Satan, Djävulen

Definition: Den andeskapelse som är den främste motståndaren till Jehova Gud och alla dem som tillber den sanne Guden. Han fick namnet Satan på grund av att han blev en motståndare till Jehova. Satan är också känd som Djävulen, eftersom han är den främste baktalaren av Gud. Satan beskrivs som den ursprunglige ormen, uppenbarligen på grund av att han i Eden använde en orm för att bedra Eva, och av denna anledning kom ”orm” att få betydelsen ”bedragare”. I Uppenbarelseboken används en uppslukande drake som symbol för Satan.

Hur kan vi veta att en sådan andeskapelse verkligen existerar?

Bibeln är den främsta beviskällan. Där omtalas han gång på gång vid namn (Satan 52 gånger, Djävulen 33 gånger). Bibeln innehåller också ögonvittnesskildringar om Satans existens. Vem var ögonvittnet? Jesus Kristus, som levde i himlen innan han kom till jorden, talade upprepade gånger om denna onda andeskapelse och nämnde honom då vid namn. — Luk. 22:31; 10:18; Matt. 25:41.

Det Bibeln säger om Satan, Djävulen, låter förnuftigt. Ondskan i världen är så omfattande och obeskrivlig att den omöjligen kan förklaras bero på de enskilda människornas onda handlingar. Bibelns förklaring av Satans ursprung och hans verksamhet klargör varför människor, trots att flertalet av dem vill leva i frid, har plågats av hat, våld och krig i tusentals år och också varför detta har gått så långt att hela mänskligheten nu hotas av tillintetgörelse.

Om Djävulen i själva verket inte fanns, skulle det inte vara till någon varaktig nytta att godta det som Bibeln säger om honom, men många som tidigare har sysslat med det ockulta eller som har tillhört grupper som utövat spiritism säger att de, när de höll på med sådant, kände sig i hög grad oroade då de hörde ”röster” från det osynliga, blev ”besatta” av övermänskliga varelser och liknande. Det var först när de lärde känna vad Bibeln säger om Satan och hans demoner, tillämpade Bibelns råd att sky spiritistiska sedvänjor och sökte Jehovas hjälp i bön som de fick verklig befrielse. — Se sidorna 357—361, under rubriken ”Spiritism”.

Att man tror att Satan existerar betyder inte att man godtar tanken att han har horn, en pilformad svans och en treudd och att han ”grillar” människor i en helveteseld. Bibeln ger ingen sådan beskrivning av Satan. Detta är produkten av de tankar som rörde sig i sinnet hos medeltida konstnärer som påverkades av framställningar av den grekiske mytologiske guden Pan och av boken Inferno, skriven av den italienske poeten Dante Alighieri. Bibeln lär inte om något brinnande helvete, utan säger i stället klart och tydligt att ”de döda ... inte [är] medvetna om någonting alls”. — Pred. 9:5.

Är Satan kanske bara det onda inom människan?

I Job 1:6—12 och Job 2:1—7 berättas det om ett par samtal mellan Jehova Gud och Satan. Om Satan var det onda i en person, måste det onda i detta fall ha varit i Jehova. Men det stämmer inte alls med det som Bibeln säger om Jehova, att han är den ”i vilken ingen orättfärdighet finns”. (Ps. 92:15; Upp. 4:8) Det är värt att lägga märke till att uttrycket has·Sa·tạn (hebreiska ordet för ”Satan” eller ”motståndare” med bestämd artikel före, dvs. motståndaren) används i den hebreiska texten i skildringen i Jobs bok, vilket visar att den som åsyftas där är den som på ett framträdande sätt är Guds motståndare. — Se också Sakarja 3:1, 2, fotnot i NW, studieutgåvan.

I Lukas 4:1—13 talas det om att Djävulen försökte fresta Jesus att lyda honom. I skildringen berättas det vad Djävulen sade och vad Jesus svarade. Blev Jesus där frestad av det onda inom sig själv? En sådan uppfattning stämmer inte med Bibelns beskrivning av Jesus som varande syndfri. (Hebr. 7:26; 1 Petr. 2:22) Även om det grekiska ordet di·ạ·bo·los används i Johannes 6:70 för att beskriva en dålig egenskap som hade utvecklats hos Judas Iskariot, används uttrycket ho di·ạ·bo·los (Djävulen) i Lukas 4:3 som beteckning på en bestämd person.

Att ge Djävulen skulden, är det bara ett knep som används i ett försök att fly undan ansvaret för de onda förhållandena?

