Skydda era barn mot missbruk av blod!

¹ ”Se! Söner är en arvedel från Jehova.” (Ps. 127:3) Om ni har fått en sådan dyrbar arvedel från Jehova, har ni som föräldrar den lyckan, men också det allvarliga ansvaret, att fostra, vårda och skydda era barn. Har ni till exempel gjort allt ni rimligen kan för att skydda era barn mot en blodtransfusion? Hur skulle era barn reagera, om de ställdes inför en sådan situation att de riskerade att få en blodtransfusion? Har ni som familj resonerat om vad ni kan göra i praktiken om någon av er skulle hamna i en nödsituation och ställas inför hotet att få en blodtransfusion?

² Att förbereda sin familj på sådana situationer behöver inte leda till att någon känner ångest eller överdriven stress. Man kan inte förutse eller bereda sig för alla eventualiteter i livet, men det finns mycket som föräldrar kan göra i förväg för att skydda sina barn mot en blodtransfusion. Om man inte tar på sig det ansvaret, kan det leda till att ens barn får en transfusion medan det ligger på sjukhus. Vad kan man då göra för att förbereda sig?

³ En fast övertygelse är viktig: Man bör allvarligt tänka över hur fast ens egen övertygelse är i fråga om Guds lag om blodet. Lär man sina barn att lyda Jehova i den här frågan, på samma sätt som man lär dem hans lag om ärlighet, hög moral, neutralitet och andra sidor av livet? Känner vi det verkligen som Guds lag eller bud säger i 5 Moseboken 12:23: ”Var ... fast besluten att inte äta blodet”? I 5Mo 12 vers 25 tilläggs det: ”Du skall inte äta det, för att det må gå dig väl och dina söner efter dig, eftersom du gör vad som är rätt i Jehovas ögon.” En läkare kan påstå att det kommer att gå väl för ditt sjuka barn om det får blod, men du måste vara fast besluten att vägra att ta emot blod för din egen och för dina barns del, innan en nödsituation inträffar, därför att du betraktar ditt förhållande till Jehova såsom långt mera värt än varje påstådd chans att förlänga livet som skulle innebära att du måste bryta Guds lag. Det är en fråga som gäller ett gott förhållande till Gud nu och evigt liv i framtiden!

⁴ Ja, Jehovas vittnen är inställda på att leva. De vill inte dö. De vill leva, för att så kunna lovprisa Jehova och göra hans vilja. Det är en av anledningarna till att de beger sig till sjukhus och tar med sina barn dit för att få behandling. De ber läkare behandla dem, och när de får veta att det i den behandling barnet behöver normalt ingår att man ger blod, då ber de att få blodfri behandling i stället. Det finns många blodfria behandlingsmetoder. Erfarna läkare använder dem. Sådana blodfria behandlingar är inte en form av kvacksalveri, utan de är medicinska behandlingar och metoder som finns dokumenterade i ledande läkartidskrifter. Här i landet har Socialstyrelsen utfärdat allmänna råd om ersättning av blodförluster. Det heter bland annat: ”Användning av blod och blodplasma samt andra homologa blodprodukter kan innebära risker i form av transfusionsreaktioner, blodmedierad smitta och effekter på immunsystemet. Därför bör de tillföras endast på klara medicinska indikationer och under hänsynstagande till deras egenskaper och kvalitet.” ”Med tanke på de potentiella risker som finns för mottagaren, är det angeläget att homologa blodprodukter används endast på klara medicinska indikationer, och under noga beaktande av dokumenterade egenskaper och kvaliteter hos olika tillgängliga blodkomponenter.” (SOSFS 1991:14) Socialstyrelsen rekommenderar alltså att man i möjligaste mån använder blodfria behandlingsmetoder. Det finns tusentals läkare runt om i världen som samarbetar med oss i att ge god medicinsk vård utan att använda blod, även om det fortfarande kan vara ett problem ibland att hitta läkare som är villiga att behandla vittnenas barn utan att använda blod.

