Katolska kyrkan och förintelsen

Från Vakna!:s korrespondent i Italien

REDAN år 1987 var det tal om att katolska kyrkan hade planer på att ge ut ett dokument där man medgav sitt ansvar i Förintelsen. Det var därför stora förväntningar i mars 1998, då Vatikanens kommission för religiösa relationer med judar gav ut ett dokument med titeln: ”Vi minns: En betraktelse över Shoa.”a

På samma gång som dokumentet uppskattades av somliga, var många missnöjda med dess innehåll. Varför det? Vad var det de fann stötande?

Antijudaism och antisemitism

Detta dokument från Vatikanen skiljer mellan antijudaism, för vilken kyrkan erkänner sin skuld, och antisemitism, som den förnekar. Många anser att åtskillnaden och den slutsats som den leder till är otillfredsställande. Den tyske rabbinen Ignatz Bubis sade: ”För mig verkar det som ett sätt att säga att det inte är vårt fel; det är någon annans fel.”

Även om den italienske katolske historikern Giorgio Vecchio godtar åtskillnaden mellan antijudaism och antisemitism, påpekar han att ”problemet är också att förstå hur katolsk antijudaism har bidragit till utvecklingen av antisemitismen”. Det är av intresse att Vatikanens tidning L’Osservatore Romano för 22–23 november 1895 återgav ett brev som löd: ”Varje uppriktig katolik är i grunden antisemitisk: det är också prästerskapet, genom förpliktelsen som lärosatser och ämbete medför.”

Den del av dokumentet som framkallade mest kritik var emellertid försvaret av Pius XII:s handlande. Han utnämndes till påve strax före andra världskriget, sedan han tjänat som nuntie, dvs. påvligt sändebud, till Tyskland från år 1917 till år 1929

Pius XII:s tystnad

Den italienske juristen Francesco Margiotta Broglio trodde inte att dokumentet ”erbjuder nya eller förklarande inslag i den mycket omdebatterade frågan om den så kallade ’tystnaden’ från påven Pius XII:s sida, om hans förmodade tyska sympatier och om hans diplomatiska handlingssätt mot den nazistiska regimen både före och under hans tid som påve”.

De flesta kommentatorer är överens om att oavsett hur man betraktar betydelsen av dokumentet ”Vi minns” är frågan varför den katolska kyrkans ledare teg angående folkmordet i nazisternas koncentrationsläger ”fortfarande obesvarad”. Den amerikanske historikern George Mosse nämner att när Pius XII valde att tiga ”räddade [han] kyrkan men offrade hennes moraliska budskap. Han agerade som ett statsöverhuvud, inte som en påve.” Välinformerade katolska observatörer tror att det som försenade offentliggörandet av dokumentet var svårigheten att hantera Pius XII:s roll i samband med Förintelsen.

Dokumentets försvar av påven Pius XII har irriterat många. ”Tystnaden kring ’påvens tystnad’ gör detta dokument till en besvikelse”, skriver Arrigo Levi. Elie Wiesel, mottagare av Nobels fredspris år 1986, sade: ”För mig verkar det som ett hån, milt uttryckt, att kräva att vi judar bör vara tacksamma mot Pius XII.”

Att skylla ifrån sig

Dokumentet grundar sig på den traditionella åtskillnaden som görs av katolska teologer, enligt vilken det hävdas att kyrkan som institution är helig och bevarad från fel av Gud, medan dess medlemmar, som är syndare, är skyldiga till alla illgärningar. Kommissionen skriver: ”Det andliga motståndet och de konkreta åtgärderna från andra kristna var inte tillnärmelsevis det man hade väntat sig av Kristi efterföljare. ... [Sådana personer] var inte starka nog att höja sina röster i protest. ... Vi beklagar djupt felen och bristerna hos dessa kyrkans söner och döttrar.”

Men att lägga skulden på enskilda medlemmar i kyrkan i stället för att som institution ta på sig skulden verkade för de flesta vara ett stort steg tillbaka jämfört med tydliga vädjanden om förlåtelse som gjorts på senare år. Romersk-katolska kyrkan i Frankrike publicerade till exempel en formell ”Ångerdeklaration”, i vilken man ber Gud och det judiska folket om förlåtelse för den ”likgiltighet” som katolska kyrkan visade inför förföljelsen av judar i den del av Frankrike som under andra världskriget styrdes av Vichyregeringen. I ett uttalande som lästes upp av ärkebiskopen Olivier de Berranger erkände kyrkan att den hade låtit sina egna intressen ”fördunkla Bibelns befallning att respektera varje människa som skapats till Guds avbild”.

Den franska deklarationen löd i utdrag: ”Kyrkan måste erkänna angående förföljelsen av judarna, och särskilt angående den mångfald antisemitiska åtgärder som påbjöds av Vichyregeringen, att likgiltigheten var helt dominerande över indignationen. Tystnad var regeln, och uttalanden till offrens förmån hörde till undantagen. ... I dag erkänner vi att den tystnaden var ett misstag. Vi erkänner också att kyrkan i Frankrike misslyckades i sin kallelse att tjäna som fostrare av samveten.”

Mer än 50 år efter den fruktansvärda tragedin som Shoa, Förintelsen, utgjorde har katolska kyrkan ännu inte lyckats göra upp med sin egen historia — en som präglats av tvetydighet och tystnad, minst sagt. Men det finns några som aldrig har behövt ta något sådant steg. Jehovas vittnen, en religiös minoritet som blev grymt förföljd av nazisterna, förnedrade sig inte till att kompromissa.

Som det allt tydligare har kommit fram på senare tid fördömde Jehovas vittnen, i kontrast till kyrkans medlemmar, nazisternas grymheter. Och det gjorde de inte bara som individer. Deras officiella talesmän och publikationer gjorde det också. Historikern Christine King, vicekansler vid Staffordshire University i England, förklarade: ”Jehovas vittnen vågade säga ifrån. De sade ifrån redan från början. De sade ifrån med en mun. Och de sade ifrån med ett enastående mod, som kan tjäna som ett exempel för oss alla.”

[Fotnoter]

[Bild på sidan 26]

Påven Pius XII teg under Förintelsen

[Bildkälla]

U.S. Army photo