Segerrika inför döden

”Men förvånansvärt nog för nazisterna kunde ... [vittnena] inte heller utplånas. Ju större press de utsattes för, desto mer sammansvetsade blev de, tills de blev hårda som diamant i sitt motstånd. Hitler tvingade dem att utkämpa en eskatologisk strid, och de bevarade tron. ... Deras erfarenheter är ett värdefullt material för alla som studerar människors möjligheter att överleva under extrem stress. För de lyckades verkligen överleva.” — Historikern dr Christine King i tidskriften Together.

JEHOVAS VITTNEN måste betraktas som den mest förföljda och förtalade religiösa gruppen i världen under 1900-talet. De har blivit missförstådda, och ofta även illa behandlade, bara därför att de hållit fast vid sin kristna neutralitet och vägrat att öva sig för eller ta del i väpnade konflikter. Deras vägran att engagera sig i politiska frågor har väckt totalitära styresmäns vrede i många delar av världen. Ett av deras bidrag till den moderna historien har emellertid varit just deras strikta neutralitet och obrytbara ostrafflighet.a

Den brittiske historikern Arnold Toynbee skrev år 1966: ”I vår tid har det i Tyskland funnits kristna martyrer som offrat sitt liv hellre än att hylla den flagranta nationalism som representerades av den mänsklige guden Adolf Hitler.” Fakta visar att Jehovas vittnen var en framträdande grupp bland dessa martyrer. Några erfarenheter kan belysa hur de fick utstå förföljelse och till och med möta döden på grund av sin ostrafflighet — och detta inte bara under nazitiden. I många delar av världen har vittnesbördet om deras seger inför döden en omfattning som saknar motstycke.

Ananii Grogul från Ukraina

”Mina föräldrar blev Jehovas vittnen under andra världskriget, år 1942, då jag var 13 år gammal. Kort därefter blev min far arresterad, kastad i fängelse och senare förflyttad till de sovjetiska arbetslägren i Uralbergen. År 1944, då jag var 15 år, blev jag inkallad till förberedande militärutbildning. Eftersom jag redan hade en stark tro på Jehova, vägrade jag att lära mig att kriga. På grund av detta dömdes jag, trots min ungdom, till fem års fängelse.

Så kom det svåra året 1950. Jag arresterades på nytt och dömdes till 25 års fångenskap på grund av min verksamhet som ett Jehovas vittne. Jag var 21 år gammal. Jag överlevde sju år och fyra månader i arbetsläger. Jag såg många människor dö, utmärglade av hunger och utmattade av hårt arbete.

Efter Stalins död år 1953 började förhållandena förändras, och år 1957 släppte myndigheterna ut mig ur fängelset. Jag var återigen ’fri’. Men den här gången förvisade de mig till Sibirien på tio år.”

Min syster utsätts för omänsklig tortyr

”I Sibirien återförenades jag med min yngre syster, som redan var invalidiserad. Hon hade arresterats på dagen två veckor efter mig år 1950. Medan hon satt häktad behandlades hon på ett fullständigt lagvidrigt sätt. Man låste in henne i en ensamcell och släppte sedan in råttor till henne. De gnagde på hennes fötter och krälade över hennes kropp. Till sist tvingade hennes plågoandar henne att stå i kallt vatten upp till bröstet, medan de tittade på när hon våndades. Hon dömdes till 25 års fängelse på grund av sin predikoverksamhet. Hon blev förlamad i båda benen, men hon kunde röra armarna och händerna. I fem år höll de henne inspärrad i lägrets sjukstuga, men till sist avskrev de henne som avliden och skickade henne till våra föräldrar, som hade förvisats till Sibirien på livstid år 1951.”

Åter till Ukraina och mer förföljelse

”I Sibirien träffade jag Nadja, som blev min hustru och födde våra barn. Även i Sibirien fortsatte vi att predika. Jag hade ansvaret att framställa och duplicera biblisk litteratur. Varje natt arbetade min bror Jakob och jag med att duplicera Vakttornet i ett utgrävt utrymme i källaren. Vi hade två skrivmaskiner och en hemmagjord dupliceringsmaskin. Vårt hem genomsöktes regelbundet av polisen, men varje gång fick de gå tomhänta därifrån.

