Fortsätt att predika Riket
”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” — MATTEUS 24:14.
1, 2. a) Vad är det viktigaste arbetet under det här århundradet, och i vilken utsträckning utförs det? b) Vad finns det för bevis för att Jehova välsignar detta arbete?
PREDIKANDET av de goda nyheterna om Guds rike är det viktigaste arbetet under detta århundrade. Det är detta som den allsmäktige Guden nu önskar få utfört, och det utförs i uppfyllelse av hans profetiska ord. Ditt gensvar till det kommer att påverka ditt eviga öde. — 1 Korintierna 9:16, 23.
2 Det är hänförande att se att antalet av dem som deltar i detta predikoarbete fortsätter att öka. Det är nu över tre miljoner som tar del i det. Och fler än någonsin tidigare träder in i heltidstjänsten. Och många fler intresserade personer tackar ja till ett bibelstudium och gör verkliga ansträngningar att lära sig att göra Guds vilja.
3. Vad kan somliga säga om behovet av att fortsätta att predika de goda nyheterna?
3 Men ibland kan somliga ”ge upp i fråga om att göra vad som är gott” och ”bli trötta” vad predikoarbetet beträffar. (Galaterna 6:9; Hebréerna 12:3) De kanske säger att de goda nyheterna redan har predikats så mycket på deras distrikt och att människorna har tagit ståndpunkt och nu blir irriterade, när vi besöker deras hem. De som predikar där får mycket små om ens några resultat. Därför tycker de att arbetet kanske i huvudsak är utfört och att man inte behöver fortsätta. Vad är det för fel med detta tänkesätt?
Varför fortsätta?
4. Vad bör motivera oss att fortsätta att predika också på distrikt där gensvaret är dåligt?
4 För det första bör vårt trogna uthärdande i predikoarbetet inte bero på huruvida människor lyssnar på oss eller inte. Jeremia predikade i 40 år i Jerusalem, trots att mycket få lyssnade på honom och många häftigt motstod honom. Varför fortsatte han? Därför att han utförde ett arbete som Jehova hade befallt och därför att hans profetiska kunskap om vad som skulle komma att hända med Jerusalem tvingade honom att fortsätta att tala. (Jeremia 1:17—19) Han sade: ”I mitt hjärta blev det som en brinnande eld, instängd i benen i min kropp; och jag blev trött av att hålla tillbaka, och jag förmådde inte uthärda den.” (Jeremia 20:7—10, NW) Vi är i en liknande situation. Det är Jehova som genom Jesus Kristus har befallt att de ”goda nyheterna” skall predikas på hela den bebodda jorden. (Matteus 24:14) När människor vägrar att lyssna, får vi tillfälle att visa djupet av vår kärlek till och hängivenhet för Jehova genom att vi fortsätter att göra det som är rätt. (1 Johannes 5:3) När vi dessutom betänker vad den nära framtiden kommer att föra med sig för mänskligheten, hur kan vi då hålla oss tillbaka från att försöka varna våra medmänniskor? — 2 Timoteus 4:2.
5. a) Av vilket annat skäl bör vi uthärda i predikoarbetet? b) Hur är predikandet en grundval för dom?
5 Jeremias predikande var faktiskt också ett domsverk. År 607 f.v.t., när Jerusalem föll, kunde ingen av dem som drabbades av död eller slaveri påstå att de inte visste varför detta hände dem. Jeremia hade i 40 år i förväg varnat dem för just ett sådant resultat, om de fortsatte att vara upproriska mot Jehova. (Jämför Hesekiel 2:5.) Likaså är predikandet av de goda nyheterna till ”ett vittnesbörd för alla nationerna” en grundval för dom i våra dagar. Aposteln Paulus gör detta klart, när han förklarar att Kristus Jesus kommer att låta hämnd komma över ”dem som inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus”. (2 Tessalonikerna 1:8, 9) Människor kommer att dömas efter hur de reagerar för de goda nyheterna. Därför måste predikandet fortsätta högt och tydligt ända fram till slutet. (Uppenbarelseboken 14:6, 7) Ingenting bör hindra detta livsviktiga budskap från att föras till människorna så ofta som möjligt. Detta lägger ett stort ansvar på alla Jehovas överlämnade tjänare.
