Hur Bibeln har blivit tillgänglig för oss – Del 1

Del 2 och 3 kommer i Vakttornet för 15 september respektive 15 oktober.

I ETT litet tryckeri står en tryckare och hans unga lärlingar och lägger rytmiskt men omsorgsfullt blanka pappersark över typerna i sin träpress. När de drar bort dem, kontrollerar de den tryckta texten. På linor som är uppspända mellan väggarna hänger de sedan upp de vikta arken för att torka.

Plötsligt bankar det våldsamt på dörren. Tryckaren låser upp dörren, och en grupp beväpnade soldater tränger sig in. De börjar leta efter det mest fördömda slaget av illegal litteratur — Bibeln på folkets språk!

De kom för sent. Översättaren och hans medhjälpare hade blivit förvarnade, så de hade rusat i väg till tryckeriet och tagit med sig så många ark som möjligt, och de var nu på flykt uppför floden Rhen. De hade i varje fall lyckats rädda en del av sitt verk.

Översättaren var i det här fallet William Tyndale, och han försökte få sitt förbjudna verk, ”Nya testamentet” på engelska, tryckt i Köln i Tyskland år 1525. Det han fick vara med om var långt ifrån unikt. Under de närmare 1.900 år som gått sedan hela Bibeln fullbordats har många män och kvinnor riskerat allt för att översätta och sprida Guds ord. Vi har ännu i denna dag nytta av deras arbete. Vad gjorde de? Hur har Bibeln blivit tillgänglig för oss i den form vi har nu?

Hur Bibeln började skrivas av och översättas

Guds sanna tjänare har alltid värderat Guds ord mycket högt. I New Catholic Encyclopedia erkänner man: ”De första kristna, liksom deras judiska förfäder, satte stort värde på att få läsa de heliga böckerna. Apostlarna, som följde Jesu exempel (Matt. 4:4; 5:18; Luk. 24:44; Joh. 5:39), visade sig vara väl förtrogna med GT [Gamla testamentet], vilket förutsätter att de läste och studerade både länge och noggrant, och de uppmanade sina lärjungar att göra detsamma. (Rom. 15:4; 2 Tim. 3:15–17).”

För att kunna göra detta måste man göra avskrifter av Bibeln. I förkristen tid utfördes mycket av det arbetet av skickliga avskrivare som var högt utbildade, och de var minutiöst noggranna, så att de inte skulle begå misstag. (Esra 7:6, 11, 12) I sin strävan att utföra ett perfekt arbete satte de upp höga normer för alla som skulle komma att skriva av Bibeln längre fram.

Men under 300-talet f.v.t. uppstod ett problem. Alexander den store ville att alla människor i världen skulle utbildas i grekisk kultur. Genom hans erövringar blev koinégrekiskan, ett slags allmängrekiska, det gemensamma språket i hela Mellersta Östern. Det ledde till att många judar växte upp utan att lära sig läsa hebreiska, och det gjorde att de inte heller kunde läsa de heliga Skrifterna. Omkring år 280 f.v.t. kom därför en grupp människor som var kunniga i hebreiska tillsammans i Alexandria i Egypten för att översätta de hebreiska skrifterna till den folkliga koinégrekiskan. Deras översättning kom att kallas Septuaginta, som betyder ”sjuttio”. Man tror att det hänsyftar på det ungefärliga antalet översättare som var engagerade i arbetet. Översättningen fullbordades omkring år 150 f.v.t.

På Jesu tid talades fortfarande hebreiska i Palestina. Men koinégrekiskan var det dominerande språket där och i de övriga provinserna i romarriket. Därför använde de kristna bibelskribenterna denna allmänna form av grekiska för att kunna nå så många människor som möjligt i de olika nationerna. De citerade också ofta från Septuaginta och använde många av uttrycken i den.

De första kristna var nitiska missionärer och blev därför snabbt skickliga i att använda Septuaginta för att med dess hjälp kunna bevisa att Jesus var den Messias som de så länge hade väntat på. Detta upprörde judarna och drev dem till att utarbeta nya översättningar till grekiska i avsikt att beröva de kristna deras argument genom att revidera vissa av de favoritskriftställen som de kristna använde när de skulle bevisa sina läror. Som exempel kan nämnas Jesaja 7:14, där Septuaginta använde ett grekiskt ord som betyder ”jungfru” och som profetiskt åsyftar Messias’ mor. De nya översättningarna använde ett grekiskt ord som betyder ”ung kvinna”. Men de kristna fortsatte att använda Septuaginta, och det fick till sist judarna att överge sin taktik och i stället förespråka en återgång till den hebreiska texten. Denna aktion visade sig till sist vara en välsignelse för dem som längre fram översatte Bibeln, för tack vare den hölls det hebreiska språket levande.

