Kärleken är dyrbar — men den är värd sitt pris!

VÄRLDEN är full av människor som är ute efter att göra förmånliga inköp. Bland dessa finns det många som hoppas få något för ingenting. Men oftast blir de besvikna. Detta gäller inte bara materiella ting, utan också sådana abstrakta ting som kärlek och tillgivenhet.

Den grundläggande inställningen i de flesta moderna ”kärlekssånger” är att ”kärleken” är både njutbar och fri. Det som avses är naturligtvis romantisk kärlek eller sexuell njutning. Litet, om ens något, sägs om att kärleken kostar något eller om att man kan göra sig förtjänt av kärlek. Och så skyndar sig ungdomar att gifta sig. Eller också börjar de leva tillsammans utan äktenskapets gagn — ”fri kärlek”, som somliga kallar det. Men förr eller senare separerar en stor del av dem eller tar ut skilsmässa. Varför det? Därför att de inte var tillräckligt realistiska och mogna för att vara villiga att betala vad kärleken kostar.

Den kärlek som är varaktig — vare sig det gäller romantisk kärlek, kärlek till familj eller vänner eller kärlek grundad på pliktkänsla och kärlek till rättfärdighet — kostar alltid något, men den är värd sitt pris.

Olika slag av kärlek

För varje speciellt slag av kärlek hade grekerna ett särskilt ord. Intressant nog använde bibelskribenterna inte ordet eros, som har avseende på det romantiska slaget av kärlek grundad på sexuell dragningskraft. Men de använde storgé, när de talade om det slag av kärlek som råder mellan föräldrar och barn och syskon emellan. De använde också filía om en vänskaplig kärlek som råder mellan personer som har mycket gemensamt kulturellt och/eller idealistiskt. Men oftast använde de ett ord som sällan brukats av forntida grekiska skribenter; det är agápe, som avser på principer grundad kärlek, kärlek som kan vara ett exemplariskt uttryck för osjälviskhet.

Också beträffande det romantiska slaget av kärlek gäller att den är dyrbar, men är värd sitt pris — dvs. om den hålls inom de gränser som Skaparen dragit upp för den. Detta framgår av bibeln själv. Vi finner ett sådant exempel i en skildring i Första Moseboken, den första boken i bibeln. Den handlar om Jakobs kärlek till Rakel. Han tjänade i sju år för att få henne till hustru. Verkar detta vara ett mycket högt pris att betala? Men det heter i skildringen att ”det tycktes honom vara allenast några dagar; så kär hade han henne”. Han tyckte att det var värt sitt pris. Och hon och hennes söner Josef och Benjamin kom att stå hans hjärta mycket nära. — 1 Mos. 29:20; 37:3; 44:18—34.

Det slag av kärlek som råder mellan föräldrar och barn och syskon emellan kostar också något. Sådana förhållanden måste ges näring för att de skall blomstra. Man måste uppfylla sina förpliktelser. Men det är sannerligen mödan värt att göra det. Tänk bara vilken tillfredsställelse som kommer av att göra något för någon man älskar och hur mycket det betyder att ha någon som verkligen bryr sig om en. Ensamhet är många människors lott i världen därför att, som de ser det, ingen verkligen bryr sig om dem.

Det finns också ett pris som måste betalas för att man skall få åtnjuta vänners kärlek. Vänskap mellan mogna människor kräver hänsyn, omtänksamhet, gott uppförande, taktfullhet och verklig omsorg om den andres välbefinnande, för att bara nämna något. Om vänskapen falnar, beror det på att den ena parten har försökt ta för mycket utan att ge tillräckligt mycket. Ett fint bibliskt exempel på verklig vänskap är den vänskap som rådde mellan David och Jonatan. Jonatan älskade David ”som sitt eget liv”, och David sade att Jonatans kärlek var honom dyrbarare ”än kvinnokärlek”. Deras vänskap gav dem rik lön. Men det kostade dem något. Jonatan riskerade till exempel sitt liv för David. (1 Sam. 18:1; 20:30—34; 2 Sam. 1:26) Betyder dina vänner så mycket för dig?

