Sann rättvisa — när och hur?

DEN som är oskyldig behöver inte frukta den sanna rättvisan. Medborgare i nästan alla länder kan vara tacksamma över att ha ett rättssystem som försöker garantera rättvisa. Ett rättssystem inbegriper en samling lagar, en poliskår som ser till att lagarna efterlevs och domstolar som skipar rättvisa. Sanna kristna respekterar rättssystemet som finns i det land där de bor, allt i enlighet med Bibelns förmaning att man skall ”underordna sig de överordnade myndigheterna”. — Romarna 13:1–7.

Men rättssystemen i en rad länder har gjort sig skyldiga till pinsamma misstag, till skada för dem som drabbats.a I stället för att straffa de skyldiga och skydda de oskyldiga har man ibland dömt människor för brott som de inte begått. Andra har fått tillbringa år i fängelse bara för att sedan bli frigivna före strafftidens slut, sedan det uppstått tvivel om huruvida de varit skyldiga och om deras straff således varit berättigade. Det är därför som många undrar: Kommer alla någonsin att få uppleva sann rättvisa? Och i så fall när och hur? Vem kan vi lita på när det gäller att skydda de oskyldiga? Och vilket hopp finns det för dem som blivit offer för orättvisa?

När rättvisan har brister

På 1980-talet kunde man i Tyskland bevittna ”en av efterkrigstidens mest uppseendeväckande rättegångar”, under vilken en mor blev dömd till livstids fängelse för att ha mördat sina två döttrar. Flera år senare blev emellertid bevismaterialet mot henne omvärderat, och hon frigavs i avvaktan på en ny rättegång. Tidningen Die Zeit rapporterade 1995 att den första domen ”kan visa sig vara ett rättsligt misstag”. Fram till dess att den här artikeln skrevs hade denna kvinna tillbringat nio år i fängelse under ovisshet om hon var skyldig eller oskyldig.

En kväll i november 1974 skakades de centrala delarna av Birmingham i England när två sprängladdningar exploderade, varvid 21 personer omkom. Det här var en händelse som ”ingen i Birmingham någonsin kommer att glömma”, skriver parlamentsledamoten Chris Mullen. Senare ”blev sex oskyldiga män dömda för det största mordet i Storbritanniens historia”. Domen blev så småningom ogiltigförklarad — men det skedde först sedan männen suttit fängslade i 16 år!

Advokaten Ken Crispin berättar om ett fall som ”på ett för Australiens rättshistoria unikt sätt fångat allmänhetens intresse”. En familj campade i närheten av Ayers Rock, när deras lilla barn försvann. Det återfanns aldrig. Modern åtalades för mord, förklarades skyldig och dömdes till livstids fängelse. I över tre år satt hon fängslad, innan en officiell utredning 1987 visade att bevismaterialet mot henne inte höll för en fällande dom. Hon frigavs och fick en ursäkt.

En 18-årig kvinna i södra USA blev mördad 1986. En medelålders man åtalades för mordet och dömdes till döden. Han fick tillbringa sex år i dödscell, innan man fastslog att han inte hade något med brottet att göra.

Är sådana här rättsliga misstag ovanliga? David Rudovsky vid University of Pennsylvania Law School i USA konstaterar: ”Jag har arbetat inom rättsväsendet i omkring 25 år och sett en hel del fall. Jag vill påstå att av dem som döms är det nog mellan fem och tio procent som är oskyldiga.” Crispin ställer den besvärande frågan: ”Finns det fler som sitter oskyldigt fängslade och därför är modfällda?” Varför förekommer sådana tragiska misstag?

Mänskliga rättssystem — med mänskliga svagheter

En avdelning inom Englands högsta domstol framhöll år 1991: ”Man kan inte förvänta att ett mänskligt system skall vara perfekt.” Ett rättssystem kan inte vara mer rättvist och pålitligt än de som utformar och sköter systemet. Människor är benägna att göra fel, att vara oärliga och att ha fördomar. Det torde därför inte komma som en överraskning att rättssystemen röjer precis samma brister. Begrunda följande.

