Frågor från läsekretsen
Vad bör en kristen göra om han kallas till att sitta i en jury?
I somliga länder använder man sig inom rättssystemet av juryer, vars ledamöter har utsetts bland medborgarna. På de platser där det är vanligt med juryer, måste en kristen bestämma sig för hur han skall handla, om han blir anvisad att inställa sig till jurytjänst. Många kristna har med rent samvete dragit slutsatsen att Bibelns principer inte hindrar att man inställer sig — Sadrak, Mesak och Abed-Nego lydde ju den babyloniska regeringens befallning att inställa sig på Duraslätten, och Josef och Maria reste till Betlehem på befallning av de romerska myndigheterna. (Daniel 3:1–12; Lukas 2:1–4) Men det finns faktorer som uppriktiga kristna bör ta i betraktande.
Jurysystemet förekommer inte överallt. I somliga länder är det en juridiskt skolad domare eller en grupp av domare som dömer i civilmål och brottmål. I andra delar av världen råder vad som är känt som ”common law” (allmän lag eller sedvanerätt), och juryer är en del av den rättsliga processen. Men de flesta har en tämligen vag uppfattning om hur ledamöter i en jury utväljs och vilka åligganden dessa ledamöter har. Det är därför passande att man skaffar sig en överblick över vad detta innebär, oavsett om man kommer att sitta i en jury eller inte.
Guds folk erkänner Jehova som den högste Domaren. (Jesaja 33:22) I det forntida Israel tjänade rättrådiga och opartiska erfarna män som domare för att avgöra tvister och besluta i lagfrågor. (2 Moseboken 18:13–22; 3 Moseboken 19:15; 5 Moseboken 21:18–21) När Jesus var på jorden sköttes dömandet av Sanhedrin, judarnas högsta domstol. (Markus 15:1; Apostlagärningarna 5:27–34) Det fanns inga anordningar som medförde att den vanlige juden behövde ingå i en civil jury.
Andra länder använde sig av juryer som bestod av vanliga medborgare. Sokrates blev förhörd av en jury bestående av 501 ledamöter. Juryrättegångar förekom också i den romerska republiken, men de avskaffades senare av kejsarna. I England bestämde längre fram kung Henrik III att en anklagad skulle dömas av sina grannar. Tanken var att eftersom grannarna kände den anklagade, skulle deras dom vara rättvisare än den kunde bli genom de metoder som innebar att den anklagade var tvungen att försöka bevisa att han var oskyldig genom att kämpa sig igenom eller helt enkelt överleva vissa oskuldsprov. Med tiden förändrades anordningen så att en jury kom att bestå av en grupp medborgare som skulle behandla ett fall och fälla ett utslag grundat på bevis. En juridiskt skolad domare gav vägledning i fråga om bevisföring.
Det finns många olika slag av juryer. Likaså varierar antalet ledamöter och tillvägagångssätten för att fälla ett utslag. Så till exempel kan man i USA sammankalla en åtalsjury bestående av mellan 12 och 23 ledamöter, som beslutar om det finns tillräckliga bevis för att åtala någon för ett brott; juryn avgör inte om personen i fråga är skyldig eller oskyldig. På liknande sätt väger ledamöterna i en coronerjury (undersökningsjury) bevisen mot varandra för att avgöra om brott har begåtts.
När de flesta tänker på en jury, tänker de på en panel bestående av 12 medborgare vid en rättegång — vare sig det gäller ett civilmål eller ett brottmål — som lyssnar till bevisföringen för att avgöra om den anklagade är skyldig eller oskyldig. Det här är en liten jury i motsats till åtalsjuryn. Vanligtvis skickar rätten meddelande om att inställa sig till jurytjänst till personer som har utvalts ur register över röstberättigade eller körkortsinnehavare eller något liknande register. En del är automatiskt diskvalificerade, till exempel brottslingar och mentalt handikappade. Beroende på de lokala lagarna kan andra — till exempel läkare, präster, advokater och småföretagare — begära att bli undantagna. (Somliga kan bli fritagna från jurytjänst därför att de har starka personliga och på samvetet grundade invändningar mot jurytjänst.) Men myndigheterna begränsar mer och mer undantagsfallen, så att alla är skyldiga att inställa sig till jurytjänst, kanske rentav flera gånger under årens lopp.
