Vad hände med de judiska förväntningarna?
DEN samling forntida judiska skrifter som är känd som den babyloniska Talmud innehåller följande kommentar beträffande Messias från början av det andra århundradet:
”’Och landet skall sörja’ (Sakarja 12:12). Vad är orsaken till denna sorg? ... R[abbi] Dosa säger: ’[De skall sörja] över Messias som skall bli slagen.’”
Egendomligt nog talar denna text om att Messias blir slagen; likväl har vi sett att en sådan tanke var ofattbar för judarna under det första århundradet. Vad är orsaken till detta förändrade synsätt?
Tanken på en döende Messias tycks ha vunnit popularitet under 100-talet v.t., i synnerhet efter Simeon Bar Kochbas död. Bar Kochba var en stridskämpe, en politisk revolutionär. Han hälsades allmänt som Messias. Även rabbi Akiba ben Josef, som har kallats ”den mest inflytelserike av alla rabbinska vise”, hyllade Bar Kochba som Messias.
Bar Kochba gick till sist i spetsen för ett uppror mot det romerska styret. Efter en inledande seger mot Roms härar höll han de återvändande romerska styrkorna tillbaka i tre år i strider som krävde över en halv million judars liv. Upproret slogs emellertid ned år 135 v.t., och Bar Kochba dödades.
Den generation som helhjärtat stött Bar Kochba befann sig nu i en egendomlig situation. Bar Kochbas död gjorde att inte bara det messianska hoppet, utan även rabbi Akibas anseende, drogs i tvivelsmål. Doktor Joseph Heinemann vid det hebreiska universitetet i Jerusalem förklarar den verkan Bar Kochbas död hade på hans samtida:
”Denna generation måste ha försökt att med alla medel uppnå det omöjliga: att upprätthålla Bar Kochbas messiasvärdighet trots dennes misslyckande. Denna paradoxala situation skulle inte ha kunnat ta sig ett mer passande uttryck än i den ytterst ambivalenta legenden om den militante Messias som är förutbestämd att falla i strid, men likväl förblir en sann återlösare.”
Men hur skulle judarna kunna få tanken på en döende Messias att stämma överens med det faktum att Messias skulle härska som kung? Som Raphael Patai påpekar:
”Detta dilemma löstes genom att dela upp messiasgestalten i två: en av dem, som kallades Messias ben Josef [Josefs son], skulle förmå Israels härar till resning mot deras fiender och efter många segrar och underverk förlora sitt liv. ... Den andre, Messias ben David [Davids son], kommer efter honom ... och kommer att leda Israel till den slutliga segern, triumfen, och den messianska eran av lycksalighet.”
Detta tema om en döende Messias fortsatte att utvecklas under de år som följde efter Bar Kochbas död och kom till slut att tillämpas på en Messias som ännu hörde framtiden till och som skulle dö i strid. Patai belyser detta, då han förklarar: ”Man misstänker att det man måste ha klart för sig är att ... [Messias] som Josefs son kommer att dö på tröskeln till ändens tid, men sedan kommer han att återfå livet som Davids son och fullborda det verk han påbörjade i sin tidigare inkarnation.”
Hur besynnerligt lik är inte denna trosuppfattning den som de kristna hade under det första århundradet! Båda grupperna påstod sig tro på en Messias som skulle dö och bli uppväckt före den förutsagda eran av fred!
Nya invändningar uppreses
Under de första århundradena enligt den vanliga tideräkningen gick det hedniska romerska imperiet över till katolicismen, och antisemitiska strömningar började nu allmänt breda ut sig bland dem som föregav sig följa Jesus. Under de år som följde fick judarna bevittna sådana grymheter som korstågen och inkvisitionen, handlingar som klart och tydligt var i strid med Guds befallning att ”du skall älska din nästa som dig själv”. (3 Moseboken 19:18) Dessutom började de som föregav sig följa Jesus anamma okristna trosuppfattningar, till exempel dyrkan av en treenig Gud. Men Mose hade lärt att ”HERREN ÄR EN”. (5 Moseboken 6:4) Så fastän den ursprungliga invändningen mot Jesus som en döende Messias inte längre kunde betraktas som välgrundad, upprestes nya invändningar, invändningar mot det oskriftenliga uppförande och de oskriftenliga trosuppfattningar som präglade dem som påstod sig följa Jesus. Sålunda fortsatte judaismen att tillbakavisa kristendomen.
Messias — ideal eller verklighet?
Det messianska hoppet fortsatte att leva kvar bland judarna århundradena igenom. När till exempel den medeltida rabbinen Maimonides formulerade sina tretton trosartiklar, inbegrep han följande: ”Jag tror ... med fullständig övertygelse att Messias skall komma, och även om han skulle dröja, vill jag likväl varje dag vänta på hans ankomst.”
I modernare tid har emellertid hela tanken på en personlig Messias fallit i glömska bland många judar. För hundra år sedan skrev till exempel Joseph Perl: ”De verkligt bildade judarna föreställer sig ingalunda Messias som en verklig person.”
Dessa judar betraktar inte Messias som en verklig person, utan som ett ideal, och föredrar därför att tala om en messiansk tidsålder snarare än om en Messias. Utan en personlig Messias kan det emellertid inte bli någon messiansk tidsålder.
Men när skulle denne Messias komma? Vad har de hebreiska skrifterna att säga?