Felaktiga uppfattningar om Jehovas vittnen undanröjs

TVÅ Jehovas vittnen träffade i sitt predikande från hus till hus en man som sade att han inte var intresserad. Vittnena gick lugnt därifrån, men när de fortsatte längs trottoaren, lade de märke till att mannen följde efter dem. ”Var snälla och vänta!”, ropade mannen. ”Jag skulle vilja be om ursäkt. Jag vet ingenting om vittnena, och jag tror att många människor har fått felaktiga uppfattningar om er.”

Mannen presenterade sig sedan som Renan Dominguez, programordförande i rotaryklubben i South San Francisco i Kalifornien. Han frågade om ett Jehovas vittne ville komma till klubben och hålla ett tal om Jehovas vittnens trossatser och verksamhet. Ett program gjordes upp. Vittnet skulle tala i 30 minuter, och sedan skulle ordet lämnas fritt, så att åhörarna fick ställa frågor. Ernest Garrett, som i många år varit ett vittne i San Francisco-området, ombads att hålla en framställning för rotaryklubben den 17 augusti 1995 och var med om följande:

”Jag funderade och bad angående vad jag skulle säga till medlemmarna av rotaryklubben, som består av affärsmän och ledande män i samhället, till exempel bankdirektörer, advokater och läkare. Jag gjorde en del efterforskningar och fick veta att rotaryklubbens tillkännagivna syfte är att stärka samhället. Jag framlade därför upplysningarna på sidan 23 i broschyren Jehovas vittnen i det tjugonde århundradet, under rubriken ’De goda nyheternas praktiska värde för ditt samhälle’.a

Jag förklarade att Jehovas vittnen utövar inflytande i den riktningen. Varje dag i veckan gör Jehovas vittnen hembesök i samhället. Deras syfte är att påverka sina grannar till att ha en stark familj — och en stark familjekrets leder till ett starkt samhälle. Ju fler enskilda och familjer Jehovas vittnen påverkar till att leva enligt kristna principer, desto mindre lagöverträdelse, omoraliskhet och brottslighet kommer samhället att ha. Dessa upplysningar blev mycket väl mottagna av medlemmarna, eftersom de stämde överens med rotaryklubbens syften.

’Varför tar ni inte del i politik?’

När ordet lämnades fritt för frågor, blev en av de första frågorna: ’Varför tar ni inte del i politik och statsstyrelse?’ Mannen som ställde frågan tillade: ’Du vet ju att det står i den goda boken: ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren.”’ Jag svarade honom att vi helt instämmer i det uttalandet och fullständigt rättar oss efter det. Jag påpekade att de flesta som jag har hört citera det skriftstället inte citerar den senare delen av det, som lyder: ’Betala till Gud de ting som är Guds.’ (Matteus 22:21) Vi måste därför dra den slutsatsen att allt inte tillhör kejsaren. Det finns vissa saker som tillhör Gud. Vi ställs inför problemet att ta reda på vad som tillhör kejsaren och vad som tillhör Gud.

Jag visade honom att när Jesus fick frågan ’Har man lov att betala huvudskatt till kejsaren eller har man det inte?’ svarade han inte genom att säga ja eller nej. Han sade: ’Visa mig huvudskattemyntet’, en romersk denar. Han frågade: ’Vems bild och inskrift är detta?’ De sade: ’Kejsarens.’ Sedan sade han: ’Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens.’ (Matteus 22:17–21) Med andra ord: Betala skatten till kejsaren, eftersom kejsaren gör oss så många tjänster och det är tillbörligt att betala skatt för dem. Jag förklarade att Jehovas vittnen betalar sin skatt och inte bedrar staten på vad som med rätta tillhör den.

Sedan sade jag att Jehovas vittnen inte tror att de har kejsaren att tacka för sina liv. De tror att de är skyldiga Gud tillbedjan, och den betalar de med rätta tillbaka till honom. När vi intar den ståndpunkten, avser vi alltså inte att visa bristande respekt mot kejsaren. Vi lyder alla kejsarens lagar, men när det uppstår en konflikt, väljer vi respektfullt att lyda Gud såsom härskare mer än människor. Mannen som hade ställt den här frågan sade sedan inför hela gruppen: ’Jag kan inte invända något mot detta!’

Vi kunde också besvara talrika frågor om vår predikoverksamhet. Många av medlemmarna kom fram efter mötet för att skaka hand och sade att de var helt ense med oss — att familjen är ett starkt samhälles ryggrad. Vi gav sedan varje medlem broschyren Jehovas vittnen i det tjugonde århundradet.

