Vad säger bibeln?
Varför tilläts månggifte?
NÄR Jesus Kristus befann sig på jorden, tillkännagav han Guds normer för äktenskapet. Då Jesus blev tillfrågad om en man fick skilja sig från sin hustru ”av vilken orsak som helst”, svarade han: ”Haven I icke läst, att Skaparen redan i begynnelsen ’gjorde dem till man och kvinna’ och sade: ’Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött’? Så äro de icke mer två, utan ett kött. Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.” — Matt. 19:3—6.
En sann kristen kan följaktligen inte vara någon polygamist. Aposteln Paulus följde Jesu ledning och skrev: ”Må var man hava sin egen hustru och var kvinna sin egen man.” (1 Kor. 7:2) Han gav också rådet att en ”hustru må icke skilja sig från sin man (om hon likväl skulle skilja sig, så förblive hon ogift eller förlike sig åter med mannen), ej heller må en man förskjuta sin hustru”. (1 Kor. 7:10, 11) Paulus skrev också om sig själv och sina medkristna som tog ledningen såsom föredömen: ”Skulle vi icke hava rätt att få såsom hustru föra med oss på våra resor någon som är en syster [inte ”hustrur som är systrar”], vi likaväl som de andra apostlarna och Herrens bröder och särskilt Cefas?” — 1 Kor. 9:5.
Men eftersom Guds norm för de kristna är en hustru eller en äkta man, varför tillät han då sitt forntida förbundsfolk, Israel, att ha mer än en hustru?
En kort historik över månggiftet
Månggiftet började inte bland dem som var sanna tillbedjare av Jehova Gud. Det första omtalade fallet av månggifte gäller Lemek, en avkomling till den otrogne Kain. (1 Mos. 4:19) Men Guds tjänare Noa hade endast en hustru, precis som hans tre söner. (1 Mos. 7:13; 1 Petr. 3:20) Guds vän Abraham hade en hustru, Sara. Men Sara, som länge varit ofruktsam, visste att Abraham hade fått löfte om en ”säd”, och hon förmådde honom därför att ha umgänge med hennes egyptiska slavflicka, Hagar, som därigenom blev Abrahams bihustru. (1 Mos. 16:1—4) Abrahams son Isak, som Sara längre fram födde genom ett underverk och som var den utlovade ”säden”, hade endast en hustru. (1 Mos. 21:2, 12; 24:67) Isaks son Jakob hade emellertid två hustrur, vilket berodde på ett bedrägeri från hans svärfar Labans sida. Jakob hade också bihustrur. — 1 Mos. 29:21—29; 30:1—13.
När lagen gavs, införde den alltså inte månggifte eller konkubinat, och den uppmuntrade heller inte till detta. De flesta i det forntida Israel tycks i själva verket inte ha levat i månggifte; det var i första hand de mera ansedda och rika som levde i månggifte, även om de inte var de enda som gjorde det. (Dom. 8:30; 2 Krön. 11:21) Att kungar hade många hustrur var ett slags ”statussymbol” bland nationerna. — 2 Sam. 16:20—22.
När lyckliga äktenskap omtalas i Psaltaren, Ordspråksboken och Predikaren, tycks det vara underförstått att det gäller engifte. ”Av din ungdoms hustru må du hämta din glädje”, säger Ordspråksboken 5:18. Och i Predikaren 9:9 ges rådet: ”Njut livet med någon kvinna som du älskar, så länge de fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen.” (Jämför Psalm 128; Ordspråksboken 18:22; 31:10—31.) Den fara som var förbunden med månggifte betonades också i Guds råd till kungar: ”Icke heller skall han [kungen] skaffa sig hustrur i mängd, på det att hans hjärta icke må bliva avfälligt.” (5 Mos. 17:17) Kung Salomo ignorerade denna varning till sin egen olycka. — 1 Kon. 11:4—6.