Det är inte nödvändigtvis så att alla som inställer sig till jurytjänst sitter som ledamöter i en jury under en rättegång. Somliga utväljs slumpvis till att eventuellt vara ledamöter för ett bestämt fall och tas då från en reserv av personer som har kallats till jurytjänst. Sedan fastställer domaren vilka parterna är, noterar deras advokater och beskriver fallets art. Han och advokaterna granskar varje eventuell ledamot i juryn. Det är nu hög tid att säga något, om man på grund av fallets art har samvetsbetänkligheter mot att ställa upp.
Gruppen måste minskas till det antal som i själva verket kommer att sitta i juryn hela rättegången igenom. Domaren kommer att utesluta alla vars opartiskhet kan ifrågasättas på grund av möjliga intressen i fallet. Också advokaterna på båda sidor har rätt att utesluta ett mindre antal ledamöter. Alla som har avförts från denna jury återgår till juryreserven för att vänta på den slumpvisa uttagningen till andra fall. Somliga kristna som har varit i den här situationen har utnyttjat tiden till att vittna informellt. När ett visst antal dagar har gått är jurytjänsten över, vare sig man suttit med som ledamot i en jury eller inte.
De kristna strävar efter ”att sköta var och en sitt” och inte bli inblandade i ”andras angelägenheter”. (1 Thessalonikerna 4:11; 1 Petrus 4:15) När en jude bad Jesus döma i ett fall som gällde ett arv, svarade Jesus: ”Människa, vem har satt mig till domare eller utskiftare över er?” (Lukas 12:13, 14) Jesus kom för att predika de goda nyheterna om Guds kungarike, inte för att fälla avgöranden i rättsfrågor. (Lukas 4:18, 43) Jesu sätt att reagera kan ha fått mannen att använda sig av den metod för att klara upp tvister som fanns angiven i Guds lag. (5 Moseboken 1:16, 17) Även om de här tankarna är välgrundade, är det skillnad mellan att lyda kravet på att inställa sig till jurytjänst och att blanda sig i andras angelägenheter. Det liknar mer den situation som Daniels tre kamrater hamnade i. Den babyloniska regeringen befallde dem att inställa sig på Duraslätten, och de överträdde inte Guds lag när de gjorde det. Det som de sedan gjorde var en helt annan sak, alldeles som Bibeln visar. — Daniel 3:16–18.
I och med att Guds tjänare upphörde att stå under den mosaiska lagen, har de varit tvungna att ha att göra med världsliga domstolar i olika länder. Aposteln Paulus uppmanade ”de heliga” i Korinth att klara upp tvister inom församlingen. Även om Paulus kallade domarna i världsliga domstolar ”orättfärdiga”, förnekade han aldrig att sådana domstolar hade en uppgift att fylla i handläggandet av världsliga angelägenheter. (1 Korinthierna 6:1) Själv försvarade han sig inför en romersk domstol, och han begärde till och med att hans fall skulle tas upp av kejsaren. Så saken är inte den att det är fullständigt fel med världsliga domstolar. — Apostlagärningarna 24:10; 25:10, 11.
Världsliga domstolar är något som ligger inom ”de överordnade myndigheternas” område. Dessa myndigheter ”är av Gud inordnade i sina relativa ställningar”, och de stiftar lagar och upprätthåller respekten för dem. Paulus skrev: ”Den är ... Guds tjänare åt dig till din nytta. Men om du gör det som är ont, känn då fruktan: för det är inte utan syfte som den bär svärdet; den är nämligen Guds tjänare, en hämnare till att utgjuta vrede över den som bedriver det som är ont.” De kristna ”motstår [inte] myndigheten” då den utför sina rättsliga åligganden, för de vill inte ta ”ståndpunkt emot den” och få dom över sig. — Romarna 13:1–4; Titus 3:1.
