Frågor från läsekretsen

◼ Avsåg 2 Johannes, vers 10, där det heter att man inte skall ta emot i sitt hem eller hälsa på somliga, bara dem som hade främjat falska läror?

Enligt sammanhanget gällde detta råd de ”många bedragare”, som hade gått ut, ”sådana som inte bekänner Jesus Kristus såsom kommen i köttet”. (2 Johannes, vers 7) Aposteln Johannes gav anvisningar om hur kristna på den tiden skulle behandla någon som förnekade att Jesus hade funnits till eller att han var Kristus och Återlösaren. Johannes anvisade: ”Om någon kommer till er och inte för med sig den läran, så ta inte emot honom i era hem, och uttala inte en hälsning till honom. Ty den som uttalar en hälsning till honom, han är delaktig i hans onda gärningar.” (2 Johannes, vers 10, 11) Men det visas på andra ställen i bibeln att detta hade en vidare tillämpning.

Bland de kristna i Korint var det en gång en man som utövade omoraliskhet, och aposteln Paulus skrev till dem att ”sluta upp att vara i sällskap med någon så kallad broder som är en otuktsman eller en girig människa eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utpressare, ja att inte ens äta med en sådan”. (1 Korintierna 5:11) Var nu detta tillämpligt på tidigare bröder, som hade blivit uteslutna bara för de allvarliga överträdelser som anförs där?

Nej. I Uppenbarelseboken 21:8 visas det att sådana individer som oförbätterliga mördare, spiritister och lögnare är inbegripna bland dem som förtjänar den andra döden. Rådet i 1 Korintierna 5:11 skulle visst och sant också ha blivit tillämpat med motsvarande kraft på tidigare kristna som var skyldiga till dessa överträdelser. Johannes skrev ytterligare att en del ”gick ut från oss, men de var inte av vår sort; för om de hade varit av vår sort, skulle de ha blivit kvar hos oss. Men de gick ut för att det skulle påvisas att inte alla är av vår sort.” (1 Johannes 2:18, 19) Johannes sade inte att de hade blivit uteslutna för allvarlig synd. Kanske en del av dem bara gick sin väg och bestämde sig för att de inte längre önskade vara i församlingen, eftersom de inte instämde i en viss lära. Andra kan ha blivit trötta och gett tappt. — 1 Korintierna 15:12; 2 Tessalonikerna 2:1—3; Hebréerna 12:3, 5.

Om en broder hade börjat förirra sig ut i synd, skulle ju mogna kristna ha försökt att hjälpa honom. (Galaterna 6:1; 1 Johannes 5:16) Om han hade hyst tvivel, skulle de ha försökt rycka honom ur elden. (Judas, vers 23) Även om han hade blivit overksam, inte kommit till mötena och inte tagit del i den offentliga tjänsten, skulle andligen starka ha försökt återställa honom. Han kanske hade sagt till dem att han inte brydde sig om att vara i församlingen, något som skulle ha återspeglat hans försvagade tro och svaga andlighet. De skulle inte ha ansatt honom, men de kanske tillfälligtvis hade gjort vänliga besök hos honom. Sådana kärleksfulla, tålmodiga, barmhärtiga ansträngningar skulle ha återspeglat Guds intresse för att ingen skall gå förlorad. — Lukas 15:4—7.

Som motsats därtill utvisar Johannes’ ord att några gick längre än till andlig svaghet och overksamhet. De vägrade faktiskt att erkänna Guds församling. Någon kan ha trätt fram i öppet motstånd mot Guds folk och förklarat att han inte längre önskade vara i församlingen. Han kan till och med formellt ha avsagt sig sin tidigare tro, till exempel genom ett brev. Församlingen skulle givetvis ha godtagit hans beslut att själv ta avstånd. Men hur skulle de sedan ha behandlat honom?

Johannes säger: ”Var och en som tränger sig fram och inte förblir i den Smordes lära, han har inte Gud. Den som förblir i denna lära, han är den som har både Fadern och Sonen. Om någon kommer till er och inte för med sig den läran, så ta inte emot honom i era hem, och uttala inte en hälsning till honom.” (2 Johannes, vers 9, 10) Dessa ord skulle sannerligen ha varit tillämpliga på en person som blev avfälling genom att sluta sig till en falsk religion eller genom att sprida falska läror. (2 Timoteus 2:17—19) Men hur förhöll det sig med dem om vilka Johannes sade att de ”gick ut från oss”? De kristna i det första århundradet visste alltså att de inte skulle umgås med en utesluten överträdare eller med en verksam avfälling, men handlade de likadant med någon som inte hade blivit utesluten, utan som uppsåtligt hade dragit sig bort från den kristna vägen?

