Ordna för dina efterlevande!

NYLIGEN kunde man i en afrikansk tidning läsa den sorgliga berättelsen om Annie. Annies man var affärsidkare. Han dog år 1995 och lämnade efter sig 15 bilar, flera bankkonton, 30.000 kronor i kontanter, en butik, en barservering och en fyrarumsvilla. Vad han däremot inte lämnade efter sig var ett testamente.

Annies svåger uppges ha lagt beslag på både pengar och egendom och med våld drivit ut henne och hennes sex barn från deras hem. Tillsammans med sina barn bor hon nu hos sin bror, fullständigt utblottad. Fyra av barnen har blivit tvungna att sluta skolan, eftersom det inte finns några pengar till skolavgifter eller skoluniformer.

Annie vände sig till en högre domstol, som bestämde att hon skulle få tillbaka en del av egendomen, däribland en bil. Men ingenting lämnades tillbaka. Hon måste på nytt dra saken inför domstol för att få ett beslut som skulle tvinga svågern att rätta sig efter den högre domstolens utslag.

Varför tänka på döden?

Det som hände Annie är ett exempel på vad som kan inträffa när ett familjeöverhuvud försummar att ordna för sina efterlevande i den händelse han skulle avlida. Alla människor ”måste lämna åt andra sina medel till uppehälle” när de dör. (Psalm 49:10) Dessutom har de döda ingen kontroll över vad som sker med deras ägodelar. (Predikaren 9:5, 10) Vill man påverka vad som händer med ens tillhörigheter, måste man ordna den saken innan man dör.

Fastän vi alla vet att vår egen död kan komma hastigt, är det ändå många som underlåter att göra föranstaltningar för sina efterlevande. Vi riktar nu uppmärksamheten särskilt på vissa kulturmönster i Afrika, men liknande problem finns också i andra delar av världen.

Det är en privatsak huruvida man vill vidta mått och steg när det gäller vad som skall hända med ens kvarlåtenskap. (Galaterna 6:5) Men man kan ändå undra varför en man tar sig an och pysslar om hustru och barn medan han ännu lever, om han inte dessutom ser till att de får ha det bra ifall han skulle dö. Till största delen beror det på att vi i de flesta fall inte kan förlika oss med tanken på att vi kan dö en vacker dag. Än mindre planerar vi för en sådan eventualitet. Vi kan ju inte räkna ut vilken dag vi skall dö. Som Bibeln så riktigt säger: ”Ni ... vet [inte] vad ert liv kommer att vara i morgon. Ty ni är ett dis som syns för en liten stund och sedan försvinner.” — Jakob 4:14.

Det är förståndigt att tänka framåt och ordna för de sina i den händelse man skulle dö. Det visar att man är kärleksfull och omtänksam om de efterlevande. Om vi inte själva bryr oss om det, så kommer andra att ta hand om saker och ting. Människor som vi aldrig har träffat kanske kommer att besluta om vår begravning och våra tillhörigheter. I en del länder är det staten som under sådana omständigheter bestämmer vilka som skall få våra pengar och vår egendom. På andra håll är det släktingarna som bestämmer, och besluten kommer då ofta till under ideliga gräl, som i sin tur uppammar fiendskap inom familjen. Vad som beslutas är kanske dessutom inte på långa vägar vad vi skulle ha önskat.

Utplundring

Det är änkan som blir mest lidande när hennes man dör. Det stannar inte med förlusten av mannen och sorgen efter honom. Ofta blir hon dessutom utsatt för plundring — andra tar allt han lämnat efter sig. Så var det med Annie som nämndes i början. Orsaken till plundringen har delvis att göra med hur man betraktar hustrur. I en del kulturer anses inte hustrun utgöra någon del av mannens familj. Hon är i viss bemärkelse en främling som när som helst kan återvända till sin familj eller gifta in sig i en annan familj. Å andra sidan, resonerar man, kommer en mans bröder, systrar och föräldrar aldrig att lämna honom. Om han dör tar hans familj för givet att det han lämnar efter sig tillhör dem, inte hans hustru och barn.

Detta är ett synsätt som främjas av att äkta män inte tillitsfullt anförtror sig åt sina hustrur. Som Mike, till exempel, som dryftade sina affärsangelägenheter enbart med sina bröder. De visste vad han hade för tillgångar, men hans hustru visste nästan ingenting. När han dog kom hans bröder och krävde att hon skulle ge dem betalning för en fordran hennes man hade hos någon. Hon visste ingenting om saken. Därefter tog de hand om de kopieringsapparater och skrivmaskiner som hennes man hade köpt åt henne. Till slut tog hans bröder över huset och allt som fanns där. Änkan och hennes lilla dotter tvingades ge sig i väg. De fick bara ta med sig sina egna kläder.

”De två skall vara ett kött”

Kristna äkta män älskar sina hustrur och anser dem värda tillit. Sådana män tar Bibelns råd till hjärtat: ”Männen [bör] älska sina hustrur som sina egna kroppar.” De instämmer också i det av Gud inspirerade uttalandet: ”En man [skall] överge sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött.” — Efesierna 5:28, 31.

Gudaktiga äkta män håller också med den kristne aposteln Paulus, som skrev: ”Men om någon inte sörjer för sina egna, och särskilt för dem som är medlemmar av hans hushåll, då har han förnekat tron och är värre än en som är utan tro.” (1 Timoteus 5:8) En kristen äkta man som planerar att göra en lång resa skulle i överensstämmelse med den principen förvissa sig om att det drogs försorg om hans familj medan han var borta. Är det då inte rimligt att han på liknande sätt skulle göra föranstaltningar för sin hustru och sina barn i den händelse han skulle dö? Det är inte bara praktiskt och förståndigt, utan också kärleksfullt, att vara förberedd på oförutsedda tragiska händelser.