De kristna bör, genom att väga alla faktorer mot varandra, tänka över om de kan underordna sig vissa krav som kejsaren ställer. Paulus gav rådet: ”Ge åt alla [de överordnade myndigheterna] vad som tillkommer dem: skatten åt honom som kräver skatten, tullen åt honom som kräver tullen, fruktan åt honom som kräver sådan fruktan.” (Romarna 13:7) Den här direkta anvisningen gäller skatt i form av pengar. (Matteus 22:17–21) Om kejsaren säger att medborgarna måste ge av sin tid och sina ansträngningar för att städa vägkanter eller utföra annat arbete som ligger inom kejsarens område, måste varje kristen själv besluta om han skall underordna sig. — Matteus 5:41.
Somliga kristna har betraktat jurytjänst som att ge till kejsaren det som tillhör kejsaren. (Lukas 20:25) Att sitta i en jury innebär att lyssna till vittnesmålen och ärligt lägga fram sin åsikt i fråga om bevis eller lag. Så till exempel avgör ledamöterna i en åtalsjury om bevismaterialet motiverar att personen i fråga ställs inför rätta; de avgör inte om personen är skyldig. Hur är det då i en vanlig rättegång? Om det rör sig om ett civilmål, kan juryn tilldöma skadestånd eller ersättning. I brottmål skall ledamöterna i juryn avgöra om bevismaterialet räcker för att döma den åtalade skyldig. Ibland föreslår de vilket lagenligt straff som bör utdömas. Därefter använder staten sin myndighet för att ”utgjuta vrede över den som bedriver det som är ont” eller ”bestraffa ogärningsmän”. — 1 Petrus 2:14.
Vad bör en kristen göra, om hans samvete inte tillåter honom att tjäna i en viss jury? I Bibeln sägs det inget om jurytjänst, och han kan därför inte säga: ”Det är emot min religion att tjäna i vilken som helst jury.” Beroende på omständigheterna kan han uppge att det är emot hans samvete att tjäna i en jury för ett visst fall. Det kan vara så, om ett fall inbegriper sexuell omoraliskhet, abort, dråp eller någon annan fråga i vilken den kristnes tänkesätt är format efter kunskapen i Bibeln och inte blott och bart efter världsliga lagar. Men troligtvis inbegrips inte sådana frågor i den rättegång som han utväljs att medverka i.
En mogen kristen tänker också över i vilken utsträckning han blir medansvarig för domen som domarna avkunnar. (Jämför 1 Moseboken 39:17–20; 1 Timoteus 5:22.) Om ett fällande utslag är oriktigt och den åtalade döms till döden, skulle en kristen som sitter med i juryn då vara delaktig i blodskuld? (2 Moseboken 22:2; 5 Moseboken 21:8; 22:8; Jeremia 2:34; Matteus 23:35; Apostlagärningarna 18:6) Vid rättegången mot Jesus ville Pilatus vara ”oskyldig till dennes [Jesu] blod”. Judarna sade däremot villigt: ”Hans blod må komma över oss och över våra barn.” — Matteus 27:24, 25.
Om en kristen åläggs att inställa sig till jurytjänst enligt myndigheternas bestämmelser, men han på grund av sitt samvete undanber sig att tjänstgöra i ett visst fall och gör det trots domarens påtryckningar, måste han vara beredd att ta konsekvenserna — vare sig det innebär böter eller fängelse. — 1 Petrus 2:19.
Slutligen kan det sägas att varje kristen som anmodas att medverka i en jury måste besluta sig för hur han skall handla och grunda sitt beslut på sin förståelse av Bibeln och sitt samvete. Somliga kristna har inställt sig till jurytjänst och har tjänat i vissa juryer. Andra har känt sig manade att undanbe sig uppdraget trots att de har blivit straffade. Varje kristen måste själv besluta vad han skall göra, och andra bör inte klandra honom för hans beslut. — Galaterna 6:5.