Kärlek grundad på principer

Men framför allt gäller det om agápe, den på principer grundade kärleken, att den är dyrbar men väl värd sitt pris. Jehova Gud själv ger oss det största exemplet på detta. Om honom läser vi att ”så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv”. (Joh. 3:16) Kostade det Jehova något att se sin Son bli föremål för motstånd och förtal och dö en smärtsam död på tortyrpålen? Ja, det gjorde det. Jehova Gud är visserligen allsmäktig, men han har känslor. Han ”ömmade för” sitt utvalda folk Israel, när de led nöd. Hur mycket mer måste han inte ha lidit med sin enfödde Son! — Jes. 63:9, 1878; Matt. 27:1—50.

Men det var verkligen värt sitt pris. Som framgår av kapitlen 1 och 2 i Jobs bok hade djävulen kommit med smädelsen att han kunde vända alla Guds skapelser bort ifrån Gud. När Jesus kom till jorden, uppbjöd Satan därför all sin ondska för att vända Guds Son bort från hans ostraffliga handlingssätt. Men djävulen misslyckades. Jehova Gud bevisades vara sannfärdig och förtjänt av odelad hängivenhet, och Satan bevisades vara en lögnare. Och därför att Gud var villig att betala vad kärleken kostade honom, kommer hans ursprungliga uppsåt med jorden och människan att förverkligas: Jorden skall bli ett paradis uppfyllt av fullkomliga skapelser, allesammans förenade i tillbedjan av den sanne Guden.

Jesus Kristus betalade också kärlekens pris och fann den vara väl värd sitt pris. Jesus kom ner från en mycket upphöjd ställning i himmelen för att leva på jorden under ofullkomliga förhållanden och bland ett själviskt folk, och han gjorde allt detta av kärlek. Han fann sig i smädelser av alla slag från sina fiender och hade fördrag med sina egna lärjungars småaktiga själviskhet. Han inte endast sade att ingen har större kärlek än att han utger sitt liv för sina vänner, utan han utgav själv sitt liv till och med för sina fiender! — Joh. 15:13; Fil. 2:5—8.

Var det värt sitt pris? Absolut! Jesus gav sin Fader ett genljudande svar på djävulens smädelser. (Ords. 27:11) Han vann för egen del konungadömet över det messianska riket och en ”brud” bestående av 144.000 medarvingar, som skall ha del med honom i att föra mänskligheten till fullkomlighet och göra hela jorden till ett paradis. På grund av Jesu villighet att betala priset gav Jehova honom också ett namn som är över alla andra namn med undantag av Guds eget namn. — Fil. 2:9—11; Upp. 14:1—3.

Det kristna lärjungaskapets pris

Sanna kristna efterliknar Guds Son i den kärlek de lägger i dagen. Detta framgår av det pris som många är villiga att betala för att kunna överlämna sig åt Jehova Gud och bli döpta. Det var till exempel en kvinna i Argentina, vars make lämnade henne efter femton års äktenskap, därför att hon efter att ha studerat bibeln beslöt sig för att dyrka Jehova Gud och tjäna hans rikes intressen. Det var han som gav sig i väg, inte hon; men hon övergav inte sin tro för att förhindra det. Ett godkänt förhållande till Gud var värt vad det än kunde kosta. Hon blev döpt vid Jehovas vittnens sammankomst ”Guds seger” i januari 1974.

För andra har kärleken till Gud krävt att de har vidtagit en rening av sina liv. (1 Kor. 6:9—11) De har brutit sig loss från narkomani, bruk av tobak, hasardspel, alkoholism och oärliga affärsmetoder. Ett typiskt exempel på det sistnämnda är den bilmekaniker i New York som blev avskedad från det ena arbetet efter det andra därför att han inte längre ville vara delaktig i vissa bilverkstäders oärliga metoder. Kärleken till Gud och hans rättfärdiga normer kostade något, men han var fullt och fast övertygad om att den var värd sitt pris.

