En judisk kantor lär sig sjunga Jehovas lov
Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Israel
VID sjutton års ålder studerade jag vid en rabbinskola i Istanbul. Det är ett seminarium, som ger förberedande undervisning för rabbiner i hela Turkiet. Tack vare mina framsteg i Torah- och Talmudstudierna hade jag blivit utnämnd till kantor (en som sjunger eller mässar religiös musik och leder församlingen i bön) vid en välkänd synagoga. Jag fick också undervisa två klasser med yngre elever i Torahn. Jag hade fast lön för båda dessa uppdrag.
Fastän mina föräldrar inte var så begeistrade för det, hade jag planerat att avsluta mina studier där hemma i Turkiet och i stället flytta till en jeschibah (en skola för avancerade studier i Talmud) för att fullborda min utbildning där.
En diskussion om bibeln fick efterverkningar
Men nu kom vändpunkten. En dag bad två systrar till en av mina vänner att jag skulle besöka en viss familj tillsammans med dem. ”Det är någon som besöker dem varje vecka och som argumenterar mot judendomen”, sade de. ”Men vi är säkra på att om du kom med, så skulle du kunna överbevisa dem.” Jag gick med på det, och vi bestämde en tid.
Utrustad med min bibel på hebreiska och iförd min traditionella kippa, eller kalott, begav jag mig till den avtalade platsen klockan nio på kvällen. Huset var fullt av folk. Många hade kommit dit av nyfikenhet, och där, mitt ibland dem, satt en ung man från en muselmansk familj, som tog fram en bibel på turkiska. Jag blev verkligen häpen över att se någon från en muselmansk familj med en bibel, eftersom jag betraktade bibeln som den heliga bok som har sitt ursprung hos judarna, men jag kom snabbt över min förvåning. Vår diskussion kring olika bibliska ämnen kom snart i gång.
Jag kände mig säker, eftersom jag hade god kunskap i bibeln. Men senare stod det klart för mig att det inte räcker med att veta vad som står i skrifterna, utan man måste också förstå dem. Dessutom visade sig många läror, som jag hade trott byggde på bibeln, till min förvåning inte alls ha något samband med bibeln utan var i stället traditioner som tillfogats senare av olika rabbiner.
Jag måste medge att det verkligen inte var lätt för mig att försöka försvara min tro med bibelns hjälp, och diskussionen pågick till klockan tre på morgonen! Jag var emellertid säker på att rabbinerna skulle kunna svara på de detaljer jag inte kände till själv, så jag beslöt mig för att fråga en av dem följande dag.
En av de grundläggande lärorna i den judiska tron är till exempel tron på att templet i Jerusalem skall återuppbyggas. Men enligt den här turkiske mannen anger inte bibeln själv att det finns något behov av att bygga ett materiellt tempel åt Gud. Som bevis på det citerade han orden i Jesaja 66:1: ”Så säger HERREN [Jehova]: Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?”
Nästa dag tog jag upp den här frågan med rabbinen under en lektion. Jag frågade honom: ”På vilken grund tror vi att templet i Jerusalem kommer att återuppbyggas, när Gud inte är intresserad av sådana byggnader enligt Jesaja 66:1?”
Rabbinen stirrade misstänksamt på mig och höjde rösten, när han frågade mig: ”Går du till de där ’Jehovisterna’ (Jehovas kristna vittnen)? Du skulle bara våga!” Av hans sätt att tala lät det som om jag verkligen måste ha begått en fruktansvärd synd, så jag förnekade det ivrigt: ”Nej! Nej!” Men sedan fortsatte han bara lektionen och lämnade min fråga utan svar.
Jag var verkligen förbryllad över att rabbinen kunde veta att jag hade träffat Jehovas kristna vittnen bara genom att jag ställde honom denna enda fråga. Senare förstod jag att de judiska rabbinerna och kristenhetens prästerskap i staden helt enkelt inte kunde tåla vittnena, eftersom de var oroade över det växande antal människor som lämnade deras led och slöt sig till Jehovas vittnen.
Studium övertygar mig om sanningen från bibeln
Omkring två veckor senare, när jag var på väg till en privatlektion med en av mina elever, hörde jag att någon ropade mitt namn. Jag kände igen honom som ägaren till det hus där vi hade haft den där långa diskussionen två veckor tidigare. ”Nå, vad tyckte du om honom?” frågade han.
”Jag var inte så värst imponerad”, svarade jag, rädd att förlora prestigen.
”Skulle du vilja träffa ett av Jehovas vittnen som är född jude?” frågade han.
”Det har jag inget emot”, sade jag, men skyndade mig att tillägga: ”Men jag kommer aldrig att överge min judiska tro.”