Så kom den dag då min strafftid var till ända. Jag återvände till Ukraina tillsammans med hela min familj, men förföljelsen upphörde inte. Jag blev förordnad att tjäna som resande tillsyningsman. För att försörja familjen var jag tvungen att ta ett arbete. Flera gånger i månaden kom medlemmar av KGB till min arbetsplats och försökte övertala mig att kompromissa med min tro. En gång fick jag erfara Jehovas hjälp på ett alldeles speciellt sätt. Jag blev arresterad och förd till KGB:s högkvarter i Kiev, där jag blev kvarhållen i sex dagar. Under hela denna tid försökte de bryta ner mig med ateistisk propaganda och kritiserade även Vakttornet och andra av Sällskapet Vakttornets publikationer på sitt gudlösa sätt. Pressen blev nästan outhärdlig. På toaletten brukade jag falla på knä och gråta och bönfalla Jehova om hjälp. Nej, jag bad inte om att bli befriad, utan om att få styrka att härda ut och inte förråda mina bröder.

Sedan kom polischefen för att få träffa mig. Han satte sig mitt emot mig och frågade om jag verkligen var övertygad om det jag stod upp för. Jag avgav ett kort vittnesbörd och förklarade att jag var beredd att dö för sanningen. Han svarade: ’Ni är en lycklig människa. Om jag bara var övertygad om att detta är sanningen, skulle jag inte bara vara redo att sitta i fängelse i 3 eller 5 år, utan vara redo att stå på ett ben i fängelse i 60 år.’ Han satt tyst en liten stund och sade sedan eftertänksamt: ’Det saken gäller är evigt liv. Kan ni föreställa er vad evigt liv egentligen innebär?’ Efter en kort paus sade han: ’Ge er av hem!’ Dessa ord gav mig oväntad kraft. Jag var inte hungrig längre. Jag ville bara komma därifrån. Jag var säker på att det var Jehova som hade gett mig kraft.

Under de senaste åren har saker och ting förändrats i det forna Sovjetunionen. Nu finns det ett överflöd av biblisk litteratur. Vi kan ha kretssammankomster och områdessammankomster, och vi tar del i alla grenar av förkunnarverksamheten, även tjänsten från hus till hus. Ja, Jehova har verkligen gett oss seger, trots många prövningar!”

Ostraffligheten sätts på prov i Afrika

I slutet av 1960-talet var Nigeria inbegripet i ett förödande inbördeskrig. När förlusterna blev allt större började utbrytarstaten Biafra tvångsrekrytera unga män till sin armé. Eftersom Jehovas vittnen är politiskt neutrala och vägrar att ta del i krig, blev många vittnen i Biafra förföljda, misshandlade och mördade. Ett vittne berättar: ”Vi var som råttor. Vi var tvungna att gömma oss så snart vi hörde en soldat komma.” Ofta hann de inte gömma sig.

En fredagsmorgon år 1968 befann sig Philip, en 32-årig heltidsförkunnare, i byn Umuimo och höll på att predika för en äldre man, då en grupp biafranska soldater på rekryteringskampanj kom instormande.

”Vad håller du på med?” röt ledaren för gruppen. Philip förklarade att han höll på att tala om Jehovas kommande kungarike.

”Nu är det inte tid att predika!” skrek en annan soldat. ”Det är krig, och vi vill inte se arbetsföra män gå omkring utan att göra något.” Soldaterna klädde sedan av Philip naken, band ihop hans händer och ledde bort honom. Israel, en 43-årig kristen äldste, hann inte heller gömma sig. Han greps när han höll på att göra i ordning mat till sina barn. Vid tvåtiden på eftermiddagen hade soldaterna samlat ihop över 100 män. De tvingade sina fångar att springa den 25 kilometer långa vägen till militärlägret i Umuacha Mgbedeala. De som kom på efterkälken blev piskade.

