Lär dig konsten att lyssna
I VÅRA dagar finns det många olika ”klyftor” människor emellan. Ett exempel är ”generationsklyftan” mellan gamla och unga. Det finns klyftor mellan föräldrar och barn, mellan lärare och deras elever, mellan arbetsgivare och arbetstagare och mellan religiösa ledare och deras hjordar.
Vad är orsakerna till dessa klyftor? Det finns naturligtvis många olika orsaker, men det är sannolikt att en av de viktigaste orsakerna är båda parternas underlåtenhet att utbyta tankar med varandra. Detta beror i sin tur i hög grad på att de båda parterna inte lyssnar till varandra. Människor tänker ofta på något annat medan någon talar med dem i stället för att ägna uppmärksamhet åt vad som sägs. Äkta män är benägna att göra det, i synnerhet om de har pratsamma hustrur.
Att bemästra konsten att lyssna är särskilt viktigt för föräldrar, lärare, män med ansvar inom affärslivet och industrin och alla som önskar ge råd åt personer med känslomässiga problem.
Vad innebär det att lyssna?
Att lyssna innebär att med både sinne och hjärta, med både öronen och förståelsen, verkligen ägna uppmärksamhet åt vad som sägs. Att ägna uppmärksamhet kräver något av dig. Vad då? Att du är beredd att offra din tid, men också ditt intresse för dig själv, eftersom du måste sätta en annans intressen framför dina egna. Det kräver med andra ord ett mått av osjälviskhet, vishet och förstånd från din sida, men också tålamod och självbehärskning.
Man skulle kunna säga att det finns tre grundläggande slag av lyssnande. 1) Att lyssna för att få upplysningar, fakta och siffror och för att tillägna sig tankeinnehållet i det sagda. 2) Att lyssna efter det känslomässiga innehållet genom att ägna uppmärksamhet åt tonen och vara vaken för om den som talar är glad eller nedstämd, nöjd eller arg, stolt eller ödmjuk. Den talandes känslor kastar mycket ljus över vad som sägs, om man är vaken för dem. Empati är något ytterst betydelsefullt för detta slag av lyssnande. 3) Man bör också lyssna efter det som inte sägs. Hur kan man göra det? Genom att lägga märke till vad som antyds men inte sägs, vad som lämnas osagt. Vad tycks vara syftet eller motivet bakom det sagda? En person kan dra sig för att säga rent ut vad han har på hjärtat, och detta kan bero på stolthet eller skamsenhet, på att han är alltför känslomässigt engagerad eller på att han är rädd att stöta sig med en överordnad.
Att lyssna till barn
Både föräldrar och lärare har många tillfällen att vara till hjälp genom att lyssna till sina barn eller elever. Lärare har till exempel fått lära sig att ”en av de mest grundläggande och nyttiga förmågor som en lärare kan skaffa sig är konsten att lyssna”. En rektor, som också är mor till fyra barn, förklarade: ”Att lyssna är det mest effektiva redskap jag har kunnat finna för att hjälpa mina egna barn och mina elever att själva lösa sina problem. Du skulle bli förvånad om du visste hur fint de kan göra det, när man ger dem en halv chans.”
Ibland är föräldrar mycket besvikna över att ett eller flera av deras barn kommit på villovägar. De kan helt enkelt inte förstå det. Men om de hade varit goda lyssnare, kunde de ha hört signaler som varslade om att något inte var som det skulle. De kunde då ha lagt märke till att deras barns ord inte stämde överens med deras känslor, att de bara sade sådant som de visste att föräldrarna ville höra, att de inom sig gömde en anda av oberoende eller upproriskhet.
Att lyssna till barn kräver tålamod och takt och framför allt medkänsla, empati och förståelse. Är det förståndigt att genast börja klandra ett barn om något har gått på tok eller om det ger uttryck åt en orätt inställning? Det kan leda till att det kommer att dölja sina känslor, och dolda känslor är mycket farligare än sådana som uttrycks öppet, eftersom kommunikationslinjerna då är brutna.
Lyssna till känslan bakom barnets ord, om det är glädje eller vrede, förtjusning eller nederlag, och svara med medkänsla, så att barnet förstår att du verkligen lyssnar. Det kräver visserligen tid och tålamod, men förståndiga föräldrar inser att ett av de värdefullaste sätten att använda tiden är att lyssna till sina barn.
Var inte bara villig att lyssna, utan lär dig också hur du kan uppmuntra barnet att tala, hur du kan locka fram det som finns i hjärtat. Luta dig framåt, ägna barnet odelad uppmärksamhet, visa att du förväntar att det skall tala, uppmuntra det med sådana ord som ”Säg mig, hur är det fatt?” ”Ja?” ”Och hur gick det se’n?” Ställ in dig själv på barnets känslomässiga våglängd, så att säga. Tala inte genast om vad det gjort för fel eller hur det missuppfattat saken, utan ställ i stället frågor som hjälper barnet att inse sitt misstag utan att du behöver säga det. Genom att du visar dig vara en förälder som lyssnar med förståelse, medvetenhet, takt, känslighet och empati kommer du att ge ditt barn den rätta miljön för att växa upp känslomässigt till en förtröstansfull, optimistisk person.
