skrifterna förråddes han för pengar av en engelsman som gav sig ut för att vara hans vän. Tyndale avrättades i Vilvoorde i Belgien år 1536, och det sista han sade, med en innerlig känsla i orden, var: ”Herre, öppna den engelske kungens ögon.”

År 1538 hade kung Henrik VIII av sina speciella skäl beordrat att Bibeln skulle läggas ut i alla kyrkor i England. Den översättning som valdes var i stort sett Tyndales, men han tillskrevs inte äran för den. På det sättet blev Tyndales verk så välkänt och så älskat att det ”bestämde den fundamentala karaktären hos de flesta översättningar som gjordes därefter” på engelska. (The Cambridge History of the Bible) Så mycket som 90 procent av Tyndales översättning skrevs av direkt och fördes in i King James Version, som kom ut år 1611.

Att Bibeln blev fritt tillgänglig innebar en stor förändring för England. Diskussioner runt de biblar som hade lagts ut i kyrkorna blev så livliga att de ibland störde gudstjänsterna! ”Äldre människor lärde sig läsa, så att de själva kunde vända sig direkt till Guds ord, och barnen förenade sig med de äldre och lyssnade på dem.” (A Concise History of the English Bible) Under den här perioden ökade också spridningen av Bibeln dramatiskt i andra länder och på andra språk i Europa. Men bibelrörelsen i England skulle komma att utöva inflytande i hela världen. Hur gick det till? Och hur har senare tiders upptäckter och forskning påverkat de biblar vi har i dag? Vi kommer att avsluta vår redogörelse i nästa artikel i den här artikelserien.

Aristarkus — en lojal medarbetare

ARISTARKUS var en av de många pålitliga medarbetare som aposteln Paulus hade. Vad tänker du på när du hör hans namn? Kommer du på något? Skulle du kunna säga vilken del han hade i hur den tidiga kristna historien utvecklades? Även om Aristarkus kanske inte är en av de bibliska personer som vi är mest bekanta med, var han ändå inbegripen i flera händelser som de kristna grekiska skrifterna berättar om.

Vem var då Aristarkus? I vilket förhållande stod han till Paulus? Varför kan man säga att Aristarkus var en lojal medarbetare? Och vad kan vi lära av att granska hans exempel?

Det är under dramatiska förhållanden, mitt i en skrikande och förvirrad pöbelhop i staden Efesos, som Aristarkus framträder i berättelsen i Apostlagärningarna. (Apostlagärningarna 19:23–41) Det var lönsamt för Demetrios och andra silversmeder i Efesos att i silver göra miniatyrer av den falska gudinnan Artemis’ tempel. Därför hetsade Demetrios upp andra hantverkare, när Paulus’ predikokampanj i staden ledde till att många övergav den omoraliska tillbedjan av den här gudinnan. Han sade till dem att Paulus’ predikande inte bara utgjorde ett hot mot deras ekonomiska trygghet, utan också ökade risken för att tillbedjan av Artemis skulle upphöra.

Den förbittrade pöbeln kunde inte finna Paulus, och därför släpade de med våld hans medarbetare Aristarkus och Gajus till teatern. Eftersom dessa båda var i stor fara, uppmanade Paulus’ vänner honom enträget att ”inte våga sig in på teatern”.

Tänk dig själv i den situationen. Den hysteriska pöbeln fortsatte att i omkring två timmar skrika: ”Stor är efesiernas Artemis!” Det måste ha varit ett verkligt skrämmande eldprov för Aristarkus och Gajus att finna sig vara utlämnade åt denna fanatiska folkmassa, utan att ens ha möjlighet att tala till sitt eget försvar. De måste ha undrat om de skulle komma ur detta med livet i behåll. Lyckligtvis gjorde de det. Att Lukas’ skildring är så livfull har faktiskt fått några bibelkännare att hävda att han fått upplysningar från ögonvittnen, kanske rentav Aristarkus och Gajus.

Stadens skrivare kunde till slut stilla upproret. Aristarkus och Gajus måste ha känt en enorm lättnad, när de hörde honom uttrycka sig opartiskt och säga att de var oskyldiga och sedan se tumultet omkring dem upphöra.

Hur skulle du ha känt dig efter en sådan upplevelse? Skulle du ha dragit den slutsatsen att det inte var något för dig att vara missionärskamrat till Paulus, att det var för farligt och att det skulle vara bättre för dig att söka ett lugnare liv? Aristarkus tänkte inte så! Eftersom han var från Thessalonike, var han troligen redan väl medveten om de risker som förkunnandet av de goda nyheterna medförde. När Paulus några år tidigare predikade i hans stad, blev det upplopp också där. (Apostlagärningarna 17:1–9; 20:4) Aristarkus höll sig troget till Paulus.

Från Grekland till Jerusalem

Några månader efter det att silversmederna ställt till upplopp var Paulus i Grekland och stod i begrepp att segla i väg till Syrien på sin väg till Jerusalem, då man fann att ”en komplott hade anstiftats mot honom av judarna”. (Apostlagärningarna 20:2, 3) Vem var med Paulus under de här farliga förhållandena? Aristarkus!

