Slå vakt om din känsla av brådska

VAD är ett säkert, av Gud godkänt sätt att fortsätta att tjäna Jehova helhjärtat eller av all sin själ? Det är att i djupet av sitt hjärta ha en äkta känsla av brådska. Att tjäna Gud helhjärtat eller av all sin själ innebär att tjäna honom med hela sin varelse, och det kräver att vi uppriktigt och obetingat lyder honom i allting som han begär att vi skall göra.

Profeten Mose betonade hur nödvändigt detta är när han undervisade Israels nation och sade: ”Och du skall älska Jehova, din Gud, av allt ditt hjärta och all din själ och all din energi.” (5 Moseboken 6:5) Flera hundra år senare upprepade Jesus Kristus samma befallning: ”Du skall älska Jehova, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt sinne.” (Matteus 22:37) Aposteln Paulus anspelade på just det här kravet när han uppmanade efesierna att ”av hela sin själ ... [göra] Guds vilja” och när han ivrigt bad kolosserna: ”Vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor.” — Efesierna 6:6; Kolosserna 3:23.

Men det är svårt för oss att lägga vårt hjärta och vår själ i vår tjänst för Gud, om vi inte djupt inom oss är livligt medvetna om att det är bråttom eller om den känsla av brådska som vi en gång hade nu har trubbats av — kanske är helt försvunnen. Vi befinner oss i dag i en tid av brådskande natur som inte kan jämföras med någon annan i människans historia.

Särskilda perioder av brådskande natur

Under den förkristna tiden inträffade många perioder av brådskande natur. Noas dagar och den period som ledde fram till Sodoms och Gomorras förstöring var sannerligen tider av verkligt brådskande natur. (2 Petrus 2:5, 6; Judas, vers 7) Åren närmast före den stora översvämningen var otvivelaktigt fyllda av brådskande verksamhet. Trots att Noa och hans familj inte kände till precis när översvämningen skulle ta sin början, bör deras ”gudaktiga fruktan” ha garanterat att de inte förhalade tiden. — Hebréerna 11:7.

På liknande sätt var det före Sodoms och Gomorras förstöring, då änglarna började ”skynda på Lot” och sade: ”Sätt dig i säkerhet för din själs skull!” (1 Moseboken 19:15, 17) Ja, också vid det tillfället blev rättfärdiga liv räddade tack vare skyndsam handling. Många hundra år senare fick judiska fångar i Babylon uppmaningen: ”Vänd er bort, vänd er bort, gå ut därifrån, rör inte vid något orent; gå ut från hennes mitt.” (Jesaja 52:11) År 537 f.v.t. skyndade omkring 200.000 landsflyktiga bort från Babylon i lydnad för den här profetiska befallningen som vittnade om att det var bråttom.

Känslan av brådska i var och en av de här situationerna ledde till helhjärtad tjänst av dem som hade och vidmakthöll den fasta övertygelsen att de levde i tider av brådskande natur.

Brådska i kristen tid

Ett genomgående drag i de kristna grekiska skrifterna är en klang av brådska. ”Ta er ständigt i akt”, ”håll er vakna”, ”var ... ständigt vaksamma”, ”visa er ... redo” — alla de här uttrycken använde Kristus Jesus för att bibringa sina efterföljare en tillbörlig känsla av brådska. (Matteus 24:42—44; Markus 13:32—37) Hans liknelser om de tio jungfrurna, den onde slaven, talenterna och åtskiljandet av fåren och getterna väcker dessutom allesammans förväntan och alstrar en känsla av brådska. — Matteus 25:1, 14, 15, 32, 33.

Jesus nöjde sig inte med att tala om brådska, utan dessutom styrkte han sina ord och gav dem verklighetsanknytning genom att skynda på med sitt eget arbete. När folket vid ett tillfälle försökte hålla honom kvar, sade han till dem: ”Också för andra städer måste jag förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike, eftersom det är för detta jag har sänts ut.” (Lukas 4:42, 43) Han uppmuntrade också sina lärjungar att ivrigt be skördens Herre att sända ut fler arbetare till sin skörd, därför att ”skörden är stor, men arbetarna är få”. (Matteus 9:37, 38) Genom en sådan ödmjuk vädjan till Gud ger man sannerligen uttryck åt en förnimmelse av brådska.

Var den här brådskan onödig?

