Bibelns syn

Vems vägledning kan du lita på?

”DET är dags att gå!” säger fadern till sin femårige son. Fadern räcker ut en hand, och utan att tveka sträcker sig sonen efter den och tar tag med sin lilla hand runt sin fars fingrar. Vart färden än går litar barnet på sin förälders vägledning och följer förtröstansfullt med. Vad som än händer släpper barnet inte taget.

Eftersom vi lever i en tid av ekonomisk och politisk osäkerhet och då människor känner otrygghet, skulle du då inte gärna ta emot vägledning från en källa som du fullständigt kunde lita på? Men vi lever i en tid då samvetslösa människor drar otillbörlig fördel av de oerfarna. Det finns därför goda skäl att vara försiktig när det gäller vem vi förlitar oss på. Du har kanske tidigare blivit mycket besviken, när någon vars vägledning du litade på svek dig.

Men Bibeln uppmuntrar oss att förtrösta på Gud. Profeten Jesaja skrev: ”Ty jag, Jehova, din Gud, griper tag i din högra hand, jag är den som säger till dig: ’Var inte rädd. Jag själv skall hjälpa dig.’” (Jesaja 41:13) Och aposteln Petrus gav det här rådet: ”Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja er vid bestämd tid; medan ni kastar allt ert bekymmer på honom, eftersom han bryr sig om er.” — 1 Petrus 5:6, 7.

Men ändå kan du med rätta fråga: ”Vilka skäl finns det till att jag skall förlita mig på Guds vägledning?” Välgrundade skäl finner vi i skildringen om de forntida israeliterna.

Gud vägleder sitt folk

Den serie händelser som kulminerade natten den 14 nisan år 1513 f.v.t. försvagade den tyranniske slavdrivaren Faraos och egyptiernas beslutsamhet, så att de frigav Guds folk, israeliterna, från slaveri. (2 Moseboken 1:11–13; 12:29–32) Den 15 nisan begav sig Israels triumferande nation mot vildmarken på sin färd mot det utlovade landet. Den närmaste vägen gick norr om Memfis, utmed Medelhavets kust, nära det område där de fruktade filistéerna bodde och vidare mot det utlovade landet. Men Gud hade en annan väg i tankarna. — 2 Moseboken 13:17, 18; 4 Moseboken 33:1–6.

Gud gav den forntida nationen Israel en synlig vägvisare, som visade sig som en molnpelare under dagen och en eldpelare under natten. (2 Moseboken 13:21, 22) Jehova använde, förutom det här övernaturliga fenomenet, den trogne mannen Mose som sin jordiske representant. (2 Moseboken 4:28–31) Det fanns således obestridliga bevis för att Gud vägledde israeliterna.

Vid deras andra lägerplats, Etham, ”vid vildmarkens rand”, gav Jehova Mose anvisning om att vända om och slå läger vid Röda havets strand, vid Pi-Hahirot. (2 Moseboken 13:20) Den här förflyttningen, som tycktes vara oförklarlig, fick Farao att dra slutsatsen att israeliterna ”irrade förvirrade omkring i landet”. Farao kände sig uppmuntrad, och hans hjärta förändrades. Han beslöt sig nu för att förslava israeliterna igen och samlade sin här och satte i väg för att förfölja dem. — 2 Moseboken 14:1–9.

Genom att föra nationen i en helt annan riktning, tydligtvis till en lågslätt vid Röda havet, förde Mose israeliterna till en plats där de tycktes vara fångade mellan bergen på båda sidorna om lägret vid Pi-Hahirot, Röda havet och Faraos framryckande styrkor. Det såg ut som om det skulle vara lätt att övervinna eller förinta israeliterna.

Hur reagerade de? Skulle de visa att de litade på Jehovas vägledning? Situationen såg ut att vara hopplös. Några greps därför av panik. Andra började knota mot Mose. En del var till och med beredda att ge upp och återvända till slaveriet i Egypten. — 2 Moseboken 14:10–12.

Håll Gud stadigt i handen!

I den här situationen behövde israeliterna visa en barnalik förtröstan på den Allsmäktige. Jehova hade, vilket nationen som helhet inte kände till, ett välgrundat skäl till att ge Mose anvisning om att ta sig över Röda havet vid Pi-Hahirot. Jehova visade kärleksfull förståelse när han lät israeliterna ta sig in i det utlovade landet söder om Filisteen. Det var utan tvivel så att israeliterna, efter att ha varit 215 år i Egypten, var oförberedda på krig med en nation som hade vildsinta krigare. Jehova valde därför en färdväg som gjorde att de undvek en sådan konflikt.a — 2 Moseboken 13:17, 18.

Nationens räddning och nederlaget för Farao och hans här vid Röda havet utgör ett storslaget vittnesbörd om Guds makt att rädda. Vad tacksamma israeliterna måste ha varit för att de, fastän de inte förstod varför Gud ledde dem att ta en speciell väg, inte nonchalerade Guds vägledning! De höll honom ”hårt i handen” och såg hur Röda havet delades genom ett underverk och deras fiender tillintetgjordes. De blev belönade för att de litade på Jehovas vägledning. — 2 Moseboken 14:19–31.

Låt oss återigen tänka på ett barn som håller en av sina föräldrar i handen. När ett barn blir oroligt, vad gör det då? I stället för att släppa taget eller minska styrkan i greppet kommer barnet att med sin lilla hand hålla hårdare om förälderns fingrar. Det visar på så sätt att det hyser orubblig tilltro till att föräldern skall ge säker vägledning och styrka under svårigheter.

På samma sätt behöver vi, när vi upplever svårigheter i livet, stärka vårt ”grepp”, förlita oss ännu mer på Guds vägledning! Hans ord, Bibeln, kan bli det ljus som vägleder oss. (Psalm 119:105) Kom också ihåg att tillit hör ihop med tålamod. Vi måste därför ge Jehova tid att lösa problemen, även om vi till en tid inte helt förstår varför han leder oss i en speciell riktning. Ja, vi kan lita på Guds vägledning. — 2 Moseboken 15:2, 6; 5 Moseboken 13:4; Jesaja 41:13.

[Fotnot]