I Aid to Bible Understanding visas det att ordet ”avfall” kommer från ett grekiskt ord, som ordagrant betyder ”’avhållande från’, men som har innebörden ’rymning, övergivande eller uppror’”.a I boken Aid tillfogas det: ”Bland de skilda orsaker till avfall som anges i de apostoliska varningarna var: brist på tro (Hebr. 3:12), brist på uthållighet inför förföljelse (Hebr. 10:32—39), övergivande av rätta moralnormer (2 Petr. 2:15—22), att lyssna till falska lärares ’falska ord’ och till ’vilseledande inspirerade uttalanden’ (... 1 Tim. 4:1—3). ... Sådana som uppsåtligt övergav den kristna församlingen blev därigenom en del av ’antikrist’. (1 Johannes 2:18, 19)”

Den beskrivningen skulle ha passat in på en person som uppsåtligt och formellt hade tagit avstånd från församlingen. Genom att med berått mod vägra att erkänna Guds församling och genom att ge upp det kristna levnadssättet skulle han göra sig till avfälling. En lojal kristen skulle inte ha önskat umgås som kamrat med en avfälling. Även om de hade varit vänner, var det så att när någon vägrade att erkänna församlingen, blev avfälling, försmådde han grunden till förtrolighet med bröderna. Johannes gjorde det klart att han själv i sitt hem inte skulle ha någon som inte hade Gud och som inte var ”av vår sort”.

Skriftenligt sett blev en person som vägrade att erkänna Guds församling mera ansvarig än de som befinner sig i världen. Varför det? Jo, Paulus visade att de kristna i den romerska världen dagligen var i kontakt med otuktsmän, utpressare och avgudadyrkare. Men han sade att de kristna måste ”sluta upp att vara i sällskap med någon så kallad broder” som återgick till ett ogudaktigt handlingssätt. (1 Korintierna 5:9—11) Petrus konstaterade likaledes att de som hade ”kommit undan världens befläckelser” men sedan återgått till sin tidigare levnadskurs var lika en sugga, som återvände till smutsen. (2 Petrus 2:20—22) Johannes gav således harmonierande råd, när han ledde de kristna till att inte ta emot i sina hem någon som uppsåtligt gått ut från dem. — 2 Johannes, vers 10.

Johannes tillfogade: ”Ty den som uttalar en hälsning till honom, han är delaktig i hans onda gärningar.” (2 Johannes, vers 11) Johannes använde här det grekiska ordet för hälsning, khaiʹro, i stället för ordet a·spaʹzo·mai, som förekommer i vers 13.

Khaiʹro betydde att glädjas. (Lukas 10:20; Filipperna 3:1; 4:4) Det användes också som en hälsning, uttalad eller skriven. (Matteus 28:9; Apostlagärningarna 15:23; 23:26) A·spaʹzo·mai betydde ”att omsluta med armarna, således att hälsa, att välkomna”. (Lukas 11:43; Apostlagärningarna 20:1, 37; 21:7, 19) Båda kunde ha varit en hälsning, men a·spaʹzo·mai kan ha inneburit mera än ett artigt ”hej” eller ”god dag”. Jesus uppmanade de 70 lärjungarna att inte a·spaʹse·sthe någon. Han visade således att deras angelägna verk inte tillät någon tid för det österländska hälsningssättet med kyssar, famntag och långa samtal. (Lukas 10:4) Petrus och Paulus gav uppmaningen: ”Hälsa [a·spaʹsa·sthe] varandra med en kärlekens kyss” eller ”en helig kyss”. — 1 Petrus 5:14; 2 Korintierna 13:12, 13; 1 Tessalonikerna 5:26.

Johannes kan alltså avsiktligt ha använt khaiʹro i 2 Johannes, vers 10, 11, i stället för a·spaʹzo·mai (vers 13). Om det förhöll sig så, då uppmanade Johannes inte de kristna att bara undvika att varmt hälsa (med famntag, kyss och samtal) en person som lärde ut det som var falskt eller som drog sig bort från församlingen (avföll). Johannes sade i stället att de inte ens borde hälsa på en sådan individ med khaiʹro, ett vanligt ”god dag”.b

Det allvarliga i detta råd framgår av Johannes’ ord: ”Den som uttalar en hälsning till honom, han är delaktig i hans onda gärningar.” Ingen sann kristen skulle önska att Gud betraktade honom som delaktig i onda gärningar genom att han skulle umgås med en utesluten överträdare eller med en som förkastade Hans församling. Hur mycket förträffligare är det inte att ha delaktighet med den kärleksrika kristna brödraskaran, som Johannes skrev: ”Det som vi har sett och hört berättar vi nu om också för er, för att ni också må ha delaktighet med oss. Denna vår delaktighet är dessutom med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus.” — 1 Johannes 1:3.

[Fotnoter]