Israel fick order om att bära en tung kulspruta; Philip skulle få lära sig att hantera ett kulsprutegevär. När de förklarade att de inte kunde gå med i armén eftersom Jehova förbjuder det, befallde kommendanten att man skulle låsa in dem i arrestrummet. Klockan 16.00 fick alla som tvångsrekryterats, även de som befann sig i arresten, order om att ställa upp sig på led. Soldaterna befallde dem sedan en efter en att skriva under ett papper, som visade att de hade samtyckt till att gå med i armén. När turen kom till Philip, citerade han orden i 2 Timoteus 2:3, 4 och sade till kommendanten: ”Jag är redan en rätt Kristi soldat. Jag kan inte kämpa för Kristus samtidigt som jag slåss för någon annan. Om jag gör det, skulle Kristus betrakta mig som en förrädare.” Kommendanten slog till honom i huvudet och sade: ”Ditt uppdrag som Kristi soldat är avslutat! Nu är du en biafransk soldat.”

Philip svarade: ”Jesus har ännu inte gett besked om att mitt uppdrag som hans soldat är avslutat, och mitt uppdrag kvarstår tills jag får ett sådant besked.” Soldaterna lyfte upp Philip och Israel i luften och kastade dem i marken. Omtöcknade och blödande från ögon, näsa och mun släpades de sedan bort.

Inför en exekutionspluton

Senare på dagen ställdes Israel och Philip inför en exekutionspluton. Men soldaterna sköt dem inte, utan slog dem i stället med knytnävarna och gevärskolvarna. Därefter beslöt kommendanten att de skulle pryglas till döds. Han avdelade 24 soldater till att göra detta. Sex skulle prygla Philip, och sex skulle prygla Israel. De tolv övriga skulle skaffa fram nya käppar och ersätta de andra soldaterna när dessa tröttnade.

Philip och Israel bands till händer och fötter. Israel berättar: ”Jag vet inte hur många slag vi fick den natten. När en soldat tröttnade, tog en annan vid. De fortsatte att prygla oss långt efter det att vi förlorat medvetandet.” Philip förklarar: ”Under tortyren kom jag att tänka på Matteus 24:13, där det sägs att vi måste hålla ut till slutet, och det styrkte mig. Jag kände smärtan av slagen bara några få sekunder. Det verkade som om Jehova sände en av sina änglar för att hjälpa oss, precis som han gjorde på Daniels tid. Annars skulle vi inte ha överlevt den där hemska natten.”

När soldaterna hade slutat, lämnade de kvar Israel och Philip i tron att de var döda. Det regnade. Det var inte förrän följande morgon som de två vittnena återfick medvetandet. När soldaterna såg att de fortfarande levde, släpade de tillbaka dem till arrestrummet.

”Ni luktar redan lik”

Philip och Israel var svårt medtagna efter pryglingen och hade stora köttsår över hela kroppen. Israel berättar: ”Vi fick inte badda våra sår. Efter några dagar hade de öppna såren lockat till sig mängder av flugor som kalasade på oss. Vi var så illa tilltygade att vi inte ens kunde äta. Det var först efter en vecka som vi kunde få i oss något annat än vatten.”

Varje morgon pryglade soldaterna dem med en piska — 24 rapp var. De kallade sadistiskt detta för ”frukost” eller ”hett morgonte”. Varje dag vid tolvtiden förde soldaterna ut dem till ett öppet fält och lät dem stå i den gassande tropiska solen till klockan ett. När de utsatts för sådan behandling under några dagar, kallade kommendanten dem till sig och frågade om de hade ändrat uppfattning. De svarade nej.

”Ni kommer att dö i er cell”, sade kommendanten. ”Ni luktar redan lik.”

Philip svarade: ”Även om vi skulle dö, så vet vi att Kristus, som vi kämpar för, kommer att uppväcka oss.”

Hur kunde de överleva denna fruktansvärda tid? Israel förklarar: ”Philip och jag uppmuntrade varandra under alla dessa provsättningar. Redan i början sade jag till honom: ’Var inte rädd. Jehova kommer att hjälpa oss, hur det än går. Vad mig beträffar, kan ingenting få mig att gå med i armén. Även om jag måste dö, kommer jag inte att så mycket som ta i ett vapen.’” Philip sade att han hade fattat samma beslut. Tillsammans drog de sig till minnes olika skriftställen som de sedan resonerade om.