Den fara som nu hade uppstått gjorde att Paulus, Aristarkus och deras medarbetare ändrade sina planer. De reste först genom Makedonien och sedan i etapper längs Mindre Asiens kust, tills de till slut i Patara gick ombord på en båt som skulle till Fenicien. (Apostlagärningarna 20:4, 5, 13–15; 21:1–3) Syftet med den här resan var tydligen att överlämna bidragen från de kristna i Makedonien och Akaja till behövande medkristna i Jerusalem. (Apostlagärningarna 24:17; Romarna 15:25, 26) Det var många som färdades tillsammans, kanske på grund av att det var flera olika församlingar som hade anförtrott dem denna ansvarsuppgift. Ett så stort sällskap skulle naturligtvis också göra resan mycket säkrare.

Det var ett stort privilegium för Aristarkus att följa med Paulus från Grekland till Jerusalem. Men deras nästa resa skulle föra dem från Judeen hela vägen till Rom.

Resan till Rom

Den här gången var förhållandena helt annorlunda. Paulus hade varit fängslad i Caesarea i två år, hade vädjat till kejsaren och skulle nu i bojor sändas till Rom. (Apostlagärningarna 24:27; 25:11, 12) Försök att föreställa dig hur Paulus’ medarbetare kände sig. Resan från Caesarea till Rom skulle bli lång och känslomässigt påfrestande, och man visste inte vad resultatet skulle bli. Vem kunde följa med honom för att ge stöd och hjälp? Två män blev utvalda eller erbjöd sig själva frivilligt. Det var Aristarkus och Lukas, han som skrev Apostlagärningarna. — Apostlagärningarna 27:1, 2.

Hur var det möjligt för Lukas och Aristarkus att komma med på samma fartyg som Paulus på första etappen av resan till Rom? Historikern Giuseppe Ricciotti för fram den här tanken: ”Dessa båda gick ombord som privatpersoner ... eller, mer sannolikt, så tillät centurionen dem av vänlighet att göra det. Han låtsades att han trodde att de var Paulus’ slavar, eftersom lagen tillät en romersk medborgare att få hjälp av ett par slavar.” Paulus måste verkligen ha känt sig upplivad av att ha dem i sin närhet och få del av deras uppmuntran!

Den kärlek Lukas och Aristarkus gav uttryck åt krävde ansträngning från deras sida, och de löpte själva en risk. De hamnade faktiskt i en livshotande situation, när de tillsammans med sin kamrat som var fånge led skeppsbrott nära ön Malta. — Apostlagärningarna 27:13–28:1.

Paulus’ ”medfånge”

Aristarkus och Lukas var fortfarande hos Paulus i Rom, när han skrev sina brev till kolosserna och till Filemon år 60–61 v.t. Aristarkus och Epafras omtalas var och en som ”medfånge” till Paulus. (Kolosserna 4:10, 14; Filemon, vers 23, 24) Det verkar således som om Aristarkus under en tid var fånge tillsammans med Paulus.

Paulus tilläts, fastän han i åtminstone två år var fånge i Rom, att under bevakning bo i egen hyrd bostad, där han kunde förkunna de goda nyheterna för dem som besökte honom. (Apostlagärningarna 28:16, 30) Aristarkus, Epafras, Lukas och andra såg till Paulus, hjälpte och stöttade honom.

”En styrkande hjälp”

Vilken bild får vi av Aristarkus efter att ha studerat de olika händelser där han förekommer i Bibelns inspirerade skildring? Enligt författaren W. D. Thomas ”utmärker sig Aristarkus som en man som modigt kunde möta motstånd och ha sin tro i behåll och för sitt beslut att tjäna utan att försvagas. Han utmärker sig som en man som älskade Gud inte bara under gynnsamma förhållanden, utan också då han blev hånad och under stormiga tider.”

Paulus förklarar att Aristarkus och andra var ”en styrkande hjälp” (grekiska: pa·re·go·rị·a) för honom, dvs. en källa till tröst. (Kolosserna 4:10, 11) Genom att Aristarkus gav Paulus tröst och uppmuntran var han en verklig kamrat i tider av trångmål. Det måste ha varit mycket glädjande och en andligt berikande erfarenhet att under flera år ha fått vara tillsammans med aposteln och åtnjuta hans vänskap.

Vi kanske inte kommer att befinna oss i så dramatiska förhållanden som Aristarkus gjorde. Men det är nödvändigt för dem som är en del av den kristna församlingen i vår tid att visa samma lojalitet mot Kristi andliga bröder och mot Jehovas organisation. (Jämför Matteus 25:34–40.) Det är troligt att medtillbedjare som vi känner förr eller senare kommer att drabbas av motgång eller sorg, kanske på grund av dödsfall, sjukdom eller andra prövningar. Vi kan genom att finnas till hands och ge hjälp, tröst och uppmuntran känna glädje och visa oss vara lojala kamrater och medarbetare. — Jämför Ordspråken 17:17; Apostlagärningarna 20:35.