Enligt domare Rolf Bender från Tyskland är det i 95 procent av alla kriminalfall vittnesutsagorna som är avgörande vid bevisningen. Men kan man alltid lita på dem som vittnar i en domstol? Domare Bender tror inte det. Han beräknar att hälften av alla som vittnar inför domstol talar osanning. Bernd Schünemann, som är professor i straffrätt vid universitetet i München, gjorde en liknande iakttagelse. I en intervju för tidningen Die Zeit bekräftar Schünemann att vittnesutsagor — om än opålitliga — är det främsta slaget av bevis. ”Jag anser att den vanligaste orsaken till att det blir fel inom rättvisan är att domaren litar på vittnesmål som inte är tillförlitliga.”

Vittnen är ofullkomliga, och det är poliser också. I synnerhet om ett brott väcker upprörda känslor bland allmänheten, känner polisen press på sig att anhålla någon. Under sådana omständigheter har enskilda polismän dukat under för frestelsen att hitta på bevis eller att tvinga fram en bekännelse av en misstänkt. När de sex män som fällts för attentaten i Birmingham frigavs, kunde man läsa följande rubrik i den brittiska tidningen The Independent: ”Skulden för att de sex dömdes läggs på korrumperad polis.” I tidningen The Times kunde man läsa: ”Polisen ljög, konspirerade och bedrog.”

I en del fall kan fördomar få polisen och allmänheten att misstänka personer därför att dessa tillhör en viss ras, religion eller nationalitet. Ett brottmål kan, enligt tidskriften U.S.News & World Report, urarta till att bli ”en fråga om rasism och inte om förnuft”.

När ett fall framläggs inför rätten, kan både det som vittnena säger och de tekniska bevisen komma att påverka domen. Eftersom det kriminaltekniska området blir alltmer komplicerat, kan en domare eller en jury tvingas att döma på grundval av de fakta man har när det gäller ballistik, fingeravtryck, handstilar, blodgrupper, hårfärg, fibrer från kläder eller DNA-prov. En advokat konstaterade att domstolarna ställs inför ”en mängd kriminaltekniska experter som beskriver sina komplicerade metoder, vilket kan vara mycket förvirrande”.

Enligt tidskriften Nature är för övrigt inte heller alla experter överens om hur de tekniska bevisen skall tolkas. ”Det råder ibland stor oenighet mellan kriminaltekniker.” Sorgligt nog har ”bristfälliga tekniska bevis redan lett till alltför många felaktiga domar”.

Var vi än bor återspeglar de nuvarande rättssystemen människans ofullkomlighet. Vem kan vi då lita på, när det gäller att skydda de oskyldiga? Kan vi hoppas att vi någonsin får uppleva sann rättvisa? Och vilket hopp finns det för dem som blivit oskyldiga offer för rättssystemet?

”Jag, Jehova, älskar rättvisa”

Om du eller någon i din familj skulle bli offer för ett fel i rättssystemet, är Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus, medvetna om vad du får gå igenom. Den värsta orättvisa som någonsin begåtts är att Kristus blev avrättad på en tortyrpåle. Aposteln Petrus skriver: ”Han [Kristus] begick ingen synd.” Trots detta blev han anklagad av falska vittnen, förklarades skyldig och avrättades. — 1 Petrus 2:22; Matteus 26:3, 4, 59–62.

Föreställ dig hur Jehova måste ha känt det när hans Son blev så illa behandlad! Rättvisa är en av Jehovas mest framträdande egenskaper. Bibeln säger: ”Alla hans vägar är rättvisans vägar.” — 5 Moseboken 32:4; Psalm 33:5.

Jehova gav Israel ett utomordentligt rättssystem. Om ett mordfall inte kunde klaras upp, gavs försoning för brottet genom offer. Domarna behövde inte känna sig pressade att klara upp alla brott och därmed löpa risken att döma någon oskyldig. Ingen kunde bli fälld för mord enbart på grundval av indicier eller tekniska bevis; det behövdes minst två ögonvittnen. (5 Moseboken 17:6; 21:1–9) Dessa exempel visar att Jehova har höga normer och att han är angelägen om att rättvisa skipas. Ja, han säger själv: ”Jag, Jehova, älskar rättvisa.” — Jesaja 61:8.

