En kristen syn på begravningsseder

ATT en kär anförvant plötsligt och oväntat dör är särskilt tragiskt. Detta leder till chock som följs av svåra känslomässiga lidanden. Att se en kär anförvant somna in i döden efter en lång och plågsam sjukdom är inte samma sak, men sorgen och känslan av stor förlust är densamma.

Oavsett omständigheterna i samband med en kär anförvants död behöver de sörjande stöd och tröst. En sörjande kristen kanske också får möta förföljelse från dem som insisterar på att man skall följa obibliska begravningsseder. Detta är vanligt i många länder i Afrika och även i vissa andra områden.

Vad kommer att hjälpa en sörjande kristen att undvika obibliska begravningsseder? Hur kan medtroende ge stöd och uppmuntran i sådana svåra situationer? Svaren på sådana frågor är av intresse för alla som vill behaga Jehova, för ”den form av gudsdyrkan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att se till föräldralösa och änkor i deras betryck och att bevara sig utan fläck från världen”. — Jakob 1:27.

Sammanlänkade med en trosuppfattning

En gemensam faktor som sammanlänkar många begravningsseder är tron på att de döda lever vidare i en osynlig andevärld hos förfäderna. För att blidka dem känner sig många sörjande förpliktade att utföra vissa ritualer. Eller också fruktar de för att misshaga grannar som tror att samhället kommer att drabbas av skada om inte ritualerna utförs.

En sann kristen får inte ge efter för människofruktan och delta i seder som misshagar Gud. (Ordspråken 29:25; Matteus 10:28) Bibeln visar att de döda är omedvetna, för den säger: ”De levande är medvetna om att de kommer att dö; men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls. ... Det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol, den plats dit du går.” (Predikaren 9:5, 10) Jehova varnade därför sitt folk i forna tider för att försöka blidka de döda eller kommunicera med dem. (5 Moseboken 14:1; 18:10–12; Jesaja 8:19, 20) Dessa bibliska sanningar står i strid med många vanliga begravningsseder.

Hur är det med ”sexuell rening”?

I vissa länder i Centralafrika förväntas det att den sörjande äktenskapspartnern skall ha sexuellt umgänge med en nära anhörig till den döde. Om man inte gör detta, tror man att den döde kommer att skada den efterlevande familjen. Denna ritual kallas ”sexuell rening”. Men Bibeln definierar allt sexuellt umgänge utanför äktenskapet som ”otukt”. Eftersom kristna skall ”fly undan otukten”, motstår de modigt denna oskriftenliga sed. — 1 Korinthierna 6:18.

Tänk på en änka som heter Mercy.a När hennes man dog år 1989, ville släktingarna att hon skulle utföra sexuell rening med en manlig släkting. Hon vägrade och förklarade att ritualen var i strid med Guds lag. Frustrerade lämnade släktingarna henne efter att ha kastat glåpord över henne. En månad senare plundrade de hennes hem och tog bort plåten på taket. ”Din religion kan ta hand om dig”, sade de.

Församlingen tröstade Mercy, och de byggde till och med ett nytt hus åt henne. Grannarna var så imponerade att några beslöt att ta del i projektet, och hövdingens katolska hustru var den första som kom med gräs till taket. Mercys trogna uppförande var till uppmuntran för hennes barn. Fyra av dem har sedan dess överlämnat sig åt Jehova Gud, och en son gick nyligen igenom Skolan för förordnade tjänare.

På grund av seden med sexuell rening har en del kristna låtit sig tvingas till ett giftermål med en icke troende. Ett exempel är en änkeman i 70-årsåldern som hastigt gifte sig med en ung kvinna som var släkting till hans avlidna hustru. Genom att handla så kunde han hävda att han hade utfört sexuell rening. Ett sådant handlingssätt strider emellertid mot Bibelns råd att kristna bör gifta sig ”bara ... i Herren”. — 1 Korinthierna 7:39.

Ceremonier med vakor som pågår hela natten

I många länder samlas de sörjande i den avlidnes hus och håller sig vakna hela natten. Dessa vakor inbegriper ofta festande och högljudd musik. Detta anses blidka den döde och skydda den efterlevande familjen mot trolldom. Smickrande tal kan framföras för att vinna den dödes ynnest. Efter ett tal kan de sörjande sjunga en religiös sång innan en annan person ställer sig upp för att tala. Detta kan pågå ända till gryningen.b

En sann kristen tar inte del i sådana ceremonier med vakor för de döda som pågår hela natten, eftersom Bibeln visar att de döda är oförmögna att hjälpa eller att skada de levande. (1 Moseboken 3:19; Psalm 146:3, 4; Johannes 11:11–14) Bibeln fördömer utövandet av spiritism. (Uppenbarelseboken 9:21; 22:15) Men det kan vara svårt för en kristen änka att hindra andra från att utöva spiritistiska sedvänjor. De kanske insisterar på att hela natten hålla en vaka för den döde i dennes hus. Vad kan medtroende göra för att hjälpa sörjande kristna som ställs inför denna ytterligare vedermöda?