Någon kan väcka den följdriktiga frågan: Varför var en känsla av brådska nödvändig på den tiden, om den förebådade ”stora vedermödan” inte skulle komma förrän efter många hundra år? — Matteus 24:21.

Vi kan vara säkra på att det inte bara var ett knep som Jesus tog till för att hålla sina efterföljare upptagna med att predika och undervisa. Nej, det var Jesu kärlek till sina lärjungar, liksom hans fullkomliga insikt om Jehovas uppfattning om tiden, som utgjorde grundvalen för hans råd angående brådska. Ja, Kristus Jesus visste att en stark förnimmelse av brådska var nödvändig för att fullgöra Jehovas vilja enligt Guds uppsåt. Dessutom visste han att det skulle vara till nytta för hans lärjungar själva i andligt avseende att bevara en känsla av brådska fram till hans återkomst.

Jesus Kristus hade tydligt angett att ett världsomfattande predikoarbete skulle fullgöras och det under en begränsad tid. (Matteus 24:14; Markus 13:10) De på varandra följande skedena i detta uppdrag blev uppenbarade endast i och med att arbetet rullades upp. Men det krävdes brådska för att fullborda varje fas. Jesus antydde det här uppdragets fortgång när han sade: ”Ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.” (Apostlagärningarna 1:8) Och det är på det sättet som uppdraget har rullats upp fram till närvarande tid. Det har inneburit att Guds tjänare har mötts av en del överraskningar allteftersom tiden har skridit framåt, vilket ibland har krävt justeringar av en uppfattning.

De kristnas känsla av brådska har tjänat Jehovas uppsåt. Den har hjälpt Kristi lärjungar att fullfölja sitt fortgående uppdrag i överensstämmelse med Jehovas ofelbara tidtabell. När vi nu ser tillbaka över närmare 2.000 år, kan vi därför förstå den gudomliga tidtabellen bättre.

Den brådska de kristna kände hjälpte lärjungarna att avge ett grundligt vittnesbörd i Jerusalem, Judeen och Samarien och för de förskingrade judarna före år 36 v.t., när tiden av särskild ynnest mot judarna gick ut. (Daniel 9:27; Apostlagärningarna 2:46, 47) På samma sätt underlättade de kristnas känsla av brådska för den tidiga församlingen att ge alla judar en tydlig varnande underrättelse om att deras ordning skulle nå ett slut. (Lukas 19:43, 44; Kolosserna 1:5, 6, 23) Och sedan den oväntat hade nått sitt slut år 70 v.t., hjälpte förnimmelsen av brådska Kristi vittnen i det första århundradet att förkunna det himmelska hoppet för många människor innan avfallet började breda ut sin sjukligt dystra slöja. (2 Thessalonikerna 2:3; 2 Timoteus 4:2) Därefter, under de mörka tidsåldrarna, höll de få vetelika kristna som då fanns hoppet om Guds kungarike levande, alldeles som Kristus Jesus hade förutsagt. (Matteus 13:28—30) Vid sin fastställda tid uppreste Jehova slutligen en livskraftig, nutida församling, sporrad att dra framåt av hans brådskande budskap om dom avsett för dem som lever i den nuvarande sista generationen. — Matteus 24:34.

I likhet med Daniel i forna tider skulle Guds trogna nutida vittnen aldrig drista sig att undrande fråga Jehova: ”Vad har du gjort?” (Daniel 4:35) De är övertygade om att Jehova vet exakt vad som behövs för att hans verk skall komma att utföras tidtabellsenligt. I stället för att ifrågasätta Jehovas sätt att ordna saker och ting är de därför lyckliga över att Gud har gett dem möjlighet att arbeta tillsammans med honom i den kritiska tid som nu är här. — 1 Korinthierna 3:9.

En ytterligare uppmuntran till brådskande iver

Ett annat skäl till brådskande iver är vår oförmåga att ange den exakta dagen och timmen för den stora vedermödans plötsliga utbrott. Kristus Jesus framhöll otvetydigt att ingen på jorden vet den förutbestämda dagen och timmen för denna kritiska händelses början. (Matteus 24:36) Vid ett annat tillfälle sade han till sina ivriga apostlar: ”Det tillkommer inte er att få kännedom om de tider eller tidsperioder som Fadern har lagt under sin egen domsrätt.” (Apostlagärningarna 1:7) Ja, utgången är tydlig och klar, men alla detaljerna är helt enkelt inte något som vi behöver ha reda på.

