Tredje Moseboken — en maning till helig tillbedjan av Jehova

JEHOVAS tillbedjare måste vara heliga. Detta är något som Tredje Moseboken betonar gång på gång. Vi läser till exempel i den: ”Jag är Herren [Jehova], er Gud. Och ni skall hålla er heliga och vara heliga, ty jag är helig.” — 3 Moseboken 11:44; 19:2; 20:7, 26.

Tredje Moseboken skrevs av profeten Mose vid Sinai, antagligen år 1512 f.v.t. Den omfattar inte mer än en månad — från uppförandet av tabernaklet på den första dagen i den första månaden av det andra året av israeliternas befrielse ur egyptiskt slaveri till dess Jehova befallde Mose att räkna folket ”på första dagen i andra månaden av det andra året efter deras uttåg ur Egyptens land”. (4 Moseboken 1:1—3; 2 Moseboken 40:17) Bokens innehåll avspeglar lägerliv, vilket visar att den skrevs i öknen. — 3 Moseboken 4:21; 10:4, 5; 14:8; 17:1—5.

Jehovas nutida vittnen är inte underställda den lag som Gud gav genom Mose, eftersom Jesu Kristi död avskaffade den lagen. (Romarna 6:14; Efesierna 2:11—16) Kan kristna, med tanke på detta, ha någon nytta av de föreskrifter som finns i Tredje Moseboken? I så fall på vad sätt? Vad kan den här boken lära oss angående vår tillbedjan av Jehova?

Innehållet betonar helighet

Kapitlen 1 till och med 7 i Tredje Moseboken handlar om olika slag av offer. Det frivilliga brännoffret frambars till Gud i sin helhet, precis som Jesus Kristus gav sig själv helt och fullt. En del av det frivilliga gemenskapsoffret eller tackoffret frambars till Gud på altaret, medan en del åts upp av prästen och ytterligare en del av den som offrade. På liknande sätt är åminnelsen av Kristi död en gemenskapsmåltid för de smorda kristna. — 3 Moseboken 1:1—17; 3:1—17, NW; 7:11—36, NW; 1 Korintierna 10:16—22.

Syndoffer och skuldoffer var obligatoriska. De förstnämnda var avsedda att försona synder som begåtts av misstag eller oavsiktligt, medan däremot de senare av allt att döma var till för att tillfredsställa Gud, när det gällde en rättighet som överträtts och/eller för att återställa vissa rättigheter för den ångrande syndaren. (3 Moseboken 4:1—35; 5:1—6:7; 6:24—30; 7:1—7) Det är värt att lägga märke till att israeliterna mer än en gång blev påminda om att inte äta blod. (3 Moseboken 3:17; 7:26, 27) Man frambar också blodlösa sädesoffer eller spisoffer som tack för Jehovas frikostighet. (3 Moseboken 2:1—16; 6:14—23; 7:9, 10; NW) Kristna i våra dagar betraktar allt detta med stort intresse, eftersom de offer som var föreskrivna under lagförbundet alla pekade fram emot Jesus Kristus och hans offer eller på välsignelser som kommer av det. — Hebréerna 8:3—6; 9:9—14; 10:5—10.

Därefter ges föreskrifter åt prästerna. Enligt Guds anvisningar utförde Mose en installationsceremoni för Aron, översteprästen, och hans fyra söner som underpräster. Sedan började prästerskapet fungera. — 3 Moseboken 8:1—10:20.

Därefter ges lagar angående rena och orena ting. Regler angående rena och orena djur som föda skyddade israeliterna mot att infekteras av skadliga organismer och befäste också skiljemuren mellan dem och de omkringliggande nationernas folk. Andra regler gällde orenhet från döda kroppar, kvinnors rening efter att ha fött barn, förfaringssätt när det gällde spetälska samt orenhet på grund av att en man eller kvinna hade flytningar från underlivet. Begrundan av sådana lagar bör inskärpa i oss behovet av att bevara oss heliga som Jehovas tillbedjare. — 3 Moseboken 11:1—15:33.

