”Med större nit och kärlek i våra hjärtan än någonsin förr”

DET var en fredagsmorgon i september 1922. Åtta tusen människor trängdes i hörsalen, och värmen hade redan börjat stiga. Ordföranden meddelade att det var helt fritt att lämna lokalen under den här viktiga programdelen men att de som gjorde det inte skulle få komma in igen.

Under den inledande musikdelen sjöng man sånger, och därefter gick Joseph F. Rutherford fram till talarstolen. De flesta i publiken satt på sina platser i spänd förväntan. Några blev rastlösa i värmen och gick omkring. Men talaren vädjade till dem att sätta sig ner och lyssna. Talet började, och vem vet, kanske var det några som lade märke till det stora tygstycket som var hoprullat högt under taket?

Broder Rutherford talade över temat ”Himmelriket är nära”. Hans mäktiga stämma ekade mellan väggarna, och i en och en halv timme talade han om hur forntidens profeter modigt hade förkunnat om riket som skulle komma. När han närmade sig höjdpunkten av sitt tal frågade han: ”Tror du att härlighetens Konung har begynt sin regering?” Publiken svarade med ett rungande ”Ja!”

”Då, tillbaka till fältet, o I, den allra högste Gudens söner!” dundrade broder Rutherford och fortsatte: ”Se, Konungen regerar! I ären hans offentliga budbärare. Därför annonsera, annonsera, annonsera.”

I samma ögonblick släpptes banderollen ner, och när den vecklades ut såg man texten ”Annonsera Konungen och hans rike”.

”Stämningen bland åhörarna var elektrisk”, berättade Ray Bopp. Anna Gardner beskrev hur ”applåderna fick takbjälkarna att vibrera”. ”Hela publiken ställde sig upp som en man”, sa Fred Twarosh. Och Evangelos Scouffas sa: ”Det var som att en mäktig kraft lyfte oss från våra sittplatser, och där stod vi med tårfyllda ögon.”

Många som var med vid det här konventet var redan i full gång med att predika om riket. Men nu fick de mer framåtanda och kände sig ännu mer motiverade. Ethel Bennecoff sa att bibelforskarna nu gick ut med större nit och kärlek i sina hjärtan än någonsin förr. Odessa Tuck var 18 år vid det här tillfället. På väg hem från konventet ekade frågan ”Vem vill gå?” i hennes huvud. Hon sa: ”Jag visste varken var eller hur eller vad jag skulle predika. Det enda jag visste var att jag ville vara som Jesaja, som sa: ’Här är jag! Sänd mig.’” (Jes. 6:8) Ralph Leffler sa: ”Den här minnesvärda dagen var i själva verket startskottet för den predikokampanj som nu har nått ut över hela jorden.”

Det är inte att undra på att vi nu ser tillbaka på konventet på Cedar Point i Ohio 1922 som en milstolpe i vår teokratiska historia. George Gangas sa: ”Det konventet gjorde att jag aldrig någonsin ville missa ett konvent.” Och så vitt han kunde minnas gjorde han aldrig det heller. Julia Wilcox skrev: ”Jag kan inte beskriva hur fantastiskt det känns varje gång Cedar Point 1922 nämns i vår litteratur. Det får mig alltid att vilja tacka Jehova för att jag fick vara med där.”

Många av oss i dag har säkert liknande minnen av någon sammankomst som betytt extra mycket för oss, gjort oss mer motiverade och ökat vår kärlek till vår store Gud och hans kung. När vi tänker tillbaka på sådana minnen kommer vi också att vilja säga: ”Tack Jehova för att jag fick vara med där.”