⁵ Att hitta en samarbetsvillig läkare: Läkare ställs inför många problem när de skall behandla patienter, så när du ber dem behandla ditt barn utan blod, ökar det utmaningen för dem. En del läkare går med på att behandla vuxna och respektera deras önskan att bli behandlade utan blod, under förutsättning att en ansvarsbefrielse har skrivits. En del kan på liknande sätt gå med på att behandla underåriga som har visat att de är mogna som människor, eftersom domstolar har erkänt att mogna underåriga har rätt att fatta egna beslut i fråga om val av medicinsk vård. (Se Vakttornet för 15 juni 1991, sidorna 16, 17, när det gäller vilka som kan anses vara mogna underåriga.) Men det finns läkare som vägrar att behandla barn, och då i synnerhet spädbarn, om de inte får lov att ge blod. I själva verket är det mycket få läkare som till 100 procent försäkrar att de inte under några som helst omständigheter skall använda blod när de behandlar ett barn. Av medicinska och rättsliga skäl anser de flesta läkare att de inte kan ge en sådan garanti. Men det är fler och fler läkare som vill ge Jehovas vittnens barn vård och gå så långt de anser att de kan i fråga om att respektera våra önskemål när det gäller blodet.

⁶ Vad gör du om du med tanke på detta finner en lämplig läkare som har visat sig samarbeta bra med Jehovas vittnen och som tidigare har gett andra vittnen blodfri behandling i samma situation, men trots det anser att lagen inte tillåter honom att ge dig en absolut garanti för att blod inte kommer att användas? Han försäkrar dig dock om att han anser att det inte kommer att bli några problem den här gången heller. Du kanske kommer fram till att detta är den bästa möjligheten för dig. Du kanske bestämmer dig för att ge läkaren tillåtelse att behandla ditt barn under dessa omständigheter. Men låt läkaren klart förstå att när du tillåter medicinsk behandling av ditt barn, så innebär inte detta att du därmed också tillåter att barnet får en blodtransfusion. Att du handlar så är ditt ansvar, utan att ditt beslut fördenskull betraktas som en kompromiss.

⁷ Om du kunde finna ett rimligt behandlingsalternativ som ytterligare minskar risken för att blod används eller kanske rentav eliminerar problemet helt, då väljer du naturligtvis hellre det mindre riskfyllda alternativet. Det förväntas att du är ihärdig i dina ansträngningar att finna den läkare eller kirurg som är villig att gå längre än andra när det gäller att inte ge blod. Det bästa försvaret är att bereda sig på problem. Gör allt du kan för att i förväg finna en samarbetsvillig läkare. Försök undvika alla samarbetsovilliga läkare och sjukhus, så långt det är möjligt.

⁸ I vissa länder finns det en annan faktor som avgör om en blodtransfusion ges eller inte, nämligen hur sjukhusvården betalas. Om föräldrarna har en sjukförsäkring eller något liknande som gör att de själva kan välja vilken läkare de vill uppsöka, är det lättare att hindra att barnen kommer i händerna på läkare eller sjukhuspersonal som inte är samarbetsvilliga. Hur högt man är försäkrad avgör ofta vilken samarbetsvillighet läkare och sjukhus visar en familj och vilken service man kan få. Om ett sjukhus eller en läkare är villiga att ta över vården av ett barn beror också ofta på vilka möjligheter föräldrarna har att betala vården. I Sverige är situationen delvis en annan, på grund av att sjukvården till större delen inte är privatiserad. Och ni blivande mödrar, det är viktigt att ni tänker på er hälsa under graviditeten! Det kan i hög grad minska risken för att barnet föds för tidigt och drabbas av olika komplikationer som hör samman med en sådan födelse, för när man behandlar förtidigt födda barn och deras problem ger man många gånger blod. När ni väntar barn, bör ni, med hjälp av en äldste i församlingen, alltid i god tid kontakta sjukhuskommittén för att få riktlinjer och råd om hur ni kan undvika att ert barn får blodtransfusioner i förbindelse med någon medicinsk situation som kan uppstå, till exempel förtidig födelse. Likaså när ni behöver söka sjukhusvård för ert barn för något medicinskt problem eller någon operation, bör ni alltid i så god tid som möjligt kontakta sjukhuskommittén. Tala då med någon äldste i församlingen, som förmedlar kontakten.