De första kristna bokframställarna

De första kristna, som var mycket nitiska, gjorde så många avskrifter av Bibeln de kunde, och de gjorde alla för hand. De var också pionjärer i fråga om att använda kodexen, som liknade en modern bok med sidor, i stället för att fortsätta att använda skriftrullar. Förutom att det var lättare och gick snabbare att hitta skriftställen i en kodex, kunde en sådan innehålla mer text än en skriftrulle — till exempel alla de kristna grekiska skrifterna eller rentav hela Bibeln.

De kristna grekiska skrifternas kanon fullbordades omkring år 98 v.t. i och med att den siste kvarlevande aposteln, Johannes, fullbordade sina böcker. Det finns ett papyrusfragment av en avskrift av Johannesevangeliet; det kallas Rylands Papyrus 457 (P⁵²) och daterar sig från allra senast år 125 v.t. Så tidigt som åren 150–170 v.t. framställde Tatianos, en elev till Justinus Martyren, det så kallade Diatessaron, en evangelieharmoni, dvs. en enda skildring av Jesu liv sammanställd med hjälp av just de fyra evangelier som vi finner i våra biblar i dag.a Detta visar att han betraktade endast dessa evangelier som äkta och att de redan hade fått spridning. Omkring år 170 v.t. gjordes den första kända förteckningen över böckerna i ”Nya testamentet”, det så kallade muratoriska fragmentet. I den förteckningen räknas de flesta av böckerna i de kristna grekiska skrifterna upp.

Spridningen av den kristna tron skapade snart ett behov av översättningar av både de kristna grekiska skrifterna och de hebreiska skrifterna. Så småningom gjordes många översättningar till bland annat armeniska, georgiska, koptiska och syriska. Ofta fick man skapa alfabet för att kunna göra dessa översättningar. Wulfila, till exempel, som på 300-talet var biskop i den romerska kyrkan, lär ha skapat det gotiska alfabetet för att kunna översätta Bibeln. Men han utelämnade Kungaböckerna, eftersom han tänkte att de skulle kunna locka fram de krigiska tendenserna hos goterna. Detta hindrade emellertid inte de ”kristnade” goterna från att plundra Rom år 410 v.t.!

Bibeln på latin och slaviska språk

Under tiden kom latin att bli ett betydande språk, och flera översättningar på latin dök upp. Men de varierade i stil och exakthet. År 382 v.t. gav påven Damasus därför sin sekreterare, Hieronymus, i uppdrag att utarbeta en auktoritativ bibelöversättning till latin.

Hieronymus började med att revidera de latinska översättningarna av de kristna grekiska skrifterna. Men när det gällde de hebreiska skrifterna insisterade han på att översätta dem direkt från hebreiskan. År 386 v.t. flyttade han därför till Betlehem för att studera hebreiska och för att söka hjälp av en rabbin. Detta ledde till att han väckte en betydande tvist inom kyrkliga kretsar. En del, däribland Augustinus, som levde samtidigt med Hieronymus, ansåg att Septuaginta var inspirerad av Gud, och de anklagade Hieronymus för att ha ”gått över till judarna”. Men Hieronymus kämpade vidare och fullbordade sitt verk omkring år 400 v.t. Genom att försöka komma originalspråken och originalhandskrifterna så nära som möjligt och genom att översätta dessa till den tidens levande språk använde Hieronymus en översättningsmetod som tillämpas i dag, tusen år senare. Hans verk kom att kallas Vulgata, ”den allmänna översättningen”, och den var till nytta för människor i flera hundra år.

I östra delen av kristenheten kunde fortfarande många läsa Septuaginta och de kristna grekiska skrifterna. Men längre fram blev språk och dialekter i den slaviska språkfamiljen vanliga i de östra delarna av Europa. År 863 v.t. begav sig två grekisktalande bröder, Kyrillos och Methodios, till Mähren i vad som nu är Tjeckien. De började översätta Bibeln till fornslaviska, och för att kunna göra det skapade de det glagolitiska alfabetet, som så småningom kom att ersättas av det kyrilliska, som fått sitt namn efter Kyrillos. Det är detta alfabet som ligger till grund för de skrivtecken som används i de moderna språken ryska, ukrainska, serbiska och bulgariska. Den slaviska Bibeln betjänade människor i det området i många generationer. Men allteftersom språken med tiden förändrades blev den obegriplig för gemene man.

