Bär Gud skulden för miljöförstöringen

EN SKOGSDUNGE med resliga sequoiaträd. En vresig regnskog. Ett oändligt, blått hav, som vräker sig mot en klippig kust. En öken om våren täckt av en matta med färger. En rad gnistrande bergstoppar, som reser sig över mörkgröna skogar och skimrande blåa sjöar. Scenerier som en gång i tiden fick människor att med stilla vördnad utropa: ”Tänk, vad Gud har gjort!”

Men i dag betraktar ett nytt släkte av människor smutsig, brun luft, floder fulla av industriavfall, döda sjöar och förgiftad jord, de stora städernas getton, som liknar soptippar, och säger: ”Se här, vad Gud har gjort!”

Gud bär skulden för miljöförstöringen, säger de. Anledningen till deras anklagelse är den uppgift bibeln lämnar i 1 Moseboken 1:28, som lyder: ”Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: ’Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.’”

Detta uttalande av Gud var början till miljöförstöringen, hävdar den brittiske historikern Arnold J. Toynbee i en artikel i Horizon, sommaren 1973, som senare publicerades i Det Bästa för februari 1974. Den bar rubriken ”Miljöförstöringen och Första Mosebok”. Men Toynbee är bara en av de senaste i en lång rad som framfört liknande anklagelser.

I tidskriften Science för 10 mars 1967 sade Lynn White j:r i artikeln ”The Historical Roots of Our Ecologic Crisis”: ”Genom att göra slut på hednisk animism gjorde kristendomen det möjligt att exploatera naturen i en anda av likgiltighet.” Han hävdade att ”kristendomen bär en mycket stor del av skulden” för den ”allt svårare ekologiska krisen”.

Whites artikel togs in i The Environmental Handbook, som utarbetades 1970 av Friends of the Earth. Samma år utgav Sierra Club sin handbok Ecotactics och sade följande på sidorna 82 och 83: ”Människans strävanden har hittills styrts av Första Mosebokens gud. Vi har mestadels varit stolta över vårt underkuvande av planeten. Nu finner vi att våra strävanden har varit vilseledda och destruktiva.”

Ian McHarg vid University of Pennsylvania sade i sin bok Design with Nature, som utgavs 1971: ”Om man söker bemyndigande för dem som skulle vilja öka radioaktiviteten, skapa kanaler och förvaringsrum med atombomber, använda gifter utan inskränkning eller ge sitt bifall åt skövlingsmentaliteten, så skulle man inte kunna finna någon bättre föreskrift än denna text (1 Moseboken 1:28). Här finner man ett bemyndigande och en föreskrift att erövra naturen — fienden, hotet mot Jehova.” Många andra, däribland en del präster, instämmer i ropet att Gud bär skulden för miljöförstöringen.

Den avgörande frågan är: När Gud befallde det första människoparet att lägga jorden under sig och ta den i besittning, befullmäktigade han därmed, som Toynbee säger, ”Adam och Eva att göra med den vad de behagade”? Var detta Jehovas uppsåt? Eller var det hans uppsåt att människan, som skapats till Guds avbild och likhet, skulle vårda sig om jorden, vara dess förvaltare till gagn inte bara för människan utan också för växter och djur? I stället för att slunga ut hänsynslösa anklagelser för att tilldra sig uppmärksamhet kommer den som är vis att först ta reda på fakta. Som bibeln förmanar: ”Om någon giver svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom såsom oförnuft och skam.” — Ords. 18:13.

Gudomlig hänsyn för växter och djur

När människan sattes i Edens lustgård fick hon inte tillstånd att göra som hon ville med den. Hon fick använda den med vissa inskränkningar. Som bibeln säger skulle hon ”odla den och sköta den”. Växterna var inte till bara för människans skull. De hade också getts till föda åt ”varje vilt djur på jorden och var och en av himmelens flygande varelser och allt som rör sig på jorden, vari det finns liv såsom en själ”. — 1 Mos. 2:15—17; 1:30; NW.

Den lag som Gud senare gav åt Israels nation visade hur människan skulle ”lägga” jorden ”under sig”. Hon skulle inte exploatera den ända till utsugning, utan i stället skulle vart sjunde år vara ”ett sabbatsvilans år för landet”. Inget av det som växte av sig självt det året skulle skördas. Det skulle lämnas åt fattiga människor såväl som åt ”din boskap och de vilda djuren i ditt land”. — 3 Mos. 25:3—7.