Somliga människor ger Djävulen skulden för det som de själva gör. Bibeln, däremot, visar att människor ofta bär en stor del av skulden för det onda som de får lida, antingen från andra människors sida eller som ett resultat av sitt eget uppförande. (Pred. 8:9; Gal. 6:7) Men samtidigt lämnar Bibeln oss inte i okunnighet om att denne övermänsklige fiende existerar och vilka sluga metoder han använder, denne fiende som har dragit så mycket sorg över människor. Den visar hur vi kan slippa stå under hans herravälde.

Varifrån kom Satan?

Alla Jehovas verk är fullkomliga; han är inte upphovet till orättfärdigheten; han skapade således ingen ond. (5 Mos. 32:4; Ps. 5:4) Den som blev Satan var från början en fullkomlig andlig son av Gud. Jesus sade att Djävulen ”inte [stod] fast i sanningen” och visade därmed att denne en gång var ”i sanningen”. (Joh. 8:44) Men denne andlige son var utrustad med fri vilja, alldeles som alla andra av Guds förnuftsbegåvade skapelser. Han missbrukade sin valfrihet, gav näring åt alltför höga tankar om sig själv i sitt hjärta, började få begär till den tillbedjan som endast tillkommer Gud och förledde så Adam och Eva att lyssna till honom i stället för att lyda Gud. Genom att handla så gjorde han sig alltså själv till Satan, som betyder ”motståndare” eller ”fiende”. — Jak. 1:14, 15; se också sidorna 362 och 363, under rubriken ”Synd”.

Varför tillintetgjorde inte Gud Satan direkt efter det att denne gjort uppror?

Satan väckte allvarliga stridsfrågor: 1) Det rättfärdiga och rättmätiga i Jehovas suveränitet. Undanhöll Jehova människor den frihet som skulle bidra till deras lycka? Var människors förmåga att sköta sina egna angelägenheter på ett framgångsrikt sätt och deras fortsatta liv verkligen beroende av deras lydnad mot Gud? Hade Jehova varit oärlig, då han gav en lag som sade att olydnad skulle leda till döden? (1 Mos. 2:16, 17; 3:3—5) Hade Jehova således verkligen rätt att styra? 2) Förnuftsbegåvade skapelsers ostrafflighet gentemot Jehova. I och med att Adam och Eva avvek väcktes frågan: Lydde Jehovas tjänare verkligen honom av kärlek, eller skulle de alla överge Gud och följa den ledning som Satan gav? Denna senare fråga utvecklade Satan ytterligare på Jobs tid. (1 Mos. 3:6; Job 1:8—11; 2:3—5; se också Lukas 22:31.) Dessa stridsfrågor kunde inte avgöras genom att upprorsmakarna helt enkelt avrättades.

Det var inte så att Gud behövde bevisa något för sig själv. Men för att dessa stridsfrågor aldrig mer skulle störa friden och välbefinnandet i universum, medgav Jehova tillräckligt lång tid för att de skulle avgöras en gång för alla. Att Adam och Eva dog till följd av olydnad mot Gud blev tydligt i sinom tid. (1 Mos. 5:5) Men saken gällde mer än detta. Gud har därför tillåtit både Satan och människor att pröva varje form av styre som de själva har kunnat skapa. Inget av dem har gett någon varaktig lycka. Gud har låtit människor gå till den yttersta gränsen i fråga om att ignorera hans rättfärdiga normer. Frukten talar för sig själv. Som Bibeln så sanningsenligt säger: ”Det tillkommer inte mannen som vandrar att ens styra sitt steg.” (Jer. 10:23) Samtidigt har Gud gett sina tjänare möjlighet att bevisa sin lojalitet mot honom genom att i handling visa kärleksfull lydnad, och detta trots de lockelser och den förföljelse som Satan anstiftat. Jehova uppmanar sina tjänare och säger: ”Var vis, min son, och gläd mitt hjärta, så att jag kan ge den svar som smädar mig.” (Ords. 27:11) De som bevisar sig vara trogna får nu skörda rika välsignelser och har framtidsutsikten att få leva för evigt i fullkomlighet. De kommer att använda livet till att göra Jehovas vilja, hans vars personlighet och vägar de i sanning älskar.

Hur mäktig är Satan i dagens värld?

Jesus Kristus omtalade honom som ”världens härskare”, den som människor i allmänhet lyder genom att hörsamma hans uppmaningar att ignorera Guds krav. (Joh. 14:30; Ef. 2:2) Bibeln kallar honom också ”denna tingens ordnings gud”, och han äras genom de religiösa seder och bruk som människor som är en del av den här tingens ordning iakttar. — 2 Kor. 4:4; 1 Kor. 10:20.