Bibeln på hebreiska lever vidare

Under den här perioden, från omkring 500-talet till och med 900-talet, utvecklade en grupp judar som kallades masoreterna en systematisk avskrivningsmetod för att hålla texten i de hebreiska skrifterna intakt. De gick så långt att de räknade alla raderna och även alla bokstäverna, och de noterade också olika ordalydelser i de olika handskrifterna, och allt detta gjorde de i ett försök att bevara texten så som den var från början. Deras ansträngningar var inte förgäves. Som exempel kan nämnas att om man jämför nutida masoretiska texter med texten i Dödahavsrullarna, som skrevs mellan år 250 f.v.t. och år 50 v.t., kan man se att det på över 1.000 år inte skett några textförändringar som påverkar lärofrågor.b

I Europa var medeltiden i stort sett liktydig med de mörka tidsåldrarna. Läs- och studievanorna bland folk i allmänhet var dåliga, och till sist kunde inte ens flertalet präster läsa kyrkolatinet, och ofta kunde de inte heller läsa sitt eget språk. Det var också under den här tiden som judarna i Europa sammanfördes i getton. Delvis beroende på den här isoleringen bevarades kunskapen i biblisk hebreiska. Men på grund av fördomar och misstro var judarnas kunskap ofta begränsad till gettot — utanför fick ingen del av den. I västra Europa var det också allt färre som behärskade grekiska. Situationen förvärrades ytterligare genom att den västliga kyrkan hade en sådan vördnad och respekt för Hieronymus’ latinska Vulgata. Den betraktades i allmänhet som den enda auktoriserade översättningen, trots att latinet mot slutet av den masoretiska perioden höll på att bli ett dött språk. Därför, och på grund av att det sakta började utvecklas en önskan att lära känna Bibeln, var det som bäddat för en stor konflikt.

Bibelöversättandet röner motstånd

År 1079 utfärdade påven Gregorius VII den första av en mängd medeltida kyrkoförordningar i vilka man förbjöd framställandet och ibland även innehavet av bibelöversättningar på folkets språk. Han drog in tillståndet att fira mässan på fornslaviska på grund av att detta skulle kräva att delar av den Heliga skrift översattes. Han skrev, tvärtemot vad de första kristna ansåg: ”Det ... har behagat den allsmäktige Guden att låta den Heliga skrift vara en hemlighet på vissa platser.” I och med att kyrkan intog denna officiella hållning betraktades de som förespråkade bibelläsning allt oftare som farliga.

Trots de ogynnsamma förhållandena fortsatte avskrivandet och översättandet av Bibeln till folkets språk. Översättningar på många språk cirkulerade i hemlighet i Europa. De var alla handskrivna, för boktryckarkonsten infördes inte i Europa förrän i mitten av 1400-talet. Eftersom avskrifter var dyra och bara fanns i ett begränsat antal, kunde vanliga medborgare känna sig lyckliga om de ägde bara en del av en bok i Bibeln eller bara några få sidor. En del lärde sig stora delar av Bibeln utantill, ja, en del lärde sig rentav all text i de kristna grekiska skrifterna utantill!

Men med tiden uppstod på många platser rörelser för att reformera kyrkan. Dessa uppkom bland annat därför att man på nytt blev medveten om vikten av Guds ord i det dagliga livet. Hur kom dessa rörelser och boktryckarkonsten att påverka Bibeln? Och vad hände med William Tyndale och hans översättning, som vi nämnde något om i inledningen? Vi kommer i ett par nummer längre fram att få följa denna fascinerande historia ända fram till vår tid.

[Fotnot]

[Tabell på sidorna 8, 9]

Viktiga årtal i fråga om spridningen och översättningen av Bibeln

(För formaterad text, se publikationen)

FÖRE DEN VANLIGA TIDERÄKNINGEN (f.v.t.)

400 f.v.t.

Alexander den store (död år 323 f.v.t.)

300 f.v.t.

Septuaginta började översättas omkring år 280 f.v.t.

200 f.v.t.

ENLIGT DEN VANLIGA TIDERÄKNINGEN (v.t.)

Jerusalem ödelades år 70 v.t.

De grekiska skrifterna fullbordades år 98 v.t.

100 v.t.

200 v.t.

300 v.t.

500 v.t.

600 v.t

Den masoretiska texten utarbetas

700 v.t.

800 v.t

Kyrillos i Mähren år 863 v.t.

900 v.t.

1.000 v.t

1.100 v.t

1.200 v.t

1.300 v.t

[Bild på sidan 9]

De första kristna var pionjärer i fråga om att använda kodexen

[Bild på sidan 10]

Hieronymus begav sig till Betlehem för att studera hebreiska