Församlingsäldste har ofta kunnat stödja en sörjande kristen familj genom att resonera med släktingar och grannar. Efter ett sådant resonemang kan dessa personer gå med på att fridfullt lämna hemmet och samlas igen till begravningen en annan dag. Men hur är det då om några blir stridslystna? Fortsatta försök att resonera kan leda till våld. ”En Herrens slav bör inte strida, utan [han] bör ... behärska sig under onda förhållanden.” (2 Timoteus 2:24) Om samarbetsovilliga släktingar med våld tar kommandot, kanske inte en kristen änka och hennes barn kan klara av att förhindra detta. Men de tar inte del i några falska religiösa ceremonier som försiggår i deras hus, för de lyder Bibelns befallning: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende.” — 2 Korinthierna 6:14.

Samma princip är tillämplig på begravningen. Jehovas vittnen tar inte del i sånger, böner eller ritualer som leds av en präst inom den falska religionen. Om kristna som är nära familjemedlemmar anser det nödvändigt att närvara vid en sådan akt, tar de inte del i den. — 2 Korinthierna 6:17; Uppenbarelseboken 18:4.

Värdiga begravningar

Begravningar som förrättas av Jehovas vittnen inbegriper inte ritualer som är avsedda att blidka den döde. Ett bibliskt tal hålls antingen i Rikets sal, i bårhuset, i den avlidnes hem eller vid graven. Syftet med talet är att trösta de sörjande genom att förklara vad Bibeln säger om de döda och om hoppet om en uppståndelse. (Johannes 11:25; Romarna 5:12; 2 Petrus 3:13) En sång som grundar sig på Bibeln kan sjungas, och det hela avslutas med en tröstande bön.

För inte så länge sedan hölls en sådan begravning för ett Jehovas vittne som råkade vara den yngsta systern till Nelson Mandela, Sydafrikas president. Efter förrättningen tackade presidenten uppriktigt talaren. Många dignitärer och höga tjänstemän var närvarande. ”Det här var den värdigaste begravning som jag någonsin varit med vid”, sade en regeringsmedlem.

Kan man bära sorgkläder?

Jehovas vittnen sörjer över en kär väns eller anförvants död. I likhet med Jesus fäller de kanske tårar. (Johannes 11:35, 36) Men de anser det inte nödvändigt att visa sin sorg offentligt genom någon yttre symbol. (Jämför Matteus 6:16–18.) I många länder förväntas det att änkor tar på sig särskilda sorgkläder för att blidka den döde. Dessa kläder måste bäras under flera månader eller till och med ett helt år efter begravningen, och att de tas av är ett tillfälle för en ny fest.

Att man inte visar tecken på sorg betraktas som en förolämpning mot den döde. Av den orsaken har stamhövdingar i delar av Swaziland kört i väg Jehovas vittnen från deras hem och jordegendomar. Sådana trogna kristna har dock alltid fått sina behov tillgodosedda av sina andliga bröder som bor på annat håll.

Högsta domstolen i Swaziland har dömt till Jehovas vittnens fördel och framhållit att de bör tillåtas återvända till sina hem och jordegendomar. I ett annat fall fick en kristen änka tillåtelse att stanna kvar på sin egendom efter det att hon visat upp ett brev och en bandinspelning där hennes avlidne make tydligt förklarade att hans hustru inte skulle bära sorgkläder. Hon kunde därmed bevisa att hon verkligen var respektfull mot sin make.

Det är till stor fördel att ha gett klart uttryckta begravningsinstruktioner före sin död, särskilt på platser där obibliska sedvänjor är vanliga. Tänk till exempel på Victor, en invånare i Kamerun. Han skrev ner i detalj det tillvägagångssätt som skulle följas vid hans begravning. I hans släkt fanns det många inflytelserika personer som tillhörde en kultur som hade starka traditioner beträffande de döda, däribland dyrkan av människokranier. Eftersom Victor var en respekterad medlem av släkten, visste han att hans kranium sannolikt skulle behandlas på detta sätt. Han gav därför tydliga anvisningar om hur Jehovas vittnen skulle förrätta hans begravning. Detta gjorde situationen lättare för hans änka och hans barn, och ett fint vittnesbörd blev avgivet i samhället.

Undvik att efterlikna oskriftenliga seder

En del som har kunskap i Bibeln har varit rädda för att framstå som annorlunda. För att undvika förföljelse har de försökt behaga grannarna genom att ge intryck av att hålla en traditionell vaka för den döde. Medan det är berömvärt att besöka de sörjande för att ge personlig tröst, krävs det inte att en liten begravningsakt hålls i den avlidnes hem varje natt före den verkliga begravningen. Ett sådant handlingssätt skulle kunna få iakttagare att snava, eftersom det kunde ge intrycket att de som tar del inte riktigt tror på det som Bibeln säger om de dödas tillstånd. — 1 Korinthierna 10:32.