Då Djävulen försökte fresta Jesus Kristus, ”förde han honom upp och visade honom i ett ögonblick den bebodda jordens alla kungariken; och Djävulen sade till honom: ’Jag vill ge dig all denna myndighet och deras härlighet, eftersom den har överlämnats åt mig, och jag ger den åt vemhelst jag vill. Om du alltså utför en handling av tillbedjan inför mig, skall allt bli ditt.’” (Luk. 4:5—7) I Uppenbarelseboken 13:1, 2 uppenbaras det att Satan ger ”makt”, ”tron och stor myndighet” åt det världsomfattande systemet av mänskligt politiskt styre. I Daniel 10:13, 20 avslöjas det att Satan har haft demoniska furstar över de främsta kungarikena på jorden. I Efesierna 6:12 omtalas dessa som regeringar, myndigheter, världshärskare i detta mörker och onda andemakter i det himmelska.

Det är inte underligt att det heter i 1 Johannes 5:19: ”Hela världen befinner sig i den ondes våld.” Men hans välde varar bara en begränsad tid och bara så länge som Jehova, den allsmäktige Guden, tillåter det.

Hur länge skall Satan få tillåtelse att vilseleda människor?

Beträffande bevisen för att vi nu lever i de sista dagarna för Satans onda tingens ordning, se rubriken ”Sista dagarna” och sidorna 368—370, under rubriken ”Tidsangivelser”.

Hur befrielsen från Satans onda inflytande skall ske beskrivs symboliskt på detta sätt: ”Jag såg en ängel komma ner från himlen med avgrundens nyckel och en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den ursprunglige ormen, som är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år. Och han slungade honom i avgrunden och stängde igen den och förseglade den över honom, för att han inte mer skulle vilseleda nationerna förrän de tusen åren var till ända. Efter detta måste han släppas lös för en liten tid.” (Upp. 20:1—3) Vad skall sedan hända? ”Djävulen, som vilseledde dem, slungades i eld- och svavelsjön.” (Upp. 20:10) Vad innebär detta? I Uppenbarelseboken 21:8 ges svaret: ”Detta betyder den andra döden.” Han kommer då att vara borta för evigt!

Att Satan slungas i ”avgrunden”, betyder det att han kommer att hållas fängslad på en öde jord, där han inte kan fresta någon under 1.000 år?

Några hänvisar till Uppenbarelseboken 20:3 (citerat här ovan) som stöd för den tanken. De säger att ”avgrunden” representerar jorden i ett öde tillstånd. Gör den det? I Uppenbarelseboken 12:7—9, 12 (1981) visas det att Satan någon tid innan han skulle slungas i avgrunden ”störtades ner” från himlen till jorden, där han då drar ökat ve över människor. När Satan, som det sägs i Uppenbarelseboken 20:3 (1981), kastas ”ner ... i avgrunden”, lämnas han således med all säkerhet inte helt enkelt kvar där han redan är — osynlig men fängslad till jordens närhet. Han förflyttas långt därifrån, ”för att han inte skulle förföra folken förrän de tusen åren hade gått”. Lägg märke till att det i Uppenbarelseboken 20:3 sägs att det är Satan, inte nationerna, som skall släppas lös ur avgrunden när de tusen åren har gått till ända. När Satan släpps lös, kommer de människor som tidigare bildat dessa nationer redan att vara på plats.

Jesaja 24:1—6 och Jeremia 4:23—29 (1982) anförs ibland som stöd för denna uppfattning. Det heter där: ”Se, Herren ödelägger jorden och föröder den. ... Jorden blir i grund ödelagd och i grund utplundrad, ty Herren har talat detta ord.” ”Jag såg på jorden, och se, den var öde och tom. ... Jag såg mig om, och då fanns där ingen människa. ... Ty så säger Herren: Hela landet skall bli en ödemark. ... Alla städer är övergivna, ingen människa bor mer i dem.” Vad betyder dessa profetior? De hade sin första uppfyllelse på Jerusalem och Judas land. För att verkställa sin dom tillät Jehova babylonierna att invadera landet. Till sist lämnades det helt öde och förött. (Se Jeremia 36:29.) Men Gud avfolkade inte hela jordklotet då, och han kommer inte heller att göra det nu. (Se sidorna 200—202, under rubriken ”Jorden”; se också rubriken ”Himmel”.) Men han kommer att fullständigt ödelägga både den nutida motsvarigheten till det otrogna Jerusalem, kristenheten, som drar vanära över Guds namn genom sitt oheliga uppförande, och hela den övriga delen av Satans synliga organisation.

Hela jorden kommer att bli ett paradis under Kristi tusenårsregering, inte en ödslig ödemark, medan Satan befinner sig i avgrunden. (Se rubriken ”Paradis”.)