Vi bestämde en dag då vi skulle träffas. Det visade sig bli den första av en rad diskussioner som fortsatte varje vecka — alla hållna i hemlighet i fruktan för den reaktion som oundvikligen skulle komma från mina lärare, mina föräldrar och från hela den judiska kolonin. Trots allt beslöt jag mig för att fortsätta dessa diskussioner för att kunna göra en fullständig jämförelse mellan mina traditionalistiska judiska studier vid seminariet och Jehovas kristna vittnens bibliska läror.
Ju mer jag var tillsammans med vittnena och lärde känna dem, desto mer övertygad blev jag om att de hade sanningen från bibeln. Så småningom kom den dag då jag inte kunde hålla inne med det längre, och inte ville jag det heller. Jag beslöt att diskutera de bibliska sanningar som jag hade lärt mig både med andra i min egen klass vid skolan och med de elever som jag just då undervisade. Genast kom invändningar och motstånd från alla håll. I skolan blev jag kallad till rektorns rum. Det gick inte att ta miste på hans ord, han hotade mig faktiskt — om jag inte upphörde med all kontakt med Jehovas vittnen, skulle han relegera mig från skolan. Han försökte också tvinga av mig namnen på och adresserna till de vittnen jag kände, så att han kunde vidarebefordra dessa upplysningar till polisen. Självfallet avslöjade jag ingenting för honom.
Nyheten om att jag hade blivit ett kristet vittne för Jehova spred sig snabbt över hela den judiska kolonin i Istanbul. Alla i skolan började undvika mig av fruktan för att bli påverkade och också bli ”omvända”. Ofta fick jag utstå hån. Även om detta inte var någon trevlig erfarenhet, oroade det mig inte nämnvärt.
En händelse i samband med Jesaja 9:6, 7
Jag kommer mycket väl ihåg en händelse, som inträffade i skolan en dag. Eftersom de högre klasserna var små, hade tre klasser bibelstudium tillsammans. Elevernas ålder varierade från sjutton till tjugoett år. Under en lektion med rabbi M— från en jeschibah i Jerusalem studerade vi det nionde kapitlet i Jesajas profetia. Beträffande Jes 9 vers sex i detta kapitel gavs tolkningen att det utlovade ”barn” som blev fött inte var någon annan än kung Hiskia av Juda stam. De andra eleverna accepterade helt enkelt denna förklaring utan invändningar. Men jag avbröt läraren och frågade hur det var möjligt att säga att denna profetia gick i uppfyllelse på Hiskia, då han förvisso inte hade bevisats vara ”Väldig Gud”, ”Evig fader” eller ”Fridsfurste”, och inte heller hade han befäst ”Davids tron” och suttit där till evig tid.
Han svarade genom att fråga mig vad jag själv trodde om detta avsnitt. Jag svarade att jag trodde att det säkerligen måste syfta på Messias, den som skulle sitta på Davids tron till obestämd tid och som skulle upprätta evig fred. En sådan tillämpning av dessa ord tycktes komma som en fullständig överraskning för rabbinen, och han var tydligen inte van vid att åsikter som dessa kom till uttryck.
Det var intressant att lägga märke till hur hela klassen vaknade upp ur sin dvala och ivrigt väntade på rabbinens svar. Jag kunde höra dem viska till varandra: ”Han har inte ändrat tankar.” ”Det verkar som om han fortfarande går till ’Jehovisterna’.” Och rabbinen svarade med att fråga mig: ”Är det du som är David?” Det var tydligt att han hade blivit varnad för mig men inte visste vem jag var. ”Jag skall behandla din fråga efter lektionen”, sade han.
Klockan ringde och lektionen var slut, men ingen ville lämna klassrummet — alla väntade på att få höra rabbinens svar på min fråga om den märkvärdiga profetian i Jes. kapitel nio, verserna sex och sju, i Jesajas bok. Men han tillkännagav att han tänkte vänta tills klassrummet var utrymt, innan han behandlade frågan, så de blev tvungna att gå ut. Emellertid samlades alla eleverna utanför det öppna fönstret för att kunna lyssna på samtalet. Rabbinen reste sig, grälade på dem och stängde fönstret med en smäll, innan han vände sig till mig. ”Är det du som jag har hört har börjat umgås med ’Jehovisterna’? Jag råder dig att hålla dig borta från dem och att acceptera de tolkningar som rabbinerna ger.” Detta var det enda svar han gav på min fråga. Med detta lämnade han rummet.