Bibeln uppmanar kristna att sätta tillbedjan av Gud först i livet och att göra ett förståndigt bruk av tiden. (Matteus 6:33; Efesierna 5:15, 16) Men på vissa håll har församlingsverksamheten helt stannat av i en vecka eller mer på grund av en begravning. Detta problem är inte unikt för Afrika. I en rapport från Sydamerika sägs det angående en begravning: ”Tre kristna möten hade oerhört få närvarande. Under cirka tio dagar tog man inte del i tjänsten på fältet. Även människor som inte tillhörde församlingen och personer som studerade Bibeln var förvånade och besvikna över att se att några av våra bröder och systrar tog del i begravningsaktiviteterna.”

I en del samhällen kan en sörjande familj inbjuda några få nära vänner till en enklare måltid i sitt hem efter begravningen. Men på många platser i Afrika kommer hundratals som varit med vid begravningen till den avlidnes hem och förväntar en fest, där djur ofta blir offrade. En del som är förbundna med den kristna församlingen har efterliknat denna sedvänja och gett intryck av att de håller de sedvanliga festerna för att blidka den döde.

Begravningar som förrättas av Jehovas vittnen lägger inte en kostsam börda på de sörjande. Det bör därför inte vara nödvändigt att göra en särskild anordning så att de närvarande kan ge pengar för att täcka utgifterna för överdådiga begravningar. Om fattiga änkor inte kan klara av nödvändiga utgifter, kommer utan tvivel andra i församlingen att vara glada över att kunna hjälpa till. Om sådan hjälp är otillräcklig, kan de äldste kanske ordna med materiellt bistånd till dem som är värdiga. — 1 Timoteus 5:3, 4.

Begravningsseder är inte alltid i strid med Bibelns principer. Men om de är det, är kristna beslutna att handla i överensstämmelse med Bibeln.c (Apostlagärningarna 5:29) Även om detta kan medföra större vedermöda, kan många av Guds tjänare intyga att de framgångsrikt har klarat av sådana prövningar. De har gjort detta med kraft från Jehova, ”all trösts Gud”, och med kärleksfull hjälp från medtroende som har tröstat dem i deras vedermöda. — 2 Korinthierna 1:3, 4.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 23]

Välsignade för sin fasta ståndpunkt

Sibongili är en modig kristen änka som bor i Swaziland. Efter hennes mans död för en tid sedan vägrade hon att följa sedvänjor som, enligt vad många menar, skulle blidka den döde. Hon rakade till exempel inte av sig håret på huvudet. (5 Moseboken 14:1) Åtta släktingar var arga över detta och rakade med våld av henne håret. De hindrade också Jehovas vittnen att besöka bostaden för att trösta Sibongili. Andra som var intresserade av budskapet om Guds kungarike var emellertid glada över att besöka henne med brev av uppmuntran som de äldste hade skrivit. Den dag då det förväntades att Sibongili skulle ta på sig särskilda sorgkläder inträffade något överraskande. En inflytelserik släkting sammankallade ett möte för att diskutera hennes vägran att rätta sig efter traditionella sorgeseder.

Sibongili berättar: ”De frågade om min religiösa övertygelse tillät mig att uttrycka sorg genom att bära den svarta sorgdräkten. Efter det att jag förklarat min ståndpunkt sade de till mig att de inte skulle tvinga mig. Till min förvåning bad alla om ursäkt för att de hade misshandlat mig och att de mot min vilja hade rakat mitt huvud. Alla bad mig att jag skulle förlåta dem.” Senare gav Sibongilis syster uttryck åt sin övertygelse att Jehovas vittnen har den sanna religionen, och hon bad om ett bibelstudium.

Låt oss se på ett annat exempel. En sydafrikansk man som heter Benjamin var 29 år när han fick höra att hans far plötsligt dött. Vid det tillfället var det endast Benjamin som var ett Jehovas vittne i familjen. Under begravningen förväntades det att alla skulle gå i rad förbi graven och lägga en handfull jord på kistan.d Efter begravningen rakade de övriga familjemedlemmarna sina huvuden. Eftersom Benjamin inte tog del i dessa ritualer, förutsade grannar och släktingar att han skulle bli straffad av sin döde fars ande.

”Eftersom jag sätter min förtröstan till Jehova, hände inget med mig”, säger Benjamin. Släktingar lade märke till hur det gick för honom. Med tiden började flera av dem studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och blev döpta som en symbol för att de överlämnat sig åt Gud. Och hur gick det för Benjamin? Han började som heltidsförkunnare. Under de senaste åren har han haft privilegiet att betjäna församlingar av Jehovas vittnen som resande tillsyningsman.

[Fotnoter]