Begravningsseder

Det finns en annan sida av saken som kristna äkta män behöver tänka på. Det är ibland inte nog med sorgen efter en äkta man och förlusten av ägodelar och kanske till och med barn. Därtill kommer att vissa samhällsformer tvingar änkan att utföra traditionella sorgeriter. Tidningen The Guardian i Nigeria uttalar bekymmer över att traditionen i vissa områden kräver att en änka skall sova i det oupplysta rum där liket av hennes man ligger. På andra håll tillåts änkorna inte att lämna sitt hem under en sorgetid på nära sex månader. Under den tiden får de inte bada, och de är till och med förbjudna att tvätta händerna före eller efter måltiderna.

Sådana seder medför problem, särskilt för kristna änkor. Deras önskan att behaga Gud förmår dem att undvika seder och bruk som inte står i överensstämmelse med vad Bibeln lär. (2 Korinthierna 6:14, 17) Men en änka som inte rättar sig efter sådana seder kan komma att bli förföljd. Hon kanske rentav måste fly för sitt liv.

Rättsskyddande åtgärder

Ett vist ord i Bibeln säger: ”Den flitiges planer leder helt visst till fördel.” (Ordspråken 21:5) Vilka planer kan ett familjeöverhuvud göra upp? I de flesta samhällen är det möjligt att upprätta ett testamente eller göra i ordning ett dokument där man bestämmer hur ens kvarlåtenskap skall fördelas efter ens död. Man kan också ta med detaljer om hur man vill att begravningen skall gå till. Dokumentet kan också uttryckligen ange vad en äktenskapspartner skall göra (eller inte göra) när det gäller begravningsseder eller sorgebruk.

En kvinna vid namn Leah förlorade sin man år 1992. Hon säger: ”Jag har fem barn — fyra flickor och en pojke. Min man var sjuk någon tid innan han dog. Men redan innan han blev sjuk skrev han ett papper där han talade om att han ville att alla hans ägodelar skulle tillfalla mig och våra barn. Det inbegrep försäkringspengar, åkerjord, boskap och ett hus. Han undertecknade testamentet och lämnade mig det. ... När min man hade dött ville släktingarna vara med och dela arvet. Jag framhöll för dem att min man hade köpt jordbruket för sina egna pengar och att de inte hade någon rätt att kräva någonting. När de fick se det skriftliga testamentet lät de sig nöja.”

Tala med familjen

Det kan uppstå problem om man inte talar med sin familj om sin övertygelse och om hur man vill ha det. Tänk på fallet med en man vars släktingar yrkade på att hans begravning skulle ske i byn och på det sätt som var brukligt där. När änkan och barnen blev hotade till livet, tvingades de lämna över kroppen till hans släktingar. Hon säger klagande: ”Om min man bara hade talat om för en enda av sina farbröder eller kusiner hur han ville bli begravd, skulle släktingarna inte ha hållit så styvt på sina traditionella begravningssedvänjor.”

I somliga samhällen är en muntlig överenskommelse lika bindande som ett skrivet dokument. Så är fallet i delar av Swaziland, där många har föreställningar som gynnar traditionella begravnings- och sorgebruk. En kristen man som hette Isaac var medveten om detta och kallade därför till sig sina släktingar som inte var Jehovas vittnen och dryftade med dem vad han ville skulle ske sedan han hade dött. Han upplyste dem om vilka särskilda materiella ägodelar som skulle tillfalla vem, och han förklarade tydligt hur hans begravning skulle ske. Sedan han dött skedde allt efter hans önskningar. Isaac fick en kristen begravning, och hans hustru fick god omsorg.

Se till att din familj får ett bra skydd

Vad du gör för att din familj skall få ett bra skydd i den händelse du dör är din privatsak, men en kristen som heter Edward säger: ”Jag har en livförsäkring där de åtta medlemmarna i min familj står som förmånstagare. Min hustru har rätt att disponera över vad som finns på mitt bankkonto. Om jag dör kan hon alltså ta ut pengar från kontot. ... Jag har ett testamente som säger att det jag lämnar efter mig skall gå till min hustru och mina barn. Jag skrev mitt testamente för fem år sedan. Det utformades av en advokat, och min hustru och son har en kopia. Jag angav uttryckligen i testamentet att de övriga släktingarna på min sida inte fick ha något att göra med min begravning. Jag tillhör Jehovas organisation. Så även om bara ett eller två Jehovas vittnen är tillgängliga för att hålla min begravning, så är det tillräckligt. Jag har dryftat saken med mina släktingar.”

Att du gör sådana här anordningar är i viss bemärkelse en gåva till din familj. Det är naturligtvis inte detsamma som en chokladask eller en blomsterbukett att man planerar för sin eventuella död. Men det är ändå ett bevis på din kärlek. Det visar att du vill sörja för ”dem som är medlemmar av” ditt hushåll också när du inte längre är hos dem.

[Ruta/Bild på sidan 21]

Jesus sörjde för sin mor

”Vid Jesu tortyrpåle stod emellertid hans mor och hans mors syster; Maria, Klopas’ hustru, och Maria Magdalena. När Jesus alltså såg sin mor och den lärjunge som han älskade stå bredvid, sade han till sin mor: ’Kvinna, se! Din son!’ Därnäst sade han till lärjungen: ’Se! Din mor!’ Och alltifrån den stunden tog lärjungen [Johannes] henne till sitt eget hem.” — Johannes 19:25–27.

[Bild på sidan 22]

Många kristna gör omtänksamt nog lagliga föranstaltningar för att deras familjer skall få ett bra skydd