Yares dansande djävlar

ÄNNU var det bara förmiddag, men det var redan mycket varmt. Vi betraktade en grupp män som var klädda i traditionella dräkter, och vi undrade hur de kunde stå ut med den brännande hettan! Vi var på besök i den lilla jordbruksstaden San Francisco de Yare i Venezuela. Männen i dräkterna var de berömda Diablos Danzantes de Yare — Yares dansande djävlar.

De flesta i Venezuela är katoliker och bekänner sig tro på Bibeln. Men i generationer har rituella danser, i vilka man gestaltar demoner, spelat en viktig roll i den lokala kulturen. Katolska kyrkan ger inte bara sitt godkännande åt den här dansen, utan befrämjar den faktiskt också. Så är fallet med Yares dansande djävlar.

När vi anländer till Yare, blir vi förvånade över att se att lokalkontoret för den katolska organisationen Det allraheligaste sakramentets brödraskap också är högkvarter för de dansande djävlarna. Byggnaden är känd under namnet Casa de Los Diablos (Djävlarnas hus). Det var onsdag, dagen före Kristi kropps och blods högtid, en katolsk högtid, och utanför byggnaden stod mängder av fotografer. Plötsligt hördes en kraftig trumvirvel, och flera män, utklädda till demoner, började dansa.

Djävulsdansarnas dräkter

Varje dansare bar en röd tröja, röda byxor, röda strumpor och sandaler. Alla bar också ett radband, ett kors och en katolsk medaljong runt halsen. Ytterligare ett kors var fäst vid deras dräkter. I ena handen höll alla en djävulsliknande maraca och i andra handen en kort piska. Men mest iögonenfallande var de väldiga maskerna, groteska och flerfärgade, med horn och utstående ögon och ofta med blottade tänder. Under varje mask bars en lång, röd tyghuva.

Vi fick veta att det fanns olika sorters dansare. Ledaren för djävlarna, capataz, kallas också diablo mayor, dvs. chefsdjävulen. Hans mask har fyra horn. I allmänhet har han fått denna uppgift på grund av sin ålder. Ledarens närmaste man, segundo capataz, har tre horn, och de vanliga dansarna utan någon rang har bara två. Några av dansarna är promeseros, sådana som håller ett löfte om att dansa en gång om året under ett antal år eller kanske livet ut. Det här löftet avges i allmänhet av personer som tror att de är särskilt utvalda av Gud.

Vidare till kyrkan

Vid middagstid lämnar dansarna högkvarteret och beger sig av mot stadens kyrka för att processionen skall få prästens tillåtelse att fortsätta. De dansande djävlarna möter prästen utanför kyrkan. Där faller de på knä för att få hans välsignelse. Sedan dansar de fram på stadens gator, ibland från hus till hus. Ganska ofta hälsar de besökta de dansande djävlarna med att ge dem godis, drycker eller mat. Den här processionen går vidare utan uppehåll hela eftermiddagen.

Morgonen därpå, när mässan börjar i kyrkan, träffas dansarna återigen i Casa de Los Diablos. Alla skakar sina maracas, och till rytmen av trummor dansar de fram till begravningsplatsen. Där har ett altare ställts upp, och de ärar sina döda vänner framför det. Medan den här ceremonin pågår, är rytmen från trummorna långsam. På grund av vidskeplig fruktan går dansarna sedan ut baklänges från begravningsplatsen, och de är noga med att inte vända ryggen mot altaret. Därifrån fortsätter de till kyrkan och väntar sedan på att mässan skall ta slut.

Prästerliga välsignelser

När mässan är över, kommer prästen ut och välsignar dansarna som med böjda huvuden faller på knä. Deras masker hänger ner från huvorna, vilket symboliserar det godas seger över det onda. Prästen tar plats bredvid chefsdjävulen. De två lyssnar när de nya promeseros avger sina löften. Dessa förklarar varför de lovar att dansa och hur många år de kommer att göra det.

Trumslagarna börjar nu slå fortare på sina trummor, och de dansande djävlarna följer efter genom att energiskt skaka på kroppen och skaka sina maracas i takt med det allt högre tempot. Kvinnor dansar också, men de bär inga djävulsdräkter. De har på sig röd kjol, vit blus och på huvudet en vit eller röd sjalett. Under en viss del av programmet bär några av de dansande djävlarna en bild av sitt skyddshelgon på axlarna. Det hela avslutas med att dansarna ställer upp sig framför kyrkan efter att ha betygat sin vördnad för ett känt kors i staden.

Inget för Jehovas vittnen

Det här var en intressant erfarenhet för oss som turister. Under vår vistelse i den lilla staden Yare kunde vi inte undgå att se det offentliga evenemanget med de dansande djävlarna. Men som kristna tar vi, liksom mer än 70.000 andra Jehovas vittnen i Venezuela, inte del i högtiden med Yares dansande djävlar eller liknande processioner.

Varför inte? Därför att vi lyder aposteln Paulus’ ord: ”Jag vill inte att ni skall ha gemenskap med demonerna. Ni kan inte dricka både ur Herrens bägare och ur demonernas bägare, inte äta både vid Herrens bord och vid demonernas bord.” (1 Korinthierna 10:20, 21, 1981) — Från en av våra läsare.