Finner Gud behag i skördefester?

LÄCKRA frukter, härliga grönsaker och vackra sädeskärvar prydligt arrangerade erbjuder en tilltalande anblick. Vid skördetiden smyckar sådana arrangemang altarna och predikstolarna i kyrkor överallt i England. I Europa, liksom i andra delar av världen, markerar talrika fester både början och slutet av skördesäsongen.

De som är beroende av jorden för sin försörjning är särskilt tacksamma för den avkastning marken ger. Gud befallde den forntida nationen Israel att fira tre årliga högtider som var intimt förknippade med skörden. Tidigt på våren, under de ojästa kakornas högtid, frambar israeliterna åt Gud en kärve av förstlingen av kornskörden. Vid veckohögtiden (eller pingsten) senare på våren offrade de bröd bakade av förstlingen av veteskörden. På hösten inföll insamlingshögtiden, som markerade slutet av det israelitiska jordbruksåret. (2 Moseboken 23:14–17) Dessa högtider var ”heliga sammankomster” och glädjerika tilldragelser. — 3 Moseboken 23:2; 5 Moseboken 16:16.

Hur förhåller det sig då med våra dagars skördefester? Finner Gud behag i dem?

Hednisk anknytning

Oroad av det traditionella skördekalasets världsliga natur och den dryckenskap som var förbunden med festen beslöt en anglikansk präst i Cornwall i England år 1843 att återinföra en medeltida skördesed. Av den första säden som skördats bakade han bröd till nattvardsfirandet i sin kyrka. Därmed vidmakthöll han den s.k. Lammasfesten — en fest som somliga säger hade sin grund i den forntida dyrkan av kelternas gud Lug.a Den nutida anglikanska skördefesten har således hedniskt ursprung.

Hur förhåller det sig då med andra fester, sådana som firas vid slutet av skördesäsongen? Enligt Encyclopædia Britannica har många av de seder som kännetecknar dessa fester sin upprinnelse i ”den animistiska tron på sädesanden eller sädesmodern”. På vissa håll trodde bönderna att det bodde en ande i den sista kärven som skördades. För att jaga ut anden slog man på kärven med käppar tills alla sädeskorn hade fallit av stråna. På andra håll flätade man sädesstrån till en ”halmdocka” som förvarades som en lyckobringare till sådden nästa år. Då plöjde man ner axen i jorden i förhoppning om att detta skulle trygga en god skörd.

Somliga legender förbinder skördetiden med dyrkan av den babyloniske guden Tammuz, fruktbarhetsgudinnan Ishtars gemål. Att det mogna axet skars av var en motsvarighet till Tammuz’ för tidiga död. Andra legender förbinder skördetiden med människooffer — en sed som Jehova Gud avskyr. — 3 Moseboken 20:2; Jeremia 7:30, 31.

Hur betraktar Gud skördefester?

Guds handlande med det forntida Israel visar klart och tydligt att Jehova, Skaparen och livets källa, krävde odelad hängivenhet av sina tillbedjare. (Psalm 36:9; Nahum 1:2) På profeten Hesekiels tid var seden att gråta över guden Tammuz en ”stor avskyvärdhet” i Jehovas ögon. Denna och andra falska religiösa riter gjorde att Gud tillslöt sina öron för dessa falska tillbedjares böner. — Hesekiel 8:6, 13, 14, 18.

Jämför detta med vad Jehova Gud befallde israeliterna att göra i förbindelse med skörden. Vid insamlingshögtiden höll de en helig sammankomst, då unga och gamla, rika och fattiga bodde i tillfälliga bostäder prydda med frodiga blad från ståtliga träd. Detta var en glädjefylld tilldragelse för dem, men det var också ett tillfälle då de tänkte tillbaka på hur Gud hade befriat deras förfäder vid tiden för uttåget ur Egypten. — 3 Moseboken 23:40–43.

Under israeliternas högtider frambars offer åt Jehova, den ende sanne Guden. (5 Moseboken 8:10–20) När det gäller de tidigare nämnda animistiska föreställningarna sägs det ingenstans i Bibeln att markens produkter, till exempel vetekärvar, har en själ.b Och Bibeln visar klart och tydligt att avgudarna är livlösa, ur stånd att tala, se, höra, känna lukter eller ge sina tillbedjare någon som helst hjälp. — Psalm 115:5–8; Romarna 1:23–25.

De kristna i våra dagar är inte underställda det lagförbund som Gud ingick med den forntida nationen Israel. Nej, Gud ”har tagit det ur vägen genom att nagla fast det vid tortyrpålen [Jesu tortyrpåle]”. (Kolosserna 2:13, 14) Jehovas tjänare i vår tid lever efter ”Kristi lag” och ger bevis för sin uppskattning av allt som Gud tillhandahåller. — Galaterna 6:2.

Aposteln Paulus framhöll klart och tydligt att de judiska högtiderna var ”en skugga av de ting som skall komma” och att ”verkligheten tillhör Kristus”. (Kolosserna 2:16, 17) Sanna kristna godtar det bibliska uttalandet: ”De ting, som nationerna offrar, offrar de åt demoner och inte åt Gud. ... Ni kan inte dricka Jehovas bägare och demoners bägare.” (1 Korinthierna 10:20, 21) De lyder dessutom föreskriften att ”sluta upp med att röra vid det orena”. Om de bor i trakter där man firar skördefester som har hednisk eller falsk religiös anknytning, kan de undvika att misshaga Jehova genom att vägra att ha någon som helst delaktighet i sådan befläckad tillbedjan. — 2 Korinthierna 6:17.

När ett tacksamt barn får en gåva av sin far, vem tackar barnet då? En helt främmande person eller sin förälder? I innerlig bön tackar Guds tillbedjare dagligen Jehova, sin himmelske Fader, för hans stora frikostighet. — 2 Korinthierna 6:18; 1 Thessalonikerna 5:17, 18.

[Fotnoter]