⁹ Ibland klagar läkare på att Jehovas vittnen inte talar om att de har invändningar mot blod förrän i sista minuten. Så bör det aldrig vara. Bland det första föräldrar som är vittnen bör göra när de söker upp ett sjukhus eller söker läkarhjälp är att tala om sin inställning till blodet. Om det är fråga om operation, begär då på ett tidigt stadium att få träffa narkosläkaren. Kirurgen kan kanske hjälpa er med detta. Om sjukhuset har en blankett som beviljar läkaren ansvarsfrihet, bör den läsas igenom noga. Ni har rätt att stryka allt som ni har invändningar emot. För att avlägsna alla tvivel kan man skriva på blanketten att man av religiösa och medicinska skäl under inga omständigheter vill ha något blod och inte tillåter blodtransfusion.

¹⁰ Hjälp från Jehovas organisation: Vilka anordningar har Jehovas organisation gjort för att hjälpa dig att skydda dina barn mot blodtransfusion? Det är många. Sällskapet har publicerat mycket för att undervisa oss om blodet och om blodfria medicinska behandlingar. Du har studerat broschyren Hur kan blod rädda ditt liv? och andra publikationer i detta ämne. Och du har bröder och systrar i din egen församling som kan ge dig mycket hjälp och stöd. När det är kris, kan de äldste anse det vara tillrådligt att ordna så att någon är på sjukhuset varje timme under dygnet, och då helst någon äldste som är där tillsammans med någon av patientens föräldrar eller någon annan nära släkting. Man ger ofta blodtransfusioner då alla släktingar och vänner har gått hem för natten.

¹¹ I Förenta staterna finns det över hundra sjukhuskommittéer i olika större städer. I Sverige finns 21 sjukhuskommittéer, och 111 äldste tjänar i dem. Alla församlingar är anvisade till en kommitté bestående av övade bröder som står till förfogande för att hjälpa. Kontakta dem genom era äldste då ni behöver hjälp. Man bör inte tillkalla dem för mindre problem, men man skall inte heller vänta för länge innan man tar kontakt med dem, om man märker att problemet kan utvecklas till att bli allvarligt. De kan ofta lämna ut namn på samarbetsvilliga läkare och föreslå blodfria behandlingsmetoder. När så är nödvändigt och möjligt, kan dessa bröder ordna så att någon av dem personligen kan komma och hjälpa till att lösa problemet.

¹² Vad man kan göra om och när läkaren vill göra ett tvångsomhändertagande. Vad kan man göra om en läkare eller ett sjukhus tänker vända sig till socialnämnden för att få ge ens barn en blodtransfusion? Skall man ge upp då och tänka att det inte finns något mer att göra? Nej, absolut inte! Det kan fortfarande finnas möjlighet att förhindra en transfusion. Man bör förbereda sig för en sådan möjlighet i god tid. Vad kan man då göra?

¹³ Att man känner till några rättsprinciper som vägleder eller påverkar sjukhus, socialnämnder och domstolar i dessa frågor kan vara till stor hjälp när man skall försvara sig. En sådan princip av grundläggande betydelse är det faktum att lagen inte ger föräldrar obegränsad rätt att tillåta att deras barn ges en viss medicinsk behandling eller att vägra att sådan behandling ges. Vuxna har i allmänhet rätt att acceptera eller avstå från en viss medicinsk behandling, om de så önskar, men föräldrar är inte fria att vägra en behandling som anses vara nödvändig för deras barns välfärd, även om deras vägran baserar sig på trosuppfattningar som de tar mycket allvarligt på.

