israels nation och dess lagförbund?

⁶ Genom att gjuta ut helig ande från Gud över sina trogna lärjungar smorde Jesus dem alltså med helig ande och byggde på detta sätt sin församling. Vad innebar då detta för Israels nation, som hade hängt Messias eller Kristus på pålen? Det innebar att denna nation inte längre var Jehova Guds församling. Det innebar att det gamla lagförbundet hade försvunnit. Det hade blivit utplånat genom att Gud själv hade naglat fast det, så att säga, vid den påle på vilken Jesus Kristus på påskdagen hade hängt såsom en förbannelse för Israels nation. (Kolosserna 2:13, 14; Galaterna 3:13) De judar som var födda under detta lagförbund kunde bli befriade från dess förbannelse och få Jehova Guds välsignelse genom att ta emot denne Guds Son såsom deras offrade Messias. — Apostlagärningarna 3:25, 26.

7. Vad blev Jesus nu medlare för genom sitt blod, och vilken ställning kom nu Israels nation efter köttet att befinna sig i?

⁷ När Jesus Kristus inför sin himmelske Fader frambar förtjänsten eller värdet av sitt mänskliga livsblod, gav han dessutom gällande kraft åt ett nytt förbund, det förbund som utlovats i Jeremia 31:31—34. Precis som Mose hade varit medlare för det gamla lagförbundet och därvid använt blod av ringa djuroffer, så var nu Jesus Kristus i Guds närvaro medlare för det nya förbundet förmedelst sitt eget offerblod. Också i detta avseende var han en profet lik Mose. (5 Moseboken 18:15—18) Ett nytt förbund hade alltså ersatt det gamla lagförbundet, och Israels nation efter köttet befann sig inte i detta nya förbund. Nationen var följaktligen inte längre Jehova Guds församling. Den var inte längre ”Guds Israel”. Ingen av de köttsliga judar som fötts sedan lagförbundet blev utplånat har därför någonsin befunnit sig under detta gamla förbund, även om deras rabbiner påstår att de gör det.

8. Vilket slags Israel kom till på denna pingstdag, och hur framhåller Petrus kontrasten mellan det och det köttsliga Israel?

⁸ På denna pingstdag år 33 v.t. kom ett andligt ”Guds Israel” till, byggt på Messias Jesus såsom klippgrunden. ”Ty”, heter det i Galaterna 6:15, 16 (NW), ”varken omskärelse eller icke omskärelse är någonting, men en ny skapelse är någonting. Och över alla dem som vill vandra ordningsfullt enligt detta rättesnöre vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.” Aposteln Petrus skrev följande ord till Messias’ lärjungar och framhöll kontrasten mellan dessa och den nation som förkastade Messias Jesus: ”Men ni är ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skall vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade er ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” — 1 Petrus 2:8, 9, NW.

9. Vilken ny aftonmåltid instiftade Jesus för sina lärjungar, och vilket förbund talade han om?

⁹ Eftersom detta andliga ”Guds Israel” inte är underställt det gamla mosaiska lagförbundet, firar dess medlemmar inte den årligen återkommande judiska påsken. Som avslutning på den sista påskmåltid som Jesus höll med sina apostlar i Jerusalem tog han en kaka osyrat bröd och en vinkalk och instiftade en ny aftonmåltid, som hans efterföljare skulle fira varje år till åminnelse av hans egen död såsom Guds lamm och såsom medlare för det nya förbundet. Sedan han uttalat en välsignelse över vinkalken, sade han till sina trogna apostlar: ”Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.” (Matteus 26:27, 28, NW; jämför med 2 Moseboken 24:8.) Men vilket förbund var det Jesus talade om? Detta framgår av hur Lukas återger Jesu ord: ”Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för er skull.” — Lukas 22:20, NW; 1 Korintierna 11:20—26.

10. Vilken jämförelse kan göras mellan detta förbund och det som Mose var medlare för, och varför blev vissa köttsliga, omskurna judar inte upptagna i detta nya förbund?

¹⁰ Jesu blod skulle ge gällande kraft åt det ”nya förbund” som blivit förutsagt i Jeremia 31:31—34 för att åstadkomma Guds förlåtelse av deras synder som upptogs i det nya förbundet. Jesus gav gällande kraft åt detta förbund, sedan han farit upp till himmelen, då han frambar värdet eller förtjänsten av sitt blod inför Jehova Gud. I kraft härav blev han medlare för det nya förbundet, som var ett bättre förbund än det som Mose var medlare för vid Sinai berg år 1513 f.v.t. (Hebréerna 8:6—13; 9:15—20; 12:24; 13:20; 1 Timoteus 2:5, 6) Olyckligtvis vägrade de köttsliga, omskurna judarna att ta emot Jesus såsom Messias och blev därför inte upptagna i det nya förbundet och kom följaktligen inte att tillhöra det andliga ”Guds Israel”.

11. Vad sade Jesus i samband med den nya aftonmåltiden till sina lärjungar om ett rike, och hur innebar detta en försäkran om att det nya förbundet skulle bli framgångsrikt?

¹¹ Sedan Jesus låtit sina apostlar dricka den vinkalk som representerade hans blod, som skulle användas i förbindelse med det nya förbundet, fortsatte han att tala till dem och sade: ”Ni är emellertid de som har förblivit hos mig i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med er, alldeles som min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” (Lukas 22:28—30, NW) Detta var en försäkran om att det nya förbund som gavs gällande kraft genom Jesu blod skulle vara framgångsrikt i fråga om att frambringa ”ett rike av präster och en helig nation”. De trogna medlemmarna av det andliga ”Guds Israel”, som blir upptagna i det nya förbundet, skall ha del med Jesus Kristus i det himmelska rike som skulle regera över mer än kung Davids jordiska landområde. Dessa skall också tjäna som underpräster åt Herren Jesus Kristus, som skulle göras till en ”präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt”. — Psalm 110:4.

EN HEMLIGHET I FÖRBINDELSE MED ABRAHAMS ”SÄD” UPPENBARAD

12. Vilken helig hemlighet beträffande Abrahams ”säd” uppenbarades på pingstdagen år 33 v.t., och vilket slags ”säd” skulle detta vara?

¹² När Gud år 1943 f.v.t. gav patriarken Abraham sitt förbundslöfte, kom följande heliga hemlighet till: Av vilka skall Abrahams utlovade ”säd” bestå, den säd genom vilken alla släkter på jorden skulle bli välsignade? (1 Moseboken 12:1—3) På pingstdagen år 33 v.t. uppenbarades denna heliga hemlighet. ”Säden” skulle naturligtvis bestå av fler än bara Messias Jesus, eftersom Gud hade lovat Abraham att hans säd skulle vara som stjärnorna på himmelen och som sandkornen på havets strand. Det köttsliga, omskurna Israel kom att passa in på den beskrivningen, men Abrahams sanna säd skulle inte bestå av det naturliga Israel efter köttet, utan av det andliga Israel, vars medlemmar är pånyttfödda av Guds ande till att bli andliga söner till Gud med ett himmelskt arv i sikte. Gud är den större Abraham, vilkens namn betyder ”fader till många”.

13. Vilka fick på pingstdagen möjlighet att tillhöra Abrahams andliga ”säd”? Hur länge var denna möjlighet endast dem förbehållen, och varför det?

¹³ Det köttsliga Israels folk fick emellertid första möjligheten att bli medlemmar av Abrahams andliga ”säd”. På pingstdagen år 33 v.t. var det köttsliga, omskurna judar, köttsliga avkomlingar av Abraham, som blev pånyttfödda av Guds heliga ande såsom hans söner och på så sätt upptogs i det nya förbundet. Därigenom blev Jehova Gud den större Abraham för denna andliga ”säd”. Trots att Israels nation hade varit delaktig i att avskära Messias i döden vid mitten av den sjuttionde årsveckan (från år 29 till år 36 v.t.), fortsatte Jehova Gud att visa dem ynnest under den senare halvan av denna sjuttionde årsvecka, och detta av hänsyn till sitt förbund med Abraham, vars köttsliga avkomlingar Israels barn var. (Daniel 9:24—27) Därför fortsatte möjligheten att bli Abrahams andliga ”säd” att först och främst erbjudas åt dem, fram till slutet av den sjuttionde veckan.

14. Hur framhöll Petrus i Jerusalems tempel denna omtänksamma föranstaltning för Abrahams köttsliga säd?

¹⁴ Några dagar efter pingsten framhöll aposteln Petrus denna Guds omtänksamma föranstaltning, när han talade till en skara judar i Jerusalems tempel: ”Och alla profeterna, ja, alltifrån Samuel och sedan alla de efterföljande, så många som har talat, har också tydligt kungjort dessa dagar. Ni är söner av profeterna och av det förbund som Gud ingick med edra förfäder, i det han sade till Abraham: ’Och i din säd skall alla jordens släkter bli välsignade.’ Till er var det som Gud först, sedan han hade uppväckt sin tjänare, sände honom åstad för att välsigna er genom att vända var och en bort från edra onda gärningar.” — Apostlagärningarna 3:24—26, NW.

15. Vilka fick alltså först del av Abrahams ”säds” välsignelse, och hur blev de välsignade frigjorda från slaveri?

¹⁵ Några år senare skrev en före detta farisé, som tidigare varit mycket nitisk för judarnas traditioner:

”Genom köp frigjorde Kristus [Maschiʹach] oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i stället för oss, ty det är skrivet: ’Förbannad är var och en som blir upphängd på en påle.’ Syftet var att Abrahams välsignelse skulle komma att förmedelst Jesus Kristus gälla för nationerna, för att vi skulle erhålla den utlovade anden genom vår tro.”

”Men när den fastställda tidsgränsen var uppnådd, sände Gud ut sin Son, som kom att födas av en kvinna och som kom att stå under lagen, på det att han genom köp måtte frigöra dem som är under lagen, för att vi för vår del måtte få adoptionen såsom söner. Eftersom ni nu är söner, har Gud sänt sin Sons ande in i våra hjärtan, och den ropar: ’Abba, Fader!’ Alltså är du nu inte längre slav, utan son; och om du är son, är du också arvinge genom Gud.” — Galaterna 3:13, 14; 4:4—7; NW.

16. Är medlemskap i Abrahams andliga ”säd” grundat på köttslig släktskap, eller vad är detta medlemskap grundat på?