En ny kommendant beslöt att förflytta omkring 100 av rekryterna till Ibema, ett träningsläger i Mbano, i vad som nu kallas staten Imo. Israel berättar vad som hände: ”Den stora lastbilen var färdig att ge sig av, och alla rekryterna satt inne i bilen. Min hustru June sprang modigt fram till soldaterna och tiggde och bad att de inte skulle föra bort oss. När de vägrade att lyssna på henne, föll hon på knä bredvid lastbilen och bad och slutade med ett högt och tydligt amen. Därefter körde lastbilen i väg.”

Möte med en förstående legosoldat

Lastbilen kom fram till lägret i Ibema följande eftermiddag. Mannen som tycktes ha befälet där var en israelisk legosoldat. När han såg hur medtagna och illa tilltygade Philip och Israel var, gick han fram till dem och frågade dem varför de befann sig i ett så eländigt tillstånd. De förklarade att de var Jehovas vittnen och att de därför hade vägrat att göra militärtjänst. Han vände sig då till de andra officerarna och sade med vrede: ”Biafra kommer säkert att förlora kriget. Ett krigförande land som förföljer Jehovas vittnen kommer med all säkerhet att förlora. Ni skall inte rekrytera Jehovas vittnen. Om ett vittne går med på att göra militärtjänst, är det bra. Men om han vägrar, så låt honom vara.”

Lägerläkaren frågade om de två vittnena hade blivit vaccinerade och fått friskintyg. När legosoldaten fick reda på att de inte hade det, gav han order om att alla rekryterna skulle skickas tillbaka till Umuacha.

”Ge er i väg och tjäna er Gud”

Några dagar senare beslöt Israels hustru och Philips mor sig för att besöka lägret i Umuacha i hopp om att få höra några nyheter. När de närmade sig platsen, hörde de att det var uppståndelse i lägret. När de kom fram till grinden, sade vakten: ”Jehovas vittne! Gud har besvarat din bön. Gruppen som fördes bort för tre dagar sedan har skickats tillbaka.”

Samma dag blev Philip och Israel frigivna från lägret. Kommendanten sade till June: ”Vet du att det var din bön som omintetgjorde vår övning?” Han sade sedan till Israel och Philip: ”Ge er i väg och tjäna er Gud, och fortsätt att stå fasta för er Jehova.”

Både Israel och Philip återhämtade sig och fortsatte sin kristna tjänst. Efter kriget tog Israel del i heltidstjänsten i två år och har fortsatt att tjäna som kristen äldste. Philip tjänade som resande tillsyningsman i tio år och är fortfarande verksam som heltidsförkunnare. Han är också äldste i församlingen.

De vägrade att skänka pengar till vapen

Zebulan Nxumalo och Polite Mogane är två unga heltidsförkunnare i Sydafrika. Zebulan berättar: ”En söndagsmorgon kom några män hem till oss och begärde att få 20 rand (cirka 40 kronor) för att köpa vapen. Vi bad dem respektfullt att återkomma på kvällen, eftersom vårt söndagsschema var så fulltecknat att vi inte hade tid att diskutera saken just då. Förvånande nog gick de med på det. På kvällen kom 15 män till vårt hem. Man kunde tydligt se på deras ansiktsuttryck att de menade allvar. Sedan vi artigt hade presenterat oss, frågade vi dem vad de ville. De förklarade att de behövde pengar för att köpa större och bättre vapen, med vilka de kunde bekämpa en rivaliserande politisk fraktion.

Jag frågade dem: ’Kan man släcka en eld med bensin?’

’Nej, det är omöjligt’, svarade de.

Vi förklarade att våld likaså uppmuntrar till ytterligare våld och hämndaktioner.

Denna kommentar tycktes reta en del av männen. Deras krav övergick nu i direkta hotelser. ’Den här diskussionen är bara ett slöseri med tid’, sade de irriterat. ’Bidraget är obligatoriskt, så ni har inget val. Antingen betalar ni, eller också får ni själva svara för följderna!’”