Aposteln Paulus lade i dagen den rätta inställningen kännetecknad av brådskande iver. Kanske hade han Jesu ord i minnet när han skrev följande till thessalonikerna om Kristi närvaro: ”Vad nu beträffar tiderna och tidsperioderna, bröder, har ni inte behov av att något skrivs till er.” (1 Thessalonikerna 5:1) Han skrev det här brevet cirka 17 år efter det att Jesus hade sagt: ”Ni skall vara vittnen om mig ... till jordens mest avlägsna del.” (Apostlagärningarna 1:8) Vid den tiden kunde inget mer skrivas därför att inget mer hade uppenbarats. Likväl kunde de vara säkra på att Jehovas dag absolut skulle komma ”som en tjuv om natten” då kristna människor fortfarande med brådskande iver skulle hålla på med att förkunna. — 1 Thessalonikerna 5:2.

Det förefaller osannolikt att de kristna i det första århundradet, som hade de här orden i tankarna, skulle tro att det återstod flera hundra år till Jehovas dag. Det är sant att de kände till Jesu liknelser om kungen som begav sig till ett avlägset land och om mannen som reste utomlands. De visste också att det av liknelserna framgick att kungen skulle komma tillbaka ”slutligen” och mannen som reste utomlands ”efter en lång tid”. Men utan tvivel ställde de sig frågor sådana som de här: När är ”slutligen”? Och vad avses med ”efter en lång tid”? Tio år? Tjugo år? Femtio år? Eller en längre tid? (Lukas 19:12, 15; Matteus 25:14, 19) Jesu ord fortsatte helt visst att genljuda i deras öron: ”Håll er redo, ni också, därför att i en stund då ni inte håller det för troligt kommer Människosonen.” — Lukas 12:40.

Känslan av brådska har ett positivt inflytande

Den av Gud stimulerade känslan av brådska övade verkligen ett förunderligt uppmuntrande inflytande på de kristna i det första århundradet och hjälpte dem att med iver och flit ägna sig åt det ytterst viktiga arbetet med att predika och undervisa. Än i denna dag fortsätter den att uppmuntra oss på många sätt. Den hindrar oss att självbelåtet slå oss till ro eller att ”tröttna på att göra det goda”. (Galaterna 6:9, Hedegård) Den skyddar oss för att bli djupt engagerade i världen och dess försåtliga materialism. Den håller våra sinnen sysselsatta med ”det verkliga livet”. (1 Timoteus 6:19) Herren Jesus sade att hans lärjungar skulle vara som ”får mitt ibland vargar”, och han visste hur nödvändigt det är för oss att hålla fast vid en bestämd, avgjord ståndpunkt för att kunna kämpa mot världen. Ja, vi har blivit skyddade och bevarade tack vare vår kristna medvetenhet om brådska. — Matteus 10:16.

I sin oändliga vishet har Jehova Gud alltid gett sina tjänare tillräcklig information för att de skall kunna bevara sin känsla av brådska levande. Han har hjälpsamt försäkrat oss om att vi befinner oss i ”de sista dagarna” för den här fördärvade tingens ordning. (2 Timoteus 3:1) Vi blir ständigt påminda om att vi måste lysa som ljusspridare, tills den generation i vilken vi lever försvinner i den stora vedermödan, vars höjdpunkt inträffar vid Har-Magedon. — Filipperna 2:15; Uppenbarelseboken 7:14; 16:14, 16.

Ja, en gudaktig känsla av brådska är en väsentlig del av helhjärtad tjänst för Jehova, en tjänst som man lägger hela sin själ i. Den avvärjer och hjälper till att omintetgöra Djävulens bemödanden att få Guds tjänare att ”bli trötta och ge tappt i ... [sina] själar”. (Hebréerna 12:3) I all evighet kommer helhjärtad hängivenhet att få Jehovas tjänare att lyda honom, men nu, i den här tiden före Harmageddon, är en djup, äkta känsla av brådska en oumbärlig del av helhjärtad hängivenhet.

Må Jehova, vår Gud, hjälpa oss att slå vakt om vår känsla av brådska, under det att vi fortsätter att låta aposteln Johannes’ ord genljuda: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” — Uppenbarelseboken 22:20.