¹⁶ Samme skribent, aposteln Paulus, förklarade att medlemskap i ”Abrahams säd” inte är grundat på köttslig släktskap med Abraham, utan på att man utövar sådan tro som Abraham hade. Paulus sade: ”Säkert vet ni att de som håller fast vid tron är de som är Abrahams söner. Nu kungjorde Skriften, som i förväg såg att Gud skulle förklara människor av nationerna rättfärdiga på grund av tro, på förhand de goda nyheterna för Abraham, nämligen: ’Genom dig skall alla nationer bli välsignade.’ Ni är nämligen alla Guds söner genom er tro på Kristus Jesus. Ty ni alla som har blivit döpta in i Kristus har iklätt er Kristus. Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna, ty ni är alla ett i förening med Kristus Jesus. Dessutom, om ni tillhör Kristus, är ni verkligen Abrahams säd, arvingar med avseende på ett löfte.” — Galaterna 3:7, 8, 26—29, NW; 1 Moseboken 12:3.

EN HEMLIGHET UPPENBARAS FLERA GENERATIONER SENARE

17. Hur många judar hade tro lik Abrahams och drog fördel av den sjuttionde årsveckan av gudomlig ynnest gentemot dem?

¹⁷ Inte alla Abrahams köttsliga avkomlingar hade den tro som han hade och som fick till följd att han blev kallad rättfärdig och Guds ”vän” redan innan han var omskuren i köttet. (1 Moseboken 15:6; Romarna 4:9—12; Jakob 2:21—23) Det var alltså inte många av de köttsliga judarna som drog fördel av den sjuttionde årsveckan, under vilken det abrahamitiska förbundet behölls ”i kraft” till gagn för Abrahams, Isaks och Jakobs köttsliga avkomlingar. (Daniel 9:27, NW) Det var bara en liten kvarleva som gjorde detta. Den siffra som senast angavs över antalet judar i Jerusalem, som tog emot Messias Jesus innan den sjuttionde årsveckan nådde sitt slut år 36 v.t., uppgick till omkring fem tusen. — Apostlagärningarna 4:4.

18. Hur många andliga israeliter var det Guds uppsåt att ha, och vilka frågor uppstod därför vid den sjuttionde veckans slut?

¹⁸ Gud hade förutbestämt ett långt större antal än detta för sitt ”rike av präster och en helig nation”, som skulle frambringas genom det nya förbundet. Han uppenbarade inte det exakta antalet enligt sitt uppsåt förrän efter det att Jerusalem blivit förstört år 70 v.t., nämligen inemot slutet av det första århundradet. Då uppenbarade han för den åldrige aposteln Johannes, som ännu levde kvar, att det var hans uppsåt att utvälja 144.000 andliga israeliter. (Uppenbarelseboken 7:4—8; 14:1—3) När den sjuttionde veckan löpte ut på hösten år 36 v.t., var det antal judar som hade tagit emot Jesus som Messias och hade blivit döpta med helig ande uppenbarligen mycket mindre än 144.000. Vad innebar detta? Hade Guds uppsåt gått om intet? Eller vilken häpnadsväckande åtgärd skulle han nu vidta för att hans ”eviga uppsåt” i Kristus inte skulle gå om intet?

19. Vad uppenbarade nu Gud beträffande kretsen av döpta troende under Messias Jesus såsom huvudet?

¹⁹ Fram till hösten år 36 v.t. bestod församlingen av döpta efterföljare till Messias Jesus uteslutande av köttsliga judar, omskurna samariter och andra som hade blivit omskurna proselyter till den judiska tron. (Apostlagärningarna 2:11; 8:1—9:30; 11:19) Återstoden av mänskligheten var icke troende, ”utan Kristus, avlägsnade från Israels stat och främlingar för löftesförbunden”, de hade ”inget hopp” och var ”utan Gud i världen”. (Efesierna 2:11, 12, NW) Nu blev något uppenbarat: Kretsen av troende under Messias Jesus såsom sitt huvud skulle inte längre uteslutande bestå av personer som tagits ut från judarnas släkte och de judiska proselyterna. Från och med nu skulle också oomskurna troende upptas i kretsen av messianer, personer som var lika oomskurna som Abraham var när Gud kallade honom och därefter instiftade förbundet med honom och ansåg honom berättigad till vänskap med Gud på grund av tro. Dessa godtagna icke-judar hade nämligen också tro.

20. a) Vad skulle nu inte längre stå såsom en barriär mellan judar och icke-judar? b) Mot vilka riktade nu Gud gynnsam uppmärksamhet?

²⁰ Vid mitten av den sjuttionde veckan år 33 v.t. hade Gud avskaffat det mosaiska lagförbundet och hade instiftat det bättre ”nya förbundet” med det andliga Israel. Det gamla lagförbundet skulle därför inte längre stå såsom en barriär mellan judar och hedningar. Jehova Gud färdades alltså fram på en banad väg, som anges i Efesierna 2:13—18, när han ägnade gynnsam uppmärksamhet åt de oomskurna hednanationerna för att ”från dem ta ut ett folk för sitt namn”. — Apostlagärningarna 15:14, NW; Amos 9:11, 12, Septuaginta.

21. Till vem sände Gud därefter sin ängel, och vad gjorde denne?

²¹ Till vem sände Gud sin ängel vid slutet av den sjuttionde årsveckan? Till en oomskuren hedning i residensstaden för den romerske landshövdingen över provinsen Judeen. Kornelius var denne hedning, en centurion vid den italiska krigsskaran, men ”en from man och en som fruktade Gud tillika med hela sitt husfolk, och han gav många barmhärtighetsgåvor åt folket och uppsände beständigt böner till Gud”. Kornelius blev uppmanad att skicka bud söderut till kuststaden Joppe och låta hämta Simon Petrus därifrån. Simon Petrus slog följe med de tre män som blivit sända för att hämta honom, eftersom han hade fått anvisning om att följa med dem och sluta upp med ”att kalla de ting för besudlade, som Gud har renat”.

22. Vad predikade Petrus om för dem som var församlade i denne hednings hem, och vad sade han om syndernas förlåtelse?

²² Simon Petrus kvävde alltså sina fördomar mot att gå in i en hednings hem och gick in i Kornelius’ hem i Caesarea. När Petrus blev uppmanad därtill, predikade han för denne hedning och för dem som han hade samlat i sitt hus för att höra aposteln. Petrus predikade för dem om Messias, som Gud hade sänt till Israel, och sade vidare: ”Han bjöd oss också att predika för folket och avge ett grundligt vittnesbörd om att han är den som är bestämd av Gud till att vara domare över de levande och de döda. Om honom bär alla profeterna vittnesbörd, att var och en som sätter tro till honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.” — Apostlagärningarna 10:1—43, NW; 11:4—14.

23. Vilket underverk föranledde Petrus att befalla att hans lyssnare skulle bli döpta, och i vems namn skulle detta ske?

²³ Dessa ord var nog för Kornelius och dem som lyssnade tillsammans med honom. Gud läste också deras hjärtan och handlade i överensstämmelse därmed. Vi läser:

”Medan Petrus ännu talade om dessa ting, föll den heliga anden på alla dem som hörde ordet. Och de trogna som hade kommit med Petrus [sex omskurna judiska troende], vilka var av de omskurna, häpnade, därför att den heliga andens fria gåva nu blev utgjuten också över människor av nationerna. Ty de hörde dem tala tungomål och förkunna Guds storhet. Då svarade Petrus: ’Kan någon förbjuda vatten, så att dessa inte skulle bli döpta, som har erhållit den heliga anden alldeles såsom vi har?’ Därmed befallde han att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Då begärde de att han skulle stanna kvar några dagar.” — Apostlagärningarna 10:44—48, NW; 11:1—17.

24. Hur reagerade de judar i Jerusalem som hörde Petrus’ förklaring?

²⁴ När Petrus längre fram kom tillbaka till Jerusalem, förklarade han för de omskurna judiska troende där varför han handlade som han gjorde: ”Om alltså Gud gav samma fria gåva åt dem som han också gav åt oss, som har trott på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?” Vi i denna tid bör efterlikna dem på den tiden som hörde Petrus’ förklaring: ”När de nu hörde dessa ting, föll de till föga, och de förhärligade Gud och sade: ’Så har då Gud förunnat sinnesändring för uppnående av liv också åt människor av nationerna.’” — Apostlagärningarna 11:17, 18, NW.

25. Vilken befallning av den uppståndne Jesus började de omskurna, judiska troende då att åtlyda?

²⁵ Därefter begränsade sig apostlarna och deras judiska medtroende inte enbart till judar och proselyter, utan gjorde vad den uppståndne Jesus hade uppmanat dem att göra: ”Gå därför och gör lärjungar” — av vilka? — ”av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” — Matteus 28:19, 20, NW.

26. I synnerhet vilken apostel skrev om Guds heliga hemlighet med avseende på troende hedningar?

²⁶ Innan Kornelius blev omvänd till att vara en Messias’ lärjunge, blev Saulus från Tarsus, som tidigare med gott samvete hade förföljt dem av hans eget judiska folk som trodde på Messias, själv omvänd. Han började omedelbart predika för andra omskurna judar och visade dem från de inspirerade hebreiska skrifterna att denne Jesus, Davids son, var den förutsagde Messias eller Kristus. I sinom tid fick han ställningen som apostel och blev kallad Paulus, och han fick det särskilda ämbetet som ”en apostel för nationerna”. I synnerhet han skrev om vilken förunderlig ”helig hemlighet” Gud uppenbarade år 36 v.t. genom att ge troende hedningar tillträde till Kristi lärjungars krets, såsom medlemmar av ”Abrahams säd”. — Romarna 11:13, NW.

27. Vilken storslagen ”helig hemlighet” kungjorde Paulus bland hednanationerna?

²⁷ Paulus skrev till exempel om vad som under lång tid hade varit en hemlighet i förbindelse med den messianska församlingen: ”Jag blev en tjänare åt denna församling i överensstämmelse med det förvaltarskap från Gud, som blev mig givet till ert bästa, att helt och fullt predika Guds ord, den heliga hemlighet som var fördold för de förgångna tingens ordningar och för de framlidna släktleden. Men nu har den gjorts uppenbar för hans heliga, för vilka Gud har behagat göra kunnigt vad denna heliga hemlighets härliga rikedom är bland nationerna. Det är Kristus i förening med er, hoppet om hans härlighet.” (Kolosserna 1:25—27, NW) Vilken storslagen ”helig hemlighet”, som skulle uppenbaras efter så lång tid, att troende från hednanationerna skulle ges det himmelska ”hoppet” att bli förhärligade tillsammans med Messias, Kristus! Det var i sanning en ära och ett privilegium att vara en tjänare åt en församling med ett sådant hopp!

28, 29. a) I förbindelse med vem utformade Gud sitt uppsåt, som rymde denna kärleksfulla omtänksamhet om hedniska troende? b) Vad skrev Paulus om Guds ”eviga uppsåt”, när han uttryckte sin tacksamhet för sin egen andel i förbindelse med detta?