¹⁴ Denna grundprincip återspeglades i 1944 års domslut i Förenta staternas högsta domstol, som löd: ”Föräldrar kan vara fria att bli martyrer för egen del, men det betyder inte att de är fria att under samma omständigheter göra sina barn till martyrer innan dessa har uppnått den ålder då de är fullt mogna att fatta rättsliga beslut och kan göra det valet själva.” Detta grundintresse för barns fysiska hälsa och välfärd finns inlagt i lagar till skydd för barnen i våra dagar. Dessa lagar, som skall skydda barnen mot misshandel, är också avsedda att skydda dem mot försummelse i fråga om att ge dem medicinsk vård.

¹⁵ Att barnen skyddas mot misshandel och försummelse från föräldrars sida är förvisso inte något anstötligt för kristna föräldrar. Men lagar mot försummelse av barn och ovan nämnda uttalande av Förenta staternas högsta domstol tillämpas ofta på ett otillbörligt sätt i fall som rör Jehovas vittnens barn. Varför kan vi säga det? Därför att föräldrar som är Jehovas vittnen inte har för avsikt att ”göra sina barn till martyrer”. Om de har en sådan tanke, varför för de då sina barn till sjukhus som en första åtgärd? Det är tvärtom så att föräldrar som är vittnen frivilligt söker medicinsk vård åt sina barn. De älskar sina barn och vill att de skall ha god hälsa. Men de tror att de har en gudagiven plikt att med ansvar välja vilken medicinsk vård som är bäst för deras barn. De vill att deras barns hälsoproblem skall behandlas utan blod. Det är inte bara så att en sådan blodfri medicinsk behandling är bättre och säkrare än en behandling med blod, utan det viktigaste är att deras barn kan bevara sin goda ställning inför den store livgivaren, Jehova Gud.

¹⁶ Trots fördelarna med blodfri behandling är det många läkare och socialtjänstemän som betraktar blodtransfusion som medicinsk standardbehandling, som kan vara nödvändig eller rentav livräddande i vissa situationer. Det är därför som det kan uppstå problem, då föräldrar som är vittnen säger nej till rekommenderade transfusioner. Rent allmänt kan sägas att läkare inte har laglig rätt att behandla barn utan föräldrarnas medgivande. För att komma förbi föräldrarnas vägran att tillåta blodtransfusion kan läkare eller annan sjukhuspersonal söka ett sådant medgivande av en socialnämnd i form av ett beslut om tvångsomhändertagande av barnet. Ett sådant beslut av socialnämnden fattas vanligen på begäran av en läkare eller sjukhuskurator som ingriper för att skydda barnet mot påstådd försummelse att låta barnet få medicinsk vård.a

¹⁷ Många gånger fattas ett beslut om tvångsomhändertagande, som ger läkarna fria händer att använda blod, mycket snabbt utan att föräldrarna underrättas om saken förrän i sista minuten. Läkare, sjukhuskuratorer och socialtjänstemän försöker rättfärdiga sådana påskyndade beslut genom att påstå att situationen är så akut att man inte har tid att ge föräldrarna fullständig information. Men ställer man läkarna mot väggen, medger de ofta att situationen i verkligheten inte är så akut. De vill bara ha ett beslut om tvångsomhändertagande ”utifall att” en transfusion, enligt deras bedömning, skulle bli nödvändig längre fram. Som ert barns naturliga vårdnadshavare har ni en grundlagsenlig rättighet att hela tiden få veta vad läkare, sjukhuskuratorer eller socialtjänstemän gör med ert barn. Lagen stadgar att ni, om det alls är möjligt, bör informeras om att man överväger att ta vårdnaden om barnet och bör ges tillfälle att framlägga er syn på saken inför socialnämnden, innan något beslut fattas.

