Ha en självuppoffrande anda!

ROLFa var mycket uppskattad på det företag där han arbetade. När han beslöt att söka ett deltidsarbete för att kunna utöka sin andel i den kristna tjänsten, var hans arbetsgivare villig att tillmötesgå honom. Så i flera år kunde Rolf ta del i pionjärtjänsten. Men så en dag ändrades situationen. Rolf hade visat sig vara så duglig på sitt arbete att han erbjöds tjänsten som marknadschef inom företaget. Arbetet var förbundet med en frestande lön och goda möjligheter till ytterligare avancemang. Men det betydde att han inte längre skulle kunna arbeta deltid.

Rolf hade hustru och två barn att försörja, och de extra pengarna kunde ha kommit väl till pass. Trots detta tackade han nej till erbjudandet och sökte ett annat arbete, med vars hjälp han kunde sköta både sina andliga förpliktelser och sin försörjningsplikt. Hans chef, som insåg att inte ens ett erbjudande om högre lön skulle göra verkan, drog slutsatsen: ”Jag förstår att jag inte kan tävla mot din övertygelse.”

Ja, Rolf hade övertygelse. Men han ägde också en annan egenskap — självuppoffrandets anda. Denna anda är sällsynt i vår njutningslystna värld. Men den kan leda till ett levnadssätt som är tillfredsställande och till nytta för en själv. Vad är självuppoffrandets anda? Vad innebär den? Och vad måste vi göra för att bibehålla den?

Ett bibliskt krav

Att offra betyder att ge upp eller lämna ifrån sig något värdefullt. Offer har ingått i ren tillbedjan ända sedan det första trogna vittnet, Abel, bar fram ”av det förstfödda i hans hjord” som offer till Gud. (1 Moseboken 4:4) Män med tro, som Noa och Jakob, gjorde likadant. (1 Moseboken 8:20; 31:54) Djuroffer var också ett viktigt inslag i den mosaiska lagen. (3 Moseboken 1:2—4) Under lagförbundet uppmanades tillbedjarna att offra det allra bästa de hade. Det var inte tillåtet att frambära defekta djur som offer. (3 Moseboken 22:19, 20; 5 Moseboken 15:21) När avfälliga israeliter överträdde denna lag, tillrättavisade Gud dem och sade: ”När ni för fram ett [offerdjur] som är lytt eller svagt, då räknar ni ej heller sådant för ont. Kom med något sådant till din ståthållare, så får du se om han tar välvilligt emot dig och blir dig nådig. ... Skulle jag ha behag till sådana gåvor av er hand?” — Malaki 1:8, 13.

Principen med offer överfördes till den kristna gudsdyrkan. Men eftersom Kristus till fullo har betalat lösenpriset, är djuroffer inte längre godtagbara för Gud. Vilka godtagbara offer kan då kristna frambära? Paulus skriver i Romarna 12:1: ”Följaktligen bönfaller jag er, bröder, vid Guds medömkan, att framställa era kroppar till ett levande, heligt, Gud välbehagligt slaktoffer, er förnuftsmässiga heliga tjänst.” Vilken förvånansvärd förändring! I stället för att offra döda kroppar skulle de kristna frambära sig själva som ett levande offer — sina krafter, tillgångar och förmågor. Och precis som i Israel kommer Jehova inte att godta ”lytta”, eller halvhjärtade, offer. Han begär att hans tillbedjare ger honom det bästa de har, att de tjänar honom av hela sitt hjärta, sin själ, sitt sinne och sin styrka. — Markus 12:30.

En självuppoffrande anda innefattar således mycket mer än att bara hålla fast vid ett schema med möten och verksamhet i den kristna tjänsten. Det betyder att man är fast besluten att göra Guds vilja vad det än må kosta. Det betyder att man är beredd att utstå svårigheter och besvär. ”Om någon vill följa mig”, sade Jesus, ”må han då förneka sig själv och lyfta upp sin tortyrpåle och ständigt följa mig.” (Matteus 16:24) En kristen låter inte personliga ambitioner eller materialistiska mål bli det främsta i livet. Hans liv kretsar kring att först söka Guds rike och hans rättfärdighet. (Matteus 6:33) Om så behövs är han beredd att ”lyfta upp sin tortyrpåle”, utstå förföljelse, skam eller rentav lida döden!