Zebulan fortsätter: ”Just när vi var på väg att tappa kontrollen över situationen, kom ledaren för gruppen in. Han ville veta vad som stod på. Vi förklarade vår ståndpunkt, och han lyssnade uppmärksamt. Vi använde deras eget nit för sin politiska övertygelse som en illustration. Vi frågade dem hur en välutbildad soldat i deras egen organisation skulle reagera om han blev tillfångatagen och man försökte tvinga honom att kompromissa. De sade att en sådan person skulle vara beredd att dö för sin övertygelse. De log när vi berömde dem för deras svar; de insåg inte att de hade gett oss ett gyllene tillfälle att illustrera vår egen ståndpunkt. Vi förklarade att vi skiljer oss från kristenhetens kyrkosamfund. Eftersom vi understöder Guds kungarike, är vår ’författning’ grundad på Bibeln, som fördömer alla former av mord. Därför ville vi inte bidra med ett enda öre till inköp av vapen.

Vid det här laget, då samtalet började närma sig sin kulmen, hade så många människor kommit in i huset att vi hade en ansenlig åhörarskara. De skulle bara ha vetat hur ivrigt vi bad om att samtalet skulle få en lycklig utgång.

När vi hade klargjort vår ståndpunkt, blev det tyst en lång stund. Till sist började ledaren för gruppen tala och sade till sina mannar: ’Mina herrar, jag förstår de här männens ståndpunkt. Om vi ville ha pengar för att bygga ett ålderdomshem, eller om en av våra grannar behövde pengar för att betala sin sjukhusvård, skulle dessa män gräva djupt i fickorna. Men de vill inte ge oss pengar för att döda. För min egen del har jag ingenting emot deras trosuppfattningar.’

Därmed reste sig alla upp. Vi skakade hand och tackade dem för att de haft tålamod med oss. Det som hade börjat som en hotande situation som skulle ha kunnat kosta oss livet slutade med en storslagen seger.”

Prästinspirerat pöbelvåld

Berättat av det polska vittnet Jerzy Kulesza:

”När det gäller att visa nit och sätta Guds kungarikes intressen främst var min far, Aleksander Kulesza, ett efterföljansvärt exempel. För honom var tjänsten på fältet, kristna möten och studium av Bibeln, enskilt och som familj, verkligen heliga ting. Varken snöyra, kyla, hård vind eller hetta var något hinder för honom. På vintrarna satte han på sig skidorna, packade ryggsäcken full med biblisk litteratur och gav sig i väg ut på isolerade distrikt på den polska landsbygden några dagar. Han råkade ofta ut för faror av olika slag, däribland våldsbenägna gerillagrupper.

Ibland väckte prästerna upp motstånd mot vittnena och uppeggade pöbelhopar mot dem. De brukade förlöjliga dem, kasta sten på dem eller slå dem. Men de återvände hem, lyckliga över att ha utstått förolämpningar för Kristi skull.

Under de första åren efter andra världskriget kunde myndigheterna inte upprätthålla lag och ordning i landet. Det rådde kaos och förstörelse. Polisen och säkerhetstrupperna härskade på dagarna, medan gerillan och olika ligor opererade på nätterna. Rån och stölder grasserade hejdlöst, och lynchningar var vanligt förekommande. Försvarslösa Jehovas vittnen var ett lätt byte, i synnerhet som en del grupper, som anfördes av präster, koncentrerade sig på vittnena. De gjorde intrång i våra hem under förevändning att de försvarade sin fäderneärvda katolska tro. Vid sådana tillfällen krossade de fönster, stal boskap och förstörde kläder, mat och litteratur. Biblar kastade de i brunnen.”

Ett oväntat martyrskap

”En dag i juni 1946, strax innan vi skulle samlas för att cykla i väg till något isolerat distrikt, kom en ung broder, Kazimierz Kądziela, hem till oss och talade med min far med låg röst. Min far skickade i väg oss andra ut på distriktet men följde inte med själv, vilket förvånade oss. Vi skulle senare få reda på orsaken. När vi kom hem fick vi veta att familjen Kądziela hade blivit brutalt misshandlad kvällen före, och min far hade därför gått i väg för att ta hand om våra svårt skadade bröder och systrar.