¹⁸ Dessa juridiska realiteter belyser värdet av att hitta en samarbetsvillig läkare. Samarbeta med honom, och hjälp honom med bistånd av medlemmar av din sjukhuskommitté att sträva efter att behandla ditt barn utan blod, eller överför i annat fall barnet till en läkare eller ett sjukhus som ger sådan behandling. Men om det finns tecken på att läkaren eller sjukhuskuratorn tänker skaffa ett beslut om tvångsomhändertagande, bör ni vara snabba att fråga om de har sådana planer. Ofta görs detta i all tysthet per telefon. Om de planerar att kontakta socialnämnden, framhåll då med kraft att ni begär att bli underrättade om detta, så att ni kan framlägga er syn på saken inför nämnden, som ni har laglig rätt till. (Ords. 18:17) Om tvångsomhändertagandet skall bestå mer än en vecka, utser länsrätten vanligen en advokat till offentligt biträde åt föräldrarna. Sällskapets juridiska avdelning kan ge honom information som kan hjälpa honom att framföra bästa möjliga försvar under rådande omständigheter.

¹⁹ Om det skulle bli en muntlig förhandling inför domstol, kan läkarens uppfattning att blod är nödvändigt för att rädda barnets liv eller hälsa vara mycket övertygande. Domaren, som är lekman på det medicinska området, kommer vanligen att böja sig för läkarens medicinska expertutlåtande. Så förhåller det sig i synnerhet då föräldrarna har liten eller ingen möjlighet alls att säga sin mening i fallet och läkaren, utan att bli ifrågasatt, får säga sin mening om det ”angelägna och brådskande” behovet av blod. Sådana ensidiga förhandlingar bidrar inte till att sanningen kommer fram. Faktum är att läkares uppfattningar om när och varför blod är nödvändigt ofta är mycket subjektiva och i hög grad varierar från läkare till läkare. När en viss läkare säger att blod är absolut nödvändigt för att rädda ett barns liv, säger ofta en annan läkare, som har erfarenhet av att behandla samma medicinska problem utan blod, att blod inte är nödvändigt för att behandla patienten.

²⁰ Vad gör du om en advokat eller en domare frågar dig varför du vägrar att låta ditt barn få en ”livräddande” transfusion? Först kanske du tänker att du måste förklara din tro på uppståndelsen och att du har stark tro på att Gud kommer att återföra ditt barn till livet om det dör, men ett sådant svar får kanske inte någon annan verkan än att domaren blir övertygad om att du är en religiös fanatiker och att han, som i första hand bryr sig om barnets fysiska välfärd, måste vidta åtgärder för att skydda ditt barn.

²¹ Vad domstolen behöver få klart för sig är att ni, även om ni vägrar blod på grund av djup religiös övertygelse, inte vägrar att ta emot läkarvård. Rätten behöver förstå att ni inte är föräldrar som försummar eller misshandlar sitt barn, utan är kärleksfulla föräldrar som vill att deras barn skall få vård. Det är bara så att ni inte håller med om att de påstådda fördelarna med blod uppväger de risker och komplikationer som är förbundna med blod och som kan leda till döden, i synnerhet inte när det finns blodfria medicinska behandlingsmetoder som inte innebär sådana risker.

²² Ni kan, om situationen är sådan, klargöra för rätten att en läkare har den uppfattningen att blod är nödvändigt, men att det finns andra läkare som är av en annan uppfattning och att ni därför vill försöka hitta en läkare som kan ge ert barn vård och behandla det med blodfria metoder som är allmänt accepterade. Med hjälp av sjukhuskommittén har ni kanske redan funnit en sådan läkare, som är villig att behandla ert barn utan blod och som kan hjälpa er genom att vittna inför domstolen, kanske per telefon. Troligen kan också sjukhuskommittén delge domaren — och läkaren som försöker pressa fram ett domstolsbeslut om medicinsk tvångsvård — medicinska artiklar som visar hur ert barns problem kan behandlas effektivt utan användning av blod. Det som sagts i paragraferna 19—22 om domare och domstolar är i Sverige också tillämpligt på socialtjänstemän och socialnämnder, eftersom det inledande beslutet om tvångsomhändertagande alltid fattas av dem.

