”Värdiga att ridas av en kung” – de dansande hingstarna

FÖRVÄNTNINGARNA stiger när ljuset plötsligt släcks. Våra öron fylls av medryckande musik. Strålkastarna blixtrar genom mörkret, och in kommer en rad fantastiska andalusiska hingstar och deras världsberömda avkomlingar — lippizanerna. Praktfullt skrudade, beridna av män och kvinnor kostymerade som den spanska adeln, avtecknar sig de glänsande vita hingstarna mot det sammetslika mörkret — en fest för ögat!

Och nu, till ackompanjemang av musik, börjar de sina behagfulla rörelser, de så kallade högre skolorna. En hingst reser sig upp på bakbenen i 45 graders vinkel. Han bibehåller denna position (som kräver oerhörd balans och muskelkontroll) tills han får tecken att gå ner igen. Denna rörelse kallas levad. En annan hingst visar en courbette. Hästen reser sig rakt upp på bakbenen och gör därefter en serie små hopp. Piaff är en annan rörelse, där hästen travar på stället, som en soldat som markerar takten, och lyfter benen högt med behagfulla, långsamma rörelser.

Den mest imponerande av alla är emellertid kapriolen, en rörelse som är reserverad för de mest talangfulla av de dansande hingstarna. Hästen finner sin rytm och hoppar sedan flera fot upp i luften och drar in frambenen under bringan. Vid ljudet av en pisksnärt sparkar hästen bakut. För ett ögonblick ser den ut som den bevingade sagohästen Pegasos.

Under årens lopp har tusentals människor hänförts av dessa praktfulla djur vid olika uppvisningar. Det är emellertid inte många av åskådarna som varit medvetna om att dessa behagfulla rörelser ursprungligen inte var avsedda att underhålla, utan i stället utformats för att ingjuta fruktan! Ja, de dansande andaluserna var en gång dödliga krigsvapen.

”Värdig att ridas av en kung”

Andalusern är inte vilken häst som helst, eftersom hans härstamning sträcker sig tillbaka till 700-talet. Moriska prinsar från Afrika invaderade på den tiden södra Spanien och korsade sina i öknen uppfödda berberhästar med de livliga hästarna på Iberiska halvön. Somliga kallar den därför den äldsta kända hästrasen i världen. Detta var en häst som i forna tider var värd en säck med guld. Och även i våra dagar är somliga eftertraktade hingstar värda omkring 1.500.000 kronor styck!

Men vad är det då som gör denna häst så värdefull? Hertigen av Newcastle, William Cavendish, som levde på 1600-talet, uttryckte det på följande sätt: ”Han är den ädlaste av hästar som finns i världen. Den vackraste. Den som är mest värdig att ridas av en kung på hans triumfdag, och jag prisar hans intelligens, läraktighet och mod.” Det är därför inte att förvåna sig över att Rikard Lejonhjärta vid sin seger över saracenerna på Cypern red på en vit andaluser, eller att författaren Walter Scott valde att låta sin romanhjälte Ivanhoe rida på en sådan.

Redan i ett tidigt skede insåg uppfödarna andalusernas möjligheter som stridshästar. Och de behagfulla rörelser som nu hänför publiken var verkligen dödsbringande på slagfältet. Blotta åsynen av en kung som kom ridande på denna fantastiska krigsmaskin injagade fruktan i hjärtat på mången fotsoldat.

Modig men godlynt

Andaluserns tid som stridshäst är förbi. På grund av rasens lejonlika mod blir den emellertid sorgligt missbrukad vid de ökända spanska tjurfäktningarna! Riden av en tjurfäktare, en rejoneador, möter andalusern oförfärat de snabba, rörliga och farliga tjurarna. När tjuren går till anfall mot hästen, inväntar tjurfäktaren det rätta ögonblicket och lutar sig sedan mot tjuren och placerar två banderillas i dess manke.

Detta betyder emellertid inte att andaluserna av naturen är stridslystna djur. Förvånande nog är de ganska godlynta, så godlynta att en dam kan sitta i sadeln. Men hingstarna kan ibland vara lite svåra att handskas med. Och under brunsttiden kan de ibland slåss med varandra om ett sto. Men i allmänhet tycks andaluserna komma bra överens med varandra. Vid ett tillfälle stod 30 hingstar och ett sto bredvid varandra i ett stall. Ändå gjorde deras ädla kynne sig gällande: De stod lugnt och tyst som om de vore riktiga gentlemän.

Det är inte att undra på att denna häst är lämpad för en kung! De andalusiska hingstarna får oss att tänka på den fråga som Gud ställde i Job 39:22—25: ”Är det du som ger åt hästen hans styrka och klär hans hals med brusande man? Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den! Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror. Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar inte tillbaka för svärd.” På liknande sätt är den behagfulla, godlynta och enastående modiga andalusiska hästen ännu ett vittnesbörd om makten och visheten hos Skaparen, som ”ger åt hästen hans styrka”!

[Bildkälla på sidan 20]

Österrikiska statens turistbyrå