nervoperationen inte skulle bli så långvarig, och om Jill tycktes klara sig bra, skulle han fortsätta och korrigera ryggradens böjning. På så sätt skulle Jill bara behöva opereras en gång.

Tidigt på morgonen den 9 juni 1977 avlägsnade dr O— benfragmentet. Det tog ungefär en och en halv timme. Sedan utförde dr B— den ortopediska operationen. Den tog fyra och en halv timme. Efteråt talade han om för oss att Jill bara hade förlorat omkring tre deciliter blod: ’... ingenting att tala om. Sex timmars operation, och hon lider inte ens av blodbrist!’

Men vi hade ännu inte fått den rapport som vi oroade oss mest för. Inte förrän Jill vaknade på konvalescentavdelningen och dr O— kunde pröva hennes nervreflexer skulle vi få veta om hon blivit förlamad eller ej.

Så — efter tre timmars outhärdlig väntan — slogs sjukhusdörrarna plötsligt upp. Doktor B— kom med stora steg genom hallen med rocken flaxande kring benen och armarna högt över huvudet. Han gjorde segertecken med fingrarna! Innan han hade sagt ett ord visste vi att Jill hade klarat sig.

Jill stannade på Dukeuniversitetets sjukhus i arton dagar. Jag kan inte nog kraftigt betona hur fint personalen vid Dukesjukhuset samarbetade med oss och stödde oss när de gav henne vård. Hon tillfrisknade snabbt. För att ryggraden lättare skulle läka ihop och få stöd måste Jill ha gipskorsett (ungefär som en sköldpadda) i sex månader.

Nu har Jill fått ta av sig gipskorsetten. Hennes rygg är rak och fin, och det är nästan ingen verksamhet hon inte kan ta del i. Under årens lopp har Jehova gett henne styrka att uthärda smärta och modigt underkasta sig omfattande operationer. Vi ser henne gå nu, och vi känner vördnad.”

Sådana här uppmuntrande medicinska upplysningar kan hjälpa oss att ta större hänsyn till vad människans skapare säger om blodet.

Vad menade den vise mannen?

Vishet uppskattas inte alltid

Här i världen händer det ofta att det inte alls blir som man har väntat sig. Kung Salomo hade märkt detta och sade ungefär så här: De visa kan sakna föda och de som har kunskap befinna sig i onåd. (Pred. 9:11) En grundläggande orsak till detta är att människor ofta dömer efter det yttre i stället för efter de verkliga sakförhållandena.

Den vise kung Salomo har gett oss en tänkvärd illustration av detta, varvid han framställde något som tycktes honom ”stort”. Vi läser: ”Också detta såg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes mig stort [”gjorde djupt intryck på mig”, New Berkeley Version]: Det fanns en liten stad [en mycket obetydlig ort] med få invånare [och följaktligen med få krigsmän till att försvara den], och mot den kom en stor konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den. Men därinne fanns en fattig man, som var vis [en man, som var fattig men vis, 1878; Åkeson]; och denne räddade staden genom sin vishet. Dock, sedan tänkte ingen människa på denne fattige man.” (Pred. 9:13—15) Om det inte hade varit för denne fattige men vise man kunde staden ha fallit i händerna på en ”stor konung”. Nu visade det sig emellertid att den fattige mannens vishet var överlägsen kungens belägringsverk och trupper. Men i stället för att känna sig stå i skuld till den fattige mannen glömde människorna helt bort honom, när faran väl var över.

Av detta drog Salomo följande slutsats: ”Väl är vishet bättre än styrka, men den fattiges vishet bliver föraktad, och hans ord varda icke hörda.” (Pred. 9:16) Ja, om en människa inte intar en upphöjd eller bemärkt ställning, bryr man sig alltför ofta inte om hennes ord. Man fäster ringa avseende vid dem. Ibland handlar man — kanske som en sista utväg — enligt en fattig människas visa ord, men när krisen väl är över ger man henne ingen ära. — Jämför 1 Korintierna 1:26, 27; 2:8—11.

Vishet har likväl stort värde, och visheten blir sannerligen inte alltid ringaktad bara av den orsaken att den har en anspråkslös upprinnelse. Salomo fortsatte: ”De vises ord, om de ock höras helt stilla, äro förmer än allt ropande av en dårarnas överste. Bättre är vishet än krigsredskap; ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.” — Pred. 9:17, 18.

Som den vise mannen påpekade här är det långt bättre och mera logiskt att lyssna till visa människors lugna, värdiga ord, hur stilla de än hörs, än att lyssna till de högljudda ropen från en ”dårarnas överste”, en styresman som skaffar sig folkligt stöd från undersåtar som i sitt beteende och handlingssätt visar att de har ett dåraktigt sätt att se på livet. Såsom det belystes i fallet med den fattige men vise mannen kan långt större fördelar uppnås med hjälp av vishet än med hjälp av krigsredskap. Men en enda som felar, en enda syndare eller dåraktig människa, kan ställa till omätligt bekymmer. Genom det felaktiga resonemang som en dåraktig människa kanske högljutt ger uttryck åt, eller genom sina usla gärningar, kan hon omintetgöra de bästa planer, förstöra ett samhälles rykte eller förslösa krafter och tillgångar. (Jämför 3 Johannes v. 9—11.) Visheten är sannerligen att föredra, också när människor underlåter att uppskatta dem som sitter inne med den.

Eleverna i Gileadskolans 65:e klass uppmuntrade att förbli trogna

Den 10 september 1978 var det examensdag för de 29 eleverna vid den 65:e klassen i Vakttornets Bibelskola Gilead. De hade på ett framgångsrikt sätt fullbordat sin fem månader långa utbildning i Brooklyn i New York och hade blivit förordnade som missionärer i delar av Afrika, Sydamerika och Eurasien och på öar i Stilla havet. De hade alla sett fram mot denna utbildning med stor förväntan. Ett par hade väntat i 10 år, innan det öppnades en möjlighet för dem att vara med i skolan. Andra hade väntat åtminstone tre år. Ingen av eleverna var nybörjare när det gällde att bistå sina medmänniskor i fråga om andliga ting. De hade i genomsnitt ägnat omkring 10 år åt detta viktiga arbete.

Programmet på examensdagen bestod av två särskilda delar. Man ägnade förmiddagen åt att ge förmaningar åt klassen, och på eftermiddagen framförde de examinerade ett program för närmare 1.900 vänner och släktingar.

F. W. Franz, skolans president, påminde eleverna om att de behövde ge akt på sig själva, så att de kunde förbli trogna mot Gud. Han grundade sin framställning på kapitel 4 i Markusevangeliet. Sedan Franz framhållit vikten av att visa Jesus Kristus odelad hängivenhet och djup respekt som lärare, varnade han eleverna för dåligt umgänge inom och utanför den kristna församlingen.

Han tog upp följande punkter: De som nu utexamimerats blev i själva verket omplanterade, när de förordnades som missionärer. De skulle komma att befinna sig på ny mark, dvs. i en ny miljö. Hur skulle de reagera? Skulle de fortsätta att utveckla sin fina inställning och sina goda förmågor och egenskaper? När skördetiden kommer, dvs. när det inte längre finns möjlighet att utveckla sin kristna personlighet, i vilket tillstånd kommer de då att befinna sig? Detta skulle till stor del bero på det inflytande som de utsatt sig för.

Franz vädjade därför till eleverna att vara noga med att inte låta världsligt inflytande påverka dem. I stället skulle de sätta Guds rike främst i livet och