²⁸ Tänk bara att all denna kärleksfulla omtänksamhet ryms inom det upphöjda uppsåt som Gud utformade i förbindelse med sin Messias för att göra hedniska troende till en del av Abrahams andliga ”säd” till välsignelse för hela mänskligheten! Hur beundransvärt är det inte att den kärleksfulle Guden har hållit fast vid detta frikostiga uttryck för sin vilja, därför att det ingår i hans ”eviga uppsåt”! Paulus uttrycker sin uppskattning av sin egen gudagivna andel i förbindelse med detta och säger:

²⁹ ”Åt mig, en man som är ringare än den ringaste av alla heliga, blev denna oförtjänta omtanke given, att jag skulle för nationerna kungöra de goda nyheterna om Kristi outgrundliga rikedom och skulle komma människor att inse, hur den heliga hemlighet förvaltas, som från det obestämda förgångna har varit fördold i Gud, vilken har skapat allt. Detta skedde för det syftet att Guds oändligt mångfaldiga vishet nu skulle genom församlingen kungöras för herradömena och myndigheterna i det himmelska, enligt det eviga uppsåt [grekiska: proʹthesis] som han utformade i förbindelse med den Smorde, vår Herre Jesus.” — Efesierna 3:8—11, NW.

30. a) Hur gick Gud enligt sitt ”eviga uppsåt” till väga för att göra sin ”oändligt mångfaldiga vishet” uppenbar? b) Varför är vi som lever i denna tid högt gynnade?

³⁰ Gud gick följaktligen så till väga med sin ”heliga hemlighet” att ”Guds oändligt mångfaldiga vishet” nu, vid denna tid, ”enligt det eviga uppsåt som han utformade i förbindelse med den Smorde”, skulle göras uppenbar för herradömena och myndigheterna i det himmelska genom att den kristna församlingen frambragtes som ett exempel på Guds mångfaldiga vishet. Är vi inte högt gynnade, som lever i denna tid av insikt om Guds ”heliga hemlighet” enligt hans ”eviga uppsåt”? Paulus säger:

”Under andra släktled blev denna hemlighet inte kungjord för människors söner, såsom den nu har blivit uppenbarad av anden för hans heliga apostlar och profeter, nämligen att människor av nationerna skulle vara medarvingar och höra med till kroppens lemmar och vara delaktiga med oss i löftet i förening med Kristus Jesus genom de goda nyheterna.” — Efesierna 3:5, 6, NW.

31, 32. a) Vilka i förkristna tider var intresserade av att förstå dessa ting? b) Vilka skall alltså Kristi ”kropp” bestå av?

³¹ Forntida förkristna profeter, ja, till och med änglar, var intresserade av hur Jehova Gud egentligen skulle förvalta denna ”heliga hemlighet”.

”Angående just denna frälsning har profeterna, vilka profeterade om den oförtjänta omtanke som var avsedd för er, ihärdigt forskat och noggrant rannsakat. De fortfor att efterforska vilken särskild tid eller vad för slags tid anden i dem angav beträffande Kristus, när den på förhand bar vittnesbörd om lidandena [som var bestämda, hölls i beredskap] för Kristus och om de härligheter som skulle följa på dessa. Det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva, utan er, som de tjänade med de ting som nu har blivit tillkännagivna för er, genom dem som har kungjort de goda nyheterna för er med från himmelen utsänd helig ande. I just dessa ting åstundar änglar att blicka in.” — 1 Petrus 1:10—12, NW; An American Translation.

³² Vid Guds fastställda tid blev det alltså uppenbarat att hela antalet medlemmar av Kristi ”kropp” skulle bestå av både hedningar och judar. Guds ”eviga uppsåt”, som först utformades i Edens lustgård, innefattade denna församling, som skulle ha Messias såsom huvud. I denna församling blev både judar och hedningar förenade.

Kapitel 14

Triumf för Guds ”eviga uppsåt”

1. Vilka andevarelser har motstått Guds ”eviga uppsåt”, och sedan när?

GUDS ”eviga uppsåt” har motståndare i himmelen och på jorden. De har kämpat och kämpar fortfarande för att förhindra detta ”eviga uppsåts” slutgiltiga triumf. När Gud i Edens lustgård tillkännagav sitt ”eviga uppsåt” för den store ormen och det syndiga människoparet Adam och Eva, sade Gud till ormen: ”Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” (1 Moseboken 3:15) Alltsedan dess har Satan, djävulen, och de olydiga änglar som blivit demoner samfällt kämpat emot Guds tillkännagivna uppsåt.

2. a) Med vilka medel gjordes djävulska försök att förinta detta nyskapade ”utvalda släkte”? b) Vad skrev Petrus för att varna för invasion av besmittande element?

² Sedan det andliga ”Guds Israel” på pingstdagen år 33 v.t. grundades på sina tolv apostoliska grundvalar, gjordes här på jorden djävulska försök att förinta detta nyskapade ”utvalda släkte”, detta ”konungsliga prästerskap”, denna ”heliga nation”. (1 Petrus 2:9, NW) Först användes våldsam förföljelse, men förgäves. (Apostlagärningarna 7:59—8:4; 9:1—5, 21; 11:19) Därefter gjordes försök att besmitta det andliga Israel i fråga om dess läror och levnadssätt, och detta vållade stor förödelse. Omkring år 64 v.t. skrev aposteln Petrus till människor som upprätthöll den kristna tron och förvarnade på detta sätt de kristna i det första århundradet för denna kommande invasion av andlig besmittelse. Han sade:

”Profetior har inte vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande. Men det kom också att finnas falska profeter bland folket, liksom det också kommer att finnas falska lärare bland er. Just dessa skall i all tysthet införa fördärvliga sekter och skall förneka till och med den ägare som köpte dem och därigenom dra snabb tillintetgörelse över sig själva. Vidare skall många efterfölja deras tygellösa handlingar; och på grund av dessa skall sanningens väg bli skymfad. Med vinningslystnad skall de också utnyttja er med hycklade ord. Men vad dem angår, rör sig domen från forna tider inte långsamt, och deras tillintetgörelse slumrar inte.” — 2 Petrus 1:21—2:3, NW; se även Judas v. 4.

3. a) Hur varnade Paulus för människor som skulle komma att besmitta församlingen? b) Vem är ”laglöshetens människa”, och när blev denna uppenbarad?

³ När aposteln Paulus befann sig på sin sista resa till Jerusalem, varnade han likaså de äldste i den kristna församlingen: ”Jag vet, att sedan jag har skilts från eder, svåra ulvar skola komma in bland eder och att de icke skola skona hjorden. Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är för att locka lärjungarna att följa sig.” (Apostlagärningarna 20:29, 30) I ett tidigare brev till församlingen i Tessalonika i Macedonien varnade han också för att det skulle utbryta ett religiöst uppror i församlingen och att ”laglöshetens människa”, ”tillintetgörelsens son”, skulle bli uppenbarad. Paulus framhöll varnande att ”denna laglöshets hemlighet redan är i verksamhet”. Denne ”laglöse” skulle vara en sammansatt person, kristenhetens prästklass. (2 Tessalonikerna 2:3—9, NW) Denna sammansatta ”laglöshetens människa” blev uppenbarad på 300-talet v.t., då den romerske kejsaren Konstantin den store underhandlade med korrumperade ”biskopar” och gjorde deras religion till romarrikets statsreligion. Konstantin upprättade en officiell prästklass. På så sätt kom kristenheten till.

4. Vilken meritlista har kristenhetens prästerskap skaffat sig under de århundraden som gått sedan kristenheten grundades, men vad påstår sig trots detta kristenheten vara?

⁴ Vilken meritlista har kristenheten skaffat sig under de gångna sexton hundra åren, fram till 1900-talet, där vi nu befinner oss? Jo, dess präster har blandat sig i politiken, infört fler och fler hedniska läror i sin religiösa tro, samlat rikedomar och makt åt sig själva, förtryckt sina religiösa hjordar, uppeggat till religionskrig, grymma korståg och förföljelse, upprättat hundratals förvirrande sekter, välsignat de så kallade ”kristna” nationernas härar, som fört krig mot varandra, fördärvat sina kyrkomedlemmars moral, dolt Guds ”eviga uppsåt” och i själva verket motarbetat det, precis som den store ormens jordiska, synliga ”säd”. Det har inte funnits någon verklig kristen enhet inom kristenheten. Dess religiösa klädnad har blivit oerhört befläckad av blodskuld. Guds heliga andes frukter har inte uppodlats inom kristenheten, i synnerhet inte broderlig kärlek! I stället har ”köttets gärningar” överflödat där. (Johannes 13:34, 35; Galaterna 5:19—24) Men kristenheten har, trots bibelns fördömande vittnesbörd emot den, gjort anspråk på att vara ”Guds Israel”.

5. Vad har Gud gjort i enlighet med sitt ”eviga uppsåt”, trots att han blivit framställd i oriktig dager av kristenheten?

⁵ Innebar allt detta, varigenom Gud och hans andliga Israel framställdes i oriktig dager, att han hindrades från att framgångsrikt fullborda sitt ”eviga uppsåt”? Inte för ett ögonblick! Han hade förutsett allt detta och hade förutsagt det i sitt skrivna ord, den Heliga skrift. Hans nya förbund med det andliga Israel fortsatte att äga gällande kraft, och utan tvivel fortsatte han att utvälja och förbereda andliga israeliter för att ha del med Messias Jesus i det utlovade himmelska riket.

6. Vilket tillstånd skulle de sista av de 144.000 på jorden föras in i?

⁶ Eftersom antalet andliga israeliter, som blir tecknade med insegel för att bli Messias’ medarvingar till det himmelska riket, är begränsat till 144.000, vilket framgår av Uppenbarelseboken 7:4—8; 14:1—3, måste den tid komma då de sista som behövs för att utfylla hela antalet av denna Rikets klass blir funna här på jorden. I stället för att vara religiöst splittrade likt kristenhetens religiösa sekter skulle de församlas till andlig enhet, oberoende av ras, hudfärg, nationalitet eller stamtillhörighet. Eftersom de inte är någon del av denna världen, skulle de skördas eller församlas ut ur denna värld. — Johannes 17:14—23.

7. Vid vad liknade Jesus detta församlande verk, och vart förlade han det?

⁷ När Herren Jesus för sina apostlar förklarade ”himmelrikets heliga hemligheter”, talade han om detta slutliga församlande av dessa ”rikets barn” såsom en ”skörd”. Han angav när denna andliga ”skörd” skulle äga rum, då han sade:

”Skörden är en avslutning på en tingens ordning, och skördemännen är änglar. Alldeles såsom ogräset samlas ihop och bränns upp i eld, så skall det därför vara vid avslutningen på tingens ordning. Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall samla ihop och föra ut ur hans rike allt som vållar anstöt och alla som övar laglöshet, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Det är där deras gråt och deras tandagnisslan skall vara. På den tiden skall de rättfärdiga lysa lika klart som solen i sin Faders rike. Må den som har oron höra.” — Matteus 13:11, 39—43, NW.