Välsignelserna av att vara självuppoffrande

När man riskerar en så allvarlig utgång, undrar man kanske helt naturligt om det är värt att vara självuppoffrande. För dem som älskar Jehova Gud och önskar att hans namn skall äras är det sannerligen så. (Matteus 22:37) Begrunda det fullkomliga exempel som Jesus Kristus gav. Innan han kom till jorden åtnjöt han en hög ställning i himmelen som andevarelse. Men alldeles som han sade till sina lärjungar sökte han inte sin egen vilja, utan Guds vilja, hans som hade sänt honom. (Johannes 5:30) Därför ”utblottade” han sig själv villigt och ”tog en slavs gestalt och framträdde i människors likhet. Och därtill, då han fann sig till utseende och väsen såsom en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” — Filipperna 2:7, 8.

Sådana offer visade sig inte vara lönlösa. På grund av att Jesus var villig att ”ge ut sin själ till förmån för sina vänner” kunde han betala lösenpriset, vilket gjorde det möjligt för ofullkomliga människor att vinna antingen odödlighet i himlarna eller evigt liv på jorden. (Johannes 3:16; 15:13; 1 Johannes 2:2) Genom att bevara sig fullkomligt ostrafflig medverkade han till att Jehovas namn blev storligen upphöjt. (Ordspråksboken 27:11) Inte undra på att Jehova välsignade honom för hans självuppoffrande kurs! Gud ”upphöjde ... honom ... till en högre ställning och gav honom i sin ynnest det namn som är över varje annat namn”. — Filipperna 2:9.

Naturligtvis var Jesus Guds enfödde Son. Belönar Gud även andra som offrar sig för honom? Ja, och det framgår av många exempel i både forntiden och nutiden. Tänk på den bibliska skildringen om moabitiskan Rut. Hon fick antagligen höra om Jehova genom sin israelitiske man. Efter hans död blev hon tvungen att fatta ett beslut. Skulle hon stanna i det hedniska land där hon var född, eller skulle hon färdas till det utlovade landet med sin åldriga svärmor, Noomi? Rut valde det senare, trots att det innebar att hon fick offra närheten till sina föräldrar och kanske också möjligheten att bli omgift. Men Rut hade kommit att lära känna Jehova, och önskan att tillbe honom tillsammans med hans utvalda folk drev henne till att hålla sig till Noomi.

Blev Rut belönad för sin självuppoffrande anda? Ja, sannerligen! Med tiden tog en jordägare vid namn Boas henne till hustru, och Rut blev mor till en son som hette Obed, vilket gjorde henne till en stammoder till Jesus Kristus. — Matteus 1:5, 16.

Självuppoffrande Guds tjänare i nutiden har på liknande sätt fått uppleva välsignelser. William R. Brown, till exempel, mer känd som ”Bibel-Brown”, lämnade sitt hem i Västindien år 1923 för att gå i spetsen för predikoarbetet i Västafrika. Han hade sällskap av sin hustru och sin dotter. Med tiden flyttade han till Nigeria, där predikoarbetet just hade börjat bära frukt. Tillsammans med en mörkhyad amerikan vid namn Vincent Samuels och ett annat västindiskt vittne vid namn Claude Brown spelade ”Bibel-Brown” en viktig roll i verksamhetens begynnelseskede i Västafrika.

I dag är mer än 187.000 förkunnare verksamma i Sierra Leone, Liberia, Ghana och Nigeria, de områden där ”Bibel-Brown” och hans kamrater utförde sitt pionjärarbete. Före sin död år 1967 sade ”Bibel-Brown”: ”Vilken glädje det är att se män och kvinnor bli lydiga mot de goda nyheterna om Guds rike!” Ja, han blev rikt välsignad på grund av sin självuppoffrande kurs.