De viktigaste offren för synder offrades på den årliga försoningsdagen. Bland annat offrades en tjur för prästerna och de övriga av Levi stam. En get offrades för Israels icke prästerliga stammar, och över en levande get, som skickades ut i öknen, bekändes folkets synder. Båda dessa getter betraktades som ett enda syndoffer (16:5) för att visa att de tillsammans utgjorde en enda symbol. På liknande sätt blev Jesus Kristus inte bara offrad, utan han bär också bort deras synder för vilka han dog offerdöden. — 3 Moseboken 16:1—34.

Därefter kommer regler angående ätandet av kött och angående offer. Det gudomliga förbudet mot att äta blod är framför allt värt att lägga märke till. Att avhålla sig från blod förblir normen för dem som tillber Jehova i helighet. — 3 Moseboken 17:1—16; Apostlagärningarna 15:28, 29.

De lagar angående incest, sexuella perversiteter och andra avskyvärda ting, till exempel avgudadyrkan, spiritism och förtal, som därefter behandlas, bör också inskärpa hos oss behovet av att vara heliga i vår tillbedjan av Jehova. Prästerna skulle som sig bör bevara sig heliga. Det gavs bland annat regler angående prästers äktenskap, prästerlig orenhet och ätandet av heliga ting. — 3 Moseboken 18:1—22:33.

Därefter nämns de tre årliga högtiderna — påsken tidigt på våren, pingsten eller skördehögtiden sent på våren och lövhyddohögtiden eller bärgningshögtiden på hösten. Efter detta kommer föreskrifter som gällde smädandet av Jehovas heliga namn, hållandet av sabbater (varje vecka, varje månad och vart sjunde år) och av jubelåret, uppförande gentemot fattiga israeliter och behandlingen av slavar. — 3 Moseboken 23:1—25:55.

De välsignelser som skulle komma av att man lydde Gud ställs därefter i kontrast till de förbannelser som skulle komma av olydnad. Det finns också regler för löftesoffer och bestämmandet av värden, för de förstfödda av djuren och för att ge tiondelen av allt som ”någonting heligt åt Jehova”. Detta avslutar ”de bud som Jehova gav Mose som befallningar åt Israels söner på berget Sinai”. — 3 Moseboken 26:1—27:34, NW.

Om du noggrant läser igenom Tredje Moseboken, kommer utan tvivel betoningen av helig tillbedjan av Jehova att göra intryck på dig. Men du stöter kanske på vissa problem. Därför kan kanske följande frågor och svar vara av intresse.

Heliga offer och prästerlig tjänst

• 2:11 — Varför ville inte Jehova ta emot offer av honung?

Den honung som avses här var av allt att döma inte bihonung, utan frukters sirap. Annars skulle den inte ha kunnat ingå i ”förstfrukterna”. (3 Moseboken 2:12; 2 Krönikeboken 31:5; NW) Eftersom frukthonung kunde jäsa, kunde den inte godtas som ett offer på altaret.

• 3:17 — Varför var det förbjudet att äta fett?

Fettet ansågs vara den bästa eller rikaste delen, vilket framgår av sådana symboliska uttryck som ”landets fetma”. (1 Moseboken 45:18) Förbudet mot att äta fett inskärpte därför av allt att döma hos israeliterna att de bästa delarna tillhörde Jehova. Även om de kristna inte är underställda denna restriktion i lagen, kan den mycket väl påminna Jehovas nutida tjänare om att de ständigt bör ge sitt allra bästa åt honom. — Ordspråksboken 3:9, 10; Kolosserna 3:23, 24.

• 10:1, 2 — Vad kan denna synd ha inbegripit?