Den mosaiska lagen avskräckte från månggifte, skyddade kvinnan
Bestämmelserna i lagen var sådana att de i verkligheten skulle avskräcka från månggifte. Varje gång en man hade sexuellt umgänge med sin hustru blev han i religiöst avseende oren under en dag. (3 Mos. 15:16, 17) Umgänge med flera hustrur skulle alltså göra det besvärligt för en hebré, eftersom orenhet hindrade mannen från att ägna sig åt ett antal verksamhetsområden. (3 Mos. 7:20, 21; 1 Sam. 21:3—5; 2 Sam. 11:11) Arvslagarna krävde också att mannen gav dubbel arvslott åt sin förstfödde son, även om denne råkade vara son till den hustru han älskade minst. (5 Mos. 21:15—17) I dessa avseenden var månggifte något icke önskvärt.
Även om månggifte tolererades, skyddade lagen kvinnan och gav hebreiska kvinnor en långt högre och mera aktad ställning än fallet var i andra nationer. Om en man förförde en jungfru som inte var trolovad, var han tvungen att gifta sig med henne, och han kunde aldrig skilja sig från henne. (5 Mos. 22:28, 29; 2 Mos. 22:16, 17) Om en man falskeligen anklagade sin hustru för att inte ha varit jungfru när de gifte sig, så kunde han aldrig skilja sig från henne. (5 Mos. 22:13—21) Den man som levde i månggifte måste också ge den hustru han älskade minst hennes äktenskapsrätt och full försörjning. (2 Mos. 21:10, 11) En utländsk jungfru, som i samband med krig blivit tillfångatagen som slavinna, kunde äktas av den soldat som tillfångatagit henne. Men om han längre fram skulle sända bort henne, därför att hon inte behagade honom, kunde han inte sälja henne till någon annan. Han måste låta henne gå fri och göra vad hon behagade. (5 Mos. 21:10—14) Att soldaterna fick gifta sig med tillfångatagna jungfrur var till välsignelse för dessa flickor, eftersom de annars inte skulle ha haft något hem eller några vänner.
En man kunde heller inte skilja sig från sin hustru utan välgrundad orsak. Han måste skriva ett formellt skiljebrev åt henne. Detta måste bevittnas av en offentlig myndighet och skulle mycket sannolikt försiggå inför stadens äldste för att ge det officiellt bemyndigande. Denna bestämmelse, jämte den ytterligare lagen att mannen inte kunde gifta om sig med denna hustru, om hon gifte sig med en annan man, som längre fram dog eller skilde sig från henne, avskräckte från förhastade eller tanklösa skilsmässor. (5 Mos. 24:1—4) Skiljebrevet utgjorde också lagligt bevis för att kvinnan hade rätt att gifta om sig. Det skyddade henne från att bli anklagad för prostitution eller äktenskapsbrott. — Jämför 5 Moseboken 22:13—21.
”Den fastställda tiden då det skall bringas ordning i tingen”
Även om Gud alltså reglerade månggiftet genom en rad bestämmelser, fann han ändå inte för gott att undanskaffa denna sedvänja från sitt folk vid den tiden, precis som han inte undanskaffade slaveriet, men reglerade det genom bestämmelser. Det var ännu inte tid för honom att återställa allting i enlighet med sin fullkomliga norm. Den som skrivit Brevet till hebréerna i bibeln citerar Jesu ord om de många djuroffer som frambars av judarna: ”Slaktoffer och gåva önskade du [Gud] inte, men du beredde en kropp åt mig.” (Hebr. 10:5, NW) Lagens föranstaltning för djuroffer var bara en skugga, inte själva verkligheten. Jesus Kristus frambar det verkligt tillfyllestgörande offret för att avlägsna synder. Skribenten talar om offer och andra ting, som lagen stadgade om, och säger: ”De var lagliga krav som hade avseende på köttet och var pålagda intill den fastställda tiden då det skall bringas ordning i tingen.” — Hebr. 9:10, NW.
