Bibelns syn
Är asketism nyckeln till vishet?
”EREMITER hade järnbojor, kedjor, gördlar med taggar och kragar med spikar. ... Andra rullade sig i törnen och nässlor för att göra det lättare för insekter att bita dem, brände sig själva med eld och irriterade sina skador, så att det blev kronisk varbildning. Att leva på svältkost var en självklarhet, och en del gick ännu längre genom att äta enbart rutten eller på annat sätt vedervärdig mat.” — Edith Simon: The Saints.
De som beskrivs så här var asketer. Varför behandlade de sig själva så illa? I boken For the Sake of the World—The Spirit of Buddhist and Christian Monasticism förklarar författarna att ”åtminstone ända sedan Sokrates’ tid (400-talet f.v.t.) har det varit vida känt att ett mycket enkelt liv, fritt från sensuell och materiell lyx, var ett första villkor för äkta vishet”. Asketer trodde att späkning av kroppen skulle öka deras andliga känsla och leda till sann upplysning.
Det är svårt att exakt definiera asketism. För en del betyder det helt enkelt självdisciplin eller självförsakelse. De första kristna satte värde på sådana dygder. (Galaterna 5:22, 23; Kolosserna 3:5) Jesus Kristus själv rekommenderade ett enkelt liv utan den oro som en materialistisk livsstil kan ge. (Matteus 6:19–33) Men oftast förknippas asketism med mycket mer rigorösa och ofta extrema procedurer, som de som beskrivits här ovan. Är dessa asketiska sedvänjor, särskilt i de mer extrema formerna, verkligen nyckeln till vishet?
Grundade på falska antaganden
Bland de filosofier som har gett upphov till asketism finns föreställningen att materiella ting och fysiska njutningar är onda i sig själva och därför hindrar andliga framsteg. En annan lära som öppnar vägen för asketism är den allmänt accepterade uppfattningen att människan består av en kropp och en själ. Asketer tror att den materiella kroppen är själens fängelse och att köttet är själens fiende.
Vad säger Bibeln? Den visar att Gud, när han avslutade sitt skapande på jorden, förklarade att allt som han hade gjort — allt fysiskt, materiellt som han hade skapat — ”var mycket gott”. (1 Moseboken 1:31) Gud avsåg att mannen och kvinnan skulle njuta av materiella ting i Edens trädgård. Själva namnet Eden betyder ”ljuvlighet” eller ”behag”. (1 Moseboken 2:8, 9) Adam och Eva var fullkomliga och åtnjöt ett gott förhållande till sin Skapare till dess de syndade. Från och med då blev ofullkomligheten en barriär mellan Gud och människan. Men att tillfredsställa legitima mänskliga önskningar eller att uppskatta gudagivna fysiska njutningar, när det görs i harmoni med Guds morallagar, kan aldrig skapa en kommunikationsbarriär mellan Gud och hans tillbedjare! — Psalm 145:16.
Bibeln lär också tydligt att människan, som skapades av stoft från marken och gjordes till kött, är en själ. Bibeln understöder inte föreställningen att själen är något slags immateriellt och odödligt väsen, bundet inuti den fysiska kroppen, och inte heller tanken att köttet på något sätt hindrar någon från att ha ett nära förhållande till Gud. — 1 Moseboken 2:7.
Det är tydligt att läran om asketism utmålar en förvrängd bild av människans förhållande till Gud. Aposteln Paulus varnade för att en del som påstår sig vara kristna skulle föredra bedrägliga mänskliga filosofier framför Bibelns sanning. (1 Timoteus 4:1–5) Beträffande några som hade den här uppfattningen säger en religiös historiker: ”Tron att materien var ond ... och att människans själ måste befrias från kontakt med materien framkallade en sträng asketism som förbjöd ätandet av kött, sexuellt umgänge och så vidare, vilket endast kunde efterlevas av en elit, sådana som kallades ’fullkomliga’ eller perfecti och som underkastades en speciell invigningsrit.” Detta tänkesätt har inget bibliskt stöd och var inget som de första kristna trodde på. — Ordspråken 5:15–19; 1 Korinthierna 7:4, 5; Hebréerna 13:4.
Inget behov av asketism
Jesus och apostlarna var inga asketer. De uthärdade olika prövningar och vedermödor, men dessa vedermödor var aldrig självförvållade. Aposteln Paulus varnade de kristna och sade att de skulle vara försiktiga, så att inte bedrägliga mänskliga filosofier skulle leda dem bort från Guds ords sanning och leda dem till oförnuftiga, extrema sedvänjor. Paulus nämner särskilt ”en skoningslös behandling av kroppen”. Han sade: ”Just dessa ting har visserligen sken av vishet i en självvald form av gudsdyrkan och hycklad ödmjukhet, en skoningslös behandling av kroppen; men de har inget värde i kampen mot tillfredsställandet av köttet.” (Kolosserna 2:8, 23) Asketism leder inte till särskild helighet eller verklig upplysning.
Det är sant att den kristna lydnadens kurs inbegriper kraftig ansträngning och självdisciplin. (Lukas 13:24; 1 Korinthierna 9:27) Man måste arbeta hårt för att få kunskapen om Gud. (Ordspråken 2:1–6) Bibeln ger också kraftfull förmaning mot att bli förslavad under ”begär och njutningar” och att vara ”älskare av sinnliga njutningar hellre än älskare av Gud”. (Titus 3:3; 2 Timoteus 3:4, 5) Men dessa skriftställen stöder inte asketiska sedvänjor. Jesus Kristus, en fullkomlig människa, gladde sig åt trevliga tillfällen som inbegrep mat, dryck, musik och dans. — Lukas 5:29; Johannes 2:1–10.
Sann vishet är resonlig, inte extrem. (Jakob 3:17) Jehova Gud skapade vår fysiska kropp med förmågan att njuta av många glädjeämnen i livet. Han vill att vi skall vara lyckliga. Hans ord säger: ”Jag har lärt känna att det inte finns något bättre för dem än att de gläder sig och gör vad gott är under sitt liv; och likaså att varje människa äter och dricker och ser vad gott är för allt sitt hårda arbete. Det är Guds gåva.” — Predikaren 3:12, 13.
[Bildkälla på sidan 20]
Den helige Hieronymus i grottan/The Complete Woodcuts of Albrecht Dürer/Dover Publications, Inc.