Att lyssna till underordnade
De som har ställningar av tillsyn inom affärsvärlden och industrin får mer och mer lära sig hur viktigt det är att kunna lyssna på rätt sätt. Det sägs att en genomsnittlig chef använder 40 procent av sin tid till att lyssna och att han endast tillägnar sig 30 procent av vad han hör. Det finns därför affärskurser för sådana män, där de får lära sig konsten att lyssna.
Vid sådana kurser får männen lära sig att koncentrera sig på vad som sägs — vilket är ett verkligt problem, eftersom sinnet kan tänka så mycket snabbare än munnen kan tala. De får därför råden 1) att ständigt analysera vad som sägs; 2) att sortera bort oväsentligheter; 3) att sortera de viktiga punkterna i kategorier; 4) att väga det som sägs mot vad de själva vet; 5) att se framåt för att förstå vart den som talar vill komma; 6) att lyssna efter det som inte sägs.
Förutom sådant lyssnande måste en chef eller annan tillsyningsman lyssna efter de känslomässiga övertonerna. På grund av förhållandet mellan de båda, mellan tillsyningsmannen och den honom underställde, måste han dessutom noga lyssna efter vad som antyds men inte sägs. Han måste inse att den som är honom underställd kanske drar sig för att säga saker och ting rent ut. Han kanske är rädd för att vålla anstöt, för att förlora sitt arbete, för att göra saken värre och inte bättre genom vad han säger, och därför kan han dra sig för att verkligen säga vad han har på hjärtat. Genom att visa medkänsla och vara uppmärksam och sedan ställa taktfulla frågor kan en tillsyningsman gå till botten med problemet och förstå hur man skulle kunna lösa det.
Att lyssna till känslomässigt störda
Följande fråga ställdes beträffande sådana som ger råd åt människor med känslomässiga problem: ”Vilken enskild faktor hos en rådgivare är allra viktigast för att han skall kunna hjälpa människor med problem?” Vilket svar fick man? ”Att han verkligen ägnar uppmärksamhet åt den hjälpsökande”, dvs. med både ögon och öron. Enligt en av Amerikas ledande psykiatriker, dr Karl Menninger, har man både diagnostiska och terapeutiska fördelar av att lyssna. Om rådgivaren lyssnar uppmärksamt och med medkänsla, får han hjälp att bättre förstå problemet, och det har också en gagnelig och helande inverkan på den hjälpsökande.
Lyssnandet måste betonas så mycket, därför att människans benägenhet är att vilja tala ända ifrån början. Detta kan bero på självsäkerhet eller på den framgång, ställning, utbildning eller erfarenhet man har. Bibelns råd i Jakob 1:19 är mycket passande i sådana fall: ”Var människa vare snar till att höra och sen till att tala och sen till vrede.”
Följande autentiska upplevelse understryker vikten av att de som skall ge råd lyssnar i stället för att tala:
Tidigt en söndagsmorgon, när en kristen Ordets förkunnare höll på att lägga sista handen vid ett bibliskt tal han skulle hålla senare den dagen, kom plötsligt en upprörd ung man inrusande i hans studiorum utan att knacka och började berätta för honom om sina besvikelser och missräkningar. Han hade använt hela natten till att grubbla över dem. I stället för att uppmuntra den unge mannen att fortsätta tala och med hjälp av frågor få honom att själv inse vad hans problem bestod i, gav förkunnaren genast vad han ansåg vara passande råd, huvudsakligen av tillrättavisande karaktär. Den unge mannen gick sin väg, men han kom snart tillbaka och var alldeles ursinnig. Han kastade sig över förkunnaren och försökte strypa honom. Lyckligtvis var det några i våningen under som hörde tumultet och kom upp för att se vad som stod på, och de lyckades övermanna den unge mannen.
Om man skall hjälpa någon som är känslomässigt störd, är det verkligen viktigt att man lyssnar, och inte bara det, utan också att man uppträder så att den upprörda personen verkligen förstår att man lyssnar med intresse och omsorg. Få honom att tala genom att ställa frågor. Försök att få fram detaljer genom att fråga: ”Som till exempel?” och ställa andra ledande frågor. Uppmuntra honom att tala genom sådana uttryck som ”Ja” och ”mm-hmm”. Var inte otålig, och framför allt, ha inte för bråttom att ge tillrättavisning. Det kanske verkar som om den bekymrade personen kommer till dig för att få råd och hjälp, men vad han behöver precis lika mycket eller till och med mer är ett tillfälle att få tala ut inför någon som lyssnar med medkänsla. Detta tillvägagångssätt har medfört att till och med sådana som befunnit sig på mentalsjukhus och av läkarna betraktats som hopplöst mentalsjuka har kunnat återvinna sinnets sundhet.
Det inspirerade rådet är verkligen på sin plats: ”Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. ... Tiga har sin tid, och tala har sin tid.” (Pred. 3:1—7) När ett barn tigger om intresse, när en underordnad kommer till dig med ett problem eller en rapport eller när en bekymrad, missmodig person kommer till dig för att få råd eller uppmuntran, så visa tålamod och empati, sätt dig in i den andres situation. Kom ihåg Predikarens uppmaning att först ”tiga” och lyssna och sedan ”tala”. Lyssna för att få upplysningar. Lyssna också efter känslomässiga övertoner. Lyssna efter vad som kan vara underförstått men inte uttryckligen sagt. Det har med rätta sagts: ”Ge villigt åt andra uppmärksamhetens guldmynt, så skall du få riklig utdelning” i form av tillfredsställelse och glädje över att verkligen ha uträttat något gott.