Epafras — ”en trogen tjänare åt Kristus”
VEM grundade de kristna församlingarna i Korinth, Efesos och Filippi? Kanske skulle du utan att tveka svara: ”Paulus, ’aposteln till nationerna’.” (Romarna 11:13) Du skulle ha rätt.
Vem bildade då församlingarna i Kolossai, Hierapolis och Laodikeia? Även om vi inte vet det med säkerhet, kan det ha varit en man som hette Epafras. I alla händelser kanske du vill veta något mer om denne evangelieförkunnare, eftersom han kallas ”en trogen tjänare åt Kristus”. — Kolosserna 1:7.
En evangelieförkunnare i Lykosdalen
Namnet Epafras är en förkortning av Epafroditos. Men Epafras skall inte förväxlas med Epafroditos från Filippi. Epafras kom från Kolossai, en av tre platser med kristna församlingar i Lykosflodens dalgång i Mindre Asien. Kolossai var beläget endast 18 kilometer från Laodikeia och 19 kilometer från Hierapolis i det forntida Frygien.
Bibeln anger inte uttryckligen hur de goda nyheterna om Guds kungarike nådde Frygien. Människor från Frygien var emellertid närvarande i Jerusalem på pingstdagen år 33 v.t., och kanske var några av dem från Kolossai. (Apostlagärningarna 2:1, 5, 10) Under Paulus’ förkunnartjänst i Efesos (omkring 52–55 v.t.) hade vittnandet i det området varit så intensivt och effektivt att inte bara efesier utan också ”alla som bodde i provinsen Asia hörde Herrens ord, både judar och greker”. (Apostlagärningarna 19:10) Det verkar inte som om Paulus hade predikat de goda nyheterna i hela Lykosdalen, eftersom många som blev troende i det området aldrig hade sett honom. — Kolosserna 2:1.
Enligt Paulus var det Epafras som undervisade kolosserna om ”Guds oförtjänta omtanke i sanning”. Det faktum att Paulus kallar denne medarbetare ”en trogen tjänare åt Kristus på våra vägnar” visar att Epafras var en aktiv evangelieförkunnare i det området. — Kolosserna 1:6, 7.
Både aposteln Paulus och evangelieförkunnaren Epafras hade stor omsorg om den andliga välfärden för sina medtroende i Lykosdalen. Som ”aposteln till nationerna” måste Paulus ha blivit glad då han fick underrättelsen om deras framsteg. Det var genom just Epafras som Paulus hörde talas om det andliga tillståndet hos kolosserna. — Kolosserna 1:4, 8.
Epafras’ redogörelse
Kolosserna ställdes inför problem som var så allvarliga att Epafras kände att han måste göra den långa resan till Rom i det bestämda syftet att resonera om dessa saker med Paulus. Det var tydligen den detaljerade redogörelsen från Epafras som fick Paulus att skriva två brev till dessa bröder som han inte personligen kände. Ett av breven var till kolosserna. Det andra brevet, vilket tydligtvis inte blivit bevarat, sändes till laodikéerna. (Kolosserna 4:16) Det är rimligt att tänka sig att innehållet i dessa brev var ämnat att tillgodose dessa kristnas behov som de uppfattades av Epafras. Vilka behov lade han märke till? Och vad säger det oss om hans personlighet?
Brevet till kolosserna verkar antyda att Epafras var orolig över att kristna i Kolossai utsattes för faran av hedniska filosofier, däribland asketism, spiritism och avgudisk vidskepelse. Dessutom kan de judiska lärorna om avhållelse från mat och firandet av vissa dagar ha påverkat några i församlingen. — Kolosserna 2:4, 8, 16, 20–23.
Att Paulus skriver om dessa ämnen visar hur vaken och känslig Epafras var för sina medkristnas behov. Han visade kärleksfullt intresse för deras andliga välfärd och var medveten om farorna i den miljö de levde i. Epafras sökte Paulus’ råd, och det visar att han var ödmjuk. Han kanske kände behov av att få råd från någon med större erfarenhet. I vilket fall som helst handlade Epafras vist. — Ordspråken 15:22.
En man som värdesatte bönen
I avslutningen på brevet som Paulus sände till de kristna i Kolossai sade han: ”Epafras, som är från er, en Kristi Jesu slav, sänder er sina hälsningar och uppbjuder alltid sina krafter för er i sina böner, för att ni slutligen må stå där fullständiga och med en fast övertygelse om hela Guds vilja. Ja, jag ger honom vittnesbörd att han gör sig stor möda för er och för dem i Laodikeia och för dem i Hierapolis.” — Kolosserna 4:12, 13.
Ja, till och med när Epafras var Paulus’ ”medfånge” i Rom tänkte han på sina kära bröder i Kolossai, Laodikeia och Hierapolis och bad för dem. (Filemon, vers 23) Bokstavligt talat kämpade han för dem i sina böner. Enligt bibelforskaren D. Edmond Hiebert betecknar den grekiska term som används här ”en ansträngande och kostnadskrävande verksamhet”, något liknande den mentala ”ångest” som Jesus Kristus upplevde då han bad i Getsemane trädgård. (Lukas 22:44) Det var Epafras’ innerliga önskan att hans andliga bröder och systrar skulle uppnå stadga och full kristen mogenhet. Vilken välsignelse det måste ha varit för församlingarna att ha en så andligt sinnad broder!
Eftersom Epafras kallades en ”älskad medslav”, kan det inte råda något tvivel om att han var mycket omtyckt av medkristna. (Kolosserna 1:7) När omständigheterna så medger, bör alla medlemmarna i församlingen villigt ge av sig själva med värme och kärlek. Man kan till exempel ägna uppmärksamhet åt att bistå sjuka, äldre och andra med speciella behov. Det kan finnas olika plikter att sköta i församlingen, eller också kan det finnas möjlighet att på olika sätt bidra till teokratiska byggnadsprojekt.
Att be för andra, som Epafras gjorde, är en form av helig tjänst som alla kan utföra. Sådana böner kan inbegripa uttryck av omtanke om Jehovas tillbedjare som måste möta olika faror eller svårigheter av andligt eller fysiskt slag. Genom att vi på detta sätt anstränger oss kraftigt kan vi bli lika Epafras. Var och en av oss kan få privilegiet och glädjen att visa sig vara en ”älskad medslav” i familjen av Jehovas trogna tjänare.