Naturligtvis handhades Israels rättssystem av människor som hade fel och brister liknande våra. Det förekom fall då lagen tillämpades felaktigt. Kung Salomo skrev: ”Om du ser något som helst förtryck av den mindre bemedlade och att rätt och rättfärdighet med våld tas bort i ett domsrättsområde, så var inte förundrad över denna sak.” — Predikaren 5:8.

Jehova var i stånd att rätta till de orättvisor hans Son blev utsatt för. Vissheten om detta styrkte Jesus, som ”för den glädje som förelades honom utstod en tortyrpåle”. På liknande sätt kan den glädjande framtidsutsikten att vi under Messias’ styre kan få leva på en paradisisk jord där sann rättvisa råder stärka oss att uthärda, när vi får höra talas om eller till och med själva drabbas av orättvisor i den här gamla ordningen. Det finns inget orätt och ingen skada som Jehova inte kan rätta till i sin rätta tid. Det är till och med så att de som förlorar livet på grund av fel i rättssystemet kan få en uppståndelse. — Hebréerna 12:2; Apostlagärningarna 24:15.

Om vi skulle bli offer för orättvisan och därigenom får utstå lidanden, kan vi vara tacksamma över att det i många länders rättssystem finns lagliga instanser att vända sig till, vilka kanske kan hjälpa oss att rätta till situationen. Kristna kan utnyttja sådana möjligheter. Men de har samtidigt följande i minnet: Ofullkomliga rättssystem är en återspegling av ett samhälle som är i behov av en stor omstrukturering. Och en sådan kommer snart att genomföras — under Guds ledning.

Jehova kommer inom kort att utplåna denna orättvisa tingens ordning och ersätta den med en ny ordning, i vilken ”rättfärdighet [skall] bo”. Vi kan helt och fullt förtrösta på att vår Skapare då kommer att skipa rättvisa genom sin messianske kung, Jesus Kristus. Sann rättvisa för alla är snart en verklighet! Vi kan verkligen vara tacksamma för denna framtidsutsikt. — 2 Petrus 3:13.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 27]

Ofullkomliga rättssystem är — jämte korrumperade regeringar, dekadent religion och den samvetslösa affärsvärlden — en återspegling av ett samhälle som är i behov av en stor omstrukturering

[Ruta på sidan 28]

Tröst från Bibeln

I november 1952 bröt sig Derek Bentley och Christopher Craig in i en lagerlokal i Croydon, som ligger i närheten av London. Bentley var 19 år och Craig 16. Polisen tillkallades, och Craig sköt ihjäl en av polismännen. Craig fick sitta nio år i fängelse, medan Bentley blev hängd för mord i januari 1953.

Bentleys syster, Iris, kämpade i 40 år för att rentvå sin brors namn. År 1993 bad staten om ursäkt för domen mot Derek Bentley, och man medgav att han aldrig skulle ha blivit hängd. Iris Bentley skrev om fallet i sin bok Let Him Have Justice:

”Omkring ett år före händelsen med skottlossningen träffade han [Derek] ett Jehovas vittne på gatan. ... Syster Lane bodde inte långt från oss, på Fairview Road, och hon bjöd hem Derek för att lyssna på bibliska berättelser. ... Till hjälp var att syster Lane hade dessa bibliska berättelser inspelade, och dessa inspelningar lånade hon ut åt Derek [som hade svårt att läsa]. ... När han kom hem, brukade han återge vad hon hade berättat, till exempel att alla som dött skall få uppstå.”

Iris Bentley besökte sin bror i dödscellen strax före hans avrättning. Hur kände han sig? ”Det som syster Lane hade berättat för honom hjälpte honom att klara av sina sista dagar.” — Kursiverat av oss.

Om du skulle få utstå svårigheter på grund av fel inom rättvisan, är det bra att du läser och mediterar över Bibelns sanningar. Detta är något som kan skänka stor tröst, eftersom Jehova Gud är ”den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, som tröstar oss i all vår vedermöda”. — 2 Korinthierna 1:3, 4.

[Bild på sidan 29]

En mycket stor orättvisa begicks när Kristus blev avrättad