Hur Bibeln har blivit tillgänglig för oss — Del 2

Flammorna steg högre mot himlen allteftersom mer bränsle lades på det sprakande bålet. Men det här var  inte en brasa vilken som helst. Den stora, intensiva elden matades med biblar, medan präster och prelater tittade på. Men utan att veta om det hjälpte biskopen i London översättaren William Tyndale att finansiera tryckningen av fler upplagor av Bibeln — genom att han köpte hans biblar i syfte att förstöra dem!

Vad hade lett fram till detta bestämda ställningstagande på båda sidor i striden? I ett tidigare nummer har vi behandlat hur Bibeln spreds och översattes fram till senare delen av medeltiden. Nu har vi kommit fram till gryningen av en ny era, en tid då Guds ord och dess budskap skulle komma att få en djup inverkan på människorna och livet i samhället.

En pionjär framträder

John Wycliffe, en respekterad teolog i Oxford, gick i sina predikningar och skrifter till kraftfullt angrepp mot den katolska kyrkans oskriftenliga seder och bruk och grundade sina myndiga uttalanden på ”Guds lag”, dvs. Bibeln. Han sände ut sina elever, lollarderna, över hela England för att på landsbygden predika Bibelns budskap på engelska för alla som ville lyssna. Innan han dog år 1384 hade han börjat översätta Bibeln från latin till dåtidens engelska.

Kyrkan fann många skäl till att se med förakt på Wycliffe. Först och främst därför att han fördömde prästerna för deras utsvävande och omoraliska liv, men också därför att många av Wycliffes beundrare rättfärdigade sina väpnade uppror genom att vantolka hans läror. Prästerskapet klandrade Wycliffe för detta till och med efter hans död, trots att han aldrig förespråkade våldsamma uppror.

I ett brev till påven Johannes XXIII (en s.k. motpåve) år 1412 talade ärkebiskop Arundel om ”den där odrägliga och bedrövliga karln John Wycliffe, som man minns med avsky, den där sonen till den gamle ormen, barn och sändebud till självaste antikrist”. Som höjdpunkten på sitt fördömande skrev Arundel: ”För att fylla måttet av sin ondska kom han på det lägliga att göra en ny översättning av de heliga skrifterna till modersmålet.” Ja, det som retade kyrkans ledare mest var att Wycliffe ville ge folket Bibeln på deras eget språk.

Det fanns trots allt några få prominenta personer som hade tillgång till Bibeln på sitt eget språk. En av dessa var Anna av Böhmen, som år 1382 blev maka till kung Rikard II av England. Hon ägde Wycliffes engelska översättning av evangelierna, som hon ständigt studerade. När hon blev drottning, bidrog hennes positiva inställning till att Bibeln blev översatt till folkets språk — inte bara i England, utan även i andra länder. Anna uppmuntrade studenter från Prags universitet i Böhmen att komma till Oxford. Där studerade de entusiastiskt Wycliffes verk och tog med sig några av dem tillbaka till Prag. Wycliffes läror, som blev populära vid Prags universitet, blev senare till stöd för Jan Hus som studerade vid universitetet och så småningom blev lärare där. Hus gjorde en översättning av den gamla fornslaviska bibeln till begriplig tjeckiska. Detta gjorde att gemene man i Böhmen och i närliggande länder kunde använda Bibeln.

Kyrkan slår tillbaka

Prästerna blev också rasande på Wycliffe och Hus för att de lärde att den ”rena, oförfalskade texten”, dvs. de ursprungliga inspirerade Skrifterna utan tillägg, hade större auktoritet än de ”glosserade”, dvs. de av kyrkan godkända, biblarna med tunga traditionella förklaringar i marginalerna. Det var det oförfalskade budskapet i Guds ord som dessa predikanter önskade göra tillgängligt för gemene man.

Hus fick falska löften om fri lejd och lurades på så sätt att år 1414 inställa sig inför det katolska konsiliet i Konstanz i Tyskland för att försvara sina uppfattningar. Konsiliet bestod av 2.933 präster, biskopar och kardinaler. Hus gick med på att avsäga sig sin tro, om man med Bibelns hjälp kunde bevisa att hans läror var falska. För konsiliet var det inte detta som saken gällde. För dem var detta att han utmanade deras myndighet skäl nog att bränna honom på bål år 1415. Vid avrättningen bad han högt och ljudligt.

Samma konsilium fördömde och kränkte också John Wycliffe och visade detta genom att påbjuda att hans ben som var begravda i England skulle grävas upp och brännas. Detta påbud var så motbjudande att det inte verkställdes förrän år 1428 — på befallning av påven. Som det brukar vara dämpade inte detta våldsamma motstånd nitet hos andra som älskade sanningen. Det gjorde dem i stället mer beslutna att publicera Guds ord.

Boktryckarkonstens inverkan

År 1450, bara 35 år efter Hus’ död, började Johann Gutenberg trycka med lösa typer i Tyskland. Hans första stora verk var en utgåva av den latinska Vulgata, och han blev klar med den omkring år 1455. År 1495 hade hela Bibeln eller delar av den tryckts på tyska, italienska, franska, tjeckiska, holländska, hebreiska, katalanska, grekiska, spanska, slaviska, portugisiska och serbiska — i den ordningsföljden.