8. Var denna andliga ”skörd” det enda som skulle inträffa under ”avslutningen på tingens ordning”, och vilken fråga föranledde Jesus att ge detta svar?

⁸ Andra ting blev förutsagda att inträffa vid ”avslutningen på tingens ordning” förutom denna skörd av ”rikets barn”. (Matteus 24:31) Alla dessa andra ting, jämte den andliga skörden, skulle vara kännetecken till att utmärka den tid vi nu lever i, att den är den förutsagda ”avslutningen på tingens ordning”. Messias Jesus, den profet som var lik Mose, räknade upp dessa ting som svar på sina apostlars fråga omedelbart efter det att han hade förutsagt att Jerusalems tempel skulle läggas i ruiner. De frågade honom: ”När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro [grekiska: parousia] och på avslutningen på tingens ordning?” — Matteus 23:37—24:3, NW.

9. Vad förutsade Jesus för den dåvarande tiden, och när började och slutade ”ändens tid” för Jerusalem?

⁹ I skildringen i Matteus 24:4—22 (NW) läser vi om hur Jesus som svar på denna fråga på nytt förutsade Jerusalems förstöring och även att det skulle bli krig, hungersnöd och jordbävningar, att hans trogna lärjungar skulle bli föremål för förföljelse, att laglösheten skulle öka och kärleken kallna, att hans lärjungar skulle vara verksamma med att predika och att de skulle fly från Judeen och Jerusalem, sedan de sett hur den heliga platsen blivit vanhelgad av det ”vämjeliga ting som vållar förödelse”. Detta skulle inträffa inom ”detta släktled” (NW), som han och hans apostlar tillhörde. Detta innebar att Jerusalem och den tingens ordning som var grundad på denna stad såsom ett nationellt, religiöst centrum befann sig i en ”ändens tid”. Denna ”ändens tid” började år 29 v.t., det år då Johannes döparen började predika: ”Ändra ert sinne, ty himmelriket har kommit nära” (NW), och då han döpte Jesus. Denna tidsperiod utlöpte år 70 v.t. i och med att Jerusalem och dess tempel förstördes, varvid också det aronitiska prästerskapet upphörde att finnas till. Judarna och judendomen har aldrig varit desamma sedan dess.

TECKNET PÅ ”ÄNDENS TID”

10. Hur använde Jesus i sin profetia Jerusalem i det första århundradet, vilket betyder att hans profetia även gäller våra dagar?

¹⁰ Men Jesus talade också om många ting som skulle inträffa efter det att Jerusalem blivit förstört. Han tillade: ”Och Jerusalem skall bli förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider är fullbordade.” (Lukas 21:20—24, NW) Om man noggrant undersöker Jesu fullständiga profetia i Matteus, kapitlen 24, 25 tjugofyra och tjugofem, Markus, kapitel 13 tretton, och Lukas, kapitel 21 tjugoett, skall man finna att Jesus också använde Jerusalem i det första århundradet som en profetisk bild av dess nutida motsvarighet, kristenheten. Han använde också den dåvarande tingens ordning, som rådde bland de över hela världen kringspridda judarna, som en bild av den nuvarande världsomfattande tingens ordning, dominerad av kristenheten. Jesu profetia om ”avslutningen på tingens ordning” gäller alltså även våra dagar, då den skall få sin fullständiga uppfyllelse. Varför säger vi ”våra dagar”? Menar vi att vi i våra dagar lever i den förutsagda ”avslutningen på tingens ordning”? Ja!

11. I vilken tidsperiod befinner sig denna världen, och vilka liknande perioder i gångna tider utgör detta en motsvarighet till?

¹¹ Våra dagars värld lever i ”ändens tid” för den. Låt oss komma ihåg att när den ”forntida världen”, ”de ogudaktigas värld”, den ”värld, som då fanns”, på Noas tid, blev översvämmad av en världsomfattande vattenflod, började ”ändens tid” för den världen ett hundra tjugo år före den förödelsebringande vattenfloden år 2370 f.v.t. (2 Petrus 2:5; 3:6; 1 Moseboken 6:1—3; Matteus 24:37—39) Innan Jerusalem år 607 f.v.t. blev förstört av babylonierna talade Gud till den siste davidiske kungen på Jerusalems tron, Sidkia, och använde då uttrycket ”tiden för ändens förvillelse”. ”Ändens tid” för Jerusalem var då fyrtio år lång, och den började då Gud uppreste Jeremia till att vara hans profet i Josias trettonde regeringsår. (Hesekiel 21:25, NW; Jeremia 1:1, 2; Hesekiel 4:6, 7) Jerusalem i det första århundradet v.t. hade också sin ”ändens tid”, som omfattade fyrtioett år (29—70 v.t.). — Lukas 19:41—44; 1 Tessalonikerna 2:16.

12. Vilken profet använde Jehova till att tala om ”ändens tid”, och vad för något, som inträffat sedan år 1914, visar att vi befinner oss i denna tidsperiod?

¹² Många år efter Jerusalems första förstöring, som åstadkoms av babylonierna, talade Guds ängel till profeten Daniel om ”ändens tid”, som skulle komma över den världsomfattande tingens ordning. (Daniel 11:35—12:4) Vi har befunnit oss i denna ”ändens tid” sedan år 1914. Vi säger inte detta endast därför att första världskriget bröt ut det året och införde en tidsålder av våld och hotande krig, som skulle kunna utplåna hela människosläktet. Det är också sant att Jesu profetia om ”tecknet” på avslutningen på tingens ordning alltsedan detta betydelsefulla år har fått en fullständig uppfyllelse. Och eftersom denna ”avslutningen på tingens ordning” skall nå sin höjdpunkt i vad Jesus kallade ’”en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller någonsin skall förekomma”, betyder detta att vi nu närmar oss det fullständiga slutet för denna tingens ordning och därmed också tillintetgörelsen av ”de ogudaktigas värld”. — Matteus 24:21.

13. a) Hur framgår det av Matteus 24:14 att Kristi ”närvaro” skulle vara i förbindelse med Guds rike? b) Vilket problem uppstår till följd av att Kristus inte angav någon tidpunkt?

¹³ Men orsaken till att vi bör fästa oss vid året 1914 är dock att Herren Jesu ”närvaro” (parousia) i det messianska rikets makt började just det året. Att det verkligen var på detta sätt han skulle vara osynligen ”närvarande” framgår av något speciellt som han sade till svar på apostlarnas fråga om ”tecknet på din närvaro”. Det var detta, som finns upptecknat i Matteus 24:14 (NW): ”Och dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och därpå skall slutet komma.” Jesus angav ingen tidpunkt, när han svarade sina apostlar, men ”tecknets” framträdande alltsedan år 1914 och fram till denna tid beseglar detta år såsom den tid då Guds messianska rike föddes och blev underställt hans Son, Jesus Kristus, i himmelen. Det finns emellertid också ett annat sätt att komma fram till denna tidpunkt för att bekräfta att detta är just den förutbestämda tidpunkt då Riket skulle födas och Kristus skulle vara ”närvarande” i detta rike. Vilket är detta andra sätt att bekräfta årtalet 1914?

14. När började hedningarnas tider, som Jesus talade om, och även efter vilken händelse skulle dessa tider fortsätta?

¹⁴ I sin profetia som svar på frågan ”när skall detta ske?” förutsade han Jerusalems förestående förstöring och tillade: ”Och Jerusalem skall bli förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider är fullbordade.” (Lukas 21:20—24, NW) Dessa de icke-judiska, hedniska ”nationernas fastställda tider” började år 607 f.v.t., då babylonierna förstörde Jerusalem och störtade den regerande avkomlingen av kung David från tronen, arvingen till det gudomliga förbundet om ett evigt rike. Dessa hedningarnas tider, som de ofta kallas, fortsatte fram till Jesu tid och skulle fortsätta efter den andra förstöringen av den heliga staden. Det är ett faktum att en trogen kvarleva av judarna återvände från landsförvisningen i landet Babylon, sedan Jerusalem och Juda land legat öde i sjuttio år, och återuppbyggde Jerusalem och andra städer i detta sedan länge ödelagda land. Men detta innebar inte att Jerusalem hade upphört att bli förtrampat av hednanationerna, först av babylonierna och därefter av mederna och perserna, som erövrade Babylon.

15. a) Varför fortsatte hedningarnas tider efter det att Jerusalem blev återuppbyggt år 537 f.v.t.? b) Varför fortsatte dessa tider även efter det att Jesus blivit rannsakad inför Pontius Pilatus?

¹⁵ Varför inte det? Därför att Davids kungliga släktlinjes tron och messianska rike inte återupprättades i Jerusalem, sedan Jerusalem blev återuppbyggt år 537 f.v.t. Jerusalem låg nu i en provins av det medo-persiska imperiet och var underställt medern Darius’ och persern Cyrus den stores herravälde. Det som Jerusalem hade stått för, sedan det blev intaget av kung David år 1070 f.v.t., blev fortfarande förtrampat, nämligen Jerusalems ställning som huvudstad i kung Davids söners och efterträdares messianska rike. Mackabéernas konungadöme med levitiska härskare (104—63 och 40—37 f.v.t.) ändrade inte detta förhållande. Därefter, när Jesus, ”Davids son”, kom och framställde sig själv såsom den som blivit smord med Guds ande, ville flertalet av de judiska religiösa ledarna och deras efterföljare inte ha honom till Messias och konung. De ropade till den romerske landshövdingen Pontius Pilatus: ”Vi hava ingen annan konung än kejsaren.” (Johannes 19:15) Hedningarnas tider fortsatte alltså, och rätten till messianskt konungadöme blev ytterligare förtrampad.

16, 17. a) När säger vi att hedningarnas tider blev fullbordade, med hänsyn till Jesu profetias uppfyllelse? b) För vilken forntida kung uppenbarade Gud tidsperiodens längd, och hur hade Gud använt denne kung?

¹⁶ Jesus sade emellertid: ”Till dess nationernas fastställda tider är fullbordade.” Hur länge efter det att Babylon omstörtade kung Davids tron i Jerusalem år 607 f.v.t. skulle dessa tider av hedniskt ingripande mot Guds messianska rike fortsätta?