Efter en tid blev jag kallad inför den judiska församlingens kommitté i det område där jag bodde för att klargöra min ställning. Jag grep tillfället och avgav en fullständig förklaring till min uppfattning och min tro. Kommitténs beslut i mitt fall offentliggjordes följande sabbat, när kommitténs ordförande vände sig till den centrala synagogan och uttryckte sitt beklagande över min ”omvändelse” till kristendomen. Han tillkännagav att jag avskedats som kantor och lärare och varnade alla, speciellt mina vänner, för att umgås med mig, eftersom jag inte längre tillhörde den judiska församlingen.
Resultat av möten med rabbiner
Jag hade naturligtvis väntat att man med tiden skulle vidta sådana åtgärder, så detta kom inte som någon överraskning. Offentliggörandet orsakade emellertid bittert motstånd från mina föräldrar. De körde till och med i väg mig hemifrån för en tid. När de senare lät mig komma tillbaka, gjorde de varje ansträngning för att övertyga mig om att jag var på orätt väg. Jag sade till dem att jag var redo att möta vilken rabbin som helst som kunde ge mig övertygande argument. En rabbin förklarade att han var villig att resonera med mig och bestämde tid för ett samtal i synagogan på vår ort.
Närvarande vid detta samtal var ett antal av mina vänner, som hade upphört att tala med mig ända sedan min uteslutning. Diskussionen kretsade kring Guds namn, Jehova. Som svar på rabbinens påstående att det gudomliga namnet aldrig fick nämnas eller användas och att det inte var viktigt i judisk gudsdyrkan citerade jag ett antal skriftställen, som uttryckligen fastslår att människan är förpliktad att åkalla Guds namn, att undervisa andra om detta namn och att använda Guds namn i bön. Härvid blev han så rasande att han började skrika åt mig. Han till och med förbannade Jehovas eget namn! Jag kunde inte låta bli att fråga honom hur han rimligen kunde göra anspråk på att vara en av landets andliga ledare och på samma gång förbanna namnet på sin Skapare, Jehova Gud. Jag påminde honom om Egyptens Farao, som vägrade erkänna Jehova och i stället ringaktade honom och som fick ett bittert slut. Uppenbarligen insåg han till fullo allvaret i det han hade gjort, för han började förneka det hela och svära att han inte hade förbannat Jehovas namn.
När jag lämnade synagogan den kvällen och begav mig hemåt, märkte jag att någon följde efter mig gatan framåt. Det var en av mina vänner, som hade varit med under diskussionen. Han kom ifatt mig och sade: ”Nu vet jag att du har sanningen. Jag hörde själv hur rabbinen ljög, när han förnekade att han hade förbannat Jehovas namn.” Så småningom började han studera bibeln med Jehovas kristna vittnen och började vara med på mötena i den kristna församlingen.
En sista ansträngning gjordes för att ”rätta till” mitt tänkesätt, när en farbror till mig bestämde tid för mig hos den förnämste rabbinen i hela Turkiet. Vid detta sammanträffande var också två andra framstående medlemmar av den judiska församlingen närvarande. Vi träffades på rabbinens sommarställe, där han för tillfället bodde. Redan från början förlöjligade han vittnena som simpla, okunniga människor och använde uttrycket am ha-’arets (ordagrant ”folk av jorden”). Men när han sedan till slut gav mig ett tillfälle att förklara min ståndpunkt och jag föreslog att han skulle ta fram sin bibel, svarade han att han inte hade någon hemma. Jag kunde inte dölja min ytterliga förvåning över att det hemma hos den förnämste rabbinen i hela landet inte fanns ett enda exemplar av bibeln trots Skriftens befallning: ”Denna lagbok bör inte vika från din mun, och du skall läsa i den med låg röst dag och natt.” (Jos. 1:8, NW) Då försökte han snabbt rädda ansiktet inför de andra som var närvarande genom att säga att han hade glömt att ta med sig sin bibel från sin vinterbostad i staden.
Vid slutet av detta möte gav de mig rådet att det bästa jag kunde göra var att flytta till Israel, för där skulle jag säkert bli återförd till den rätta vägen. Någon tid senare flyttade jag faktiskt till Israel, men i stället för att infria deras förväntningar tjänar jag fortfarande Jehova som ett av hans vittnen och tar regelbundet del i den kristna förkunnartjänsten.
I stället för att sjunga vissa stycken ur Torahn på sabbaten, som kantor i synagogan, är jag lycklig över att sjunga Jehovas lov dagligen genom att förkunna hans namn och rike i intresserade människors hem. Detta är mitt svar på bibelns uppmaning: ”Sjung till Jehova, välsigna hans namn.” — Ps. 96:2, 3, NW.