Iditarodloppet — ett lopp med tusenåriga anor
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I ALASKA
MED sträckta halsar kikar vi nerför stadens huvudgata. Stora människoskaror är här tillsammans med massmedierna och deras kameror och utrustning. Alla tittar vi bort mot andra änden av gatan. Vi väntar på att få se den första skymten av vinnaren i ”Iditarod — det sista stora loppet” här vid mållinjen i Nome i Alaska.
Världens mest berömda långlopp för slädhundar, närmare 180 mil långt, har faktiskt pågått i mer än tio dagar. Förra året ”klockades” loppet på en tid av nio dagar och några timmar. Eftersom de 24 första timmarna av loppet, en startceremoni, inte räknas med i den officiella tävlingstiden i år, kan sluttiderna inte jämföras med varandra. Tiotals förare, eller ”mushers” som de kallas här, kom från olika länder för att tävla, bland dem ”veteraner” från andra lopp.
Tänk dig att tillbringa tio dagar eller mer, mestadels ensam, i en ogästvänlig vildmark. Du måste ta dig förbi bergspass, israviner, tundra, frusna vägar över breda floder och skrovlig havsis, och du måste uthärda mycket låga temperaturer medan du ständigt rör dig mot ditt slutmål här i Nome.
Vi lägger märke till den begeistring som denna uppvisning av mod och samarbete mellan människa och hund ger upphov till, och vi undrar: Hur började det hela?
Slädhundskörning — ett kulturarv
Varför kallar man en slädhundskörning ”mushing” och slädhundsförare ”mushers”? Uttrycket kommer från den tid då nordvästra Canada befolkades. De fransktalande kanadensiska hundförarna ropade: ”Ma-a-r-r-che!” till sina hundar. För de engelsktalande nybyggarna lät det som ”Mush!” På så sätt kom en hundförare att kallas ”musher”.
Moderna tävlingar i slädhundskörning är visserligen ett relativt nytt påfund, men man har använt sig av slädhundar i åtminstone tusen år. Från början användes hundar och slädar huvudsakligen för att transportera saker över de snöiga, nakna vidderna på jordens norra delar. Det första skriftliga omnämnandet om hundar som används till att dra slädar återfinns i arabisk litteratur som dateras till 900-talet. En del kännare menar att det var tjuktjerfolket i Sibirien som först kom att använda sig av hundar och slädar i någon större utsträckning.
Det var upptäckten av guld som stakade ut den ursprungliga Iditarodvägen. År 1908 fann man guld i ett område där athapasker jagade amerikansk ren, karibu. De kallade det här området Haiditarod, som betyder ”platsen långt borta”, vilket senare blev Iditarod på engelska. Som en följd av denna ”guldrush” etablerades den 1.800 kilometer långa ”vägen” till Nome, en väg som gick genom staden Iditarod. Med tiden kom den att kallas Iditarodrutten.
Under guldrushen i Alaska och Canada var det hunddragna slädar som forslade utrustning, post och guld genom den vidsträckta vildmarken. Enligt en uppgift transporterade fyra hundspann 1.200 kilo guld i en sändning längs Iditarodrutten i slutet av år 1911, och man kom fram till Knik i Alaska den 10 januari 1912.
Den moderna slädhundskörningens födelse
Vid den tid guldrushen pågick, när det var många hundspann i bruk, var det vanligt att de som handlade med hundar, ”dog punchers”, ansåg att just deras hundspann eller ledarhund var starkast, snabbast eller klokast. Tävlingar blev därför vanliga. År 1908 höll man så i Nome det första organiserade loppet i slädhundskörning, All-Alaska Sweepstakes. Detta lopp, som blev föregångare till den moderna slädhundskörningen, skulle också komma att förbereda dessa ”mushers” för ännu ett lopp — inte för att vinna ett pris av guld, utan för att rädda liv.
”Serumloppet” i Nome år 1925
Det historiska ”Serumloppet” i Nome var ett slädhundslopp i kapp med döden. I januari 1925 bröt difteri ut i Nome. På grund av epidemirisken var man tvungen att snabbt få fram en sändning med serum till Nome. En ”stafett” med 20 hunduppfödare och deras hundspann organiserades. När det första spannet lämnade Nenana, stod termometern på − 46 grader, och då började ett stafettlopp i vilket hundspann skulle avverka vissa sträckor mellan byar som låg mellan 50 och 80 kilometer från varandra. Man måste färdas mycket i mörker, eftersom det i arktiska områden vid den här tiden på året är ljust bara tre eller fyra timmar om dagen.
De över 1.080 kilometerna till Nome avverkades på fem dagar och 8 timmar — en färd som i normala fall skulle ha tagit 25 dagar. Hundförarna körde genom häftiga snöstormar där vinden gjorde att temperaturen kunde beräknas till − 60 grader, eller lägre. Denna bedrift var så enastående att Amerikas president vid den tiden, Calvin Coolidge, delade ut en medalj och ett diplom till var och en av dem som var med.