²³ När socialtjänstemän blir uppmanade att snabbt ordna med ett tvångsomhändertagande, har de sällan tänkt över eller blivit påminda om de många riskerna med blod, till exempel aids, hepatit och en mängd andra risker. Du kan framhålla dessa risker för socialtjänstemannen, och du kan också tala om för honom att du som kristen förälder betraktar användandet av en annan människas blod i syfte att försöka uppehålla livet som ett allvarligt brott mot Guds lag och att om man påtvingar ditt barn blod, är det att betrakta som liktydigt med våldtäkt. Du och ditt barn kan (om det är tillräckligt gammalt för att kunna ha en egen övertygelse) förklara vilken avsky ni känner för ett sådant kroppsligt intrång och kan vädja till honom att inte fatta något beslut om tvångsomhändertagande, utan tillåta dig att söka finna en läkare som kan ge ditt barn blodfri medicinsk behandling.

²⁴ När man får framföra ett rätt försvar, kan socialtjänstemännen och rätten klarare se den andra sidan — er sida — som föräldrar. Då är de inte så snabba att tillåta en blodtransfusion. I vissa fall har domstolar allvarligt begränsat läkarens frihet att använda blod och rentav krävt att blodfria behandlingar skall övervägas först eller har gett föräldrarna möjlighet att finna läkare som är villiga att behandla barnet utan blod.

²⁵ När man har med sådana att göra som söker påtvinga ens barn en blodtransfusion, är det nödvändigt att man aldrig ger något tecken på att man vacklar i sin övertygelse. Läkare frågar ibland om föräldrarna skulle ha några betänkligheter mot att ”överlåta” ansvaret på dem att besluta om en blodtransfusion för att så göra det lättare för föräldrarna att leva med sitt samvete. Men ni bör klargöra för alla inblandade att ni som föräldrar känner er förpliktade att fortsätta att göra allt ni kan för att undvika en blodtransfusion. Detta är ert gudagivna ansvar. Det ansvaret kan man inte överlåta åt någon annan.

²⁶ När ni talar med läkare, socialtjänstemän och domare, måste ni således vara beredda att framhålla er ståndpunkt klart och övertygande. Om ett tvångsomhändertagande skulle göras trots alla era ansträngningar, fortsätt då att vädja till läkaren att inte ge blodtransfusion, och begär att få blodfri behandling i stället. Fortsätt att försöka få honom att bli villig att begrunda medicinska artiklar och ta emot råd från läkare som är villiga att låta sig konsulteras för att man skall kunna lösa det medicinska problemet utan att behöva ge blodtransfusion. Det har hänt mer än en gång att en till synes obeveklig läkare kommit ut från operationssalen och stolt tillkännagett att han har utfört operationen utan att använda blod. Ge därför aldrig upp, inte ens när tvångsomhändertagandet är ett faktum. Nej, ge aldrig upp under några som helst omständigheter! — Se Vakttornet för 15 juni 1991, ”Frågor från läsekretsen”.

²⁷ Kom ihåg Jesu ord: ”Var på er vakt mot människorna; de skall nämligen överlämna er åt lokala domstolar. ... Ja, ni skall bli dragna inför ståthållare och kungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och nationerna.” Som en tröst för oss under sådana omständigheter tillade Jesus att den heliga anden skall hjälpa oss att komma ihåg vad som är lämpligt och bra att säga i sådana situationer. — Matt. 10:16—20.

²⁸ ”Den som visar insikt i en sak kommer att finna det goda, och lycklig är den som förtröstar på Jehova.” (Ords. 16:20) Ni föräldrar, gör redan i förväg de förberedelser som behövs för att skydda ert barn mot en andligen besmittande blodtransfusion. (Ords. 22:3) Ni barn, ge gensvar på era föräldrars fostran när det gäller dessa förberedelser och ta den till hjärtat. Var som familj ”fast besluten att inte äta blodet, ... för att det må gå dig [eller er] väl”, därför att ni har Jehovas välsignelse och hans godkännande. — 5 Mos. 12:23—25.

[Fotnoter]