Den nederländske humanisten Erasmus av Rotterdam gav år 1516 ut den första kompletta utgåvan av ”Nya testamentet” på grekiska. Erasmus ville att Bibeln skulle ”översättas till alla språk som människor talar”. Men han vågade inte riskera sin stora popularitet genom att översätta själv. Andra efter honom var emellertid modigare. Den mest framträdande av dessa var William Tyndale.

William Tyndale och den engelska bibeln

Tyndale utbildades i Oxford och kom omkring år 1521 till sir John Walshs hem som informator för hans barn. Vid det rikt dukade bordet kunde man ofta finna den unge Tyndale sitta och debattera med prästerna på orten. Tyndale slog upp Bibeln och visade sakligt olika skriftställen för att vederlägga deras åsikter. Med tiden blev familjen Walsh övertygad av det som Tyndale sade, och därför inbjöds prästerna inte så ofta, och de mottogs inte heller med någon större entusiasm. Detta retade naturligtvis prästerna och gjorde dem ännu mer förbittrade på Tyndale och hans trosuppfattningar.

En gång sade en av Tyndales religiösa motståndare: ”Det vore bättre att vara utan Guds lag än påvens.” Man kan riktigt se framför sig med vilken övertygelse Tyndale svarade: ”Jag trotsar påven och alla hans lagar. Om Gud låter mig leva, skall jag inom några få år se till att en pojke som går bakom plogen vet mera om Skriften än vad du gör.” Tyndale hade nu fattat ett bestämt beslut. Han skrev lite längre fram: ”Jag hade märkt hur omöjligt det var att befästa det olärda folket i någon som helst sanning, såvida inte Skriften klart och tydligt framlades inför deras ögon på deras modersmål, så att de kunde se huvudtanken, ordningen och innebörden i texten.”

Vid den tiden hade ännu ingen bibel tryckts på engelska. Därför begav sig Tyndale år 1523 till London för att begära tillstånd av biskop Tunstall att översätta Bibeln. Han fick avslag och lämnade England för att kunna göra sin översättning, och han återvände aldrig dit igen. I Köln gjordes en husrannsakan i hans första tryckeri, och han fick hals över huvud fly med en del av sina dyrbara oinbundna ark av Matteus’ evangelium. I Worms i Tyskland kunde emellertid minst 3.000 exemplar av hans utgåva av ”Nya testamentet” på engelska tryckas. Dessa sändes till England och började spridas där i början av år 1526. Några av dessa var just de biblar som biskop Tunstall köpte och brände och därmed utan att veta det hjälpte Tyndale att fortsätta med sitt arbete!

Forskning ger klarare förståelse

Tyndale fann uppenbarligen glädje i sitt arbete. The Cambridge History of the Bible uttrycker det så här: ”Bibeln gjorde honom glad, och det är flykt och glädje i det han skrev, vilket gör att man känner den glädje han kände.” Tyndales mål var att låta gemene man få tillgång till Bibeln och det på ett språk som var så exakt och enkelt som möjligt. Genom sina studier fick han veta innebörden i bibliska ord som i århundraden hade höljts i dunkel genom kyrkans läror. Tyndale lät sig inte skrämmas av hotet att bli dödad och inte heller av de elakheter som hans mäktige fiende sir Thomas More skrev, utan han införlivade i sin översättning det han hade funnit.

Eftersom Tyndale utgick från Erasmus’ grekiska text, och inte från den latinska Vulgata, valde han det engelska ordet ”love” (kärlek) i stället för ordet ”charity” (ett gammalt och mera högtidligt engelskt ord som bland annat betyder ”kärlek” och som kan härledas från latinets caritas) för att mera helt och fullt återge innebörden i det grekiska ordet a·gạ·pe. Han använde också uttrycket ”församling” i stället för ”kyrka”, ”ångra sig” i stället för ”göra bot” och ”äldste” i stället för ”präster”. (1 Korinthierna 13:1–3; Kolosserna 4:15, 16; Lukas 13:3, 5; 1 Timoteus 5:17, Tyndale) Dessa justeringar var förödande för kyrkan och dess myndighet och för de religiösa sedvänjor som man av tradition utövade i kyrkan, till exempel detta att bikta sig för en präst.

Tyndale behöll också ordet ”uppståndelse” och visade därmed att läran om skärselden och läran om ett medvetet liv efter döden var oskriftenliga. Beträffande de döda skrev han till More: ”Genom att placera dem i himlen, helvetet eller skärselden förstör man de argument med vilka Kristus och Paulus bevisar att det finns en uppståndelse.” I den här frågan hänvisade Tyndale till Matteus 22:30–32 och 1 Korinthierna 15:12–19. Han trodde helt riktigt att de döda förblir omedvetna tills de en dag i framtiden uppväcks till liv igen. (Psalm 146:4; Predikaren 9:5; Johannes 11:11, 24, 25) Detta innebar att hela anordningen med att man skall be till Maria och till ”helgonen” var meningslös, eftersom dessa personer i sitt omedvetna tillstånd varken kan höra eller tjäna som medlare.