Ledarhundar
Hundspannets ledarhund är synnerligen viktig. Det är mycket få hundar som har de rätta egenskaperna för att bli ledarhund. Man måste komma ihåg att ledarhunden kan befinna sig 15—20 meter eller ännu längre framför hundföraren, beroende på spannets storlek. I mörkret eller när allt är vitt på grund av snön eller när man kör runt hörn och kurvor kan ledarhunden vara helt utom synhåll för hundföraren. Därför måste den här hunden, oberoende av sin förare, vädra var spåret är och hålla fast vid kursen eller välja en annan och säkrare väg och ideligen göra andra val alltefter behov.
Förra året tvingades DeeDee Jonrowe från Alaska, som kom tvåa i loppet föregående år, ställa upp utan Barkley, sin pålitligaste ledarhund. Det var ett allvarligt bakslag för hennes hundspann. För två år sedan blev Lavon Barve, som kört Iditarodloppet tio gånger, tvungen att ge upp loppet bara 369 kilometer från Nome, med hes och skrovlig röst efter att ständigt ha fått skrika kommandon till sina två oerfarna ledarhundar.
Att man ger ledarhunden en del av äran betyder inte att hundföraren bara gör lite grand eller ingenting alls för att leda sitt spann. Tvärtom har hundföraren i högsta grad befälet och dirigerar genom att ropa ut sina kommandon: ”gee” (höger), ”haw” (vänster) eller ”whoa” (stopp). Ordet ”mush” från förr i tiden har numera ofta ersatts med den vanliga fotbollstermen ”hike” eller helt enkelt med ”let’s go”. De här uttrycken och andra liknande sätter i gång spannet och styr hundarna. Med hjälp av sådana kommandon och med hjälp av en ganska imponerande ”snökrok”, ett slags ankare som pressas ner i snön för att hindra alltför ivriga hundar från att starta innan det är dags, kan man vanligtvis hålla hundspannet under kontroll.
Man skulle kunna understryka ordet ”vanligtvis” i det här sammanhanget, för Mark Nordman, en hundförare från Minnesota, kan framföra vissa avvikande åsikter om ledarhundars pålitlighet och hundspannens mottaglighet för kommandon. I ett lopp nyligen stannade han sitt hundspann strax före en kontrollstation för att reda ut några linor som hade trasslat ihop sig. Medan han höll på med det, snodde hundarna in sig i sina linor så att huvudlinan, som alla hundarna är fästade vid, lossnade från släden och hundarna började springa. När hundspannet gav sig i väg, slängde sig Mark efter huvudlinan och lyckades få tag i den precis bakom de sista hundarna. (Att förlora sitt hundspann i vildmarken kan vara verkligt farligt.) Under en sträcka på 500 meter var han både snöplog och vattenskidåkare, när hans hundspann drog honom genom både snödrivor och vattensamlingar från floden. Vatten skopades upp i hans parkasjacka, och is samlades i halsöppningen, när han gled fram bakom sitt hundspann, hela tiden skrikande kommandon åt hundarna. Till sist lydde hundarna, och han kunde gå tillbaka för att återfinna sin övergivna släde. Så var det med ledarhundens lydnad — den gången!
Men det finns situationer där ledarhundens pålitlighet verkligen bidrar till en bättre utgång. Att sova är något som man både vill och behöver men har små möjligheter till under Iditarodloppet. När vägen är rak och jämn, kan föraren ibland helt överlåta spannet åt ledarhunden, medan han själv tar sig en tupplur i släden. Under tiden fortsätter hundarna i rask takt mot sitt mål, Nome.
Vid vissa tillfällen, i ett bra spår, kan ett hundspann med lätthet hålla en hastighet av 18 till 19 kilometer i timmen, och det kan också spurta i 30 kilometer i timmen under kortare stunder. Genomsnittshastigheten är betydligt lägre, men ofta klarar man 16 mil om dagen. Ett vinnande hundspann hade en genomsnittshastighet på omkring 7 kilometer i timmen under hela loppets tio dagar.
Slädhundar i Alaska
En del frågar sig om slädhundarna inte behandlas illa och utnyttjas av människan. Denna oro är inte så konstig med tanke på den misshandel som människan ibland har utsatt djuren för.
Det verkar som om slädhundarna tar sig an sin uppgift med entusiasm, när startfältet fylls av deras skall — och varje hund gör sin stämma hörd för att tala om att den vill vara med i loppet. En del hundar är mycket ivriga att vara med — ett hundspann med tio hundar drog i sina selar med en sådan kraft att de flyttade den pickuplastbil som de bundits fast vid — trots att en växel låg i och handbromsen var åtdragen!