Att vara en lärjunge inbegriper att lära. Det kräver studium. Ett av de sätt på vilka de kristna uttrycker sin kärlek till Jehova Gud är att de anstränger sig för att lära känna hans personlighet, hans vilja och hans uppsåt. Det kostar något att bedriva personligt bibelstudium. Det kostar tid och ansträngning, och det innebär att man måste ta detta från andra aktiviteter som skulle kunna vara mera tilltalande för ens köttsliga böjelser. Men när vi betalar priset, blir vi då inte rikligen belönade genom att vi får större insikt, tro och hopp? Jo, och dessutom glädje. Sådant studium får oss nämligen att känna det på samma sätt som psalmisten: ”Jag fröjdar mig över ditt tal såsom den som vinner stort byte.” — Ps. 119:162.

Och samma sak gäller när vi kommer tillsammans med våra medkristna. Ibland kan det kräva en verklig ansträngning, därför att vi är trötta efter dagens arbete, eller vi kanske har huvudvärk eller en lätt förkylning, eller vädret kanske är bistert, eller det kanske finns andra ting som tycks kräva omedelbar uppmärksamhet. Men när man betalar priset, blir man rikligen belönad, och ju större ansträngning man gör för att komma tillsammans med sina medkristna, desto större välsignelse får man. — Rom. 1:11, 12.

Hur man visar kärlek genom kristet vittnande

Jehovas kristna vittnen tillämpar också denna princip genom att dela med sig åt andra av de goda nyheterna om Guds rike. Tid efter annan kan de använda en eller två eller till och med fler timmar till att gå från hus till hus och endast finna mycket få människor hemma och kanske ingen med hörande öron. Men även om de endast möter motstånd eller likgiltighet, känner de sig inte besvikna eller missräknade. Varför inte det? Därför att det inte har varit förgäves, eftersom de har utfört detta arbete i kärlek. — 1 Kor. 15:58.

En kristen vet aldrig hur mycket gott några ord kan ha gjort för att få någon av dem han besökt att tänka på Gud och hans rike. Och eftersom det är de kristnas förpliktelse att varna de ogudaktiga genom att predika på detta sätt, även om det inte ger några synliga resultat, så har den som handlar så befriat sig från blodskuld. Och i varje fall har hans tro och hopp blivit styrkta genom hans ansträngningar. Han växer sig andligen stark, när han uthärdar motstånd och fortsätter trots likgiltighet. Ja, man kan helt enkelt inte handla i överensstämmelse med sin övertygelse, sin tro och sitt hopp, utan att dessa stärks i avsevärd grad. — 2 Petr. 1:5—8.

Men detta är bara en underordnad del av belöningen för att man visat kärlek. Den främsta delen är den belöning som Jehova Gud ger alla som osjälviskt tjänar honom. Han är ju inte orättvis, så att han förgäter vad vi har verkat och vilken kärlek vi har bevisat mot hans namn. (Hebr. 6:10) Han lovar att ge evigt liv i sin rättfärdiga nya ordning åt dem som troget tjänar honom.

Att vara förlåtande

Att kärleken är dyrbar men är värd sitt pris framgår också av förhållandet mellan medlemmarna i en familj eller en församling. Det kostar något att följa den inspirerade uppmaningen: ”Bli i stället vänliga mot varandra, fulla av ömsint medlidande, i det att ni villigt förlåter varandra, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.” (Ef. 4:32, NW) Det kräver tålamod, det innebär en nervpåfrestning att ha fördrag med andra som kanske stryker oss mothårs, så att säga, att vara förlåtande mot dem som har försyndat sig mot oss; det kan betyda att man måste svälja sin stolthet och visa ödmjukhet. Det kan till och med inbegripa materiell förlust. — 1 Kor. 6:1—8.

Är det värt sitt pris? Ja, endräkt och frid i familjen eller i den kristna församlingen är värda vad de än må kosta i form av personliga uppoffringar. Att vi är förlåtande försäkrar oss också om Guds medlidande, som Jesus tydligt framhöll. (Matt. 6:14, 15) Det får oss att bli mera kärleksfulla och värda att älskas. Och det kan också leda till en vänskap som är byggd på tacksamhet. Det heter nämligen i bibeln: ”Den som skyler, vad som är brutet, han vill främja kärlek.” — Ords. 17:9.