Hur vi kan vara självuppoffrande

Vilka är några sätt varpå vi kan visa denna anda i dag? Ett är att regelbundet varje vecka ta del i tjänsten från hus till hus. (Apostlagärningarna 20:20) Att göra det kanske inte är så lätt, speciellt inte efter en slitsam vecka på ett förvärvsarbete. Det kan kräva disciplin och god tidsplanering. Men glädjeämnena uppväger alla eventuella besvär man får stå ut med. Du kanske får privilegiet att hjälpa någon att bli ”ett brev från Kristus ... som inte är inskrivet med bläck utan med en levande Guds ande, inte på stentavlor, utan på tavlor av kött, på hjärtan”. — 2 Korintierna 3:3.

Genom att omsorgsfullt ”köpa den lägliga tiden”, kanske från förvärvsarbete eller nöjen, har somliga ökat sin andel i predikoarbetet. (Efesierna 5:16) Många anpassar sitt schema så att de kan ta del i hjälppionjärtjänst åtminstone en gång per år. Andra är i stånd att kontinuerligt vara hjälppionjärer eller tjäna som reguljära pionjärer. Ett annat offer att överväga är att flytta till områden där det är behov av fler förkunnare av Riket. Detta är ofta förbundet med drastiska förändringar i ens livsstil, att man får finna sig i obekväma förhållanden och anpassa sig till nya kulturer och seder. Men välsignelserna som följer av att man har en större andel i att hjälpa andra att vinna liv gör att sådana offer är mödan värda.

John Cutforth, som är född i Canada, kom själv underfund med detta. Efter att ha utexaminerats från Vakttornets Bibelskola Gilead blev han förordnad som missionär i Australien. ”Vad långt hemifrån det var!” berättar broder Cutforth. ”Skulle jag någonsin få komma tillbaka till Canada för att träffa mina föräldrar och vänner igen före Harmageddon? Det enda sättet att komma underfund med det var att ge sig av.” Broder Cutforth gav sig av, och han ångrade inte de uppoffringar han gjorde. På senare år har han gått i spetsen för vittnandet i Papua Nya Guinea, där han fortfarande nitiskt tjänar efter 50 år i heltidstjänsten. Han sade vid ett tillfälle: ”Att alltid söka följa Jehovas ledning och ta emot vilket uppdrag han än finner för gott att ge medför glädje, lycka, förnöjsamhet och otaliga vänner.”

Naturligtvis kan omständigheter som hälsa, ekonomi och familjeförpliktelser begränsa dig i vad du kan göra; alla kan inte tjäna som pionjärer eller missionärer. Men var ändå besluten att ha så full andel som möjligt i möten och tjänst på fältet, och låt inte mindre olägenheter, som dåligt väder, hindra dig. (Hebréerna 10:24, 25) Du kanske också kan offra mer tid för personligt studium av Guds ord. En del familjer gör så genom att begränsa den tid de ägnar åt att titta på TV-program, kanske genom att ha en ”TV-fri” kväll i veckan eller ingen TV alls. Genom att du avsätter tid för personligt studium är det mer sannolikt att det ”lovprisningens offer” varmed du ”offentligt bekänner hans namn” vid möten och i tjänsten på fältet blir ett offer av hög kvalitet. — Hebréerna 13:15.

Kom ihåg att predikoarbetet nu befinner sig i slutskedet. Snart kommer Gud att verkställa sin dom på denna giriga och njutningslystna värld. (Sefanja 2:3) Vi får inte spara oss, om vi vill fortsätta att ha Guds ynnest. Vi måste framställa våra ”kroppar till ett levande, heligt, Gud välbehagligt slaktoffer”. (Romarna 12:1) En sådan anda kommer att medföra stor lycka och förnöjsamhet. Den kommer att hjälpa oss att få större glädje i vår tjänst. Och den kommer att glädja Jehova Guds hjärta. — Ordspråksboken 27:11.

Så bevara en självuppoffrande anda! Tveka inte att göra dig besvär för andra och till stöd för Rikets intressen. Paulus manar: ”Glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty Gud finner välbehag i sådana offer.” — Hebréerna 13:16.

[Fotnot]

[Bild på sidan 26]

Att avsätta tid för personligt studium och tjänst på fältet kan vara förenat med offer, men det är givande

[Bild på sidan 28]

W. R. Brown och John Cutforth blev rikt välsignade för att de var självuppoffrande