Vägar — civilisationens pulsådror
SEDAN urminnes tider har människor hållit kontakt med varandra med hjälp av vidsträckta nätverk av stigar, byvägar och landsvägar. Dessa vittnar om människans önskan att resa och idka handel — och även att föra krig och bygga imperier. Ja, vägarna uppenbarar även en mörkare sida av människans natur.
Vägarnas historia, från den tid då människor och djur trampade upp de första stigarna och ända fram till våra moderna, flerfiliga motorvägar, är mer än en resa i historien. Det är också en studie av den mänskliga naturen.
De första vägarna
”De första seriösa vägbyggarna var sannolikt mesopotamierna”, sägs det i The New Encyclopædia Britannica. Detta folk bodde i området kring floderna Tigris och Eufrat. Deras processionsvägar, tillägger denna källa, ”var belagda vägbanor där bränt tegel och sten låg i bituminöst murbruk”. Beskrivningen påminner om det Bibeln säger om äldre byggnadsmaterial: ”Tegel [tjänade] som sten åt dem, men asfalt tjänade som murbruk åt dem.” — 1 Moseboken 11:3.
Det var nödvändigt med vägar för att de forntida israeliterna skulle kunna fullgöra sina religiösa skyldigheter. Nästan 1.500 år före Jesu Kristi födelse fick israeliterna befallningen: ”Tre gånger om året skall allt mankön hos dig visa sig inför Jehova, din Gud, [för att fira en andlig högtid] på den plats som han kommer att utvälja.” (5 Moseboken 16:16) Den platsen kom att bli Jerusalem, och ofta brukade hela familjer närvara vid dessa glädjefyllda tillfällen. Bra vägar var en nödvändighet!
De större vägarna var tydligtvis välbyggda. Den judiske historikern Flavius Josephus sade beträffande Salomo, som regerade tusen år före Kristi födelse: ”Ej ens vägarne försummades. Han anlade gångbanor (trottoarer) af svarta stenar utmed vägarne, som ledde till den kungliga staden Jerusalem.”
I Israel fanns det sex tillflyktsstäder som gav asyl åt ouppsåtliga mandråpare. Vägarna till dessa städer var också väl underhållna. Och judisk tradition visar att väl underhållna vägvisare, som pekade mot den närmaste tillflyktsstaden, var uppsatta vid varje vägkorsning. — 4 Moseboken 35:6, 11–34.
Vägar blev nödvändiga för att handeln skulle tillväxa, och en av de mest eftertraktade handelsvarorna i forna tider var siden. Det sägs att långt innan israeliterna blev en nation, upptäckte kineserna hur man tillverkar siden av den tråd som en viss fjärilslarv spinner, men de höll denna tillverkning hemlig ända till efter Kristi födelse. Även dessförinnan hade siden blivit så omtyckt i västvärlden att det enligt boken A History of Roads, av Geoffrey Hindley, utfärdades edikt ”för att avhålla män från att använda detta”, eftersom sådan användning ”ansågs vara feminin”.
Den handelsväg som man transporterade siden på från Kina blev känd som Sidenvägen. Då Marco Polo mot slutet av 1200-talet färdades på den vägen till Kina, hade den redan existerat i 1.400 år. Under mer än 2.000 år var Sidenvägen den längsta vägen i världen. Den var omkring 1.300 mil lång och sträckte sig från Shanghai i Kina, sidenets hemland, till Gades (nuvarande Cádiz) i Spanien.
Militär betydelse
De största framgångarna i fråga om vägbyggen växte fram ur ett begär efter imperieställning. Det romerska imperiets vägnät under kejsarna förgrenade sig således över hela Europa, Nordafrika och Mellersta Östern och omfattade sammanlagt 8.000 mil. När romerska soldater inte var upptagna med krig, blev de ibland satta till att bygga och reparera vägar.
Betydelsen av vägar i samband med erövringar har man också kunnat se på senare tid. Adolf Hitlers strävan efter herravälde över andra folk ökade snabbt genom hans program med att bygga motorvägar, som började 1934. Enligt historikern Hindley gav detta program Tyskland ”världens första nätverk av motorvägar”.
Vägbyggen — en vetenskap
Romerska lantmätare, som använde ett instrument kallat groma, anlade vägar som var raka som pilar. Stenarbetare högg ut mycket konstnärliga milstenar, och ingenjörer satte en viktgräns för last. Vägarna hade en underbyggnad och en slitstark yta. Men huvudorsaken till deras livslängd var ett mästerligt dräneringssystem som förstärktes genom en svag lutning från mitten av vägbanan mot sidorna och även genom att vägen låg högre än den omgivande marken. Affärer sålde till och med vägkartor.