När jag senare kom in i rummet där de låg, möttes jag av en syn som fick mig att gråta. Taket och väggarna var nerstänkta av blod. Människor inlindade i bandage låg på sängarna, blåslagna och svullna, med brutna revben och lemmar. Man kunde knappt känna igen dem. Syster Kądziela, som var mor i huset, var fruktansvärt illa tilltygad. Min far höll på att hjälpa dem, och innan han gick yttrade han de minnesvärda orden: ’O min Gud, jag är så frisk och stark [han var då 45 år gammal och hade aldrig varit sjuk], och jag har inte fått privilegiet att lida för din skull. Varför skulle detta drabba denna gamla syster?’ Föga anade han vad som väntade honom.

När solen gick ner, återvände vi till vårt hem, som låg cirka tre kilometer därifrån. Omkring 50 beväpnade män hade omringat vårt hus. Familjen Wincenciuk hade också förts dit, så vi var sammanlagt nio personer där. Var och en fick frågan: ’Är du ett Jehovas vittne?’ När vi svarade ja, slog de oss. Därefter började två av dessa slaktare turas om att misshandla min far, medan de frågade honom om han tänkte sluta upp att läsa Bibeln och predika om den. De ville veta om han tänkte gå till kyrkan och bekänna sina synder. De hånade honom och sade: ’I dag skall vi utnämna dig till biskop.’ Min far sade inte ett ord och jämrade sig inte en enda gång. Han uthärdade deras tortyr, tyst som ett lamm. I gryningen, omkring en kvart efter det att dessa religiösa plågoandar hade gått, dog han, fullständigt sönderslagen. Men innan de gick hade de utvalt mig till nästa offer. Jag var 17 år gammal. Medan misshandeln pågick förlorade jag medvetandet flera gånger. Min kropp var blåsvart från midjan och uppåt till följd av alla slag jag fått. De höll på att misshandla oss i sex timmar — allt på grund av att vi var Jehovas vittnen!”

En trogen hustrus stöd

”Jag tillhörde en grupp om 22 vittnen som i två månader hölls inspärrade i en mörk cell på mindre än tio kvadratmeter. I slutet av perioden skar man ner våra dagliga matransoner. Det enda vi fick var en bit bröd och en liten mugg svart kaffe. Vår enda möjlighet att lägga oss ner och sova på det kalla betonggolvet var när någon fördes i väg på natten för att bli förhörd.

Jag fängslades för kristen verksamhet fem gånger och fick sitta inspärrad i sammanlagt åtta år. Jag fick specialbehandling i fängelset. Det fanns en anteckning i min personakt som löd: ’Trakassera Kulesza så mycket att han tappar lusten att återuppta sin verksamhet.’ Men varje gång jag blev frisläppt ställde jag mig till förfogande för kristen tjänst. Myndigheterna gjorde också livet svårt för min fru, Urszula, och våra två små döttrar. Under tio års tid lade utmätningsmän beslag på en del av min hustrus surt förvärvade inkomster. Detta sades vara en skatt som hon måste betala på grund av att jag framställde underjordisk biblisk litteratur. Alla våra ägodelar konfiskerades, utom sådant som betraktades som livets nödtorft. Jag är tacksam mot Jehova för min tappra hustru, som tålmodigt uthärdade alla dessa svårigheter tillsammans med mig och var ett verkligt stöd för mig under hela denna tid.

Vi har fått erfara en andlig seger här i Polen — Sällskapet Vakttornet är nu en laglig sammanslutning, och vi har ett avdelningskontor i Nadarzyn, nära Warszawa. Efter årtionden av förföljelse finns det nu över 108.000 vittnen i landet, förbundna med 1.348 församlingar.”

Varför så många martyrer?

Sådana här berättelser om hur Jehovas vittnen har bevarat sin ostrafflighet nu på 1900-talet skulle kunna fylla många volymer. Tusentals har dött som martyrer eller fått utstå fängelsestraff och obeskrivlig tortyr, våldtäkt och plundring i sådana länder som Malawi och Moçambique, i Spanien under fascismen, i Europa under nazismen, i Östeuropa under kommunismen och i Förenta staterna under andra världskriget. Varför? Därför att obevekliga politiska och religiösa ledare inte har varit villiga att respektera att uppriktiga kristna på grund av sitt genom Bibeln fostrade samvete vägrar att lära sig att döda och att ta del i politisk verksamhet. Det är precis som Kristus förutsade att det skulle vara. I Johannes 15:17—19 sägs det: ”Dessa ting befaller jag er: att ni skall älska varandra. Om världen hatar er, vet ni att den har hatat mig innan den hatade er. Om ni vore en del av världen, skulle världen hålla av vad som är dess eget. Men eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er.”