I våra dagar rapporteras mer än åtta hundra arter och underarter av olika livsformer som nästan utrotade. Var detta Guds uppsåt, när han befallde människan att utöva herraväldet? Andra gudagivna lagar, som gavs åt Israel, vittnar om Skaparens omtanke om djuren. Man skulle till exempel inte binda till munnen på oxen som tröskade säden, eftersom den hade rätt att äta av sädeskornen. En oxe och en åsna skulle inte gå i samma ok framför plogen — det skulle vara orättvist mot det mindre, svagare djuret. Man skulle avlasta en grannes lastdjur om det var utmattat, även om grannen var ens fiende och också om det var på sabbatsdagen. — 5 Mos. 25:4; 22:10; 2 Mos. 23:4, 5; Luk. 14:5.

Och när vi får veta att Gud klädde liljorna på marken med en skönhet och prakt som till och med överträffade kung Salomos, så låter väl inte det som ett gudomligt tillstånd, utfärdat för sådana som vill fördärva, eller hur? Förstöring av trädens löv och den ”brända jordens” taktik, som ingår i modern krigföring, äger inte Guds gillande. — Matt. 6:28, 29.

Fakta visar alltså att bibelkritikernas anklagelse, att Gud bär skulden för föroreningen av jorden, saknar grund. Hur är det då med den lösning på problemet som dessa samma kritiker erbjuder som botemedlet? Hur bra är den?

Polyteism och miljöförstöring

Dessa personer som anklagar Gud för miljöförstöringen är alla inne på samma linje, i det de säger att eftersom orsaken till den ekologiska krisen är av religiös art, måste också botemedlet vara det. De säger att judisk-kristen monoteism, dvs. tron på en enda Gud, måste ersättas av polyteism eller animism, tron på att många gudar bebor berg, floder, träd, fåglar och djur och att dessa många gudar måste tillbedjas.

Lynn White j:r säger att innan animisterna fällde ett träd, bröt malm ur ett berg eller dämde upp en bäck, blidkade de andarna som residerade där. McHarg berättar om indianjägaren som kom med en lång ursäkt till björnen, innan han dödade den, och förklarade att han behövde dess skinn och kött. Men trots animisternas vördnadsfulla inställning blev trädet nedhugget, malmen bruten, bäcken uppdämd och björnen dödad — om den nu stannade kvar tills talaren var färdig. — Jämför Romarna 1:20—23.

Nutida buddister, hinduer och shintoister tillber myriader av gudar och betygar sin vördnad för djur, växter, solen, åskan, vinden, klippor och så vidare. Har deras polyteistiska tillbedjan bidragit till att rena jorden? Begrunda ett exempel. I en artikel om hinduism i 1971 års upplaga av The Encyclopedia Britannica heter det: ”Alla floder och berg är mer eller mindre gudomliga, och den utomordentliga heligheten hos Ganges ... behöver inte särskilt framhållas.” Har denna ”utomordentliga helighet” hållit floden Ganges fri från förorening?

Nej. En indisk journalist sade följande till en besökare i den ”heliga staden” Benares, som ligger vid Ganges: ”Allt du behöver i Benares är en stark mage och ett öppet sinne.” I en artikel i New York Times framhölls det att somliga indier ”önskar att man längs Ganges’ stränder skulle ägna större uppmärksamhet åt enkla sanitära åtgärder än åt invecklad gudsdyrkan”. Det är verkligen en förorenad flod.

Inte heller har shintoismen eller andra animistiska religioner skyddat Japan från uppenbar miljöförstöring. I ett nyhetsmeddelande från United Press International år 1974 hette det: ”Den japanska regeringen är i dag inbegripen i vad som kan visa sig vara en strid på liv och död för att rena miljön.” Polyteistisk religion har inte förhindrat förorening. Den utgör förvisso inte lösningen på problemet.

Orsaken till miljöförstöringen och lösningen

Det finns huvudsakligen två orsaker till föroreningen av jorden: okunnighet och snikenhet från mänsklighetens sida.

Många människor har oavsiktligt förorenat jorden. Oceanerna har till exempel blivit veritabla avstjälpningsplatser, därför att människor i århundraden arbetade med den felaktiga inställningen att haven har en obegränsad kapacitet att ta emot avfall. Oceanexperten kapten Jacques-Yves Cousteau säger: ”Varje månad stjälper vi nu så många millioner ton giftigt avfall i det levande havet att oceanerna om tjugo år, kanske tidigare, kommer att ha fått sitt dödsbringande sår och börja dö.” Människans okunnighet börjar straffa sig.

Snikenhet har naturligtvis spelat en betydande roll när det gäller miljöförstöringen. Människor har ständigt fordrat att få saker och ting långt utöver vad behovet kräver, och teknologin har bemödat sig om att tillgodose dessa krav. Detta har hållit i gång fabriker som har släppt ut sitt avfall i vattendragen och spytt ut stoftbemängd rök i atmosfären. Fler bilar än någonsin översvämmar vägarna och förpestar den luft vi andas. Människors nuvarande levnadssätt har förvandlat många saker som tidigare betraktades som lyxartiklar till ”nödvändighetsartiklar”. Den förorening som de orsakar kommer därför sannolikt inte att upphöra, så länge det nuvarande systemet består.