¹⁷ Nu, när vi har sett vad som inträffat i uppfyllelse av Jesu profetia sedan första världskriget bröt ut, kan vi naturligtvis med tillförsikt svara: Till dess hedningarnas tider var fullbordade år 1914. Ja, men på kung Nebukadnessars tid, hans som förstörde Jerusalem år 607 f.v.t., uppenbarade Gud dessutom att han själv hade fastställt hur länge dessa hedningarnas tider, som då började, skulle fortsätta utan något ingripande från Guds messianska rike. Gud angav att detta skulle ske under sju symboliska ”tider”. Den dröm i vilken Gud uppenbarade denna tidsperiod för Nebukadnessar uttyddes av profeten Daniel. (Daniel 4:13, 20, 22, 29) Gud använde Nebukadnessar till att, likt en skogshuggare, hugga ner det jordiska uttrycket för Guds rike i Jerusalem år 607 f.v.t. Stubben efter detta symboliska ”träd” skulle bindas och inte tillåtas skjuta skott och ge upphov åt ett nytt träd förrän ”sju tider” hade gått till ända.

18. a) Av vilka utövades under hedningarnas tider det konungsliga herravälde som skulle ha utövats av Davids kungliga hus, och på vilket sätt utövades detta herravälde? b) Hur framställdes det i bild att det messianska herraväldet skulle återupprättas?

¹⁸ Under dessa ”sju tider” skulle de hedniska världshärskarna utöva det herravälde som i verkligheten tillhörde kung Davids kungliga släktlinje på grund av Guds förbund med honom om ett evigt rike. Men dessa hedniska härskare utövade detta herravälde på ett mycket oteokratiskt sätt, på ett antimessianskt sätt, såsom med ett oförnuft likt det som Nebukadnessar lade i dagen under sina sju år av vansinne. Men precis som Nebukadnessar med återvunnet förstånd fick tillbaka herraväldet sedan dessa sju år löpt ut, så skulle också Guds rikes messianska funktion återställas vid slutet av de ”sju tiderna” av hedniskt världsherravälde. Då skulle den kungliga stubbens band lösas, och ett nytt träd av herravälde skulle växa upp från dess rötter. — Daniel 3:31—4:34.

19. a) Hur lång skulle varje ”tid” vara med tanke på att hedningarnas tider var sju till antalet? b) Omkring vilken tid på året började dessa tider, och omkring vilken tid på året slutade de?

¹⁹ Om vi nu räknar tillbaka i tiden från år 1914 v.t. till år 607 f.v.t., finner vi att denna tidsperiod uppgår till 2.520 år. Om vi därefter tar antalet ”tider”, sju, och delar 2.520 år med detta antal, får vi 360 år. Detta är längden av en profetisk ”tid” i den Heliga skrift. (Uppenbarelseboken 12:6, 14; jämför Uppenbarelseboken 11:2, 3.) De sju bokstavliga år under vilka Nebukadnessar var vansinnig utgjorde en bild av dessa ”sju tider” om 2.520 år, i det att ett år representerades av varje dag i en profetisk ”tid” om 360 dagar. (Hesekiel 4:6; 4 Moseboken 14:34) De symboliska ”sju tiderna” började då Babylons härar lämnade Jerusalem och Juda land som en ödemark utan någon ståthållare i landet till att ersätta den mördade ståthållaren Gedalja, omkring mitten av månmånaden Tischri. De skulle därför löpa ut omkring den tiden på året 1914 v.t. eller omkring 4/5 oktober 1914.

20. Vad skulle det innebära, när motsatsen till vad som ägde rum år 607 f.v.t. inträffade år 1914 v.t.?

²⁰ Vid denna senare tidpunkt skulle motsatsen inträffa till vad som ägde rum i månaden Tischri år 607 f.v.t., då hedningarnas tider började. Juda land lämnades som en ödemark utan något tempel i Jerusalem och utan ”Jehovas tron” där med en smord avkomling av kung David insatt på denna tron. (1 Krönikeboken 29:23, NW) Detta betydde att hednanationernas förtrampande av det messianska konungadömet skulle upphöra tidigt på hösten år 1914, och det messianska riket skulle då födas, inte i det jordiska Jerusalem, utan uppe i himmelen, där kung Davids Son och Herre nu satt på Jehova Guds högra sida. (Psalm 110:1, 2) Det var då den smorde kom, han ”som har den lagliga rätten”, och Jehova Gud gav det åt honom. — Hesekiel 21:25—27, NW; Daniel 7:13, 14.

21. Hur blev Guds messianska rikes födelse i himmelen framställd i bild, och vad följde omedelbart därefter?

²¹ Första världskriget hade redan pågått i mer än två månader, när denna förunderliga händelse ägde rum i de osynliga himlarna. I Uppenbarelseboken 12:1—5 framställs detta nyfödda messianska rike i bild såsom ett gossebarn, som Guds himmelska ”kvinna” födde och som blev uppryckt till Guds tron för att dela herraväldet med honom. Detta majestätiska drag i Guds ”eviga uppsåt” triumferade alltså, trots att det var föremål för övermänskligt motstånd. Vi läser om detta:

”Och krig bröt ut i himmelen: Mikael och hans änglar kämpade mot draken; och draken och dess änglar kämpade, men den hade ingen framgång, inte heller fanns längre en plats för dem i himmelen. Ned blev alltså den store draken slungad, den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan, vilken vilseleder hela den bebodda jorden; han slungades ned till jorden, och hans änglar slungades ned med honom. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga:

’Nu har förverkligats vår Guds frälsning och makt och rike och hans Smordes myndighet, eftersom våra bröders anklagare har blivit nedslungad, vilken anklagar dem dag och natt inför vår Gud! Och de besegrade honom på grund av Lammets blod och på grund av det ord som de har framburit såsom vittnesbörd; och de älskade inte sina själar ens när de stod ansikte mot ansikte med döden. Gläd er fördenskull, ni himlar och ni som bor i dem! Ve över jorden och över havet, ty djävulen har kommit ned till er i stor förbittring och vet att han har en kort tidsperiod.’

När nu draken såg att den var nedslungad till jorden, förföljde den kvinnan som hade fött gossebarnet. ... Och draken fylldes av vrede mot kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de återstående av hennes säd, som håller Guds bud och har arbetet att bära vittnesbörd om Jesus.” — Uppenbarelseboken 12:7—17, NW.

22. a) Vem måste Mikael vara, med tanke på att han slungar Satan och hans demoner ner från himmelen? b) Hur förutsade Jesus de förföljelser som skulle komma över ”de återstående av hennes [kvinnans] säd”?

²² Ja, överängeln Mikael framträder på nytt i himmelen, och i egenskap av Guds kvinnas ”säd”, som är bestämd att krossa ormens huvud, vinner han striden och slungar den ursprunglige ormen och hans demonänglar ner till jorden. I sin vrede förföljer den store ormen ”kvinnan” genom att förfölja ”de återstående av hennes säd”, som befunnit sig på jorden under första världskriget och därefter. I sin profetia förutsade Jesus att hans smorda efterföljare skulle bli föremål för sådan förföljelse under ”avslutningen på tingens ordning”. Han sade till sina lärjungar:

”Då skall människor överlämna er åt vedermöda och skall döda er, och ni skall bli föremål för hat från alla nationerna för mitt namns skull. ... Men det är den som har uthärdat intill slutet som skall bli frälst.” — Matteus 24:9—13, NW.

23. a) Genom att lyda vilket bud, som Jesus förmedlade, har den smorda kvarlevan identifierat sig? b) Redan när offentliggjorde kvarlevan det år då hedningarnas tider skulle utlöpa?

²³ Vi har alltså bevis både från bibeln och från världshistorien för att ”ändens tid” började tidigt på hösten år 1914. I full överensstämmelse med detta fortsätter förföljelsen av den smorda kvarlevan, som ”håller Guds bud och har arbetet att bära vittnesbörd om Jesus”. Det är denna kvarleva som håller Guds bud, vilket angavs i Jesu profetia: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna.” (Matteus 24:14, NW) Denna kvarleva av smorda har identifierat sig själv på historiens blad sedan år 1914. Före detta år hade medlemmar av denna smorda kvarleva allvarligt studerat Guds ord utan hjälp från kristenheten. De satte den Heliga skrift framför människors religiösa traditioner. Redan år 1876 offentliggjorde de att hedningarnas tider, som omfattade 2.520 år, skulle utlöpa år 1914. Händelser som har inträffat alltsedan det året bevisar att de inte hade fel i detta.

24. a) Varför blev kvarlevans medlemmar under första världskriget föremål för internationellt hat? b) Vilket verk grep de sig an med under efterkrigstiden, och vilket namn strävade de efter att bekantgöra?

²⁴ Under första världskriget blev de föremål för hat från alla nationerna och fick utstå svår förföljelse, därför att de understödde Guds messianska rike och försökte bevara sig fria från blodskuld, vilket kristenheten gjorde sig skyldig till. År 1919, det första efterkrigsåret, insåg de sin kristna förpliktelse att såsom aldrig tidigare kungöra Guds messianska rike, som hade blivit upprättat i himmelen vid slutet av hedningarnas tider år 1914. (Matteus 24:14) År 1925 öppnades deras andliga förstånds ögon, så att de insåg att Guds tid hade kommit för att göra sig ett namn. (2 Samuelsboken 7:23; Jeremia 32:20; Jesaja 63:14; se The Watch Tower, 1 augusti 1925, sidan 226, spalt 2, stycket 4; även Vakt-Tornet, 15 november 1925, sidan 343, paragraferna 41—43.) Nu grep de sig alltså verket an att över hela världen bekantgöra bibelns namn på den ende levande och sanne Guden och även hans ”eviga uppsåt som han utformade i förbindelse med den Smorde, vår Herre Jesus”. — Efesierna 3:11, NW.

25. Vad behövde den smorda kvarlevan skilja sig ifrån, och vad omfattade dess medlemmar därför år 1931?

²⁵ Utan att vara förmätna, men med fullt berättigande för den åtgärd som nu vidtogs, omfattade de år 1931 ett namn som skulle särskilja dem från det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, ur vilket de hade dragit ut i lydnad för Guds befallning i Uppenbarelseboken 18:4. Ja, ett namn som också skulle skilja dem från kristenheten med dess hundratals oeniga sekter och dess världslighet och oerhörda blodskuld. Ja, i sanning ett namn som var grundat på Skriften (Jesaja 43:10, 12) och som klart och tydligt skulle hålla fram för dem vad deras kristna arbete bestod i. Det var det namn som sedan dess har blivit känt över hela världen, ett namn som har blivit både respekterat och hatat, nämligen Jehovas vittnen. De lever verkligen upp till detta namn!