Men trots denna globala förföljelse har Jehovas vittnen ökat i antal — från 126.000 i 54 länder år 1943 till närmare 4.500.000 i 229 länder år 1993. De har varit segerrika ända in i döden. De är fast beslutna att fortsätta sitt unika undervisningsarbete med att kungöra de goda nyheterna om Guds kungarike, tills Jehova tillkännager att det är fullgjort. — Jesaja 6:11, 12; Matteus 24:14; Markus 13:10.

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 6]

En martyr i Tyskland

AUGUST DICKMANN var 23 år gammal när SS-chefen Heinrich Himmler gav order om att han skulle arkebuseras inför alla de andra vittnena i koncentrationslägret Sachsenhausen. Gustav Auschner, som själv var ögonvittne till denna händelse, berättar: ”De sköt broder Dickmann och talade om för oss att vi alla skulle bli skjutna om vi inte undertecknade ett formulär där vi avsvor oss vår tro. Vi skulle föras till sandtaget 30 eller 40 stycken i taget, och sedan skulle de skjuta oss allihop. Följande dag gav SS var och en av oss ett papper som vi skulle skriva under om vi inte ville bli skjutna. Ni skulle ha sett hur långa de var i ansiktet när de gick därifrån utan en enda underskrift. De hade hoppats kunna skrämma oss med den offentliga avrättningen. Men vi hade större fruktan för att misshaga Jehova än för deras kulor. De sköt aldrig mer någon av oss offentligt.”

[Ruta/Bild på sidan 9]

Det högsta av alla pris

FÖR att kunna bli en segervinnare inför döden måste man ibland betala det högsta av alla pris — sitt liv. Ett brev från församlingen i Nseleni, i norra delen av Natalprovinsen i Sydafrika, berättar om en tragisk händelse: ”Vi skriver detta brev för att tala om att vi har förlorat vår käre broder Moses Nyamussua. Han var svetsare och bilreparatör. En gång ville några medlemmar av en politisk grupp att han skulle svetsa deras hemmagjorda gevär, vilket han vägrade att göra. Den 16 februari 1992 hade de ett politiskt massmöte, vid vilket det uppstod stridigheter med en rivaliserande politisk fraktion. På kvällen samma dag, när de var på väg hem, stötte de på brodern som var på väg till köpcentret. Där dödade de honom med sina spjut. Varför? ’Du vägrade att svetsa våra gevär, och nu har våra kamrater dött i strid.’

Detta har varit en svår chock för bröderna”, säger broder Dumakude, församlingens sekreterare. ”Men”, tillägger han, ”vi kommer ändå att fortsätta med vår tjänst.”

[Ruta/Bild på sidan 11]

En martyr i Polen

ÅR 1944, när de tyska trupperna snabbt retirerade och stridslinjen närmade sig en stad i östra Polen, tvingade ockupationsmyndigheterna civilbefolkningen att gräva diken, som skulle tjänstgöra som stridsvagnshinder. Jehovas vittnen vägrade att ta del. Stefan Kieryło, ett ungt vittne som hade blivit döpt bara två månader tidigare, tvingades gå med i en arbetsbrigad, men intog frimodigt samma neutrala hållning som sina bröder. Man prövade olika åtgärder för att bryta hans ostrafflighet.

Man band honom naken vid ett träd i ett träsk för att han skulle angripas av knott och andra insekter. Han uthärdade emellertid denna och andra former av tortyr, och man lät honom då vara. Men när en hög officer kom för att inspektera brigaden, talade någon om för honom att det fanns en man där som bestämt vägrade att lyda order. Tre gånger fick Stefan befallning att gräva diket, men han vägrade att ens ta i en spade. Man sköt honom då till döds. Hundratals människor som bevittnade denna händelse kände honom personligen. Hans martyrdöd blev ett vittnesbörd om den väldiga styrka som Jehova kan ge sina tjänare.

[Bild på sidan 7]

Ananii Grogul

[Bild på sidan 10]

Jerzy Kulesza