6. Varför måste vi fortsätta att predika, trots att vårt budskap kanske är allmänt känt?
6 Det är sant att vi kanske redan har predikat de goda nyheterna rätt mycket i vår trakt. Men det händer så mycket i världen att även om många människor har hört vårt budskap, skulle de snart glömma det om vi slutade upp att predika. Tänk på alla revolutioner, terroristaktioner, strejker, skandaler och andra händelser som får så stor publicitet. Sedan har vi alla olika slag av populär underhållning och andra distraherande faktorer. Vi måste fortsätta att predika för att hålla fram vårt budskap för människorna, trots allt detta andra som gör anspråk på deras uppmärksamhet.
7. Hur liknar mångas reaktion i våra dagar israeliternas sätt att reagera för Jesajas profeterande, men varför bör inte detta avskräcka oss från att predika?
7 När många försöker ignorera oss, bör vi komma ihåg vad slags människor profeten Jesaja måste predika för. Så här sade Jehova till honom: ”Ty det är ett upproriskt folk, osannfärdiga söner, söner som inte har velat höra Jehovas lag; som har sagt till siarna: ’Ni skall inte se’, och till dem som har syner: ’Ni skall inte i syner skåda rättframma ting för oss. Tala hala ting till oss; skåda i syner bedrägliga ting. Vik åt sidan från vägen; vik av från stigen. Få Israels Helige att upphöra just för vår skull.’” Men ändå sade Jesaja troget till folket: ”Jehova är en domens Gud. Lyckliga är alla som håller sig i förväntan på honom.” (Jesaja 30:9—11, 18, NW) Vi bör göra likadant. Så länge som vi fortsätter kommer vårt budskap att tränga in i någon utsträckning. Somliga kommer att lyssna, och andra kommer inte att göra det. Men alla kommer att få tillfälle att höra.
”Hur skall de höra?”
8. Vilka förhållanden kan få människor att ändra sig, trots att de kan tyckas ha tagit ståndpunkt mot sanningen?
8 Vi kanske tycker att människorna i ett visst område har tagit avgjord ståndpunkt och är fast beslutna att visa ifrån sig vårt budskap eller till och med motstå det. Men kom ihåg att förhållandena i människors liv hela tiden förändras. De kanske i morgon, nästa vecka eller nästa månad ställs inför nya problem eller situationer, som kommer att göra dem mottagliga för sanningen. De kanske får höra om händelser i världen som oroar dem, eller kanske drabbas de av ekonomiska motgångar, sjukdom eller dödsfall inom familjen. Sådana saker kan få dem att vakna upp och önska få reda på orsaken till sitt lidande. Om vi fortsätter att predika, kommer de att veta vart de skall vända sig.
9. Hur kan vårt predikoarbete jämföras med det arbete som räddningsarbetare utför i ett katastrofområde?
9 Vår situation kan jämföras med den som räddningsarbetare i ett katastrofområde — till exempel efter en jordbävning — befinner sig i. Det förhållandet att räddningsarbetarna i ett visst område träffar på fler överlevande skulle inte få dem som befinner sig i ett område där det inte finns så många överlevande att sakta farten eller sluta. Alla räddningsarbetare fortsätter i stället outtröttligt också när de har en känsla av att det kanske inte finns fler överlevande i det område som de har fått sig tilldelat. Och då hittar de ibland ytterligare en överlevande. Sökandet avblåses först när den tid som har gått visar att det inte finns något mer hopp. Vårt sökande har ännu inte avblåsts, och vi finner fortfarande tusenden och åter tusenden, som önskar bli räddade från denna gamla värld och överleva ”den stora vedermödan”. (Uppenbarelseboken 7:9, 14) Också i områden som har bearbetats grundligt och där flertalet människor inte ger något gensvar blir det fortfarande ett visst resultat. Och det finns ytterligare skäl till att fortsätta att predika.