När Nadab och Abihu tog sig dessa otillbörliga friheter, kan de ha varit påverkade av alkohol. Detta är sannolikt, eftersom Jehova kort därefter förbjöd prästerna att använda vin eller rusdrycker, medan de tjänade vid tabernaklet. Men den egentliga orsaken till Nadabs och Abihus död var att de offrade ”främmande eld, annan eld än den han [Jehova] hade gett dem befallning om”. (3 Moseboken 10:1—11) Denna händelse visar att ansvariga Jehovas tjänare i våra dagar måste rätta sig efter Guds krav och att de inte kan göra rättvisa åt gudagivna plikter medan de är påverkade av alkohol.

Helig tillbedjan kräver renhet

• 11:40 — Hur kan denna föreskrift fås att stämma överens med 5 Moseboken 14:21, som lyder: ”Ni skall inte äta något självdött”?

Det råder faktiskt ingen bristande överensstämmelse mellan dessa båda texter. Femte Moseboken 14:21 förbjöd ätandet av ett djur som hade självdött eller hittats dött. Men Tredje Moseboken 11:40 räknade upp vad som krävdes av en israelit som överträtt detta förbud. På liknande sätt förbjöd lagen sådana handlingar som stöld, men somliga människor stal dock. De straff som lagbrytarna ådömdes gav kraft åt lagens förbud.

• 12:2, 5 — Varför gjorde barnafödande en kvinna ”oren”?

Fortplantningsorganen var skapade till att vidarebefordra fullkomligt mänskligt liv. Men på grund av syndens nedärvda verkningar var det ofullkomligt och syndigt liv som på så sätt överfördes till avkomman. De korta perioder av ”orenhet” som hörde samman med barnafödande, menstruation och sädesutgjutning påminde om denna nedärvda syndfullhet. (3 Moseboken 15:16—24; Psalm 51:7; Romarna 5:12) Detta gällde i synnerhet barnafödandet, eftersom det krävdes ett syndoffer i samband med det. Det är intressant att lägga märke till att Jehova i det här fallet av omtänksamhet lät den fattige offra fåglar i stället för ett får som var dyrare. (3 Moseboken 12:8) Sådana reningsföreskrifter skulle hjälpa israeliterna att inse behovet av ett lösenoffer för att skyla mänsklighetens syndfullhet och för att återställa mänsklig fullkomlighet. Detta kunde naturligtvis inte de djuroffer de frambar åstadkomma. Lagen skulle därför leda dem till Kristus och hjälpa dem att inse det förhållandet att endast hans offer kunde leda till sann förlåtelse och slutgiltig återställelse av mänsklig fullkomlighet. — Galaterna 3:24; Hebréerna 9:13, 14; 10:3, 4.

Heligheten måste bevaras

• 16:29 — Vad menades med att ”späka” sig?

Det mest troliga är att ”späkandet” här avser fasta. På försoningsdagen förekom det bland annat offrande av djur för leviternas och den övriga nationens synder. När översteprästen bekänt folkets synder under det gångna året över en levande get, skickades den i väg och bar deras synder ut i öknen. Med tanke på förfaringssättet på försoningsdagen var därför fastande vid den tidpunkten av allt att döma förknippat med erkännandet av synder. — 3 Moseboken 16:5—10, 15, 20—22.

• 20:9 — Varför föreskrevs det dödsstraff för någon som uttalade ”förbannelser” över sina föräldrar?

En person som förbannade sina föräldrar och önskade att någon hemsk olycka skulle drabba dem måste ha en hatisk och mordisk läggning. Även om han inte använde ett vapen för att döda dem, önskade han dem döden i sitt hjärta. Eftersom en sådan ond anda utgör mord i Jehovas ögon, föreskrev lagen samma straff för den som på så sätt smädade sina föräldrar som för den som direkt mördade dem. Detta bör få en kristen att visa kärlek och inte hat till medtroende. — 1 Johannes 3:14, 15.

• 25:35—37 — Är det alltid fel att ta ränta av en broder?