Tyndale översätter de hebreiska skrifterna

År 1530 gav Tyndale ut Pentateuken, dvs. de fem första böckerna i de hebreiska skrifterna. Han blev således den förste som översatte Bibeln från hebreiska direkt till engelska. Tyndale var också den förste engelske översättare som använde namnet Jehova. Londonforskaren David Daniell skriver: ”Det måste sannerligen ha gjort ett starkt intryck på Tyndales läsare att Guds namn på nytt förts fram i ljuset.”

I sin strävan att uppnå klarhet använde Tyndale i sin översättning olika engelska ord för ett och samma hebreiska ord. Men han höll sig mycket nära hebreiskans grammatiska uppbyggnad. Resultatet blev att han bevarade hebreiskans korta och kärnfulla språk. Han sade själv: ”Hebreiska språket är tusen gånger mer likt engelska än latin. Sättet att uttrycka sig är likartat, så i många fall behöver man bara översätta hebreiskan till engelska ord för ord.”

Detta ordagranna sätt att översätta gjorde att Tyndales översättning kryddades med hebreiska uttryckssätt. En del av dem måste ha verkat ganska främmande första gången man läste dem. Men människor blev så småningom så bekanta med Bibeln att många av dessa uttryck nu är införlivade i det engelska språket. Som exempel kan man nämna sådana ord och uttryck som ”en man efter sitt hjärta” (som i 1 Samuelsboken 13:14), ”påsk” och ”syndabock”. Dessutom blev de som läste den engelska bibeln på så sätt förtrogna med det hebreiska tänkesättet, vilket gav dem en bättre insikt i de inspirerade Skrifterna.

Bibeln och Tyndale bannlysta

Det var spännande att kunna läsa Guds ord på sitt eget språk. Engelsmännen köpte därför alla biblar som kunde smugglas in i landet, väl kamouflerade som klädbalar eller andra varor. Under tiden övervägde prästerna risken att de skulle förlora något av sin maktställning, om Bibeln kom att betraktas som den yttersta auktoriteten. Saken kom därför att mer och mer bli en fråga om liv och död för översättaren och hans anhängare.

Tyndale jagades ständigt av kyrkan och staten, och han fortsatte därför att arbeta i Antwerpen i Belgien, där han höll sig gömd. Ändå ägnade han två dagar i veckan åt sitt ”tidsfördriv” — att betjäna andra engelska flyktingar, de fattiga och de sjuka. Han gav ut det mesta av sina pengar på detta. Innan Tyndale kunde översätta den senare hälften av de hebreiska skrifterna förråddes han för pengar av en engelsman som gav sig ut för att vara hans vän. Tyndale avrättades i Vilvoorde i Belgien år 1536, och det sista han sade, med en innerlig känsla i orden, var: ”Herre, öppna den engelske kungens ögon.”

År 1538 hade kung Henrik VIII av sina speciella skäl beordrat att Bibeln skulle läggas ut i alla kyrkor i England. Den översättning som valdes var i stort sett Tyndales, men han tillskrevs inte äran för den. På det sättet blev Tyndales verk så välkänt och så älskat att det ”bestämde den fundamentala karaktären hos de flesta översättningar som gjordes därefter” på engelska. (The Cambridge History of the Bible) Så mycket som 90 procent av Tyndales översättning skrevs av direkt och fördes in i King James Version, som kom ut år 1611.

Att Bibeln blev fritt tillgänglig innebar en stor förändring för England. Diskussioner runt de biblar som hade lagts ut i kyrkorna blev så livliga att de ibland störde gudstjänsterna! ”Äldre människor lärde sig läsa, så att de själva kunde vända sig direkt till Guds ord, och barnen förenade sig med de äldre och lyssnade på dem.” (A Concise History of the English Bible) Under den här perioden ökade också spridningen av Bibeln dramatiskt i andra länder och på andra språk i Europa. Men bibelrörelsen i England skulle komma att utöva inflytande i hela världen. Hur gick det till? Och hur har senare tiders upptäckter och forskning påverkat de biblar vi har i dag? Vi kommer att avsluta vår redogörelse i nästa artikel i den här artikelserien.

[Bild på sidan 26]

Tyndales utgåva av ”Nya testamentet” av år 1526 — det enda kända fullständiga exemplar som undgick elden

[Bildkälla]

© The British Library Board

[Tabell/Bilder på sidorna 26, 27]

(För formaterad text, se publikationen)

Viktiga årtal i fråga om spridningen och översättningen av Bibeln

Enligt den vanliga tideräkningen

Wycliffe började översätta Bibeln (före 1384)

1400

Hus avrättad, 1415

Gutenberg — den första tryckta bibeln, omkr. 1455

1500

Tidiga biblar på folkets språk

Erasmus’ grekiska text, 1516

Tyndales ”Nya testamentet”, 1526

Tyndale avrättad, 1536

Henrik VIII beordrar att biblar läggs ut i kyrkorna, 1538

1600

King James Version, 1611

[Bilder]

Wycliffe

Hus

Tyndale

Henrik VIII