EN ”STOR SKARA” SKALL ÖVERLEVA HARMAGEDDON

26. Hur länge har Gud hållit på att ta ut ett ”folk för sitt namn”, och saknar han ett sådant folk i våra dagar?

²⁶ Var allt detta endast ett kortlivat uppblossande av religiös glöd? Var det bara en ovidkommande bisak? Eller var det i överensstämmelse med Guds framåtskridande uppsåt? Betrakta utgången av det hela! Det fanns ett uppsåt bakom det som började där i Jerusalem på den historiska pingstdagen år 33 v.t., då Gud utgöt sin heliga ande och den av anden uppfyllde aposteln Petrus reste sig och citerade profetian i Joel 2:28—32 och sade till tusentals judar: ”Och var och en som åkallar Jehovas namn skall bli frälst.” Gud började där ta ut ett ”folk för sitt namn”, ett andligt Israel. (Apostlagärningarna 2:1—21; 15:14; NW) Ett ytterligare steg i denna riktning togs vid slutet av den sjuttionde årsveckan år 36 v.t., då Gud sände aposteln Petrus till att predika för oomskurna hedningar och utgöt sin heliga ande över dessa troende icke-judar. Gud utvidgade alltså detta ”folk för sitt namn” genom att döpa och smörja hedningar med helig ande och foga dem till sitt andliga Israel. (Apostlagärningarna 10:1—11:18; 15:7—11) Detta inträffade i det första århundradet. Och hur förhåller det sig i våra dagar, nu på 1900-talet? Historiens obestridliga vittnesbörd bevisar att Gud har lyckats i sitt uppsåt att fortfarande ha ett ”folk för sitt namn”!

27. Vilka bevis har vi alltså i våra dagar för att Gud har hållit fast vid sitt uppsåt i detta avseende, och vilka får nu del av välsignelserna till följd av detta?

²⁷ Att den slutliga kvarlevan av Abrahams andliga ”säd” befinner sig på jorden i våra dagar vittnar om att Gud håller på att fullborda hela antalet av 144.000 andliga israeliter under deras huvud, Jesus Kristus, och detta trots allt motstånd från djävlar och människor! Hans ”eviga uppsåt som han utformade i förbindelse med den Smorde” triumferar — nu! Han är fortfarande lika orubbligt besluten att genomföra sitt uppsåt till dess segerrika, fullständiga förverkligande i en nära framtid. Hur mycket gott kommer inte detta att innebära för människan! En ”stor skara” människor som inser detta tillväxer nu över hela världen. De får redan del av välsignelser genom Guds kvarleva av Abrahams andliga ”säd”.

28. Vem är i första hand Abrahams ”säd”, men vad visar huruvida välsignelsen är begränsad till enbart dem som är medlemmar av denna ”säd”?

²⁸ Den forntida patriarken Abraham var en bild av Jehova Gud. Jehova själv är den större Abraham. Hans ”säd” är först och främst hans en gång för alla offrade Son, vår Herre Jesus Kristus. Genom denne främste medlem av denna ”säd” har även det andliga Israels alla medlemmar blivit välsignade. Men sträcker sig välsignelsen inte längre än till dem? Jo! Guds svurna löfte till den forntida Abraham var: ”Förmedelst din säd skall alla jordens nationer sannerligen välsigna sig.” (1 Moseboken 22:18, NW; Apostlagärningarna 3:22—26) Denna ”säd” innefattar fler än Jesus Kristus, vilket framgår av att Abrahams säd skulle vara som stjärnorna och som sandkornen på havets strand — oräknelig. ”Säden” innefattar följaktligen hela det andliga Israel. Förmedelst hela denna ”säd” skall andra skaffa sig välsignelse, ja, ”alla jordens nationer” utanför ”säden”, utanför det andliga Israel. Hela mänskligheten skall alltså bli välsignad genom den större Abrahams, Jehova Guds, ”säd”, hans som är denna andliga ”säds” himmelske Fader. För detta syfte kommer det att bli en uppståndelse för de döda under ”sädens” messianska rike. — Apostlagärningarna 24:15.

29, 30. a) Av vilka i förkristen tid blev de förebildade som nu får del av välsignelser genom kvarlevan av ”säden”? b) Hur talade Jesus om dem som skulle överleva den kommande ”stora vedermödan”?

²⁹ Och vilka i alla nationer i våra dagar är de som får del av välsignelser genom eller i förbindelse med ”kvarlevan” av den abrahamitiska ”säden”? Enligt Guds kärleksfulla uppsåt blev dessa förebildade i gången tid. Av vilka?

³⁰ När de befriade israeliterna år 1513 f.v.t. lämnade Egypten efter den första påsknatten och därefter gick igenom Röda havet och satte sig i säkerhet på Sinaihalvöns stränder, var det ”en hop folk av allahanda slag”, icke-israeliter, som gick med dem. (2 Moseboken 12:38; 4 Moseboken 11:4) När de babyloniska härarna år 607 f.v.t. förstörde Jerusalem för första gången, överlevde den etiopiske eunucken Ebed-Melek och de icke-israelitiska rekabiterna denna förstöring av den heliga staden och dess tempel. (Jeremia 35:1—19; 38:7—12; 39:16—18) Och när Jesus den 11 Nisan år 33 v.t. förutsade den förstöring som skulle drabba Jerusalem år 70 v.t. och som var en profetisk förebild till kristenhetens tillintetgörelse i vår generations livstid, sade han:

”Då skall det bliva ’en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller någonsin skall förekomma. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad.” — Matteus 24:21, 22; Markus 13:19, 20.

31. Vilken syn fick aposteln Johannes av den ”stora skara” som överlever ”vedermödan” tillsammans med den andliga kvarlevan?

³¹ Förutom kvarlevan av det andliga Israel, ”de utvalda”, skall det finnas andra som överlever denna annalkande ”stora vedermöda”. Omkring år 96 v.t. fick den åldrige aposteln Johannes en syn av dessa som blir bevarade genom den ”stora vedermödan” i sällskap med ”kvarlevan” av det andliga Israel. Omedelbart efter det att Johannes beskrivit en syn av det andliga tecknandet av det andliga Israels 144.000 trogna medlemmar med insegel, säger han vidare:

”Efter dessa ting såg jag, och se, en stor skara, som ingen människa var i stånd till att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i vita, fotsida kläder; och de hade palmkvistar i händerna. Och de håller i med att ropa med hög röst och säga: ’Frälsning har vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’

Och som gensvar härtill sade en av de äldste till mig: ’Dessa som är klädda i de vita, fotsida kläderna, vilka är de, och varifrån har de kommit?’ Därför sade jag genast till honom: ’Min Herre, du är den som vet det.’ Och han sade till mig: ’Dessa är de som kommer ut ur den stora vedermödan, och de har tvättat sina fotsida kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Det är därför som de står inför Guds tron, och de ägnar helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel; och den som sitter på tronen skall spänna ut sitt tält över dem. De skall inte mer hungra och inte mer törsta, och varken solen eller någon förbrännande hetta skall träffa dem, ty Lammet, som är mitt på tronen, skall vakta dem som en herde och skall leda dem till källor med livets vatten. Och Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon.” — Uppenbarelseboken 7:9, 10, 13—17, NW.

32. a) När kungjordes första gången en förklaring av denna syn som passar in på förhållandena i våra dagar? b) Varför bör man inte förvänta att de som tillhör denna ”stora skara” skall komma till himmelen och regera tillsammans med Guds lamm?

³² Förklaringen av innebörden i denna syn, som passar in på de nutida förhållandena, kungjordes första gången år 1935 med början vid Jehovas kristna vittnens sammankomst i Washington den 31 maj 1935. Den ”stora skara” som framträder i synen förväntar inte att få komma till himmelen och regera på det himmelska Sions berg tillsammans med de 144.000 andliga israeliterna. Vi läser till exempel i Uppenbarelseboken 14:1—3 att de enda som står tillsammans med Guds lamm på det himmelska Sions berg är de 144.000 andliga israeliterna. Den ”stora skaran” ses inte stå där, och detta med goda skäl. Det är endast om de 144.000 som det sägs: ”De hava blivit friköpta ifrån människorna till en förstling åt Gud och Lammet.” (Uppenbarelseboken 14:4, 5; Jakob 1:18) Beträffande de 144.000, som är ”friköpta ifrån människorna”, läser vi följande ord som riktas till Guds lamm:

”Du blev slaktad, och med ditt blod köpte du människor åt Gud av varje stam och tungomål och folk och nation, och du gjorde dem till att vara ett konungadöme och präster åt vår Gud, och de skall härska som konungar över jorden.” — Uppenbarelseboken 5:9, 10, NW.

33. I vilka förverkligas alltså uppsåtet med Guds nya förbund?

³³ Uppsåtet med Guds ”nya förbund” med det andliga Israel förverkligas alltså i dessa 144.000, eftersom det nya förbundet var avsett att frambringa ett ”rike av präster och en helig nation”, något som det gamla mosaiska lagförbundet inte frambringade. (2 Moseboken 19:5, 6, NW) Den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7:9—17 upptas inte i detta nya förbund, men i våra dagar ansluter den sig verkligen till ”kvarlevan” av andliga israeliter, som omfattas av det nya förbundet.

34. Var förväntar de som tillhör den ”stora skaran” att få del av evigt liv, och vad erkänner de om Gud och om hans lamm?

³⁴ Den ”stora skaran” förväntar alltså inte att komma till himmelen ens sedan den levat igenom den ”stora vedermödan”. De som tillhör den ”stora skaran” förväntar att Guds lamm skall vara deras herde, när de befinner sig här på jorden efter den ”stora vedermödan”, och leda dem till evigt liv på en paradisisk jord. De erkänner himmelens Gud, som sitter på tronen, såsom den universelle suveränen över hela skapelsen. De erkänner Messias Jesus såsom ”Guds lamm, som borttager världens synd”, och medger att de har Gud att tacka för sin frälsning genom hans en gång för alla ”slaktade” lamm, och genom tro och lydnad har de ”tvättat sina fotsida kläder och gjort dem vita i Lammets blod”.

35. a) Var i Guds ”tempel” tjänar de honom ständigt, och varför det? b) Hur ger de uttryck åt sin lojalitet gentemot Guds överstepräst, och hur framställde Jesus dem i en liknelse?