Att citera 1 Moseboken 1:28 och ge Gud skulden för miljöförstöringen avslöjar okunnighet om Jehovas många förmaningar till människorna att vårda sig om jorden och dess växter och djur. Att ”lägga under sig” behöver inte betyda att förtrycka. Herravälde behöver inte vara nedbrytande. Ogräs är värdefullt på många områden, men inte i våra trädgårdar. Lejon och tigrar passar utmärkt i djunglerna, men inte på gatorna i våra städer. Kan vi inte få bukt med ogräs och odla sallad utan att utrota fåglar och bin? Kan vi inte kontrollera och använda djurbeståndet utan att slakta näst intill utrotning? Måste vi dyrka floderna för att få rent vatten, tillbedja vinden för att få ren luft eller böja oss för bergen för att få ofördärvad jord?

Begynnelsen till miljöförstöringen är inte Jehovas uppdrag åt människan att vårda sig om jorden. Jordens inbyggare blev snarare moraliskt förorenade, innan de förorenade den fysiska miljön. Det är ett moraliskt sammanbrott, ett förorenande av okunniga människor till följd av snikenhet. Det är en fråga om orsak och verkan. Orsaken är förorenade människor; verkan är en förorenad miljö. Lösningen är att undervisa, fostra och rena människor, vilket medför att miljön renas. Avlägsna orsaken, så försvinner också dess verkan.

Vad en människa sår, det får hon också skörda. Men det är populärt i våra dagar att förneka detta, att lägga skulden på någon annan och komma ifrån personligt ansvar. Brottslingar säger att de inte skall lastas — utan samhället. De som orsakar förorening säger att de inte skall lastas — utan Gud, och så fortsätter galenskapen.

Vidare har det i ett ateistiskt samhälle, genomsyrat av vetenskap, blivit populärt att skjuta skulden på Gud. Och om dessa gudlösa människor under tiden kan få det hela att låta lärt och få beskyllningarna att komma från framstående personer, så är det så mycket bättre. För några år sedan förkunnade framstående prästmän att Gud är död. Nu återuppväcker de honom i själva verket för att göra honom till syndabock genom att i sina åsikter insinuera att det är han som bär skulden för människans ekologiska problem. Håller det? Är det berättigat? Sannerligen inte!

Slummen och avstjälpningsplatserna, soptunnorna, de stinkande floderna, de döende sjöarna, de förgiftade haven, den sjuka jorden, den förpestade, rökfyllda luften och det ökande antalet hotade djurarter — allt detta vittnar om människans okunnighet och snikenhet. Betrakta all denna miljöförstöring, ta den för vad den är, och hör vad den ropar ut: ”Se, hur människan har förorenat jorden!”

Men förlora inte modet, ni som älskar Gud och allt vad han har gjort! Himlarna förtäljer fortfarande Guds ära, och jordens under fortsätter att tala om hans eviga makt och majestät. Tag till hjärtat vad Jehova säger om vår tid: ”Din vredes dag [Vedergällningens dag, New English Bible] har nu kommit och den tid, ... då du skall fördärva dem som fördärva jorden.” (Upp. 11:18) Hur hjärtevärmande är det inte att veta att Gud snart skall förverkliga sitt ursprungliga uppsåt och se till att jorden blir människan underlagd på rätt sätt — till hans ära och till hela skapelsens förblivande bästa!

Varför visa omtanke om de äldre?

ENSAMHET, fattigdom, bedrövelse och hopplöshet. Om någon du älskade drabbades av sådant, vad skulle du göra? Sannolikt ge hjälp, om möjligt.

En utredning, som nyligen företagits i ett område i Förenta staterna, avslöjade att nära hälften av de äldre tyckte att deras senare år varit en tid av ensamhet, fattigdom, bedrövelse och hopplöshet. Naturligtvis har inte alla äldre människor dessa problem, men många ställs inför dem.

De äldre som måste leva på små fasta inkomster av pension, sociala bidrag och liknande får intensivt känna på våra dagars ökande inflation. Dessutom är många drabbade av fattigdom. Ta till exempel en sjuttio år gammal kvinna som lever i fattigdom, inte har några anförvanter, är döv, delvis invalidiserad och har dåliga luftrör. För inte så länge sedan var hon på grund av sjukdom tvingad att stanna inne i sin lägenhet, och i flera dagar hade hon ingenting att äta utom litet gröt.

Tjuvar och bedragare betraktar de äldre som ett lätt byte. Som en tonårig ligamedlem uttryckte det: ”De äldre, de jagar dig inte. Och de vill inte ge sig in i strid. De äger i allmänhet inte så mycket, men det är lätt att ta.” De äldre är faktiskt ofta