”Konfronterad med romarnas bedrifter som vägbyggare”, säger en historiker, ”är det lätt för en skribent att ta till för många superlativer. Men det är tveksamt om något annat enskilt monument från människans förflutna har varit av mer bestående nytta än Italiens vägar.”
Via Appia eller den Appiska vägen, som går söderut från Rom, är enligt boken A History of Roads ”den första sträckan av belagd väg av nämnvärd längd i den västerländska människans historia”. Denna berömda väg var i genomsnitt 6 meter bred och var belagd med stora lavablock. När aposteln Paulus fördes till Rom som fånge, färdades han på denna väg, som till vissa delar fortfarande är i bruk i dag. — Apostlagärningarna 28:15, 16.
Många anser kanhända att vägbyggnadskonsten hos de forntida sydamerikanska indianerna är lika häpnadsväckande. Från 1200-talet till 1500-talet byggde inkaindianerna ett nätverk av vägar som omfattade 1.600 mil och förenade en nation på nästan 10.000.000 människor. Dessa vägar gick till en del genom den mest ogästvänliga och oländiga terräng man kan tänka sig, tog sig genom öken och regnskog och korsade till och med de mäktiga Anderna i Peru!
I The New Encyclopædia Britannica sägs det följande om en viss väg: ”Vägen över Anderna var anmärkningsvärd. Vägen var 7,5 meter bred och genomkorsade de mest imponerande höjder med serpentinvägar och svaga lutningar. Den inbegrep gångar uthuggna i massivt berg och stödmurar som byggts upp ända till kanske hundra meter för att stödja vägen. Raviner och klyftor fylldes med sten, och hängbroar med ull- eller fiberkablar sträckte sig över de bredare floderna i bergen. Beläggningen var av sten i de flesta områden, och asfaltmaterial användes i stor omfattning.”
Hästen var okänd för inkaindianerna, men deras nätverk av vägar försåg dem med vad som har kallats ”en veritabel löparbana för de kungliga budbärarna”. En historiker förklarar: ”Utmed hela sträckan fanns hus, i intervaller på omkring två kilometer, och i vart och ett inrymdes en liten garnison och ett lag anställda löpare. Varje sträcka var tillräckligt kort för en snabb löpare, och genom att löparna var redo både natt och dag kunde denna tjänst förmedla ett budskap från huvudstaden Cuzco till staden Quito, 200 mil bort, på omkring 5 dagar. Det innebar ett genomsnitt på femton kilometer i timmen på en väg som aldrig gick lägre än 4.000 meter över havet — en hastighet som aldrig uppnåddes av det romerska kejserliga postväsendet!”
Ett upphov till tragedier
Pulsådrorna i människokroppen kan bli tilltäppta, och det kan leda till tragiska konsekvenser. Så är det också med vägar som har tjänat till att förbättra livskvaliteten — de kan bli tilltäppta och bidra till att livskvaliteten försämras. Vägar genom regnskog, vildmark, bush och nationalparker har krävt sin tribut av djurbeståndet. Ofta drabbas även naturfolk och deras hem i skogen. I boken How We Build Roads sägs det följande: ”Även om landsvägen genom Amazonområdet påbörjades i utvecklingens namn, förstörde den stora områden med regnskog och blev en katastrof för många människor som lever i skogen, eftersom den förstörde hela deras livsstil.”
Städer upplever också en svidande motreaktion, eftersom det varje år är allt fler bilar som täpper igen de stora tillfartsvägarna. Så småningom, om det finns medel att tillgå, bygger man en motorväg. Men på lång sikt främjar dessa motorvägar mer trafik, vilket ökar föroreningen av miljön som gör att miljoner blir sjuka. Dessutom dödas omkring 500.000 människor över hela världen i bilolyckor varje år, och ytterligare 15 miljoner skadas, en del fruktansvärt. Som jämförelse kan nämnas att första världskriget kostade omkring nio miljoner soldater livet. Men sedan upphörde det. Döden på vägarna, å andra sidan, är en död som pågår hela tiden — mer än 1.000 dödsfall per dag, dag efter dag efter dag!
Ja, på många sätt är våra vägar en utsaga om oss — ett karaktärsutlåtande som vittnar om våra starka och svaga sidor. De visar också hur vi betraktar denna magnifika planet som vi har blivit anförtrodda.
[Bild på sidan 21]
Via Appia, som Paulus färdades på, är fortfarande i bruk
[Bild på sidan 22]
Omkring 500.000 dödas över hela världen i bilolyckor varje år