³⁵ De erkänner endast den suveräne Herren Jehova såsom sin Gud. Detta förklarar varför de ”ägnar helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel”, i de jordiska förgårdarna till hans andliga tempel, vars allraheligaste är beläget i de heliga himlarna. (Hebréerna 9:24) Den ”stora skaran” befinner sig alltså nu i kontakt med kvarlevan av de 144.000 andliga israeliterna, som är blivande konungar och präster, frambragta genom det nya förbundet. Som ett uttryck för sin lojalitet mot den konungslige översteprästen Jesus Kristus är de som tillhör den ”stora skaran” lojala mot hans andliga bröder som ännu befinner sig på jorden. De gör allt gott de kan mot Kristi andliga bröder och förenar sig också med dem i att predika ”dessa goda nyheter om riket” över hela världen. Dessa lojala utgör den klass av ”får” som Jesus beskrev i sin liknelse, när han sade:

”Därpå skall konungen säga till dem som står på hans högra sida: ’Kom, ni som har min Faders välsignelse, tag det rike i arv som är berett åt er från världens grundläggning. Ty jag blev hungrig, och ni gav mig något att äta; jag blev törstig, och ni gav mig något att dricka. Jag var en främling, och ni tog gästfritt emot mig, naken, och ni klädde mig. Jag blev sjuk, och ni såg till mig. Jag var i fängelse, och ni kom till mig.’ Då skall de rättfärdiga svara honom med orden: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat eller törstig och gav dig något att dricka? När såg vi dig såsom främling och tog gästfritt emot dig eller naken och klädde dig? När såg vi dig sjuk eller i fängelse och gick till dig?’ Och till svar skall konungen säga till dem: ’Jag säger er i sanning: I den utsträckning, vari ni har gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, har ni gjort det mot mig.’

Och dessa [getternas klass] skall gå bort till evigt avskärande, men de rättfärdiga till evigt liv.” — Matteus 25:34—40, 46, NW.

36. När skall de som tillhör getternas klass i liknelsen bli avskurna, och varför det?

³⁶ De som inte handlar likt ”fåren” mot den nu regerande konungens, Jesu Kristi, andliga bröder skall bli avskurna i den annalkande ”stora vedermödan”, därför att de inte är gynnsamt inställda till Guds himmelska kvinnas ”säd”, utan i stället är gynnsamt inställda till den ”ursprunglige ormens”, Satans, djävulens, ”säd”. (1 Moseboken 3:15; Uppenbarelseboken 12:9, 17, NW) De ger efter för det inflytande och den ledning som härrör från ”den ursprunglige ormen, ... vilken vilseleder hela den bebodda jorden”, och därför kommer de att befinna sig på samma sida som ormens ”säd”, när den ”stora vedermödan” inom kort bryter ut.

37. I vilken period befinner sig nu denna världsliga ordning alltsedan år 1914, och vad står alltså den nu levande generationen inför, enligt orden i Daniel 12:1?

³⁷ Sedan Guds messianska rikes födelse i himlarna år 1914 har denna världsliga tingens ordning befunnit sig i ”ändens tid”. Denna ”ändens tid” skall snart nå sin höjdpunkt i den ”stora vedermödan”, som Jesus Kristus förutsade. Profeten Daniel förutsade denna vedermöda utan motstycke långt innan Jehova Gud sände sin förstfödde himmelske Son till jorden, där han fick namnet Jesus. Av den orsaken formulerade Guds ängel profetian på följande sätt för Daniel:

”På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten, som står såsom försvarare för dina landsmän; och då kommer en tid av nöd, vars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blevo till, och ända till den tiden.” — Daniel 12:1; jämför Matteus 24:21.

Den nu levande generationen av mänskligheten står nu inför denna ”tid av nöd”.

38. a) Vilka religionsutövare skall överleva, när det stora Babylon blir tillintetgjort? b) Vilken stridsfråga är orsaken till att ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” måste utkämpas?

³⁸ Under denna ”tid av nöd”, denna ”stora vedermöda”, skall antireligiösa politiska krafter tillintetgöra det nutida stora Babylon, dvs. den falska religionens världsvälde, som började med det forntida Babylon. (1 Moseboken 10:8—12; Uppenbarelseboken 17:1—18:24) Under Guds beskydd kommer medlemmar av ”kvarlevan” av det andliga Israel och av den ”stora skaran” att överleva denna tillintetgörelse såsom utövare av den sanna religionen. (Jakob 1:27, NW) Omedelbart efter det att dessa antireligiösa styrkor misslyckats i sitt försök att utplåna denna rena och obesudlade ”form av tillbedjan”, den rena religionen, från jorden, kommer ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” att bryta ut på den plats som symboliskt kallas Harmageddon. (Uppenbarelseboken 16:14, 16) Varför det? Därför att den universella stridsfrågan om Jehovas suveränitet över hela skapelsen, som kvarlevan och den ”stora skaran” stöder, ännu inte har blivit avgjord. Detta avgörande av stridsfrågan ingår helt och fullt i Guds ”eviga uppsåt som han utformade i förbindelse med den Smorde, vår Herre Jesus”, vilken är den främste medlemmen av Guds utlovade ”säd”.

39, 40. a) Var skall den militära sammandrabbningen för att avgöra denna stridsfråga äga rum, och vilka ser vi församlas där? b) Vilka skall där bevisa sig överlägsna genom att segra?

³⁹ Den nationella suveränitet som de politiska regeringarna i våra dagar gör anspråk på står i strid med Skaparens universella suveränitet. Den militära sammandrabbningen för att avgöra denna förnämsta stridsfråga kommer allt närmare, nu när denna ”ändens tid” håller på att rinna ut. Kan vi i ljuset av Uppenbarelsebokens förhandssyner av kommande händelser se kungarna på jorden och de politiska härskarna och deras härar och understödjare församlas till Harmageddons slagfält för att utkämpa striden till ett avgörande slut? Ja.

⁴⁰ Men vi ser också med trons ögon den himmelske konungarnas konung, Jesus Kristus, och hans änglahärskaror skynda till samma slagfält, som om de red på vita stridshästar. Vi har fått Guds eget ord på det; striden vid Harmageddon skall kulminera med seger för Guds, den Allsmäktiges, styrkor och med tillintetgörelse för alla de av människor upprättade politiska systemen och deras ämbetsmän, härar och patriotiska understödjare. Jesus Kristus, som en gång var lik ett lamm, skall nu bevisa sig vara konungarnas konung, ty Jehova Gud skall vara på hans högra sida såsom en stridsman bredvid sin konung och präst, som är lik Melkisedek. — Uppenbarelseboken 17:12—14; 19:11—21; Psalm 110:4, 5.

41. a) Varför kommer den ”ursprunglige ormen” efter Harmageddon att vara ur stånd att ytterligare föra krig mot kvarlevan och den ”stora skaran”? b) På vad sätt är nu det avgörande ögonblicket inne för Guds kvinnas ”säd”?

⁴¹ Detta är den stora höjdpunkten på det ”ve över jorden och över havet” som den ”ursprunglige ormen” och hans demonänglar fört hela den vilseledda mänskligheten in i, sedan de blev utkastade från himmelen! (Uppenbarelseboken 12:7—12, NW) När den ”ursprunglige ormen” fått hela sin jordiska ”säd” tillintetgjord vid Harmageddon, kommer han inte längre att vara i stånd att föra krig mot de ”återstående av hennes [kvinnans] säd” och den ”stora skaran”, som tillsammans med dem tillber den suveräne Herren Jehova. (Uppenbarelseboken 12:13, 17, NW) Skall den ”ursprunglige ormen” och hans osynliga demoniska ”säd” lämnas fria i vår jords närhet, dit de blivit nedkastade från himmelen? Nej! Nu är nämligen det avgörande ögonblicket inne för Jesus Kristus, Guds kvinnas himmelska ”säd”, som en gång blev stungen i hälen av denne mordiske orm! Rollerna är ombytta, och nu måste Guds himmelska kvinnas ”säd” krossa ormens ”huvud”, varigenom han och hans demoniska ”säd” blir försatta i ett tillstånd som om de aldrig hade funnits till! Hur då?

42. a) Hur blir alltså ormen och hans ”säd” krossade? b) Vilken förändring äger alltså rum med avseende på det jordiska samhället och de himmelska makter som härskar?

⁴² Genom att ormen och hans demoner avlägsnas från jordens grannskap och slungas ner i ”avgrunden” och blir instängda där, bundna såsom med kedjor, under de följande tusen åren. Uppenbarelseboken 20:1—3 framställer detta i bild, inte såsom en del av striden vid Harmageddon, utan som ett uppföljande av denna strid. (1 Moseboken 3:15; Romarna 16:20; Lukas 10:18—20) På så sätt skall de uråldriga sataniska ”himlarna” över det mänskliga samhället på jorden för evigt utplånas, och Guds messianska ”nya himlar” skall breda ut sig med välsignelse över det nya mänskliga samhället på jorden. Å, detta är alltså det triumferande förverkligandet av aposteln Petrus’ ord, sedan han beskrivit tillintetgörelsen av den gamla symboliska himmelen och jorden. Han uppmuntrar alla Jehova Guds sanna tillbedjare genom att säga: ”Det finns nya himlar och en ny jord, som vi väntar enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” — 2 Petrus 3:7—13, NW; Uppenbarelseboken 20:11; 21:1; Jesaja 65:17.

Kapitel 15

Den sjunde ”skapelsedagen” helgas

1, 2. a) Kommer Guds ”eviga uppsåt” att ha gått i fullbordan helt och hållet i och med att den store ormen blir krossad? b) Vilka skulle enligt Guds uppsåt få gagn av att ormen blev krossad?

DEN länge väntade triumfen är nära för Guds ”eviga uppsåt som han utformade i förbindelse med den Smorde, vår Herre Jesus”, till mänsklighetens eviga bästa. Är inte detta något som är värt att leva för, någonting att uppleva och dra nytta av med outsäglig glädje? Den överlevande kvarlevan av det andliga Israel och den ”stora skaran” av deras medvittnen för Jehova skall få uppleva denna triumf och få gagn av den till evig tid. Men Guds ”eviga uppsåt” i förbindelse med hans himmelska kvinnas ”säd” kommer inte härmed helt och hållet att ha nått sin fullbordan. Det måste gå vidare mot ytterligare triumfer under de tusen år som anslagits för det styre som Messias Jesus och hans 144.000 medbröder av ”Abrahams säd” skall utöva. (Uppenbarelseboken 20:4—6; Galaterna 3:8, 16, 29) Varför det?

² Jo, det var Guds ”eviga uppsåt” att mänskligheten, som hade blivit född under synd och död, skulle få gagn av att den store ormens huvud blev krossat. Enligt Guds löfte till Abraham skulle alla släkter på jorden och alla nationer välsigna sig, skaffa sig evig välsignelse, förmedelst Abrahams andliga ”säd”. (1 Moseboken 12:3; 22:18) De tusen åren av Kristi regering skall medge tid för detta välsignelsebringande verk.

3. Vilket ursprungligt, gudomligt uppsåt kräver för sitt förverkligande en tusenårig regering över jorden, och vilka är de som skall regera?