Hundförarna är mycket måna om att deras djur skall må bra. Vid rasterna används en hel del av tiden till att göra i ordning mat åt hundarna och till att sprida ut halm åt dem för att isolera dem mot kylan i snön de ligger i. Man kontrollerar också deras ”löparskor”, som skyddar tassarna, och sköter om de tassar som eventuellt har blivit skurna. En hundförare som kör Iditarodloppet får kanske sova en och en halv till två timmar åt gången, men det är ett obligatoriskt 24-timmars uppehåll där föraren kan få vila i sex till sju timmar. Hundarna får, som väl är, mer vila än hundföraren.
En tumregel för hundföraren är att en hund inte skall dra mer än sin egen vikt. En släde av den typ som används i Iditarodloppet väger, inklusive förare, i genomsnitt mellan 140 och 230 kilo. Om en tävlande har ett spann med 15 hundar, drar varje hund omkring 15 kilo, eller något mindre, vilket är en bra bit under hundarnas genomsnittsvikt på cirka 25 kilo. Dessutom åker föraren under en stor del av loppet inte med på släden. I stället springer han bakom och skjuter på, kanske för att hjälpa till i en uppförsbacke eller på en sträcka med besvärlig terräng.
Men trots den omsorg hundförarna visar sina hundar, finns det de som menar att tävlingarna skadar en del hundar. I ett brev till The New York Times påpekades det att Humane Society, ett sällskap i Förenta staterna som främjar omtanke om djuren, hävdade att en del hundar inte kan fullborda tävlingarna och att en del till och med dör på grund av att de drivs för hårt. Man menade att detta i hög grad berodde på de stora summor som olika sponsorer gemensamt bidrog med till prispengar.
Fyra hundtyper
Vad är det för slags hundar som kan hålla farten uppe långa sträckor och ändå verkar tycka om det? De flesta hundar som tränas till att dra kan bli slädhundar. Men de slädhundar man tävlar med i Alaska är vanligtvis av fyra grundläggande typer: alaskan malamute, siberian husky, alaskan husky eller en hund som kallas byhund eller indianhund, enligt vad författaren Lorna Coppinger säger i sin bok The World of Sled Dogs.
1) Alaskan malamute är en utpräglad inhemsk, arktisk ras. Ryska upptäcktsresande påträffade rasen vid Kotzebuesundet bland infödda av inuitstammen, ett folkslag som vid den tiden kallades mahlemuter eller malemiuter. Den här hundrasen är kraftigt byggd och mycket stark. Under guldrushen visade den sig utmärkt för att frakta tungt gods. Den springer inte så fort, men detta kompenseras av hundens enastående styrka och uthållighet.
2) Siberian husky, ofta med isblå ögon, anses också som en egen ras. Den är liten, intelligent och snabb, och den har en mycket karakteristisk teckning. År 1909 kom den till Alaska, när en rysk pälshandlare förde med sig ett spann med tio siberian husky-hundar för att ställa upp i det andra loppet av All-Alaska Sweepstakes.
3) Alaskan husky anses inte vara en egen ras, men den är ändå erkänd, och den har ett flertal karakteristiska kännetecken. Den är en blandning av hundar från nordliga områden, och den har fått sitt namn efter ett inhemskt ord för eskimå — husky eller huski — som betyder ”en som äter rått kött”. Namnet är inte helt gripet ur luften, eftersom hundförare i de norra områdena under de gångna åren till stor del har varit beroende av torkad fisk för att utfodra sina hundspann.
4) Indianhunden, eller byhunden, som är den vanligaste slädhunden i Alaska i dag, är för det mesta oklassificerad. Den är ett resultat av åratals selektiv avel och förädling av den genetiska reserv som finns tillgänglig i det byområde där den avlas fram. Den här hunden kan springa en kilometer på knappt två minuter och kan fullborda ett 30-kilometerslopp med en medelhastighet på över 27 kilometer i timmen och ändå ha energi kvar för att med iver se fram emot morgondagens lopp. Även om den här hunden kanske inte gör så stort intryck på en del människor, så är den, om den har den rätta löpstilen, vacker för sin hundförare.
Målet
Iditarodloppet är inte över bara för att vinnaren har gått i mål. Det kan fortfarande dröja åtta till tio dagar innan tävlingen officiellt är slut och ”den röda lanternans pris” delas ut till den hundförare som går över mållinjen som siste man. Symbolen med den röda lanternan är hämtad från järnvägen — i äldre tider hängdes en röd lanterna upp längst bak på tågets bromsvagn.
När vi tänker på Iditarodloppet, imponeras vi av det lagarbete mellan människa och hund som gör det möjligt för dem att färdas 180 mil genom extremt svårframkomlig terräng i mycket ogästvänligt klimat. Trots dessa förhållanden klarar en del hundspann av det på omkring tio och en halv dagar. Vi imponeras också av de fantastiska fysiska och mentala förmågor som Skaparen har nedlagt i människan och djuren, vilka gör det möjligt att utföra en sådan bedrift.
[Bildkälla på sidan 17]
Foton: © Jeff Schultz/ Alaska Stock Images