Det var Jesus Kristus som sade: ”Det ligger mera lycka i att ge än i att ta emot.” (Apg. 20:35, NW) När någon ”ger”, visar han kärlek. Det är visserligen sant att det kostar något, men i varje sida av livet, i varje verksamhet och i varje förhållande människor emellan är det så att även om kärleken är dyrbar, så är den i sanning värd sitt pris!

Tryckning, en teknik med rötter i Fjärran Östern

LÅNGT innan man i Europa började trycka böcker med hjälp av lösa typer, vid mitten av 1400-talet v.t., hade man sysslat med tryckning i Fjärran Östern. Redan vid slutet av 700-talet hade man gjort hundratusentals tryck på papper med hjälp av träplattor.

Det var under detta århundrade som den japanska kejsarinnan Shotoku befallde att man skulle trycka en ”million” buddistiska pappersamuletter. Tryckningen var fullbordad redan omkring 770, men några av amuletterna finns kvar ännu i dag.

Det finns inga tryckalster bevarade i Kina från ett så tidigt datum. Men liknande tryckning utfördes där. Året 868 är den tidigaste säkra tidpunkten för tryckning i detta land. En fullständig bok som hittades i en igenmurad kammare i en grotta nära Tunhuang i Kina vittnar om detta och om boktryckarkonstens höga utveckling vid den tiden.

Mindre än två hundra år senare började man i Kina trycka med hjälp av lösa typer. De lösa typernas uppfinnare var Pi Shêng. Shên Kua, en av Pi Shêngs samtida, skriver:

”Under perioden Ch’ing-li [1041—1049 v.t.] tillverkade Pi Shêng, en man i bomullskläder [dvs. en man av folket], också lösa typer. ... Om man bara skulle trycka två eller tre exemplar, skulle denna metod varken vara bekväm eller snabb. Men för att trycka hundratals eller tusentals exemplar var den fantastiskt [ordagrant: ’gudomligt’] snabb.”

Ett annat land i Fjärran Östern där boktryckarkonsten gjorde stora framsteg var Korea. Mot slutet av 900-talet utvecklades träplattstryckningen där i landet. Under kung Hyon-jongs regering (1007—1031) trycktes den första upplagan av ”Tripitaka Koreana”, en buddistisk sutrasamling. Tredje upplagan av detta verk, som utgavs den 25 september 1251, trycktes med hjälp av 81.137 träplattor, som sammanlagt innehöll mer än 52.000.000 skrivtecken och tog omkring sexton år att färdigställa. Det beräknas att en nutida träsnidare skulle hinna med ungefär tio skrivtecken under en arbetsdag, så det var sannerligen ett ofantligt arbete.

Det finns historiska vittnesbörd som tyder på att man började använda lösa typer i Korea omkring sjutton år innan tredje upplagan av ”Tripitaka Koreana” utgavs. Längre fram, år 1390, befallde Koreas kung att man skulle inrätta ett stilgjuteri. Det var i detta kungliga stilgjuteri man göt de äldsta metalltyper som är kända i våra dagar, nämligen den så kallade kyemi-stilen. Detta var år 1403, flera årtionden innan Johann Gutenberg i Mainz i Tyskland anses ha uppfunnit lösa typer.

Även om tryckning med lösa typer tidigare togs i bruk i Österlandet än i Europa, blev denna teknik inte då permanent etablerad i Fjärran Östern, och man har heller inga vittnesbörd om att den haft något inflytande på boktryckarkonstens utveckling i Europa. Kinesiskans, japanskans och koreanskans icke-alfabetiska skrift utgjorde det främsta hindret för att tryckning med lösa typer skulle bli verkligt ekonomisk och praktisk. De europeiska språken med sin alfabetiska skrift var emellertid idealiska för tryckning med lösa typer. Införandet av tryckning med lösa typer i Europa fick alltså en mera djupgående inverkan på folkets intellektuella upplysning än vad denna tekniks tidigare införande fick i Fjärran Östern.