³ Messias Jesus och hans förhärligade 144.000 medkonungar och underpräster kommer att tänka på Guds, Skaparens, ursprungliga uppsåt med att sätta människan på jorden i Edens lustgård. Det var hans uppsåt att låta hela jorden blomstra som en världsomfattande Edens lustgård. Det var Guds ursprungliga, oföränderliga uppsåt att hela denna paradisiska jord skulle bli uppfylld med fullkomliga, rättfärdiga män och kvinnor för att dessa skulle leva här för all framtid i ett fridfullt, kärleksfullt förhållande till den himmelske Fadern, såsom medlemmar av hans universella familj i himmel och på jord, medlemmar av hans universella organisation. Detta gudaktiga människosläkte skulle på ett tryggt, välgörande sätt råda över alla fiskarna i havet och himmelens flygande varelser och alla levande skapelser som rör sig på jorden, både husdjur och vilda djur. (1 Moseboken 1:26—31; Jesaja 45:18; Psalm 115:16; 104:5) För att detta Guds ursprungliga uppsåt skulle förverkligas måste Guds himmelska kvinnas ”säd” regera under de tusen åren. Arbetet att utföra detta anförtroddes åt Messias Jesus, som kallades ”Människosonen” när han vandrade på jorden. — Psalm 8:5—9; Hebréerna 2:5—9.

4. Varför kommer inte den överlevande ”stora skaran” att utgöra de enda mänskliga invånarna på jorden, sedan kvarlevan av det andliga Israel blivit förhärligad?

⁴ Detta betyder att sedan den överlevande kvarlevan av det andliga Israel fullbordat sitt lopp på jorden och blivit förhärligad med den regerande Messias Jesus och alla hans övriga medarvingar, kommer den ”stora skara” som också överlevt ”vedermödan” inte att lämnas ensam på den renade jorden. Den består av alltför få människor för att kunna ”uppfylla jorden”. Dessutom är dessa människor inte de enda som blivit återlösta genom Herren Jesu Kristi fullkomliga, mänskliga offer; han blev stungen ”i hälen” för att ”smaka döden för varje människa”; han ”gav sig själv till en motsvarande lösen för alla”. (Hebréerna 2:9; 1 Timoteus 2:5, 6; NW) De allra flesta av dessa återlösta är nu döda och befinner sig i mänsklighetens gemensamma grav. Hur skall de kunna få gagn av Messias’ lösen? Genom den utlovade uppståndelsen för de döda. (Job 14:13, 14; Jesaja 26:19; Matteus 22:31, 32; Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15; Uppenbarelseboken 20:12—14) Till den överlevande ”stora skaran” skall alltså dessa milliarder uppståndna sälla sig, eftersom de allesammans är avkomlingar av det ursprungliga människoparet, Adam och Eva. Vilken världsomfattande återförening av den mänskliga familjen!

5. a) Vilket annat Guds uppsåt skulle Kristus och hans 144.000 förverkliga? b) Hur började Gud vila på sin sjunde ”skapelsedag”?

⁵ Det är nu ett särskilt uppsåt som den regerande Jesus Kristus och hans 144.000 medarvingar måste förverkliga. Vad är detta uppsåt? Att göra Guds sjunde ”skapelsedag” till en välsignad dag, en helig dag. Sedan Gud skapat Adam och Eva och tilldelat dem deras uppgift, kungjort för dem deras uppsåt i livet i detta paradis, slutade Guds sjätte ”skapelsedag”, och den sjunde ”skapelsedagen” började, vilket inträffade för omkring sex tusen år sedan. Gud utsåg denna ”skapelsedag” till en sabbatsdag åt sig själv. På den dagen skulle han avhålla sig från skapande verksamhet på jorden, vila från denna verksamhet, inte därför att han var trött på den, utan för att låta de första människorna och deras avkomlingar dyrka honom såsom deras ende levande och sanne Gud genom att tjäna honom, utföra den tjänst som han hade tilldelat dem. Han visste att hans tillkännagivna uppsåt för dem kunde förverkligas under den följande sjutusenåriga perioden, hans sabbatsdag.

”Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade gjort, när han skapade.” — 1 Moseboken 2:8.

6. a) Hur har Guds sjunde ”skapelsedag”, som är hans sabbatsdag, blivit vanhelgad? b) Men hur skall Gud ändå göra den till en välsignad, helig ”dag”?

⁶ Mycket snart därefter började den av Guds andesöner som gjorde sig själv till Satan, djävulen, att vanhelga denna Jehova Guds heliga sjunde ”skapelsedag”. I sex tusen år har han och hans ”säd” tillåtits fortsätta med sina ansträngningar att få denna sjunde ”skapelsedag” att se ut som en förbannad, ohelig ”dag”, som stör Guds ”vila”, för att försöka få honom att bryta den sabbatsdag som han själv har utsett. Men förgäves! Under de tusen år då den store ormen och hans demoniska ”säd” befinner sig i avgrunden skall Jehova Gud omintetgöra allt det onda som dessa vanhelgare av Jehovas sabbat har gjort på jorden. Förmedelst sin Sons, Jesu Kristi, tusenåriga regering skall Jehova Gud lyfta människosläktet, som härstammar från det ursprungliga människoparet, tillbaka upp till mänsklig fullkomlighet och syndfrihet. Endast de upproriska, olydiga av detta släkte skall bli tillintetgjorda, därför att de inte har någon respekt för Jehova Guds stora sabbatsdag. (Uppenbarelseboken 20:14, 15) Paradiset skall återupprättas och utbredas över hela jorden. Hela jorden skall vara uppfylld av människor, som härstammar från det första människoparet, och hela jorden skall då vara människorna underlagd. — 1 Moseboken 1:28.

7. Vilken bön, som Jesus lärde ut, skall därigenom uppfyllas, och hur skall Jesus därefter visa sitt erkännande av Jehovas universella suveränitet?

⁷ Genom att Guds ”eviga uppsåt som han utformade i förbindelse med den Smorde, vår Herre Jesus”, blir förverkligat skall Guds sjunde ”skapelsedag” sluta som en välsignad, helig, helgad dag. Jehovas välsignande och helgande av denna ”dag” för sex tusen år sedan skall inte ha blivit motverkat till evig smälek för honom. Den messianska bönen: ”Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden” skall på ett härligt sätt ha blivit uppfylld. (Matteus 6:10) När Jesus Kristus tjänat Jehovas ”eviga uppsåt”, så att detta uppsåt triumferat till ära för Gud, kommer den stund då han ”överlämnar riket åt Gud och Fadern”, varigenom han själv underordnar sig den universelle suveränen, Jehova, den Högste. (1 Korintierna 15:24—28) Lojalt hävdar och rättfärdigar han Jehovas universella suveränitet.

DE LYDIGA MÄNNISKORNA BLIR BERÄTTIGADE TILL EVIGT LIV

8. Vilken ställning skall då den återställda mänskligheten ha inför Gud, och vad skall han göra innan han förklarar någon berättigad till evigt liv?

⁸ Den återställda mänskligheten står nu på egna ben, så att säga, precis som det oskyldiga, fullkomliga människoparet Adam och Eva gjorde i Edens paradisiska lustgård, då Gud gav dem deras uppdrag av helig tjänst för honom. Vilka bland den återställda mänskligheten på den paradisiska jorden skall förbli lojala mot den kärleksfulle Skaparens, Jehovas, universella suveränitet och ställning som Gud, hans som är källan till allt liv? Vilka skall han själv förklara rättfärdiga eller berättigade till evigt liv på den paradisiska jorden? För att pröva hela den återställda mänskligheten i detta viktiga avseende tar Jehova emot riket, som Jesus Kristus överlämnar åt honom, och släpper den store ormen och hans demoner lösa ur deras avgrund. Han låter dessa upproriska andevarelser, som inte har bättrat sig, försöka fresta och vilseleda mänskligheten på nytt.

9. a) Hur går det för de återställda människor som låter sig bedras av ormen och hans demoner? b) Hur förverkligas det slutgiltiga skedet av Guds ”eviga uppsåt”?

⁹ Jehova förnekar inte att några av de återställda människorna kommer att låta sig vilseledas av Satan och hans demoner, precis som det fullkomliga människoparet Adam och Eva lät sig vilseledas i Edens lustgård. Han tillåter att en skara av icke fastställt antal låter sig vilseledas på detta sätt. När denna provsättning har tillåtits i full utsträckning och oföränderligt har delat upp mänskligheten med avseende på vilken ståndpunkt de enskilda individerna intar till den universella suveräniteten och ställningen som Gud, kommer tillintetgörelse från himmelen ner över de upproriska människorna. Slutligen står den store vanhelgaren av Jehovas sabbat, Satan, djävulen, och hans demoniska ”säd” i tur att bli tillintetgjorda. Detta kommer utan tvivel att verkställas av Guds himmelska kvinnas ”säd”, eftersom denna ”säd” fick i uppdrag att krossa ormens ”huvud”, enligt Guds ”eviga uppsåt” som tillkännagavs i Edens lustgård. (1 Moseboken 3:15) Satan, djävulen, och hans demoner skall inte få återvända till avgrunden, utan fullständig tillintetgörelse såsom genom eld blandad med svavel skall bli deras lott. Det kommer inte att bli något tillfälligt tillfrisknande från detta slutgiltiga skede av krossandet av den store ormens huvud. Han kommer inte att få några fler tillfällen att verka som frestare. — Uppenbarelseboken 20:7—10.

10. Hur skall de bli belönade som bevisar sig lojala mot Jehovas suveränitet och ställning som Gud?

¹⁰ Vilken storslagen triumf kommer inte detta att bli för Guds ”eviga uppsåt som han utformade i förbindelse med den Smorde, vår Herre Jesus”! Jehova kommer att förklara dem av de återställda människorna rättfärdiga som ådagalägger sin oföränderliga beslutsamhet att tjäna och lyda honom såsom den universelle suveränen och den ende levande och sanne Guden. Han kommer att förläna dessa rättfärdigförklarade gåvan och belöningen evigt liv i det ständigt blomstrande jordiska paradiset, Guds fotapall. (Jesaja 66:1) Han skall fylla deras eviga liv med ett ständigt tillfredsställande, ständigt stimulerande uppsåt, till hans ära genom hans Kristus, vår Herre Jesus. (Uppenbarelseboken 21:1—5) Halleluja! — Psalm 150:6.

11. Vilket förträffligt beslut kan vi nu fatta med avseende på detta Guds enastående uppsåt?

¹¹ Vilken enastående framtidsutsikt för oss människor! Denna framtid kommer att bli deras som nu bringar sina liv i samklang med Guds ”eviga uppsåt”. Vi kan inte fatta något bättre beslut än att göra Guds uppsåt till vårt uppsåt.