I forna tider gjorde Gud bruk av drömmar för att ge människor varningar, anvisningar och profetior, men leder han nu sitt folk på det sättet?

Drömmar från Gud omtalas i Matteus 2:13, 19, 20; 1 Kungaboken 3:5; 1 Moseboken 40:1—8.

Hebr. 1:1, 2: ”Gud, som för länge sedan vid många tillfällen och på många sätt [bland annat genom drömmar] talade till våra förfäder genom profeterna, har vid slutet av dessa dagar talat till oss genom en Son [Jesus Kristus, vars läror finns nedtecknade i Bibeln].”

1 Kor. 13:8: ”Vare sig det finns gåvor till profeterande [och profetior som Gud ibland förmedlade till sina tjänare genom drömmar], skall de tas bort.”

2 Tim. 3:16, 17: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, ... så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk.”

1 Tim. 4:1: ”Men det inspirerade uttalandet säger uttryckligt att i senare tidsperioder skall några avfalla från tron, i det de ägnar uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden [ibland förmedlade i drömmar] och demoners läror.”

Död

Definition: Alla livsfunktioners upphörande. När andningen, hjärtslagen och hjärnverksamheten upphör, upphör livskraften undan för undan att verka i kroppens celler. Döden är motsatsen till livet.

Skapade Gud människan för att dö?

Tvärtom — Jehova varnade Adam och sade att olydnad skulle leda till döden. (1 Mos. 2:17) Längre fram varnade Gud israeliterna för ett sådant uppförande som rentav skulle leda till en för tidig död för dem. (Hes. 18:31) Med tiden sände han sin Son för att dö för människosläktets skull, så att de som satte tro till denna föranstaltning kunde få evigt liv. — Joh. 3:16, 36.

I Psalm 90:10 sägs det att en människas liv i allmänhet varar 70 eller 80 år. Så var det då Mose skrev detta, men så var det inte från början. (Jämför 1 Moseboken 5:3—32.) I Hebréerna 9:27 heter det: ”Det är människor förbehållet att dö en gång för alla.” Så var det också då detta skrevs. Men så var det inte innan Gud avkunnade domen över den syndfulle Adam.

Varför blir vi gamla och dör?

Jehova skapade det första människoparet fullkomligt med utsikten att få leva för evigt. De utrustades med fri vilja. Skulle de lyda sin Skapare av kärlek och uppskattning av allt det som han hade gjort för dem? De var fullt kapabla att göra det. Gud sade till Adam: ”Vad beträffar trädet för kunskapen om gott och ont, skall du inte äta av det, för på den dag du äter av det kommer du med visshet att dö.” Satan använde en orm som språkrör och lockade Eva att överträda Jehovas befallning. Adam tillrättavisade inte sin hustru, utan förenade sig med henne i att äta av denna förbjudna frukt. I enlighet med sitt ord dömde Jehova Adam till döden, men innan han avrättade det syndfulla paret, visade han dem barmhärtighet och lät dem frambringa barn. — 1 Mos. 2:17; 3:1—19; 5:3—5; jämför 5 Moseboken 32:4 och Uppenbarelseboken 12:9.

Rom. 5:12, 17, 19: ”Synden kom in i världen genom en enda människa [Adam], och döden genom synden, och döden ... spred sig [på så sätt] till alla människor därför att de alla hade syndat — . ... Genom den endes försyndelse kom [döden] att härska som kung. ... Genom den enda människans olydnad [gjordes] många ... till syndare.”

1 Kor. 15:22: ”Alla dör i Adam.”

Se också rubriken ”Ödet”.

Varför dör spädbarn?

Ps. 51:7 (v. 5 i NV) (1982): ”Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.” (Se också Job 14:4; 1 Moseboken 8:21.)

Rom. 3:23; 6:23: ”Alla har ju syndat och är i saknad av Guds härlighet.” ”Den lön synden betalar ut är död.”

Gud ”tar” inte barn från deras föräldrar, som somliga har fått höra. Fastän jorden producerar rikligt med mat, hindrar ofta själviska politiska och kommersiella element distributionen av den till dem som mest behöver den, vilket leder till att somliga dör på grund av undernäring. Somliga barn dör i olyckor, liksom vuxna. Men alla har vi ärvt synden; vi är alla ofullkomliga. Vi har fötts in i en ordning där alla — både goda och onda — till sist dör. (Pred. 9:5) Men Jehova ”längtar” efter att få återförena barnen med sina föräldrar genom uppståndelsen, och han har i sin kärlek gjort föranstaltningar för detta. — Joh. 5:28, 29; Job 14:14, 15; jämför Jeremia 31:15, 16; Markus 5:40—42.

Var är de döda?

1 Mos. 3:19: ”I ditt anletes svett kommer du att äta ditt bröd tills du vänder åter till marken, för av den blev du tagen. För stoft är du, och till stoft kommer du att vända åter.”

Pred. 9:10: ”Allt som din hand finner att göra, gör det med själva din kraft, ty det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol [graven, Me; dödsriket, 1982], den plats dit du går.”

Vad är de dödas tillstånd?

Pred. 9:5: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls.”

Ps. 146:4: ”Hans ande går ut, han vänder tillbaka till sin mark; på den dagen förgås verkligen hans tankar [anslag, 1982; planer, Me, fotnot; 1979 års provöversättning].”

Joh. 11:11—14: ”’Lasarus, vår vän, har gått till vila, men jag är nu på väg dit för att väcka honom ur sömnen.’ ... Jesus [sade] rättframt till dem: ’Lasarus har dött.’” (Se också Psalm 13:3.)

Finns det någon del av människan som lever vidare, när kroppen dör?

Hes. 18:4: ”Den själ [själ, Me, My, Åk, ÄÖ] som syndar — det är den som kommer att dö.”

Jes. 53:12: ”Han utgöt sin själ [själ, Åk; liv, Me, My] till döden.” (Jämför Matteus 26:38.)

Se också rubrikerna ”Ande” och ”Själ”.

Kan de döda på något sätt hjälpa eller skada de levande?

Pred. 9:6: ”Deras kärlek och deras hat och deras svartsjuka