10. Endast hur kommer människor att veta vart de skall vända sig, om de önskar söka sanningen, enligt Romarna 10:13, 14?
10 Människor måste ständigt bli påminda om att ”var och en som anropar Jehovas namn skall bli frälst”. Men som Paulus fortsätter i sitt brev till romarna: ”Hur skall de anropa honom som de inte har satt tro till? Och hur skall de sätta tro till honom som de inte har hört något om? Och hur skall de höra utan att någon predikar?” (Romarna 10:13, 14) Dessa ord bör inskärpa i var och en av oss behovet av att fortsätta att predika de goda nyheterna om Guds rike.
11. Vilket ansvar har vi gentemot de unga som nu växer upp till mogen ålder?
11 Allteftersom ändens tid har fortsatt, har barn fötts och vuxit upp till mogen ålder eller till ansvarig ålder. Dessa unga människor har ofta inte ägnat sanningen någon uppmärksamhet. Deras föräldrar har kanske avvisat budskapet och rentav talat emot det. Men nu är dessa ungdomar gamla nog att själva tänka allvarligt på världsförhållandena, på framtiden och på sitt mål i livet. De måste också anropa Jehovas namn, om de skall bli frälsta. Men ”hur skall de sätta tro till honom som de inte har hört något om”? (Romarna 10:14) Dessa tonåringar och unga vuxna är många gånger mottagliga för sanningen, och därför måste vi leta upp dem och predika för dem.
12. Hur utgör vårt fortsatta predikande ett uttryck för Jehovas barmhärtighet?
12 Det förhållandet att det fortfarande är möjligt att predika är ett uttryck för Jehovas barmhärtighet. Så här skriver aposteln Petrus: ”Jehova är inte långsam med avseende på sitt löfte, såsom några betraktar långsamhet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte önskar att någon skall drabbas av förintelse, utan önskar att alla skall nå fram till sinnesändring. Betrakta dessutom vår Herres tålamod som frälsning.” (2 Petrus 3:9, 15) Jehovas önskan att alla slags människor skall bli frälsta kommer inte bara till uttryck genom att han tålmodigt anslår tid innan han verkställer domen, utan också genom att han ständigt vädjar till människor att vända sig till honom och bli frälsta. (1 Timoteus 2:4) När vi fortsätter att predika de goda nyheterna, framhäver vi Guds barmhärtighet, och på det sättet lovprisar vi honom.
Att undvika blodskuld
13, 14. a) Hur kan vårt predikoarbete jämföras med den väktares arbete, som omnämns i Hesekiels profetia? b) Varför kunde Paulus säga att han var ”ren från allas blod”, och endast hur kan Jehovas vittnen säga detsamma i våra dagar?
13 Jehovas överlämnade vittnens ansvar att varna människor för Guds kommande dom kan jämföras med det ansvar Hesekiel hade på sin tid. Han var utsedd till väktare för Israels hus. Hans uppdrag var att varna israeliterna för att de skulle komma att bli avrättade, om de inte vände sig bort från sina onda vägar. Om han, som väktare, inte brydde sig om att låta varningen ljuda, så skulle de onda människorna ändå avrättas, men deras blod skulle komma över den försumlige väktarens huvud. Jehova visar i detta sin inställning till att verkställa dom: ”Jag finner inte behag i den ondskefulles död, utan i att den ondskefulle vänder om från sin väg och helt visst förblir vid liv. Vänd om, vänd om från era usla vägar, ty varför skulle ni dö, o Israels hus?” — Hesekiel 33:1—11, NW.
14 Aposteln Paulus erkände sitt ansvar som väktare och förklarade för de äldste från Efesus: ”Därför kallar jag er till vittnen nu i dag att jag är ren från allas blod.” Varför kunde han säga detta? Han fortsätter: ”Jag har ju inte undandragit mig att berätta för er om allt Guds rådslut.” (Apostlagärningarna 20:26, 27) Så är det också med väktarklassen i våra dagar, kvarlevan av Jesu Kristi smorda efterföljare. Ingen av dess medlemmar tillsammans med deras över tre miljoner följeslagare — som har hoppet om att få överleva slutet på denna tingens ordning och få evigt liv på jorden — får någonsin slöa till när det gäller att predika de goda nyheterna om Guds rike och att varna för det kommande verkställandet av hans dom. På detta sätt undgår de blodskuld.