Efter det här mötet ringde programordföranden, Dominguez, mig och frågade om jag kunde komma till hans kontor, för han hade fler frågor att ställa om våra trossatser. Vi hade ett trevligt samtal om flera skriftställen. Han ville särskilt att jag skulle förklara vår inställning till blod. Han sade att han själv inte skulle vilja ta emot en transfusion, och de upplysningar jag gav honom från broschyren Hur kan blod rädda ditt liv? gjorde ett så starkt intryck på honom att han inbjöd mig att komma tillbaka och tala till klubbmedlemmarna om vår inställning till blod. Jag bad ett annat vittne, Don Dahl, förena sig med mig i detta program. Han besöker sjukhusen för att dryfta situationen med läkarna när vittnen måste läggas in för operationer. Tillsammans förklarade vi utförligt hur vi samarbetar med läkarna och sjukhusadministrationen för att klargöra vår bibelenliga inställning och erbjuda framgångsrika alternativ till blodtransfusion. — 3 Moseboken 17:10–12; Apostlagärningarna 15:19–21, 28, 29.

’Menar du att du skulle låta din son dö?’

Efter mötet kom en man fram och frågade mig enskilt: ’Menar du att du skulle låta din son dö, om han råkade ut för en olycka och fördes till en olycksfallsavdelning ymnigt blödande?’ Jag försäkrade honom om att jag delar hans omsorg, för jag hade en son som jag förlorade vid flygplansolyckan över Lockerbie i Skottland 1988. Som svar på hans fråga talade jag först om för honom att jag inte skulle vilja att min son dog.

Vi är inte emot läkare, emot läkarvård eller emot sjukhus. Vi är inte helbrägdagörare. Vi behöver läkarnas tjänster. Vi har satt vår förtröstan till Gud, och vi är säkra på att hans anvisningar i blodfrågan är till vårt varaktiga bästa. Gud beskrivs i Bibeln såsom ’den som lär dig att göra det som är till nytta för dig, den som låter dig beträda den väg du bör vandra’. (Jesaja 48:17) Han har gett sin Son förmågan att uppväcka de döda. Jesus sade: ’Jag är uppståndelsen och livet. Den som utövar tro på mig, han skall få liv, även om han dör; och var och en som lever och utövar tro på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?’ — Johannes 11:25, 26.

Allt vi begär är att läkarna skall förstå att vår inställning är en samvetssak och att den inte är förhandlingsbar. Vi kan inte förhandla om denna sak, liksom vi inte heller kan förhandla om Guds lag angående äktenskapsbrott. Vi kan inte förhandla med Gud och fråga: ’Gud, finns det några omständigheter under vilka jag kan begå äktenskapsbrott?’ Sedan sade jag till den här mannen: ’Du frågade mig om jag skulle låta min son dö genom att vägra en blodtransfusion. Tillåt mig att ställa en motfråga: Skulle du låta din son dö i någon nations militärtjänst?’ Han svarade omedelbart och eftertryckligt: ’Ja! För det är hans skyldighet!’ Jag sade: ’Du skulle låta din son dö därför att det är en sak som du tror på. Låt mig få ha samma privilegium med min son.’

En intressant fortsättning på allt detta blev att programordföranden, Dominguez, inviterade min hustru och mig på middag tillsammans med honom och hans hustru. Han ansåg att hans hustru var ett offer för felaktiga upplysningar och uppfattningar om Jehovas vittnen. Det stämde. Hon hade fått felaktiga föreställningar. Vi hade en angenäm kväll, och hans hustru ställde många frågor om oss och vårt arbete, som hon lät oss ge detaljerade svar på. Dagen därpå ringde han mig och sade att hans hustru helt och fullt hade funnit sammanträffandet med min hustru och mig angenämt och ansåg att vi var mycket trevliga människor.

Jag har fortsatt att göra regelbundna besök hos Dominguez, och han visar livligt intresse för Bibeln. Han sade till mig: ’Jag skulle inte tveka att uppmuntra dig att kontakta programordförandena i alla rotaryklubbarna i hela området kring San Francisco och erbjuda dem att hålla ett likadant tal i deras klubb som du höll i vår klubb. Du kan hänvisa till mig, och när jag blir kontaktad, skall jag med glädje ge dig högsta rekommendation att bli inbjuden som gästande talare.’

Rotaryklubbarna är internationella. Skulle det kunna tänkas att andra klubbar i Förenta staterna och världen runt skulle öppna sina dörrar för framställningar av Jehovas vittnen?”

[Fotnot]

[Bild på sidan 18]

Renan Dominguez, till vänster, och broder Ernest Garrett