När Jesus Kristus framträdde på jorden, var tiden alltså inne att börja bringa ordning i tingen. Han klargjorde att Guds norm var engifte och att äktenskapsbrott var den enda skriftenliga grundvalen för skilsmässa. (Matt. 19:9) När fariséerna frågade Jesus varför Gud inte hade ålagt Israels folk att följa denna norm, svarade Jesus: ”För edra hjärtans hårdhets skull tillstadde Moses eder att skiljas från edra hustrur, men från begynnelsen har det icke varit så.” — Matt. 19:7, 8.
I enlighet med vad Jesus sade hade profeten Jeremia långt tidigare förutsagt att Gud skulle ändra sitt handlingssätt, när det nya förbundet, som var grundat på Kristi offer, skulle träda i kraft. Jeremia sade: ”Se, dagar skola komma, säger HERREN [Jehova], då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus. ... Jag skall lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan skall jag skriva den.” — Jer. 31:31—33; Hebr. 10:16—18.
Det nya förbundet skulle undanröja hjärtats hårdhet hos dem som blev förda in i det. Tro på Kristi offer skulle avlägsna medvetandet om synder, vilket djuroffer aldrig kunde göra. Detta förbunds lag skulle inte vara något som blott och bart skrivits på stentavlor. Den skulle skrivas på hjärtan. Den skulle ge dem ett rent samvete, vilket den mosaiska lagen inte kunnat göra. — Hebr. 9:13, 14.
Vi ser också att inte ens Kristi ankomst medförde att det på en enda gång bragtes ordning i alla ting. Sedan Jesus undervisat sina lärjungar under tre och ett halvt år, sade han till dem natten före sin död: ”Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det.” (Joh. 16:12) När människor strävar efter att nå upp till Guds fullkomliga norm, kan de inte på en enda gång vidta alla de behövliga förändringarna i sitt liv, allesammans under en enda kort tidsperiod. De första hebreiska kristna hade till exempel mycket att lära om hur de skulle göra sig fria från många av de judiska traditionerna. Aposteln Paulus måste bringa ordning i tingen åt dem, när det gällde sådant som att de betraktade vissa dagar som heligare än andra, iakttog olika föreskrifter i fråga om mat och dryck, höll fast vid omskärelsen osv. I sin kärlek och omtänksamhet fann Gud för gott att inte på en enda gång betunga dem med alla dessa förändringar. — Rom., kap. 14; Apg. 15:1—29.
Så förhöll det sig också med månggiftet. På grund av judarnas ”hjärtans hårdhet” tvingade inte Gud fram en förändring. Det var inte det väsentliga vid den tiden. Som aposteln Paulus förklarar: ”Vartill tjänade då lagen? Jo, på det att överträdelserna skulle komma i dagen, blev den efteråt given för att gälla, till dess att ’säden’ skulle komma.” ”Men förrän tron kom, voro vi inneslutna under lagen och höllos i förvar under den, i förbidan på den tro, som en gång skulle uppenbaras. Så har lagen blivit vår uppfostrare till Kristus. ... Men sedan tron har kommit, stå vi icke mer under uppfostrare.” (Gal. 3:19, 23—25) Gud gjorde judarna till en avskild nation genom att ge dem lagen. Men också i hans reglering av månggiftet låg det åtskildhet, eftersom ingen av nationerna hade sådana lagar om detta.
Jehovas omtänksamhet och hans ständigt fortskridande ledning av sitt folk kan tydligt urskiljas när det gäller frågan om månggifte. (Ps. 103:10, 14) När Gud lyfter mänskligheten upp ur syndens djupa pöl, har han sin egen tid för att förverkliga vissa delar av sitt uppsåt. Det kommer ju att krävas att hans Son, Jesus Kristus, regerar i tusen år för att syndens alla verkningar skall utplånas och mänskligheten föras fram till det fullkomliga tillstånd, i vilket de inte längre hindras av några spår av ”hjärtats hårdhet” och följaktligen kan uppfylla allt som ingår i Guds fullkomliga norm. Hur tacksamma bör vi inte vara för hans tålamod och oförtjänta omtanke! — Rom. 8:21; 11:33—36.