15. Vilka blev tecknade enligt kapitel 9 i Hesekiel, och vem utförde tecknandet?
15 Predikoarbetet i våra dagar beskrivs profetiskt i kapitel 9 i Hesekiel. Jehovas straff för staden Jerusalem var här bestämt. Innan den domen verkställs blir en man som är klädd i linnekläder och har en sekreterares bläckhorn vid sina höfter tillsagd att gå igenom staden och sätta ett tecken på pannan på alla dem som suckar över de avskyvärdheter som bedrivs där. När detta tecknande arbete är fullbordat, skall alla i staden, utom de som blivit tecknade för att få överleva, avrättas. När mannen framgångsrikt hade slutfört detta tecknande arbete rapporterade han: ”Jag har gjort alldeles som du har befallt mig.” (Hesekiel 9:11, NW) Han utförde troget sitt uppdrag intill slutet.
16. a) Vem är mannen klädd i linnekläder en bild av i våra dagar? b) Hur driver oss stridsfrågan om Jehovas suveränitet till att fortsätta att predika?
16 Mannen klädd i linnekläder förebildar den smorda kvarlevan av Kristi efterföljare, och den ”stora skaran” av ”andra får” sluter sig till dem. Precis som på Hesekiels tid är den stora stridsfrågan nu hävdandet av Jehovas suveränitet. Så här säger Jehova angående slutet av den nuvarande onda tingens ordning vid kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag: ”Nationerna kommer att bli tvungna att inse att jag är Jehova.” (Uppenbarelseboken 7:9; Johannes 10:16; Hesekiel 39:7, NW) För att nationerna skall inse detta är det absolut nödvändigt att Jehovas tjänare på jorden fortsätter att predika hans namn och uppsåt som ett vittnesbörd för alla nationer.
17, 18. a) Hur får vi hjälp att ständigt vara vaksamma genom att fortsätta att predika? b) Vilken rapport önskar vi alla avge till Jehova, när han för detta predikoarbete till sitt slut, och endast hur kan vi göra det?
17 Genom att fortsätta att predika de goda nyheterna om Riket bevarar vi vår egen vaksamhet. Vi håller oss medvetna om vikten av Jehovas namn och uppsåt. Om vi skulle slöa till, skulle vårt hopp om Riket kunna försvagas, och vi skulle kunna ryckas med av ”livets bekymmer och rikedom och njutningar” och inte bringa något ”till fulländning”. (Lukas 8:14) Genom att nitiskt fortsätta att förkunna ”de goda nyheterna” lyder vi troget det vår Mästare, Jesus Kristus, befallt: ”Ta er ständigt i akt, håll er vakna, för ni vet inte när det är den fastställda tiden. Men vad jag säger er, det säger jag till alla: Var ständigt vaksamma.” — Markus 13:10, 33, 37.
18 Låt oss därför alla fortsätta att leta reda på dem som ”suckar”, så länge som Jehova anslår tid till detta. Må vi alla, antingen vi tillhör den smorda kvarlevan eller de ”andra fåren”, vara trogna i fråga om att utföra vårt uppdrag att predika ”de goda nyheterna” om Riket på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna. (Matteus 24:14) När Jehova själv avslutar detta arbete genom att börja ”den stora vedermödan”, må då var och en av oss kunna säga till Jehova: Vi har gjort alldeles som du har befallt oss.
Kommer du ihåg?
◻ Vad visar resultaten angående vårt predikande?
◻ Av vilka andra skäl bör vi fortsätta att predika?
◻ Hur är vårt predikande ett uttryck för Jehovas barmhärtighet?
◻ Hur kan vi bevara oss rena från allas blod?
◻ Hur hjälper vårt predikande oss att ständigt vara vaksamma?
[Tabell på sidan 28]
PREDIKORESULTATET UNDER SJU ÅR
Antalet Antalet närvarande Antalet
döpta vid Åminnelsen bibelstudier
1981 119.836 5.987.893 1.475.177
1982 138.540 6.252.787 1.586.293
1983 161.896 6.767.707 1.797.112
1984 179.421 7.416.974 2.047.113
1985 189.800 7.792.109 2.379.146
1986 225.868 8.160.597 2.726.252
1987 230.843 8.965.221 3.005.048