Om någon broder lånar pengar åt en annan i affärssyfte, kan långivaren förvänta en återbetalning av kapitalet, och han kan också ta ränta. Långivaren använder pengarna till att arbeta åt sig och att tjäna mer pengar, och långivaren kan med all rätt ha andel i dessa pengars produktivitet genom att ta en lämplig ränta. (Jämför Matteus 25:27.) Men lagen förbjöd att man tog ränta på lån som gavs för att lindra fattigdom. Långivaren kunde förvänta att få tillbaka kapitalet, men det ansågs orätt att tjäna på en utblottad medmänniskas motgångar. — 2 Moseboken 22:25.

• 26:26 — Vad betyder det att ”bröd skall kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor”?

I normala fall skulle en kvinna behöva en egen ugn för allt det bakande hon måste göra. Men dessa ord pekar på att det skulle vara så ont om mat att det skulle räcka med en enda ugn för att ta hand om all bakning gjord av tio kvinnor. Detta var en av de förutsagda följderna av att vandra emot Jehova och på så sätt misslyckas i fråga om att bevara helighet i hans tjänst. — 3 Moseboken 26:23—25.

Hur Tredje Moseboken kan påverka vår tillbedjan

Nutida Jehovas vittnen lever inte under lagen. (Galaterna 3:23—25) Men eftersom det som sägs i Tredje Moseboken ger oss en inblick i hur Jehova betraktar olika saker, kan det påverka vår tillbedjan. Lägg märke till några exempel på detta.

Jehova, den suveräne Herren, förtjänar helig tillbedjan. Han tål ingen rivalitet, är helig och kräver helighet av dem som ägnar honom helig tjänst. (3 Moseboken 11:45; 19:2) Denna norm gäller också kristen tillbedjan, vilket aposteln Petrus klargjorde när han skrev: ”Var såsom lydiga barn och låt er inte längre formas efter de begär ni förut hyste i er okunnighet, utan bli också ni, i överensstämmelse med den Helige som har kallat er, heliga själva i allt ert uppförande, eftersom det är skrivet: ’Ni skall vara heliga, därför att jag är helig.’” — 1 Petrus 1:14—16.

Jehovas namn måste hållas heligt. Jehovas vittnen vågar inte dra smälek över Guds namn, precis som de forntida israeliterna måste akta sig för detta. (3 Moseboken 22:32; 24:10—16, 23) Eftersom vi är avskilda eller helgade för Jehovas heliga tjänst, måste vi med rätta lovprisa hans namn och be om dess helgande. — Psalm 7:18; Matteus 6:9.

Jehova kräver att vi kämpar emot synden. Förlåtelse av synd kräver inte bara ett försoningsoffer, utan också en bekännelse, ånger och så långt det är möjligt gottgörelse. Och om vi vet att någon medlem i församlingen har begått en allvarlig synd, men inte vill bekänna den, bör vi bringa det till de förordnade äldstes kännedom. (Jämför 3 Moseboken 4:2; 5:1, 5, 6.) För vissa synder finns det förstås inte någon förlåtelse. (3 Moseboken 20:2, 10; Hebréerna 6:4—6; 10:26—29) Men om vi kämpar emot synden och alltid försöker göra saker och ting på vår himmelske Faders sätt och begagnar oss av Jesu Kristi lösenoffer, kan vi få en rätt ställning inför den helige Guden, Jehova. — 1 Johannes 2:1, 2.

Det är alltså tydligt att Tredje Moseboken bör påverka vår tillbedjan som Jehovas kristna vittnen. Den bör inskärpa det förhållandet i oss att vår Gud kräver helighet av sina tjänare. Därför måste vi hålla hans namn heligt och ständigt kämpa mot synden. Den här bibelboken bör dessutom förmå oss att ge den Högste vårt allra bästa och att alltid bevara oss rena och heliga i helig tjänst till lovprisning av vår helige Gud, Jehova.

[Bilder på sidan 29]

De offer som frambars under lagen pekade fram emot Jesu Kristi offerdöd och de välsignelser som den skulle föra med sig