Jehovas vittnen på Nya Zeeland – fredliga och uppriktiga kristna

Den 21 oktober 1940 stämplade Nya Zeeland Jehovas vittnen som en samhällsomstörtande organisation och en fara för den allmänna säkerheten. Trots de svårigheter som det här ledde till så gav Jehovas vittnen inte upp. De fortsatte till exempel att hålla möten trots att polisen kunde dyka upp och göra razzior och gripa dem.

Andy Clarke var gift med ett Jehovas vittne som hette Mary, men var själv inte ett vittne. Han lade märke till hur beslutsam hon var att fortsätta gå på mötena trots de risker det innebar. Men han var orolig för att hon skulle bli gripen vid något möte, så han bestämde sig för att följa med henne trots att han tidigare inte brukat göra det. Han sa till henne: ”Om de griper dig får de gripa mig också!” Från och med då började han följa med henne på alla möten, och med tiden blev han också ett vittne. Och det var många andra vittnen på Nya Zeeland som visade en liknande beslutsamhet som Mary under den här svåra tiden under andra världskriget.

Framgång trots fängelse

En dag blev 78-årige John Murray stoppad av polisen när han predikade från dörr till dörr. Han ställdes inför rätta och blev dömd för att ha deltagit i en samhällsomstörtande organisations verksamhet. Det var även många andra vittnen som drogs inför rätta. En del dömdes till böter, och andra sattes i fängelse i upp till tre månader åt gången.

Under andra världskriget var det många vittnen som blev inkallade till militärtjänst. Men på grund av sitt kristna samvete vägrade de att delta, vilket gjorde att de blev mycket illa behandlade. (Jesaja 2:4) Eftersom de vägrade att gå med i militären blev omkring 80 vittnen skickade till fångläger, och där fick de sitta under kriget. Men trots att de blev mycket hårt behandlade och fick uppleva extremt kalla vintrar så behöll de glädjen och fortsatte att tjäna Jehova.

De vittnen som sattes i fångläger började omedelbart organisera regelbunden andlig verksamhet. Precis som i vanliga församlingar anordnade de möten och predikade för andra fångar. I en del läger tilläts vittnena till och med att hålla sammankomster under övervakning av vakter. En del andra fångar tog emot sanningen och blev döpta i lägren.

Bruce, den yngste sonen till Mary och Andy, som nämndes tidigare, såg tiden i fångläger som en möjlighet att fördjupa sin andlighet. Han berättar: ”Det kändes som att jag fick gå i skolan igen. Jag kunde ha djupa samtal med erfarna bröder i lägren och suga åt mig av all den kunskap som fanns tillgänglig där.”

År 1944 övervägde myndigheterna att frige en del av dem som satt i fånglägren. Men försvarsmakten sa ifrån, eftersom de var övertygade om att vittnena skulle fortsätta att prata med andra om sin tro om de frigavs. I rapporten stod det: ”Om man fortsätter hålla dem fängslade så kan man kanske till viss del hantera fanatismen hos de här människorna, men det kommer aldrig att förändra dem.”

Inte en fara för den allmänna säkerheten

Den publicitet som Jehovas vittnen fick på grund av förbudet väckte en del nyfikenhet. Med tiden märkte många att de inte alls var någon fara för den allmänna säkerheten. De förstod att vittnena var ofarliga och fredliga kristna. Det här gjorde att antalet Jehovas vittnen på Nya Zeeland ökade från 320 till 536 mellan år 1939 och 1945.

Ibland erkände klartänkta myndighetspersoner att förbudet mot Jehovas vittnen var obefogat. Efter att en domare hade hört bevisföringen mot en broder som hade predikat, avskrev han målet och sa: ”Enligt min mening och som jag förstår lagen är det helt absurt att det skulle vara kriminellt att dela ut biblar.”

När förbudet upphävdes mot slutet av kriget var vittnena mer beslutsamma än någonsin att berätta om Guds rike för sina medmänniskor. År 1945 skickade avdelningskontoret ett brev till alla församlingar på Nya Zeeland. Där stod det: ”Låt oss vara taktfulla, vänliga och omtänksamma mot alla. Undvik dispyter och stridigheter. Kom ihåg att människorna vi träffar är uppriktiga i sin tro och försöker leva efter den. ... Många av dem är Herrens ’får’ som vi måste leda till Jehova och hans rike.”

Jehovas vittnen fortsätter att dela med sig av Bibelns budskap på Nya Zeeland, till både turister och bofasta. Ett exempel är fyra vittnen i Turangi som på bara några timmar lyckades prata med 67 besökare från 17 olika länder.

I dag förstår nyzeeländare att Jehovas vittnen är fredliga och uppriktiga kristna som älskar sanningen i Bibeln, och varje år är det hundratals som blir döpta. År 2019 var det 14 000 som tjänade Jehova i det här vackra landet.